Kategorier
feminism & genus

Vuxna som hyschar nerövergrepp

Andra vuxnas tystnad var ett återkommande tema när jag växte upp. (Apropå övergrepp på barn.) De såg åt andra hållet eller mellan fingrarna och tillät övergrepp och kränkningar fortgå genom hela min uppväxt.

Andra vuxnas tystnad men också deras skuldbeläggande; Att som tio-, elva- och tolvåring beläggas med en massa ansvar jag inte kunde hantera och få höra att det var mitt fel att vuxna män inte visste vad gränsen gick. ”Hon är ju så välutvecklad” eller ”hon klär sig utmanande” hette det på kvartsamtalen som om jag var ett problem, något som störde ordningen och pojkarna i klassen och karlarna på byn.
Men jag är inte tyst längre. Jag tänker inte vara en av de där vuxna som tiger stilla och skyddar förövare och låter dem komma undan. Det är lättare att tro att flickor ljuger och överdriver än det är att ta till sig att den där schyssta killen som du känt så himla många år faktiskt är ett jävla svin. ”Inte han. Han är inte sån.” (Som mitt ex tjejkompisar sa till mig där jag låg ihopkrupen på marken efter att han slagit ner mig)
Jag påminner mig själv om det hela tiden. Aldrig skuldbelägga eller misstro människor som berättar. Inte då. Att inte bli trodd gör att man till slut tvivlar på sig själv, sin upplevelse och sina känslor. Och det bär man med sig hela livet.

Min dotter ska fan veta var gränsen går och att det aldrig är hennes fel. Den som försöker intala henne motsatsen kommer lynchas.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Vuxna som hyschar nerövergrepp”

Öppna hemligheter och fula gubbar som vi skrattade åt innan vi förstod att de var farliga på riktigt…
Pojkarna som utsatts hade ju ursprungligen varit nyfikna och delaktiga. De teg om hur allvarligt det i själva verket var. De skojade om det. Och ja, det hände saker mot flickor också, men just där jag var hände det grövsta som kom ut pojkar.
Glöm inte att barn kan vara delaktiga men inte destomindre offer helt utan skuld. Barn har aldrig ansvar för vuxnas handlingar. Barn har aldrig ansvar för vuxnas sexualitet.

Hej LD och alla kloka läsare! Jag är mammaledig med vårt barn just nu och ska börja jobba efter nyår. Barnet kommer då vara 13 månader och hen ska vara hemma med sin pappa då. Grejen är den att jag inte har varit ifrån vårt barn så många gånger, kanske 5 gånger och då i typ 3-4 timmar. Detta för att jag helt enkelt inte har haft något behov att vara ifrån hen. Och nu ska jag börja jobba heltid och har sådan ångest över detta! Hen har en jättebra relation med sin pappa så det är jag inte orolig över, det är mer att jag kommer att sakna hen så fruktansvärt mycket och är lite orolig för att vår relation kommer att skadas. Ska jag köra någon ”avväjningsprocess” de sista veckorna nu? Usch, vad jag är rådvill! Är det någon som har lite tips och råd? Tack för en jättebra blogg! Kram

Jag var utsatt som barn… på nåt vis har jag funderat många ggr om man haft nån stämpel i pannan… för att jag har alltid fått konstiga erbjudanden av män i ens närhet … typ kompisens morfar… Inga vuxna såg…
Men kommer aldrig vara tyst.. Man måste arbeta för sina barn och även andras …. är numer volontär i föreningen storasyster…

När jag var liten var det en enda röra av oönskad kroppskontakt från vuxna människor. Man skulle krama föräldrarnas vänner fast man aldrig träffat dem, vuxna ansåg sig ha rätt att lyfta upp en i knät och hålla fast en eller stryka ens kind bara sådär, för att de själva ville, vuxna som kittlade en fast man skrek åt dem att sluta men det trodde att man tyckte det var kul och aldrig försvarade mina föräldrar mig. Bara ”men *** blir ju så leeeedseeeen när du inte vill kramas” och ledsna miner eller ”jag är vuxen och du ska göra som jag säger”. Jag tror inte mina föräldrar fattade hur fucked up det var, tänk om någon snuskgubbe hade sagt samma sak? Jag tror mina föräldrar inte ville inse fakta att det oftast är folk som står en nära som begår övergrepp på barn. De ville tro att det bara är skumma gubbar som gömmer sig bakom träd på lekparker och lockar barn med godis typ.
Så, jag är väldigt emot detta att tvinga barn att ta emot kroppskontakt mot deras vilja. Barn ska lära sig att de alltid har rätt att säga nej utan att bli guilt-trippade, ingen ska tvinga sig på deras kroppar hur oskyldigt det än är, och att de inte är dumma för att de står upp för sig själva.

Så bra skrivet! Som ett tillägg så tänker jag också att det sexuella övergreppet kanske är slutstationen i en lång rad av övergrepp och kränkningar av barnets vilja, känslor och integritet som börjar redan när barnet är nyfött. Skrikmetoder där barnets känslor ignoreras, förlöjligas , ”du känner fel, det är inte alls otäckt och obehagligt att somna själv” eller när det lite större barnet trotsar och bestämt vill något men ”jag är vuxen och jag bestämmer och du ska lyda”. För barnet kanske det inte är konstigare att tvingas klä på sig än att tvingas klä av sig? LD skrev för ett tag sen om respekt, att de som kan ge respekt (även mot sig själv) är de som mottagit respekt, snarare än de som lärt sig att lyda auktoriteter.

Blir så arg!
Kan tänka mig att alla dessa snuskiga pervmän dessutom alltid kommit undan som barn när de tafsat etc på jämnåriga flickor (vuxna som säger till flickan ”han är ju bara käääär i dig!” medan pojken springer vidare till nästa tjej)
Hur fan ska män lära sig när allt alltid är okej?

Ungefär det du pratar om var jag om när jag var 19-21. Egentligen inte relaterat till barn men – ”inte skulle väl han”. Nästan alla våra vänner var gemensamma vänner och det hände vid upprepade tillfällen att han slog mig. Inte långvarig misshandel under flera timmar, utan en smäll på käften när han ”inte kunde kontrollera sig” som ”var mitt fel”. Det var oftast när han hade druckit, och vid flera tillfällen våldtog han mig också. Om man påpekade det dagen efter när han var nykter grät han otroligt mycket, sa att han inte kom ihåg något och hela ”jag skulle aldrig”-talet. Han sa aldrig att det inte hade hänt, men sa alltid att han inte kom ihåg det. Jag förlät det (dumt nog) när vi var tillsammans, men när vi hade gjort slut och han började stalka mig drogs allt upp till ytan igen. Jag började prata om allt som hade hänt under förhållandet med människor omkring mig, men blev mest mött av tveksamhet. Som sagt, de flesta av mina vänner var gemensamma vänner med honom, och han nekade. De visste inte vem de skulle tro på. Nu har det gått 4 år sen det hände och jag undviker fortfarande att prata högt om det för jag orkar helt enkelt inte bli misstrodd – och fan vad det svider egentligen.
(Förlåt om det inte hörde till ämnet riktigt, men oj vad skönt det var att få ur mig, inte sagt det utan att börja ursäkta mig någonsin)
Kanske är fånigt, men skulle uppskatta minsta lilla råd om hur jag ska hantera det här i dagsläget. Vi har som sagt flera gemensamma vänner och jag förstår att det är en jobbig situation för dem i o med att vi säger olika saker – men att göra ingenting betyder att jag behöver träffa min våldtänktsman minst en gång i månaden. Jag orkar inte.

Vilken fruktansvärd historia. 🙁 Säkert vanligare än man tror också, helt jävla stört.
Har du någon extra nära (eller lite närmare?) vän bland kompisarna som är era gemensamma? Är det någon du skulle kunna ta upp det en sista gång med? Kanske behövs det sägas en gång till så att det verkligen sjunker in i någon annan vad den här mannen har gjort mot dig. Kanske vet de innerst inne att du har rätt men det blir ”jobbigt” för dom att plötsligt bryta kontakten med någon som ju är ”snäll” och en helt ”vanlig kille”. Om de andra redan vet (men av någon konstig jävla anledning tvivlar) så tycker jag att du kan tacka nej till tillställningar där ditt asiga ex är med, kanske förstår de andra bättre hur du känner då eller förstår att du verkligen talar sanning?
Det är så konstigt att inte tro på den som berättar en sådan här historia!! Jag hade vänt mannen ryggen direkt för det är han som gjort något förjävligt. Om jag gillar honom och vi har en bra kompisrelation – VAD SYND – men inga schyssta killar våldtar folk eller slåss, då kan han fara och flyga för varför vill jag ens umgås med någon som kanske är snäll mot mig men absolut inte mot sin flickvän???
Hoppas att dina vänner tar dig på allvar! Om du orkar – kriga för dig själv för det är du som har rätt!!
Lycka till med allting, hoppas att det kan bli bättre :(((

Ja. Fyfan. Så viktigt. Tankarna går osökt till polisens register över kvinnor som anmält misshandel till polisen. Var är registret över förövarna? Hade känts jävligt skönt, och hade i viss mån återställt ens tro på mänskligheten om ett sådant fanns för att väga upp.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *