Kategorier
feminism & genus

Jag vill inte formas efter en manlig norm

Jag hade alltid skyhöga klackar på mig förr. Favoriterna var ett par som såg ut så här:

20140224-105031.jpg
(Jo de var moderna för 15 år sen)
Jag kan sakna, och det här kommer låta skitkonstigt, känslan av makt jag fick när jag bar dem. Dels pga den extra höjden men åh vad jag älskar hur klackar smäller mot golv när man går bestämt. (Som jag gör) HÄR KOMMER JAG FÖR FAN GIRLPOWER liksom. Det går inte att missa liksom.
Ju längre jag är feminist desto mer vill jag återerövra det som är traditionellt sett som kvinnligt. Smink, bling, rosa, klackar. Jag vill inte behöva ta plats på mäns villkor, foga och forma mig efter en manlig norm som om vi ska vara ärliga är så jävla tråkig. Jag tycker fan synd om män som inte ”får” ha ett starkt rosa läppstift eller en paljettkofta.
Problemet är dock att det inte är helt oproblematiskt att iklä sig de kvinnliga attributen. Vi lever trots allt i ett samhälle med snäva normer och varje gång vi följer dem oavsett hur fritt och genomtänkt valet är så bekräftar och upprätthåller vi dem också.
(Men den som säger att man inte kan springa med klackar har aldrig sett mig ha bråttom till bussen. )

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Jag vill inte formas efter en manlig norm”

Känner igen det där faktiskt. Känslan av ”här kommer jag, är bestämd och på väg FAST jag har höga klackar och det gör mig INTE vinglig eller svag…”
Själv har jag sådana kläder och skor jag själv gillar. Inte för att dra några blickar till mig. Utan för att JAG gillar dem. Vilket innebära kort kjol och höga klackar ena dagen och slappjeans och rågummisulade kängor andra dagen och vadlång kjol och gympadojjor en tredje dag.
Sminkar mig om jag vill och ger fan i om jag inte känner för det.
Vad jag gör ibland är att undvika urringat p g a min byst. Vilket egentligen är synd eftersom det är att ”foga sig” efter patriarkatets tjafs om ”sluts and nice girls,” Men tänker på det där med problematiken du nämner i ditt inlägg. Vill liksom inte foga mig i någon norm alls.
Framförallt inte normerna som säger att kvinnor över 50 helst ska gömma sig och inte använda vare sig smink, korta kjolar eller höga klackar (men det är en helt annan diskussion… eller?)
Jag blir så glad när jag ser personer av alla ”sorter” som klär sig utöver normer och står upp för det. Vissa outfits skulle jag aldrig våga alternativt inte vilja ha men blir ändå glad för att de personerna gör det och inte bryr sig om andras tyckanden och tänkanden!

Jag är också hemskt kluven till detta! Jag vägrar liksom köpa att femininitet skulle vara något lägre stående, men samtidigt inser jag ju att genom att klä mig feminint så uppfattar folk mig på ett visst sätt. Man kan väl säga att jag gör mitt bästa för att motverka den uppfattning folk ev. kan få av mig genom mina kläder genom det sättet jag är. Jag är fet, högljudd och hårig och ber inte ursäkt för det. Jag gillar att störa folks ingrodda tankemönster genom att ha svepande eyeliner, prickig klänning och bara, håriga ben/armhålor! Mest av allt känner jag kanske att jag inte bryr mig? Män får gärna se mig som en vän liten flicksnärta, eller som en rabiat feminist. Jag bryr mig genuint inte om vad män tycker om mig. Är helt ointresserad av deras eventuella fördomar om mig baserat på mina kläder, så jag fläskar på med min feminina stil och tänker att det här är ju jag. Det fina är ju att inom feminismen får vi alla plats, varesig vi rakar oss eller inte, klär oss feminint eller inte, är högljudda eller lågmälda. Jag tror att alla strategier behövs!

Det som hindrar mig från att gå fullblown rosa kawaii-klädd är mycket det. Att ses som en fjantig, rosa och barnslig flicka, istället för den kvinna jag är. Jag klarar inte av den uppmärksamheten jag skulle få. Är iallafall glad över att jag vågar ha fler färger på mina kläder idag, jämfört med tonåren när allting var väldigt oinspirerat när jag ser tillbaks på det.
Det är också konstigt, har jag insett, vad funktionshindrad man kan bli av klassiskt kvinnliga stilar. Inte kunna gå ut i regn utan att sminket rinner, nagellack som aldrig torkar och man sitter som en idiot utan att kunna ta i nåt, kjolar som blåser upp och måste tryckas ned i tid och otid, svårt att cykla pga kjol/klänning, osv osv osv. En gång lyckades jag till och med välta glas när någon stötte i min hårtofs med en bricka.

Korsett var uppenbart funktionshindrande på den tiden det var mest inne, för några hundra år sen. kroppens inre organ tog skada. kvinnan andades med halsen, kunde inte dra ett djupt andetag. svimmade lätt, för att det ansågs vara vackert att ha en midja på 15 cm i vuxen ålder?!? kan inte varit roligt för den som bar den. klackar, jadu vad ska kvinna säga, det är en historia för sig.

Jag klarade att springa i klackar förr, men använder nästan aldrig det numera eftersom jag har problem med värk så senast jag testade kunde jag knappt gå i dem :-/ Bambi på hal is ungefär fast det var bara jag med höga klackar på en vanlig gata. Förstår hur du menar med återerövra saker, men att det är problematiskt. Jag har t.ex. nästan aldrig smink på mig men när jag väl känner för att ha det så brukar det komma någon kommentar om att jag ”svikit mina ideal”. Folk väl gärna dra en tydlig linje känns det som och vissa saker är ”förbjudna” om man förespråkar feministiskt ideal. Jag känner att det är missuppfattat till största delen, för det är just bland genusmedvetna och feminister som jag märkt att mer är tillåtet. Dessa som påstår att jag sviker mina ideal har alltid varit de som inte vill ha med genusmedvetenhet och feminism att göra.

Det kvinnligt kodade har lägre status för att kvinnor har lägre status vilket gör att allt som kopplas till kvinnor kopplas till lågstatus. Iaf så länge vi har en könsmaktsordning.
Sen gillar jag verkligen högklackat, iaf på ett teoretiskt plan. I praktiken kan jag tyvärr inte gå i dem vilket gör att jag sällan har höga klackar ändå.

Hej,
Jag såg det här idag och blev lite fundersam. Totte är då barnböcker och jag själv har växt upp med dem.
Hur kommer det sig att Totte har en penis (ett kön) men Malin har inget kön (tex, puppa, snippa) utan hon har en springa med ett litet hål i? Varför hade inte Totte en korv med ett litet hål i?
Knepigt.

Här är en till kortis så jag känner igen mig. Men jag går lika ofta i platta skor och det är lite ”ja jag är kort men jag ska inte behöva be om ursäkt för det med höga klackar vartendaste dag.”
Älskar mina lackpumps med 11 centimeter klack men vissa dagar funkar det liksom inte så bra. Som snöstorm, ishalka och 10 minusgrader – en idiot till snubbe som jag hade kontakt med via en dejtingsajt för en del år sedan tyckte han hade ”rätt” att kräva av kvinnor att de alltid skulle ha stay ups och skyhöga klackar oavsett väderlek.
Det blev ingen dejt kan jag ju säga…

Aldrig burit klackar (vad jag kan minnas) men så har jag alltid varit bekväm av mig (sen att klackar är dåligt för fötterna är en annan orsak). Aldrig burit eller bär smycken heller. Har dock sminkat mig och färgat hår en period i tonåren och nu har jag för första gången på flera herrans år målat naglarna… Fick en impuls och köpte ett nagellack och det är knasigt vad en rosa färg kan göra på händerna. Blir så glad när jag ser dem. Fast känner mig samtidigt väldigt fjompig, nästan jag vill dölja fingrarna för andra för det är liksom inte ”jag”. Jag klär mig nog ganska diskret, byxor osv. Aldrig sett eller blivit sedd som pojkflicka dock för jag har alltid gillat och haft lång hår, å andra sidan ska jag tydligen inte bete mig som en flicka om jag ska tro på andra. Borde dock bära mer färgglatt för det gör något med humöret, synd bara att jag inte riktigt vågar sticka ut. Räcker att jag inte är feminin nog.

Det finns så mycket fåniga normer och idéer rent allmänt. Kvinnor *ska* vara feminina i kjolar och höga klackar o s v. Men vem bestämmer vad som är feminint, egentligen? Mäns tolkningsföreträde om det har jag ruttnat rejält på genom åren.
Känner en sig fin så är en fin, punkt! Vare sig det är skyhöga klackar, lårkort kjol, långa rosa naglar eller korta blå (som jag råkar ha just nu), Doc Martens-kängor, eller vad sjuttsingen det nu är! Det viktiga är väl som jag ser det att en inte låter sig begränsas av hur det *ska” vara utan vad en själv trivs i, känner sig fin i!
Kvinna är ju ett femininum – så vad är ”inte feminin nog”? Sådant blir begränsande och varför ska andras tolkningsföreträde gälla där?

Inte för att jag bidrar till debatten men jag måste bara tala om hur ENORMT imponerad jag är av alla som kan gå i klackar!
Själv kan jag knappt hålla balansen med båda fötterna platt på marken…

Haha – jag snubblar fasiken över mina egna fötter även i gympadojjor. Vet inte riktigt hur jag kan hålla balansen i riktigt höga klackar, kanske skärper mig extra eller något?
Men det är nog som mycket annat, en träningssak.

Har aldrig trivts i högklackat eller snäva kjolar. Det gör ont i mina fötter och hindrar min rörlighet. Jag har trots detta gjort många försök att foga mig och rätta in mig i ledet, lära mig bära dessa typer av plagg.
Nu gör jag det inte längre, jag går i mina älskade Martens och njuter av den känsla av tyngd, stadga och eftertryck de ger min gång.
Just det unnar jag alla, känslan av kraft oavsett om man får det via ett par tjugohålskängor eller ett par sylvassa stilettklackar. Mindre tvingande norm och mer tusen möjligheter!

Tycker det är supersnyggt med klackar! Men varje gång jag har lämnat huset med klackar så ångrar jag mig för jag tycker det gör ont och är opraktiskt osv. Så nuförtiden har jag nästan aldrig klackar och dom få gånger jag har det har jag alltid med mig platta skor som jag kan byta till 🙂

Men hur det uppstod så är det ju skor som hindrar en från att springa på samma sätt som man gör med gymnastikskor, och det är ett mode som män har frångått men kvinnor har behållit – och då kan man fråga sig varför, eller hur? Vad är det som har gjort att män har sluppit detta extremt opraktiska mode? Det är ju inte en slump.

Alltså jag tycker att snygga kläder och skor är ett av de får previlegier man har som kvinna, och att byta bort mina höga klackar för att forma mig själv efter någon mansnorm där ”man skall vara bekväm, ingen gillar en kvinna som är osäker och fjollig” är det sista jag tänker göra!
//Emma Hå

Jag håller med! Tycker att män har väldigt tråkigt utbud i affärer och det verkar aldrig komma några trender på samma sätt som för kvinnor. Det kan iofs också ses som behändigt att man inte behöver byta ut garderoben varje år. Men jag tycker att det verkar lättare för kvinnor att uttrycka sin stil genom färg och kläder.

Som (relativt) lång (1.73) kan jag tycka att det är tvärt om. Har väninnor som är lika långa, och längre, än mig som faktiskt köper det också och vägrar klackarna (helt eller, i vissa fall, om de överstiger viss höjd) på grund av sin längd. Folk talar gärna om för en att man inte BÖR/KAN/SKA ha klackar med diverse ”diskreta” pikar om hur fantastiskt det är att vara just kort då detta privilegium då är en förunnat, eller gör sig lustiga över hur klackar ser ut på längre individer. Frågar man varför är svaret man får nästan alltid i förhållande till vad män tycker. Att män vill ju ha kortare tjejer och att långa tjejer på något magiskt vis skulle ”skrämma iväg” de stackarna. HADE detta faktiskt haft någon slags verklighetsförankring, kan jag tycka, så hade jag bara ännu större anledning att gardera mig med styltor innan jag lämnar hemmet. Kan folk sluta komma och försöka bestämma över andras klädsel utefter fysiska attribut – tack! Tycker en om klackar tycker jag en ska ha det.. oavsett längd och ”vad killar tycker”. Man kommer ju lika lite ifrån att deras jävla åsikt alltid varit med ”på ett hörn” (snarare inglasat.. på en piedestal.. i centrum utav rummet) och dikterat villkoren, vad man än gör. Känner det är bättre att bara göra vad som känns bra (ja, även en giraff kommer upp sig med ett par styltor) och sluta ursäkta sig för det?

Jag tänker lite likadant. Är själv 170 cm lång och ganska grov i kroppen. Att dra på sig ett par rejäla klackar blir ett statement för mig. Här kommer jag, och är lika lång eller längre än män. Alla andra, män som kvinnor, kan tycka vad dom vill om det.
Samtidigt måste man ju dra hela det där resonemanget ett varv till, precis som Lady Dahmer gör. Jag vill inte behöva förhålla mig till några normer, och framför allt vill jag inte leva på manliga villkor.

Jag klär mig och sminkar mig feminint och rikligt och får en kick av att ha en mer ”maskulin” personlighet. Älskar att stå bredbant och rakryggad i jättekort minikjol och lårhöga skinnstövlar och TA PLATS på min superseriösa arbetsplats. Använder inte klackar särskilt ofta dock, de är för handikappande, jag hatar att ha ont i fötterna och gå myrsteg. Men jag har några par som åker på några gånger om året.

Jag har lite samma förhållande till klassiskt kvinnliga kläder och accessoarer som jag har till katter, älskar dom i teorin men inte i praktiken. Skulle älska att klä mig i kjol och högklackat varje dag, skulle vilja sminka mig och fixa och dona men jag känner mig så jäkla utspökad när jag väl gör det. Är så obekvämt på alla sätt, framförallt att man blir så hindrad i sina rörelser och kroppspråk, måste vara så medveten om sig själv hela tiden. Jag vet åtminstone att i ett par jeans behöver jag inte oroa mig för att en vind ska göra så att jag flashar hela mina omgivning, eller att jag råkar smeta ut smink över hela ansiktet när jag är trött och gnuggar mig om ögonen.
Älskar katter, på bild men skulle aldrig skaffa katt själv pga jag freakar så fort jag har en i närheten. Knasigt hur hjärnan kan vara så splittrad.

Älskar högklackat och skulle ha på mig det enbart om det inte var för att 1. Det gör ont. 2. Jag är redan ca 177 och är höjdrädd 3. Jag känner mig som godzilla när jag går ut i min kompisgrupp för alla mina vänner är runt 155cm

Å vad jag känner igen mig i det där. Bara en sån grej att när jag skulle välja stetoskop (är läkarstudent) så påminde min pappa mig om att jag skulle ge mig in i en förtroende-branch och skulle därför ha en ”seriös” färg (dvs blå eller svart). Velade ett tag men bestämde mig när en av mina kompisar påminde mig om varför svart/blått anses mer seriöst och förtroendeingivande. Tycker nu att mitt illröda stetoskop är det snyggaste som finns och känner mig som den mest seriösa och förtroendeinvivande doktorn ever när jag har det med mig, trots att jag har fem år kvar av utbildning!

Jag vill inte formas av någon norm. Har alltid haft problem med att jag trivs mer i manlig än kvinnlig stil. Antagligen just för att den är mindre fixad och mer naturlig, dvs man klär sig i bekväma och intetsägande kläder och det är helt fine, om man är man alltså. Vill inte tänka mer än nödvändigt på ytan, men det är man så illa tvungen till för att smälta in någotsånär som kvinna i vår tid.
Minns för övrigt att det i boken Sandemann av Gabriella Håkansson resoneras mycket kring kvinnlig stil och framförallt högklackat. Mycket läsvärd bok även i övrigt!

Tycker om klackar men aven flip flops, alskar dom dar nya gympa dojjorna med klack (sager man sa?)….ASH ar mitt favorit marke.
Pa jobbet har jag 18 cm hoga skor, valdigt enkla att ga o springa i sa fort man har vant sig vid dom.

För egen del ser jag ett egenvärde i att blanda stereotypt ”feminina” och ”maskulina” attribut. Det är ju mitt mål att alla människor ska vara fria att följa sina preferenser på alla områden oberoende av kön och därför försöker jag att göra det själv. Så jag paraderar stolt omkring i mina 40-talskläder (gillar både det ”manliga” och ”kvinnliga” modet från förr), lägger håret varje vecka men sminkar mig bara nån gång i månaden, vägrar raka mig under armarna och gör det ibland med benen och låter bli ibland.
Jag tycker att det är riktigt roligt att se hur folk reagerar när de får veta att jag läser till civilingejör. Eller att jag är feminist (och rabiat sådan till på köpet) och starkt motståndare till genusstrukturer. Det är som att alla deras fördomar får huvudvärk, och det kan inte undgå att göra mig lite belåten. Jag hoppas att det ska få dem att tänka till lite innan de sväljer stereotypa framställningar av feminister och hur vi ”vill tvinga alla att bli en grå massa av hens” nästa gång. Jag hoppas att de ska närma sig insikten att vi snarare vill låta världen bli ett regnbågsfärgat paradis av friheter kring människors egna person.

Jag förstår precis vad du menar med känslan av makt. Dock har jag med åldern blivit mer praktisk. Jag har ännu inte hittat ett par skor med klackar som inte ger mig ont i fötterna efter ett par timmar.
Dessutom vill jag numera ha utrymme att vicka på tårna, Pippis skor skulle vara perfekta för mig.

Åh vad glad jag blir att du tog upp den här diskussionen. Jag känner mig så delad i den… Jag och några systrar pratade om detta under en feministisk självförsvarskurs i helgen. Vi talade om bland annat plastikoperationer, att operera en kroppsdel för att en inte är nöjd med den. Vad tycker du om det Lady D och ni andra?

((det nämndes ovan att det inte pratades om operationer för olyckor och sjukdomar och vill bara lägga till att vi såklart inte pratar om operationer i könskorrigerande syfte häller))
Jag vet inte riktigt men någonting som inte riktigt känns rätt när det pratas om plastikoperationer eller liknande. Det känns som att människor ofta klumpas ihop till en grupp personer med dåligt självförtroende (OBS inget är riktat mot danielsan, du skrev ord som oftast, nu är det bara jag som spekulerar runt kring tidigare erfarenheter). Det kanske bara är jag som märker ord men jag upplever en skillnad mellan:
-en industri som bygger på att det finns/skapas ett missnöje
och
-människor vänder sig till den här industrin för att de är missnöjda.
Det känns som att diskussioner kring ämnet indirekt eller direkt manar plastikopererade människor att erkänna för sig själv eller andra att de är missnöjda med sina kroppar. Eller så känner de sig manade att ta aktivt avstånd och förklara sig.
Jag känner bara -Stopp! det här känner jag igen. När människor som inte är feminister pratar om smink och jag säger att jag aldrig sminkar mig så kan det hända att folk börjar förklara sig. Det spelar ingen roll om pratet handlade om en enstaka produkt eller om det var en djupare diskussion kring att bära smink. Istället börjar de prata om att det bara använder den och den produkten, de bara har på sig det vid just de tillfällena, de vill bara framhäva sina naturliga drag o.s.v. För de är ju inte som de där andra som använder mycket smink och diddtan och dattan.
Jag känner också igen det på ett annat plan. Jag trodde samma sak om folk som sminkade sig. För mig började allt fler sminka sig i högstadiet. Grupptryck, vilja att passa in, att duga, att va snygg och annat skruffs mixas ihop till en press att sminka sig. Av flera anledningar var inte smink nått för mig men det var känslan av att inte duga, att inte vara vacker som jag fick stampa ner till slut. Högstadiesynen på smink var de enda jag kom i kontakt med så jag drog slutsatsen att alla som bar smink drevs av en missnöjdhet från dem eller andra. De kunde ha andra anledningar också men i grunden så var de missnöjda. För hur kan någon vilja ändra sitt ansikte såvida de inte är missnöjda med det. (Fy vad jag skäms över att skriva det här)
Du kan ha olika anledningar till att plastikopperera dig och använda botox men vi vet att du i grunden är missnöjd med din kropp. Om du kommer med en bra förklaring som vi kan acceptera kan du kanske undkomma vårat dömmande och/eller förakt men så fort du inte tar avstånd klumpas du ihop med de andra.
Jag vet inte riktigt vad jag vill få ut och det här är inte riktat som en pik till nån eller nått sånt. Jag känner bara hur trygga och fria från skam diskussioner kring smink i feministiska rum känns. Hur det tas både till en strukturell nivå och personliga erfarenheter. Hur mina unkna fördomar kunde bytas ut mot verktyg till att granska mig själv. Hur folk kunde göra personliga ställningstagande utan att bli dömda eller uppfattas som att de dömer andra.
Och så tänker jag på plastikoperationer och mina fördomar kommer tillbaka.

Så tråkig jag känner mig plötsligt: jag väljer bort höga klackar för fötternas välmående. Jag måste bekänna att jag har sett med medlidande på de som jag trott varit förtryckta till att ha skyhöga klackar, men det ska jag genast sluta med nu när jag läst era inlägg *skäms*.
Jag tror jag förstår vad ni menar med känslan av makt, för den känner jag när jag kommer älgande med mina platåstövlar, som jag gärna väljer när jag har klänning.

Klackar är det vackraste och coolaste som finns! Tänker ALDRIG sluta ha på mig det, stackars män med sina tråkiga skor!!!
Den som säger att man inte kan springa till bussen i klackar är knäpp eller har aldrig sprungit i klackar.

Agh, känner igen mig i det andra beskriver om att bli ifrågasatt som feminist när en har feminina kläder. Folk kan blir provocerade när jag har på mig lolita, speciellt sweet lolita, men när de för höra att jag är feminist också, då kan det ta fart. Jag hade inte tänkt att mina kläder skulle vara nått stattement från början men det blir fanemig mer och mer så.
I bland kan jag tycka att det är kul när människor kan ha lite självdistans till sina fördomar. Skratta lite när de inser att jag inte passar in i deras förutfattade meningar men de kommer ofta med en besk eftersmak. För det är nästan alltid när jag visar upp maskulint kodade intressen eller egenskaper.
Folk blir förvånade och inser att de hade fördomar men i stället för att lyfta det till en högre nivå lyfts jag upp som person. Tänket blir ”va coolt att du gillar det här trots att du är så tjejig”. Det blir inget krossa normer utan det maskulina lyfts upp på bekostnad av det feminina.
För om jag hade läst modetidningar i stället för serietidningar. Om jag berättat om lolita meets där jag umgås och snackar kläder istället för att berätta om hur jag sticker ut och fågelskådar. Om jag berättade om min enorma gossedjurs samling i stället för min LP samling. Om jag pratade om mina bakverk i kylen istället för min mögelodling som står bredvid. Då hade dessa personer forsat att se ner på mig. Fortsatt att applicera sina unkna fördomar om hur jag är som person, hur jag ska behandlas och vad jag klarar av.
Och detta bara av vad jag har på mig.

ÄLSKAR höga klackar!! Egentligen skor överhuvudtaget. Få prylar gör mig så lycklig som just fina skor. Dock lite småknepigt att hitta skor med höga klackar som är sköna att gå i. Kilklackar brukar vara det bästa, har jag märkt. 🙂

Kommer ihåg när jag skulle köpa mina första helt underbara klackaskor. Jag blev kär vid första ögonkastet och kollade mot mina vänner. De blev märkbart obekväma och sa ”400 är kanske lite mycket?” och det höll jag med om och lade tillbaks dem. När jag kom in (ensam) en vecka senare låg priset på 150. Min storlek var dock slut. Men jag var tvungen att ha dem, om det så skulle stå som prydnad. De i kassan såg också ut som att de inte riktigt visste hur de skulle reagera med en kille som köper 5cm höga klackar.
Jag fick mina lovely skor vad de andra fick hör inte historien till 😉

Har börjat tillåta mig själv att genuint älska höga klackar haha (höga för mig; 6cm). Med tanke på att jag är 1.84 cm lång så kände jag mig alldeles för ofta för osäker inför att synas och ta plats mera än jag redan gör. Nuförtiden tänker jag mera Fuck that. Älskar att vara lång (längre än 90% av Sthlms män) och en sjukt positiv grej är att jag inte behöver sniffa i armhålor på folk som trängs i tunnelbanan kl 08:00 vareviga morgon.

Jag håller med det där med att reclaima det som är feminint. Om det som är feminint hela tiden nedvärderas så säger det något om att vara kvinna i vårt samhälle. En intressant sak är att det faktist började med att män
bar högklackade skor och sedan började kvinnor göra det också. Sedan övergav männen det. Eventuellt kom de tillbaka som en sexsymbol för just kvinnor. Det gör mig lite kluven att supporta högklackar. Även att de inte direkt är bra för fötterna gör mig ännu mera kluven. Jag vill ju gärna supporta det som är feminint men jag vill gärna ta an mig just de delar som känns bra för mig.
Det som är intressant är ju på något sätt det att män alltid får det som samhället tycker är viktigt om det nu är rätt att äga egendom eller rösträtt eller utbildning eller byxor så det är genom hela historien, och sedan får kvinnorna det, som en eftertanke. För mig är det det som mer än något visar att patriarkat har alltid existerat.

Jag vägrar höga klackar. Jag förstår argumentet o jag har själv KBT-botat min ”jag är för lång-ångest med klackskor. Men vad gör det inte med fötterna? klä på dig korsett och strumpeband om du vill reklaima kvinnliga attribut men stympa inte dina fötter med dessa ting!

Har gått i klackar sedan tonåren och har INGA problem med fötterna. Här har det inte stympats något! Det är megaviktigt att ha skor som är RÄTT i storlek och sitter BRA på foten och att klacken s a s är välbalanserad SAMT att man inte har SAMMA skor och klackhöjd dag ut och dag in. Att du inte väljer klackar för du tycker det är obekvämt måste ju inte vara detsamma som att ALLA ska vägra klackar, i synnerhet som jag INTE tycker det är obekvämt och INTE har problem med fötterna trots nästan 40 år i höga klackar…

Jag är kvinna och jag bär inte klackar för då blir jag 1.95 cm lång och det vill inte jag.. Så för mig är det lite tvärt om. Har alltid velat bära ett par klackar, men vågar inte för då känns det som om folk tror att jag är en man med klackar, haha.. Dessutom blir jag då 10 cm längre än min sambo.. Åh, så svårt! Ännu svårare när man fått upp ögonen för feminismen och inte ens vågar bära det man vill för att slippa förväxlas med en transvestit. Och att man vill visa att kvinnor visst kan vara längre än män!

Jag förstår tanken. För mig är dock just klackskor något jag likställer med typ victorianska korsetter eller kinesiska liljefötter, de skadade fötterna och hela kroppen, och det gör också klackskor. Så jag ser det som ett förtryckande mode, som är till för att göra kvinnor mer hjälplösa, inte kunna springa ordentligt osv. (Många har säkert skrivit det här, har inte läst kommentarfältet.) (Men förstår känslan, jag får samma av korsetter med metallskenor, fast det fuckar up kroppen helt.)

Håller med! Jag brukar ofta säga att jag vill bli accepterad som kvinna för att jag är kvinna, ser ut som en kvinna. Jag vill inte behöva bli mer manlig för att ha samma rättigheter som en man.

Att inte foga sig efter en manlig norm är anledningen att jag
(fortfarande )inte trivs med ordet ”snippa”.
Normen är snopp och vi (tjejer, tanter, kvinnor) ska använda en parafras av den normen när vi talar om vårt kön?
Nej, jag vet inget bättre ord, men det är väl fan också att vi inte kommer på något ord som utgår från oss själva!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *