Kategorier
feminism & genus

Pappaär bara en side-kick

Dessie har ju fått en liten bebis och klivit in i föräldrabloggandets förlovade land. Med allt vad det innebär såklart och familjeliv ligger tamejfan i lä om man jämför med Dessies kommentarsfält. Det ska ges ”goda råd” till förbannelse och det skuldbeläggs, hetsas och hatas i vanlig ordning. Som nybliven morsa är man aldrig fredad, men prova att vara nybliven morsa OCH storbloggare.

Dessie vill sluta amma = VILL DU INTE DITT BARNS BÄSTA DIN EGOISTISKA…?!1

Dessie tar en timme egentid för att fixa ögonfransarna. = HUR KAN DU LÄMNA DITT BARN DIN EGOISTISKA….?!1 (Att barnet har en pappa som ej är född i farstun spelar ingen roll)

Jag undrar vad de hade sagt om det var Simon (pappan till Dessies bebis) som tagit en timme för sig själv? Min gissning är NADA. När min man gick och såg en bio när vår lilla var nyfödd var det inte en käft som sa något. Inte heller när han gick tillbaks till jobbet efter tio dagar. INTE. EN. KÄFT.

Det är för att vi har en ganska så unken kvinnosyn i sverige som går ut på att kvinnans plats är i hemmet med barnen medan pappan ses som nån slags side-kick och icke-förälder. Han kan komma och gå som han vill, han behöver inte ta ansvar men om han mot all förmodan byter blöjor nån gång ibland så får han stående ovationer och hyllningar som om han vore en jävla hjälte. Ingen hyllar mammorna när de sliter.

Och så säger folk att feminismen inte behövs eller att den t.o.m har gått för långt. Herregud.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Pappaär bara en side-kick”

Feminismen har gått för långt? Feminister är väl de största förespråkarna för jämlikt föräldraskap där mannen behandlas som en lika kompetent och viktig förälder som mamman.
(Eller du kanske var sjukt ironisk och jag för trög för att hänga med? :D)

Jepp, känner igen det. Jag har arbetat 1 dag / vecka sen vår dotter var 10 dagar (hon har varit hemma med sin pappa). Jag har fått ca tiotusen kommentarer om vilken dålig mamma jag är, min make ca tiotusen kommentarer om vilken jävla hjälte han är.
Vi valde att göra på detta sätt för att försöka fortsätta ha ett jämställt förhållande. Om jag hade varit hemma först hade jag curlat honom när det var hans tur att ta över, eftersom jag då hade vetat bäst kring vår dotter. (min uppfattning)

Jag blir så himla arg när jag besöker Dessies blogg och det är på grund av alla idiotiska kommentarer som hon får. Det är läskigt hur folk lägger sig i och klagar, försöker få Dessie att må dåligt över sina val.
Jag tycker att dina kommentarer på Dessies blogg var riktigt bra!

Fast nja, jag minns att Bingo fick en hel del skit i Katrin Zs kommentarsfält när han gick ut på krogen med en liten bebis hemma. Folk lägger sig i vad bloggare gör helt enkelt. En överväldigande majoritet av kommentarerna hos Dessie är ju faktiskt uppmuntrande! Sen finns det några gods råd på trevligt sätt och förstås några påhopp. Men det får hon väl vad hon än skriver…
Nu vet ju inte jag varför hon väljer att förlänga ögonfransarna, det gör hon som hon vill med och antagligen ville hon väl komma iväg på något och tyckte det var en lagom grej. Dock, är det så att hon känner en press att vara snygg i alla lägen är det en jävla kvinnofälla om något.

Så du nämner en snubbe bland ALLA – ALLA – ALLA kvinnliga bloggerskor som outat är mammor vilka ALLA – UTAN UNDANTAG – får liknande påhopp. AFK är det likadant. Så nej, du har fel.

Måste bara säga hur jävla bra jag tycker det är att du kom in och styrde upp bland alla vidriga kommentarer och gav så kick-ass svar på tal. Dessie är särskilt utsatt och folk låter henne verkligen aldrig slappna av! Men med dig på hennes sida är det ett vinnande koncept och förhoppningsvis blir det trevligare stämning!

Jag tycker att LD borde traffa Dessie o ta en fika o ge henne massa stark positiv feminist pepp. Det skulle vara bra for Dessie, tycker hon verkar vara en bra och positiv ung tjej som har fatt ta mycket kritik fran folk och annat negativt fran pojkvanner osv under aren.

Det där klassiska också om man som mamma går ensam på stan t ex, möter en bekant som förvånad frågar ”Men var är barnen, passar pappa dem idag?”…?! Min man ”passar” inte sina egna barn.
Blir så matt på den där attityden att nyblivna mammor är supermänniskor som ska klara allt. Man ska amma tills brösten blöder, gå långa barnvagnspromenader trots att man knappt läkt efter förlossningen, aktivera sina barn till höger och vänster samtidigt som man knappt sover något för bebisen är vaken mest hela tiden – och sover hen, då ska man städa/tvätta/laga mat osv… Klagar man det minsta på att man är trött, sliten eller har ont, ja då skulle man ju såklart struntat i att skaffa barn från början!

Jag sitter här och känner mig förbannad.. Inte på dig, utan på dem runtomkring mig.
Min dotter på 7 mån har varit sjuk sen i Lördags, min man sen i Söndags, Min hund sen igår…
-Sen återstår det elda och få värme i huset.(Ett jävla göra)
-Skotta gården.
-Ut med hunden.
-Hålla i sjuk bebis i famnen 24/7.
-Se till att bebis får i sig vätska 24/7.
-Serva min man som inte har varit sjuk på 10 år. (Ja han förtjänar det och vi lever i ett jämställt förhållande)
-Hålla rent i huset.
-Slänga i tvätt, hänga upp tvätt, städa toan, byta kläder kors och tvärs.
-Äta? – Nej hinns inte med..
– Sova? Nej går inte..
Vad får man höra från folk runt om? Jo..
Först: Hur är det med Nellie? (dottern) DET ÄR FÖRSTÅELIGT.
Sen: Hur är det med Fredrik?
Sist: Du ser väl till att låta Fredrik få vila ifred nu då han är sjuk.
Då jag var sjuk för en månad lät det såhär:
Hur är det med maken och Nellie?
Du hjälper väl till så det inte blir så mycket för Fredrik?
Den ende som klappar mamma på axeln är Fredrik själv.. Ingen annan.

Hörde detta senast igår från min egen mamma.. Förra veckan var mannen sjuk, nu har jag åkt på samma eländesförkylning. Han är tydligen enormt duktig som tar hand om vår ettåring alldeles själv och får gärna komma till mormor om han behöver avlastning.. Som att jag inte tog hand om henne ”alldeles själv” förra veckan & dessutom ammar henne nätterna igenom oavsett om jag mår dåligt eller inte! Får förstås ingen cred för det då jag är mamma & det helt enkelt förväntas att jag ska göra detta. Utan att klaga, banne mig!

Ååaaahh. Skulle läsa din blogg från mobilen, men det går inte alls nå bra. Inläggen halveras och det går inte att zooma ut så att allt syns. Kanske är så för fler så det kan ju va värt att kolla upp!

Mitt feministiska uppvaknande kom när vi fick barn. Innan var jag nog lite ”detärupptillosskvinnorattvisaossstarkaochJAGharaldrigblivitförtryckt” (skämskudde).
Men så kom bebisen och allt som jag skuldbelades för om jag inte gjorde till 100 % fick mannen cred för om han gjorde till 10 %. En riktig ögonöppnare.
Jag ammade hela natten, gick upp på morgonen, tog hand om bebisen hela dagen, gick promenader i snöslask, handlade, städade, torkade spyor, torkade bajs. Självklarheter.
Han sov 8 timmar varje natt och lät mig sova middag. Ibland. När jag bad om det!!! Så duktig!
Han stekte färdigpyttipanna till mig medan jag satt fast i amningsfåtöljen!!!! Så duktig OCH omtänksam!
Han gick ut med barnvagnen när det var fint väder på sommaren!!!! Åh!
Är så himla glad att han såg det lika tydligt som mig. Klart han blev bekräftad men han såg hur orättvist det var i alla fall.
Och ja, dessa frågor om ”vart är barnet?” I affären, på gymmet, i skolan. Öh, med sin andra förälder kanske? När jag började jobba deltid när andra barnet var tre månader: ”Vart är barnet? Vad duktig du är, det måste vara svårt va? Ja, den tiden kommer ju aldrig igen”. Nej, därför vill min man också ha en del av kakan. Och en del som sa stå på dig (om att jobba tidigt), får mig att fundera på vad som sas bakom min rygg då.

Tack för att du uppmanade oss att gå in och kommentera hos henne, är inte en blogg jag läser annars men gud vad förbannad jag blev.
Det intressanta är hur jag absolut inte känner igen mig (trots att jag VET att det händer heeeela tiden…). Jag var iväg både en och två timmar när vårt barn var pyttepytte och trots att jag helammade (det gav mig iofs pluspoäng kanske, urk). Frågam jag ställer mig: Berodde det på att vi är två mammor? Eller bara att vi umgås med rätt folk? Eller, eh, att jag inte bloggade, kanske 😉 För på Familjeliv fick jag förstås utskällningar ibland om jag frågade något ”högst opassande”.
Ska bli spännande att se hur det blir när vi får bebis nr 2 i sommar. Då jävlar ska jag tvinga iväg min fru en timme och blogga som fan om det, som experiment.
Förresten bloggade jag just om hur mammor är mer föräldrar än pappor osv igår morse, dock innan jag kikade in hos Dessie… Läs gärna 🙂 http://minasannaord.wordpress.com/2014/02/25/bor-jag-ocksa-ta-mig-i-roven/

eller det här med att män som är pappalediga halva tiden hyllas medan kvinnor som ”bara” är lediga halva tiden ifrågasätts. Jag väntar barn och sa i ett sällskap att jag tyckte att det bästa vore om vi kunde vara lediga på halvtid bägge två, dvs jag mån, tis och halva onsdag och han resten av veckan, varpå jag blev inte bara ifrågasatt utan påhoppad. Ville jag verkligen ha barnet? Jag kanske borde ha tänkt igenom såna här saker innan vi valde att skaffa barn? Hur tänkte jag egentligen med amning? För ersättning var djävulens påfund osv osv… Det här från människor som kallar sig feminister, som säger sig vilja leva jämställt, men när det gäller mitt barn är jag en dålig mamma om jag vill dela lika med min kille, och när han vill vara hemma lika mycket som jag för att inte missa någon del av bebisens utveckling så är han en bra pappa som känner så, men jag är en hemsk mamma för att jag ”tillåter” det??? Nä, fy fan säger jag bara, jag trodde vi hade lämnat såna stinkande åsikter bakom oss men oj vad jag vart lurad!

Jag tycker att det låter som en sjukt bra idé!
Det jag har sett av ersättning är dessutom att det fungerar jättebra. Om jag hade tänkt skaffa barn skulle jag definitivt kört på ersättning istället för amning.

Jag förstår inte varför alla alltid ska hacka på andra, förmodligen för att de känner sig väldigt otillräckliga själva och då är det lättare att hacka på andra än att stötta.
För mig har det varit jätteviktigt att amma, men inte lika viktigt att barnen sover hela nätter utan uppvak. För någon annan är det tvärtom.
Jag har inte haft jättestort behov av egentid heller som nybliven mamma, men jag vet kompisar som älskade att promenera UTAN barnvagn när deras partner kom hem och kunde ta barnet, eller gå och ta en kaffe UTAN barn.
Vi är olika och har olika behov, våra barn är olika och därmed olika krävande och har olika behov (förutom de grundläggande).
Det är lättare att säga att man inte behöver ha egentid när man har ett barn som på eget initiativ äter var 3:e timme och sover ganska mycket däremellan i sin säng eller i vagnen(min etta). Men om man har ett barn som inte sover alls på dagarna och bara vill amma hela tiden (ettans kompisar), eller ett barn som bara sover på sin mamma (en granne). Då är behovet av egentid för mamman, eller vilken förälder det nu är som är den belastade, enormt.
Min mamma fick lite såna kommentarer när vi var små. Hon och en kollega var på en kurs över en helg (de var lärare och tidigare gjordes sånt utanför arbetstid). Min pappa var hemma och såg till oss. Mammas kollega hade sett till att hennes mamma kom hem till dem och stod för markservicen, för hon trodde inte att hennes man kunde fixa matlagning och annat.
Min mammas enda kommentar hade varit att pappa får väl ta oss till korvmojen (tror inte ens det fanns en pizzeria i samhället jag bodde vid den här tiden) om han inte kan laga något av det som finns i kyl och frys.

Det är fan nästan så man är rädd för att skaffa barn. Det verkar alltid som kvinnans mödraskap blir till allmän beskådan där man kan komma och tycka vad man vill. Även om man inte har en offentlig blogg, så ser man bara när människor runt omkring en får barn. Det ska tyckas så mycket.
Och aldrig verkar det vara bra nog, aldrig att det skulle vara bra.
Men som du också skriver, bara mannen byter en blöja så är han den mest fantastiska på jorden.

Jag har aldrig hört liknande kommentarer, vare sig från släkt eller kollegor eller andra. Det ni beskriver här och det som folk skriver om Dessie gör en ju illamående av ilska. Min situation säger ju ingenting om strukturer/hur det -är- men jag skulle ändå säga att en bättre värld är möjlig, på gång. Jag har ju ändå ett gäng kollegor, släkt och vänner från olika samhällsklasser och geberationer som kunnat lufta dessa unkna föreställningar om mamman och pappan om de velat, men under mina 3 år som förälder har jag sluppit.
Ett ljus i mörkret?
Jag har också stödskrivit på Dessies blogg.
Btw. Många verkar vilja fixa hår/naglar/annat som första grej efter bebiskoman, även folk som inte är direkt fåfänga annars. Tror det säger mer om ”bebisgegget” än om att man är fånge i något sorts skönhetsideal. Man vill hitta på något som är en motpol till ”oj jag har kräks i håret”…

Med make nummer 1 fick jag göra allt när vi fick barn.
Jag amma.
Tog alla nätter = 4 år utan sömn…
Jag lagade mat, städa, tvätta, handlade, planerade inköp.
Byta alla blöjor jag tror han bytte kanske 10st? Och det var när folk hälsade på. Då diskade han eller plocka undan maten. och Alla hyllade honom..
Samt gnällde han på allt jag gjorde.. Jag gick inte till öppna förskolan så ofta = vårt barn skulle inte bli socialt. Jag fick henne inte arr sova på nätterna = jag daltade med henne.. osv osv
Han däremot åkte hem till kompisar och var ute på krogen och satt uppe hela nätterna och levde sitt liv i princip..
Jag prövad en gång att lämna honom med barnet. Och då hade han inte bytt blöja, inte matat och hen hade gjort sig illa…
Efter det kände jag mig konstant tveksam till att lämna honom med barnet alls..
Nu i efterhand inser jag att han var en mansgris..
Jag skilde mig självklart. Och idag tyvärr har den pappan valt att inte ha någon kontakt alls med barnet. Inget förvånande direkt..
Nuvarande make är däremot fantastisk! När jag var gravid tog han nästan allt ansvar för mitt tidigare barn. Han var ett helt underbart stöd hjälp under förlossningen. När lillan var född så har han varit 100% delaktig i allt. Jag har aldrig behövt ens be honom att laga mat, eller städa, eller byta blöjor. Den som orkar, den gör det.
Han jobbar hemifrån halva dagen för att kunna vara mer hemma och delaktig med barnen. Oavsett hur trött han är så kommer barnen alltid först.
Han borde faktiskt hyllas enligt mig. Men grejen är att jag ser inte honom som en pappa, jag ser honom som en till mamma. Jag känner mig så bekväm med att lämna barnen hos honom för jag vet han är lika försiktig och har lika bra koll som jag.
För mig om jag tänker på min egna pappa eller mitt ex som pappa. Så känns det som den jobbar, går på krogen, träffar vänner osv. Livet förändras inte för en sån pappa. ” Barn ramlar och slår sig höhö ” mentaliteten är mer hos en pappa. Dom verkar inte lika oroade över skador, ärr, sjukdomar som mammor är.
Min nuvarande make däremot han har förändrats med graviditeten, förlossningen och spädbarnstiden. Och nu även när barnen är äldre så känns han mer som en moders figur än en faders figur.
Han är lika mycket vårdande som jag, Han är omhändertagande, snäll tålmodig, försiktig och rädd om barnen. (Utan att han är feminin till sättet.) Han fixar saker, bygger saker, ser till säkerheten med barnen och han har typ hök ögon på barnen och ser alla potentiella faror i hemmet och fixar dom direkt.
Finns det fler såna män som jag har? Eller har jag bara haft extrem tur? 😛

Vad kul att din nya man är så bra med barnen! men i min mening så tycker jag alla som skaffar barn ska vara så man eller kvinna 🙂 Och men borde inte höjas till skyarna för att han klarar av att göra något dom flesta kvinnor gör.

Så himla bra inlägg.
Efter att jag fick mitt andra barn 2012 så började jag jobba igen efter 2 månader. Att barnen var med sin pappa och att jag fritt kunde välja mina arbetspass tycktes inte spela någon roll. Folk kunde inte acceptera detta hemska. 😉
Med första barnet var jag fegare men n insåg jag att det bästa var faktiskt att jag jobbade ett par timmar då och då.
Pappor/partner är precis lika mycket förälder och lika kapabel. Hoppas verkligen på ett mer jämställt samhälle gällandes barnuppfostran.

Kan inte annat än hålla med till 100% och ge stående ovationer till denna text! Pappor är uppenbarligen bara de där ”lekfarbrorna” som dyker upp då och då och knappt vet vad som är upp och ner på en bebis. Huh…att det fortfarande finns folk som håller fast vid dessa gamla dammiga könsroller. Självklart så finns det pappor som inte tar sitt ansvar och det finns även pappor som inte får ta sitt ansvar, men attityden att ALLA pappor är sådana är sunkig.

Men herregud kvinna, hur bra får man vara!?
Om det är Någon som kan få fram raka och förjävligt sanna åsikter så är det då tamigfan du!
Helt rätt om Dessie, jag kan varken säga bu eller bä om hur Dessie är som mamma då mycket inte sägs i bloggen (av just de anledningar du skrev i detta inlägg) men jag tvivlar inte en ynka Sekund på att hon är en duktig mamma. En otroligt stark tjej som tydligt visar att hon kan ta hand om ett barn! Det är bara såna trångsynta människor som vet bäst som ALLTID ska påpeka andras sätt att göra saker på bara för att det inte görs precis som dom vill.
Tummen upp till dig, Dahmer! Älskar ditt sätt att uttrycka dig på, fler som du!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *