Kategorier
feminism & genus

Feminister som peppar och beundrar varandraär farliga och sådana kan vi inte tillåta!

Om ni inte är upptagna med romanstrams och letar lite feministpeppiga inlägg så rekommenderar jag Lisa / MondoKanels senaste om systerskap, feminism och analys.

”Jag började ta till mig det jag läste, slutade skoja och blev allvarlig, funderade, analyserade och tog en till titt på världen omkring mig. Vända blicken inåt och såg in i mitt eget kvinnohat, föraktet mot kvinnlighet, rädslan för att bli oknullbar och ensam, strävan att alltid vara mer än bara kvinna. Jag såg min relation till min man, min mor, mina tidigare relationer och vänner, och allt såg annorlunda ut. Jag kunde andas ut, jag kunde sluta kämpa mot mig själv. Jag är en imperfekt människa, men jag är en imperfekt människa bland andra. Plötsligt kunde jag andas.”

Jag har tänkt på det där med systerskapet och hur många feminister ofta avfärdas som ”klubb för inbördes beundran”. Om vi bortser från att det inte är sant, den mesta och bästa kritiken jag fått har ju varit från andra feminister, så ser jag inte riktigt problemet med att kvinnor grupperar sig eller peppar varandra. Som männen gjort i alla tider; beundrat och peppat och lyft varandra.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Feminister som peppar och beundrar varandraär farliga och sådana kan vi inte tillåta!”

Inget fel med att peppa, det behövs mera av. När jag pratar om ”klubben” så pratar jag om de som dömer och fördömer andra kvinnor. Kolla bara på Blondinbella. Mycket av den kritik hon får från andra kvinnor är inte konstruktiv, hon kallas dum och döms ut. Inte ok. Det är inte feminism. Och så är det, de som hörs mest är de mest extrema som vill ha uppmärksamhet, som vill provocera i svart eller vitt. Det är den skaran som är klubben, de som tyvärr hörs mest men gör minst nytta för kampen; bara mest nytta för sig själva, de får höras, bekräftas och synas.

De är också hjärntvättade, BNM. Jag tror inte vi kommer någon vart genom att ge oss på än den ena gruppen kvinnor och än den andra gruppen kvinnor. Bättre att försöka sprida analyserna av varför kvinnor är så benägna att slå ner på varandra och varför kvinnor har sådant överseende med mäns beteenden. Trots att det är män som står för över 90 procent av våldet och våldtäkterna i världen hamnar fokus ofta på en eller ett par kvinnor som sa något dumt i en blogg någon gång.

I ett patriarkat är det oerhört viktigt att kvinnlig vänskap är föraktad och ses på som något kvinnan kan pyssla med innan hennes riktiga liv börjar: det som kretsar kring hennes heterosexuella cis-man, deras barn och deras hem. Att få även kvinnor att förakta och se ner på kvinnlig vänskap och dess typiska uttryckssätt brukar jag kalla ett av patriarkatets mest lysande trollerikonster.
Män gör narr av vår mjukhet, vår vilja att kompromissa, vara försiktiga med varandra, våra hjärtan och kramar och leenden, vilket leder till att även kvinnor tycker att det är ett fånigt, tramsigt, barnsligt och sämre sätt att interagera socialt än männens sätt där känslokyla, politikerdebatterande och tävling är grundingredienserna.
För att män ska kunna behålla makten och kontrollen över kvinnor är det av största vikt att förhindra att kvinnor håller ihop, organiserar sig och sätter andra kvinnor framför män. Mäns förmåga att slå split mellan kvinnor, få dem att vända sig mot varandra och och istället ta parti för männen MOT kvinnorna är häpnadsväckande, eftersom de lyckas så sorgligt ofta. Vi är alla patriarkalt hjärntvättade och det krävs ett ständigt aktivt ifrågasättande av sina egna tankar och föreställningar för att man alls ska kunna se utanför den patriarkala boxen vi alla är nedstoppade i.
Det finns bara ett sätt att effektivt och för alltid utplåna den manliga dominansen över oss kvinnor och det är att hålla ihop. Jag kan inte se att det finns något annat sätt. Och för att komma dit måste vi bli medvetna om att vi förväntas uppfostra varandra åt männen och hålla andra kvinnor på mattan samtidigt som vi förväntas reservera all vår kärlek, förståelse, tolerans och inlevelse åt männen.

WDF
My Godess,My Queen,My Big Head!
Kan jag få ha dej i mitt liv? Snälla.
Din förståelse, Dina förbannade förbannelser, Din
känsla för everything, gör att jag, via dina texter är
grönängat älsk av/på/i dig eller vad o helvete- allting.
Du sätter tonen, spjutet, och hjärtat där det ska vara.
Du vidgar mitt universum och fyller det med solstrålningsenergikraft.
Snälla jag vill ha en WDF i mitt liv.
Här- nu och för alltid.
(bli inte rädd, det är poetisk kraft bara)
Men känslan, den känslan, för en annan människa, via
en text. Helt Diamantiskt!
Jag ville förmedla det.
Äkta, Ärligt,Älskligt. Eller som det går att säga ÄÄÄ!
YES!

En klubb för inbördes beundran… Som du säger, för det första stämmer det inte, för det andra; hur många sådana klubbar har inte männen? Alla högt uppsatta män som håller varandra om ryggen. Alla mindre kompetenta män som fått sina positioner tack vare kontakter i stället för kompetens, de som har att förlora när kompetenta kvinnor släpps fram…
Jag har aldrig fått så mycket energi, självförtroende och styrka som när jag börjat diskutera feminism med andra feminismen. Inte detta ständigt ifrågasättande utan att vilja lyssna eller förstå det en säger.
Jag förstår att de är rädd för feminister som peppar varandra, tillsammans kan vi förändra världen!

OT:Försöker tänka intersektionellt och bredda min analys. Stöter ideligen på begreppet rasifierad individ. Försöker ta reda på vad som menas, men lyckas dåligt. Wikipedia hjälper mig inte stort. https://sv.wikipedia.org/wiki/Rasifiering
För mig känns det lite som att begreppet rasifierad klumpar ihop alla icke-vita-kristna-medelklassare till en homogen massa. Ett stort dom som pekar ut att de avviker från normen. Ni vet, den där fina vita medelklassnormen med män på toppen.
Vad gör begreppet bättre att använda än exempelvis ”PoC” eller ”med X etnisk bakgrund”?
Någon som kan tänka sig hjälpa till? (Ja, jag vet, inga skyldigheter och varken LD eller hennes läsare är mitt personliga uppslagsverk. Men ni är min inspiration och en kunnig divers grupp, så jag hoppas det iaf är ok att fråga!)Drömmen är ett svar från någon som själv väljer att kalla sig rasifierad.

Men vad trött man blir på alla som vill racka ner på internet-feminister hela tiden (som enligt deras sätt att se bara sitter och tycker och inte åstadkommer någonting). För herregud vad tacksam jag är för alla feminister på nätet! Som lär mig nya saker, inspirerar, peppar och ger mig hopp om ett bättre samhälle! Den där känslan att veta att man inte är ensam utan har massor av kloka systrar runt sig är otroligt värdefull och har fått mig att våga protestera och agera i den ”riktiga världen” på ett sätt som jag aldrig skulle gjort om annars. Tack för att ni finns 🙂

All förändring har historiskt sett (som jag ser det) börjat med det skrivna ordet. Som sår frön hos de som läser, får dem att tänka, forma egna idéer. Någonstans måste det börja. I bokform eller på nätet tror jag inte har så stor betydelse. Men allting börjar med ordet…

Angående de här trolliga, stolliga kommentarerna vi femi-bloggare ofta får. Skulle vi inte kunna gå ihop och göra en motgrej tillsammans.
Om nån känner sig intresserad… Jag skrev lite om det i min blogg idag under inlägget Hey sistahs! (nej det här e inte bara för o locka läsare till bloggen, vill verkligen fixa ihop nåt av detta).

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *