Kategorier
feminism & genus

Säger man hej till en man så tror han att han har halva inne

För ett par år sen så hade jag besök av Stina, en vän från Göteborg. Vi bestämde oss för att gå ut och parta på lokala krogen och make plus killkompisar hänkade på. Vi hade skitkul. Tills en av killarna gick fram till en tjej som Stina kände men som artigt tackade nej till alla former av interagerande med män. Hon ville inte att killarna i sällskapet skulle sitta vid hennes bord och hon ville inte snacka med nån av dem och när Stina förklarade att hon vill vara fredad från män så var oförståelsen stor och kommande dagar (!!!) ältades detta faktum; hur otrevligt och konstigt det var att den här tjejen resonerade som hon gjorde för herregud så kan man väl inte bete sig? Kränkt var bara förnamnet hos killarna.

Asså vet ni hur ofta jag haft den här typen av diskussioner med mina manliga vänner som handlar om hur otrevliga (och gärna ”bitchiga”) kvinnor är? Och hur ofta jag frustrerat försökt få dessa killkompisar (inklusive make) att fatta hur jävla jobbigt det är att vara kvinna i offentliga sammanhang och att man måste vara avvisande, ignorerande och faktiskt otrevlig för att slippa bli trakasserad?

Kickan Wicksell skriver om detta: Jag har varit med om den här situationen så många gånger. En främmande man har kommit fram och velat prata, och jag har gjort det. Till en början har det bara varit trevligt, men 99 % av gångerna har det dessvärre slutat med att mannen i fråga blivit sur, irriterad eller till och med arg när jag velat avsluta samtalet, velat gå hem eller inte velat ge ut mitt telefonnummer. Då vänds det hela mot mig, som om jag lurats eller som om jag är snobbig eller högfärdig för att jag inte ”släpper till”.

Jag förstår att det kan kännas jobbigt och taskigt att få en elak blick eller ett ”stick” till svar när man som enskild och ganska trevlig kille vågar sig fram för att säga ”hej” till den där tjejen man spanat lite på på krogen men grejen är att vi kvinnor inte har råd att ge dem minsta tillstymmelse till uppmärksamhet. Ger vi männen lillfingret så tar de hela handen och vips så har de bitit huvudet av oss också när vi inte uppfyller de förhoppningar de hade när de kom fram för att säga det där ”hej’et”.

Jag kan inte ens räkna de gånger jag blivit kallad för fitta eller hora för att jag inte ”betalade tillbaka” för den där drinken de envisas med att bjuda på eller hur ofta jag stöter på män, både okända och män jag känner som tycker de borde få nåt tillbaka när de lagt ner tid på att snacka med en kvinna i mer än fem minuter. Det går inte ens att TITTA på en kille på krogen utan att han tar det som en invit och säger man hej så tror de tamejfan alltid att de har halva inne.

Vi har inte råd att kosta på oss det. Det innebär för många risker och för stor utsatthet. Då är jag hellre en bitch från början. Hej men nej liksom.

hej-men-nej

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Säger man hej till en man så tror han att han har halva inne”

Gäller det här bara på krogen? Finns det några legitima miljöer för män att ta kontakt? Får kvinnor kontakta män var de vill? Ska en man vara godkänd av bekanta, föräldrar eller andra för att få presenteras?
Hur tusan lär man känna nytt folk?
Vad glad jag är att jag inte var ung i en tid när man som nu i första hand är sitt kön eller sin etnicitet.

Anna C: Det är väl ingen som inte tycker att man ska kunna ta kontakt men det är hur man tar ett avisande som betyder något. Ingen är skyldig att vara tacksam för att någon kommer med en invit. Och jag är så pass gamla att jag kan säga att det inte var annorlunda på ”min tid”. Kommer aldrig att glömma hur otrevlig jag bar tvungen att vara för att försöka få den som tilltalade mig att förstå att jag inte var där för att träffa hen, tvärt om, jag ville inte träffa folk jag inte kände utan umgås med em som jag känner men inte sett på länge. Jag avskyr att vara otrevlig och elak. Och vet du inte ens det hjälpte. Bara för att bli av med eländet och förmodligen så att hen kunde rädda fejs så sade jag ok till att dansa i en minut. Detta gjorde jag så otrevligt jag kunde för hen och till sist så trillade polletten ned.
Andra har när jag sett glad ut på dansgolvet tagit det som att det är fritt fram att taffsa på mig på divers kroppsdelar. Lägg märke till att de inte varit dem som jag dansade med utan bara random folk som kommit fram och antingen dansat sig nära dig eller än värre bara sitter ivd kanske och sträcker ut en hand.
För att slippa att folk tar sig friheter så måste man se sjukt jävla sur ut på krogen. Vilken frihet är det för mig?

Jag känner igen mig så väl i det här. När jag är ute med mina singelkompisar kommer det ofta fram killar/män till oss. Roligt för mina kompisar men när killarna tar det som en självklarhet att även jag är lovligt byte blir det bara jobbigt. Jag förklarar ofta redan från början att jag inte är intresserad, har varit ihop med min kille i 10 år och är förlovad (jag är 28 år gammal). 9 gånger av 10 får jag det äckliga svaret ”Men han är ju inte här nu”.
Jag vill vara social och kunna prata med vem/vilka jag vill men att veta i bakhuvudet att mannen man pratar med vill få ut något av samtalet och kommer bli sur när jag vill gå vidare gör det bara jobbigt. Jag drar inte alla över en kam men för mig är det ofta så.

Jag tar aldrig emot drinker av man pa krogen, jag kan betala for dem sjalv. Dock har jag ingenting emot att prata med dem, men vill inte kanna att jag ar skyldig dem nagonting for den dar sabla drinken.
Sist gang jag och en kompis mycket vanligt och med ett leende pa lapparna tackade nej fick vi hora att vi kunde ”Sitta dar och fortsatta att vara trakiga”. Kanns ju helknasigt.

Kanske beror det på vilka miljöer man rör sig i, tycker oftast att de flesta killar har vett och respekt. Har dock varit med om både hot och fysiska angrepp (knuffar, hårda tag etc) när man avvisar närgångna äckel på dansgolv.

självklart finns det Idioter, det vet jag som är ute mycket bara så sent som i lördags var det en kille som betedde sig illa mot en tjejkompis jag sa till han att man inte beter sig så & först då drog han

Har upplevt det här många gånger som man också, att pratar man med någon på krogen så raggar man. Även när man kilar stadigt och är ute med kompisar, hamnar bredvid något annat sällskap och försöker vara artig (Det är ju kul att prata med nya människor för guds skull), så ses man som ett creep som vill ta första bästa taxi hem och ligga. Alltså, jag ”wingmanar” gärna åt mina desperata vänner som vill ragga. Oftast ÄR det ju trevligt. Men det är tråkigt att bli sedd som ett äckel för att man är nyfiken.
MEN jag förstår er, kvinnor. Det måste vara jobbigt. Jag förstår verkligen. Träffade min sambo på krogen för länge sedan, hon har i efterhand berättat att hon var rädd att jag skulle försöka hångla upp henne när jag lutade mig nära för att vi skulle höra varandra i discodunket. Jag var full och eländig, antagligen sjukt obehaglig. Men jag fick hennes nummer och i dag har vi en underbar son tillsammans, så kan det också gå.

Åh, ja det är nog värt hundratals trakasserier och att chansa hela tiden för att få en underbar familj. Asså sorry men för män ligger det värsta hotet i att bli dissad, för kvinnor att råka ut för våld.

Det har aldrig varit så stort gensvar på den fritidsanläggning jag jobbat på som när det varit ladies evening. ÄNTLIGEN kan kvinnor slippa glåpord och sexistiska kommentarer och bara njuta och fezta till det utan männen närvarande. Dansa och ha kul utan klåfingrande män eller tafatta raggningsförsök.
Jag går själv aldrig på krogen, men jag kan få PM på diverse forum där jag får hot tillbaka om jag inte svarar, och om jag svarar på samma sätt som dom skriver på, får jag också hotfulla svar om att jag är tråkig fitta och att jag ska vara glad att någon skriver till mig. *yay*

Jag vill tyvärr inte skapa ett konto på familjeliv, så jag skriver en kommentar här istället och hoppas att LD inte misstycker.
Jag tycker att det är viktigt att fundera på vilka strider en orkar ta när det gäller utseendeideal. Det är lönlöst att försöka inbilla sig att en, som individ, skulle kunna frigöra sig helt från den utseendehets vi omgärdas av – det är därför hetsen måste bort från gruppen. Så länge som den kvarstår så är det dock fullt förståeligt att vi inte kan motstå allt vi utsätts för.
Jag har full förståelse för din situation – jag har själv tyckt illa om min näsa sedan mycket tidig ålder. I tonåren kände jag verkligen att jag skulle vilja operera den. Sen fick jag se klipp från en näsoperation och fick stora skälvan (jag har svårt för operationsklipp öht), och sedan dess har jag aldrig på allvar funderat på det. Dock kan jag fortfarande känna mig avog till näsan (trots att min partner, som jag har varit ihop med sen jag var 18 år, verkligen gillar den) och dagdrömma lite om hur det skulle vara med en mindre näsa.
Min poäng är denna, det är bara du som vet hur mycket energi du lägger på dina nojor över din näsa. Det är också bara du som kan komma fram till om du tror att en näsoperation skulle vara början och slutet på vilka ändringar du skulle känna dig tvungen att göra på dig kropp. Om du nu lägger massor med energi på att älta denna sak; tror du inte att du skulle kunna göra mer värdefulla insatser för ditt feministiska engagemang än att tvinga dig själv att avstå en näsoperation? Personligen har jag beslutat mig för att göra de uppror mot utseendehetsen som jag kan känna mig någorlunda bekväm med (att inte raka mig under armarna eller alltid raka benen tex) för att jag tror att det gör väldigt mycket bara det. Om vi alla gör det vi orkar så kommer det ändå att göra skillnad. Sen kan vi ju även problematisera de saker vi hänfaller åt. Om du tex väljer att operera näsan, så minskar ju inte direkt dina möjligheter att kunna diskutera just hur hårt dessa strukturer påverkar oss – du är ju fortfarande fullt medveten om hur den här känslan har uppstått hos dig själv.
Dessutom är ju målet, enligt min syn, inte att tvinga folk att inte bry sig om sitt utseende. Snarare vill jag att vi ska frigöra oss dels från normer kring vårt utseende och dels från _kravet_ att bry oss om vårt utseende. I min utopi ska vi alltså vara fullt ok med att vissa tycker det är roligt att experimentera med estetiska uttryck via sin kropp, men vi ska slippa att någon drar några som helst irrelevanta slutsatser av hur vi väljer att se ut (tex att koppla fåfänga till dumhet).

Det är ju inte bara ett krogfenomen, utan händer ju typ var som helst när som helst. Dessa creepy män vägrar fatta vinkar och som blir otrevliga/hotfulla om man säger ifrån rent ut.
Läste lite inne hos Kickan Wicksell och där är ju flera (män) som tycker att man ska 1. bli glad för att man blir trakasserad (tänk på alla stackars ensamma som aldrig blir förföljda/tafsade på av okända män) och 2. tänka på att det kan vara snälla, blyga killar som har svårt att ta kontakt (nej, snälla blyga killar beter sig inte på det sättet). Så otroligt dålig förståelse för problemet!

Har tagit det snacket med flera killar som trott sig vara snälla och blyga. Trots att dessa ställt krav på kvinnor och förväntat sig service av personer baserat på deras utseende och kön.
Identifieringen av det egna övertrampet är en hård insikt, när man inser att man varit en av dom killar som man själv sett ner på.
Förhoppningvis leder insikten till ändrat beteende.

Känner igen det där med killar som blir skitsura och känner sig lurade när jag vill avsluta samtalet utan att de fått sätta på mig först…
Vad är grejen liksom?
Kan det vara för att de lärt sig sedan barnsben att de får göra som de vill, att ”boys will be boys” och att de kommer undan med det just därför (när de är typ fem men det verkar sitta i väldigt långt upp i åldrarna)..?

Åh, vad bra! Har haft ett utkast runt det här ämnet ett tag som främst behandlar det här med omgivningens reaktioner på när man ”spelar med” i stunden för att sen ignorera/blockera nummer osv. Det här med att den enda reaktion man har att förvänta sig är: ”Men varför sa du inte bara NEJ!?” Skrivit ihop en del, men nu har jag ett till bra inlägg att länka, om det går bra, när jag väl renskriver och postar.
Hade en upplevelse av att bli närmad av ett grupp av 4 snubbar för nästan två månader sen ute på krogen. Tillslut satte sig en utav dom vid bordet jag satt och började stirra på mig och söka ögonkontakt, så frågade vad han/dom ville. Konversationen fortlöpte med att jag drog lite vita lögner angående att jag inte var från i närheten, aldrig besökte den krogen (kommer inte hända fr o m nu i alla fall), och sa att vi bara väntade på vår skjuts hem. Men han bad mig om mitt nummer och i mitt naiva sinne (och efter en blick på hans kompisgäng som stod alldeles bakom ryggen på honom + ett minne av en annan gång, på samma krog 3 år tidigare, när jag kastades in i en bil av mina vänner medan ord som ”Hora!” och ”Fitta!” spottades i min rygg och mina vänner fick ställa sig i vägen för de 3 förföljarna) tänkte jag ändå att det är ju bara att blocka numret – vilket jag gjorde direkt jag kom utom synhåll. Dagen efter ringer flera andra nummer till min telefon och tillslut får jag SMS från hans kompisar som undrar om jag vill komma och träffa dom m m. Blockerar alla nummer. Blir en aning illa till mods, men det gå över när en vän tar reda på att mitt nummer inte står kopplat till någon adress eller annat. En vecka till kommer och går. Ett nummer ringer den helgen också, så jag blockerar det med. Sen är det tyst en vecka till. Först ringer det en eller två signaler och sen trillar ett SMS in. ”Bitch!” – det är allt. Bitch. Jag känner lättnad, t o m tacksamhet. Just det här fallet krävde bara ett ord i ett SMS för att få dessa att känna att dom ”vunnit” och sen vart det tyst igen. Men folk fattar inte (även om de själva i regel har erfarenhet av folk som bara inte kan ta ett nej) varför i helvete jag inte bara var uppriktig. ”Du som är feminist borde väl ha lite sån där girl power höhö”. På ett sätt förstår jag hur dom tänker, men i praktiken håller jag inte alls med. Ute på köttmarknaden skiter jag i om jag framstår som feg och missledande om det avgör skillnaden mellan fredlig och hotfull situation tills jag försatt mig själv på säkert avstånd från den.

Jag har också varit med om dessa påstridiga killar..
Jag har redan ett backup fake nummer som jag uppger.
Killen är oftast ärlig så om det är någon jag skulle vara intresserad av så kollar jag upp honom på facebook. Får jag creap känslor då ger jag mitt fake nummer, hävdar att jag ska gå på toa och ”straxt är tillbaka” Sen drar jag fort som fan hem.
Jag har prövat linen ” Jag har pojkvän” och får till svar ” Men du behöver ju inte berätta vad vi kommer göra…?”
Jag har provat ”Jag är inte intresserad..”
Får till svar ” Ge mig en chans”, ”vad är det för fel på dig då?, får man inte ens prata med dig?”
Mina bästa alternativ har varit om jag haft en kompis som är hungrig efter nån kille för natten, då har jag kunnat öst över honom på henne och sagt till han ” Mig kommer du inte få med hem… Men min vän är intresserad av dig” Och spelar ingen roll om jag och killen pratat i 5 timmar och klickat, skrattat och haft bra. Så fort jag säger att hon är intresserad släpper han mig på en gång.

På krogen undviker jag så långt jag kan att titta på män eller hamna brevid dem eller göra minsta lilla sak som kan tolkas som att jag vill ha kontakt, som därefter tolkas som att jag vill ligga. Det är inte klokt! och varje gång en kille kommer fram tänker jag bara ”åneeeej” för i 9 fall av 10 är det någon som vill bjuda på drink eller komplimera mitt utseende, och när han gjort det tycker han att jag är skyldig honom ett ligg eftersom han varit så snäll. Ibland är det bara snälla killar som vill vara sociala utan att ha några baktankar eller vill ha någonstans att sitta och då känner man sig ju skittaskig som dissar dem direkt men jag vågar tyvärr nästan aldrig ta risken. Låter man en kille sitta vid samma bord och prata så förutsätter han att han ska få ligga, det händer alldeles för ofta.
Och inte bara på krogen, på bussen(!) är det minst lika illa. Det har hänt att jag satt mig brevid en kille och han har frågat efter mitt telefonnummer någon minut senare. Jag säger nej men han tjatar. till slut säger jag att jag har pojkvän och då säger han ”men det gör väl inget, vi kan väl bara prata?” och jag svarar ”varför, jag känner inte dig?” och han tjatar hela bussresan. Ibland går jag av flera hållplatser tidigare bara för att jag inte orkar.
Häromdagen hände något som man ändå kan skratta åt. Jag satt på bussen och upptäckte att en man mittemot satt och spanade in mig, han tittade på mina bröst och sen nerför mina ben och upp på brösten igen samtidigt som han log för sig själv och såg allmänt äcklig ut. Jag suckade mest bara för mig själv, jag är van, och vände mig från honom. Jag kunde ändå se i ögonvrån att han hade blicken fäst på mig men jag försökte undvika ögonkontakt så gott jag kunde. När jag skulle gå av var jag till slut tvungen att möta hans blick och då röt han ”JAG ÄR GIFT!”. Då skrattade jag bara och svarade ”jaha? Grattis” och gick av.
Detta är så sjukt!

Satt på bussen, var 15 år ungefär. Tittar ut genom fönstret och känner hur någon flåsar vid mitt öra. Kille bakom, i min ålder, lutar sig fram mellan sätena: Hej? Jag svarar: Hej, hej. Då börjar han göra luftpussar i mitt öra: Smack, smack. Jag ber honom, vänligt att: snälla, kan du sluta med det där. Han fortsätter… såklart. Ber snällt en gång till. Han svar: Jävla rasisthora.
Eh.

Var med om ett äckel på bussen en gång som satte sig bredvid mig, började ge mig ”komplimanger” och trycka sig emot mig. Jag, som var lite småpåverkad och tappat all blygsel, sade högt och tydligt: ”Kan du sluta tafsa på mig!” så hela bussen hörde. Ingen reagerade. Det tog inte många minuter förrän jag extremt omilt, klättrande på hans fula skor med mina vassa klackar, lyckades ta mig förbi honom och demonstrativt ställde mig bortom räckhåll och blängde argt. Min största skräck och det enda som hindrar mig från att skälla ut svinen är att de skall smyga efter mig hem och ta reda på vart jag bor. Huga.
//Emma Hå

Kan berätta om min senaste kväll på krogen. Har mycket fler saker som jag skulle kunna ta upp, men nu tar vi bara det senaste besöket. Det skulle bli så långt annars.
Jag står med min flickvän (ger det vill säga INGA som helst signaler att jag vill flirta eller ha med män att göra) och bästa kompis och tittar på ett band som spelar musik. En stor man på cirka 55 år ställer sig framför mig och skriker ”HEEEEJ.” Jag ger honom blicken. Blinkar inte, säger inget, tittar bara. Han säger något som jag inte hör, jag ger fortfarande ingen som helst respons. Han muttrar något som jag kan tänka mig vara ”hora” eller dylikt, och går. Senare samma kväll så står jag ensam i baren och har beställt en drink. Väntar på att bartendern ska bli klar med den, och känner då ett par händer om mina höfter, och någon börjar jucka mot mig. Vänder mig om och en kille på cirka 20 år står där och flinar nöjt. Jag slår honom på käften, och en kort stund senare går vi hem.
Ska vi ta ett exempel som inte händer på krogen, så kan vi ta något som hände mig på jobbet för några helger sedan. Står i kassan i en butik som har nattöppet och en kille kommer och han börjar prata om att han vill ha mig ”med smör på.” Jag testar blicken. Han börjar prata om vilka hål han vill knulla mig i. Nu säger jag ifrån, jävligt mycket på skarpen. Han blir sur på mig och kallar mig för jävla bitch för att jag ”inte kan ta ett skämt”.
Så är det, och det räcker inte med att jag undviker att se på dem, de är där och tafsar på mig ändå.

Jag tycker om att prata med män på krogen. Men bara prata, jag vill inte ha en drink för jag vill inte känna att jag måste något senare på kvällen. De flesta män är trevliga, men sen kommer de där jävla stolpskotten som inte fattar en hint. Märkligast var killen som kastade sin drink i ansiktet på mig eftersom jag var så otrevlig.

Fy fan när man läser allas historier. Jag har varit förskonad, men så har jag bara varit på krogen två tre gånger sen jag blev myndig (är 27 år). Gillart inte, gillar inte sprit, gillar inte fulla människor. De är jobbiga och obehagliga.

Det handlar ju liksom inte om att vara otrevlig utan det handlar bara om att man inte vill. Är det så svårt att acceptera? Nej, jag vill inte snacka, vill inte ha din drink, vill inte följa med dig hem, nej du får inte följa med mig hem låt mig bara vara. Ska det vara så jävla svårt? Om random snubbar slutar tränga sig på så kanske vi slipper bli otrevliga det hade ju varit något eller hur

Fy fan vilka historier =(
Krogen går jag på och har träffat många hemska män i mina dagar.
Min strategi är att ignorera och stänga ute. Inte lyssna, inte titta på dem, låtsas som om de är luft. De blir lite irri, men låter det ofta stanna vid ett surt ”bitch” eller liknande. Antar att de blir lite förvirrade.
Men jag slipper det oftast om jag går till samma ställe hela tiden, dit bara mina vänner och deras vänner går.
Funkar ganska bra!

Har aldrig kommenterar din blogg innan men herre vad jag känner igen mig i detta! Nu för tiden så är jag nykterist och lycklig sambo och slipper således gå ut på krogen särskilt ofta och om det händer så har jag min pojkvän med mig som tur är, men i mina yngre dagar på krogen så hände det VARENDA JÄVLA GÅNG. Man måste vara otrevlig och dryg för att folk inte män ska vara skitjobbiga. Man kan inte ens få sitta på en stol och smsa ifred utan att det kommer fram någon, man kan inte stå i baren och man kan absolut inte ta ögonkontakt med någon (om man nu inte själv är genuint intresserad) eller ens få dansa ifred utan att något slemmo ska komma fram. Förut gick vi alltid ut ett gäng tjejer och man fick liksom alltid dansa väldigt nära varandra och så för att kunna hålla koll på eventuella slemmon på ingång. Att bli klämd på röven och diverse andra ställen har ju också hänt, såklart, utan att man gett det minsta okej!
Blir förbannad bara jag skriver det här. Självklart får killar komma fram och säga hej, men att hela tiden behöva vara dryg och otrevlig för att 99% av alla män/pojkar är ute inte kan bete sig på krogen är så jävla ledsamt och tråkigt.

Lite OT kanske, men är i alla fall lite på samma tema.
I helgen var jag på fest, då fick jag kommentaren: ”Du var ju inte så ful” från en man. Jag tände till direkt och sa till honom att jag blev upprörd och att man inte säger så till folk, han har inte rätten att komma och recensera mitt utseende hur som helst. Mannen sa förlåt, att han inte menade något illa, och att han skulle tänka på att inte kommentera hur folk ser ut i fortsättningen. Verkade som att han var ångerfull på riktigt och förstod att han gjort fel så jag släppte det och vi blev sams.
Men, det var några andra (män) på festen som tyckte att jag överreagerade, att det egentligen var en komplimang och att det inte var någonting dåligt med att säga så som han gjorde. Och det gjorde mig lite förvirrad, känns som att jag behöver lite input från andra med mer feministiskt tänk än dem på festen. Överreagerade jag, skulle jag hanterat kommentaren på ett annat sätt? Känns bra att veta eftersom en ändå stöter på liknande kommentarer ganska ofta..

Det låter som du blev utsatt för en metod för att ragga på kvinnor som finns i boket ”The game”. Metoden går helt enkelt ut på att ge en komplimang om en kvinnas utseende som låter positiv men som är negativ. Typ:
”Du är ju egentligen inte så ful.”
”Egentligen tycker jag sneda tänder är fult men på dig funkar det typ.”
”Jag brukar gilla smala och snygga tjejer men på dig var bilringarna inte så hemska.”
Du förstår kanske metoden. Den går ut på att anspela på kvinnors generella dåliga självförtroende när de kommer till deras utseende. Sen ska en prata med mannen för att typ omvända honom och visa att en visst är snygg, sexig och spännande. Och till sist när mannen gett sig godkännande av ens utseende bli så glad att en går hem med honom.. 😛

Men alltså det är helt sjukt, för jag har liksom inte reflekterat så mycket över det här innan. Nu har jag sambo sen två år tillbaka, men tycker fortfarande att det är kul att gå ut med mina kompisar och dansa. Vi är upptagna allihop så det är ingen av oss som har nåt intresse av att träffa nån, vi vill bara ha kul och umgås. När jag var yngre, typ sena tonår, då blev jag alltid supersmickrad om jag fick en komplimang. Det var ju liksom det ultimata när man var 18 bast… Men nu, jag var ute för nån vecka sen, och en kille kommer fram till mig och säger ”Du är fett snygg”. Jaha, ja, tack då, antar jag. Jag hade inte ens sett honom innan så det var inte som att jag på något vis hade visat något intresse heller. jag sa bara tack och inget mer, och gick.
Hursom, lite senare är jag på dansgolvet och den här killen kommer fram igen, och vill köpa en drink till mig vilket jag inte reagerade på, jag dansade med mina vänner. Sen lutar han sig fram och säger ”Du vet väl att du kommer somna bredvid mig inatt.” Ursäkta, men va?? ”Nej.” svarade jag, inget mer, bara det. Han gav sig inte. ”Men varför inte??” ”Jag gör inte sånt.” sa jag, kom inte på något bättre och var mest ute efter att bli av med honom. ”Men vadå, det behöver ju inte hända nåt.” han gav sig verkligen inte. Till slut gav han sig dock och hittade en annan tjej att limma på.
En annan kille, samma kväll, gick förbi min vän och nöp henne i rumpan när hon stod i toakö, varpå hon knuffar bort honom, vilket fick honom att kalla henne för hora och bli allmänt otrevlig. Jag berättar detta för vakten som följer med mig så jag kan peka ut honom, men vakten gjorde inte mer än att säga till mig att om han ”ställde till mer besvär” så skulle han kasta ut honom. Så mycket var min och min väns obehag värt liksom.

Samma sak är det om man typ får hjälp med något av en okänd kille, sen kommer frågan ”har du pojkvän?”, och när man då svarar ”ja” blir attityden en helt annan, de kan rentav bli otrevliga, som om de gjort allt i onödan ungefär.

Jag är ”snäll” och när en man börjar prata med mig så ger jag honom alltid ”the benefit of the doubt” som man säger på engelska. Detta har försatt mig i SÅ MÅNGA OBEHAGLIGA SITUATIONER! Min syster försöker instruera mig, hon säger att man MÅSTE säga ”FUCK OFF” direkt om man inte vill riskera bli tafsad på. Jag tycker det är jävligt sorligt att det ska behöva vara så, men efter att gång efter gång ha blivit antastad så har jag börjat inse att min syster har rätt.
Nu vågar jag inte gå till puben längre eftersom jag är ”för snäll”. Jag vågar inte dejta och jag vågar inte träffa män. För jag vet om att jag, än så länge, inte klarar av att vara en bitch, vilket är vad man måste vara för att kunna socialisera med det andra könet.

Jag måste ha haft en väldig tur för jag har väldigt sällan upplevt att killar ute på krogen har betett sig sådär svinigt, om de har kommit fram så har de oftast frågat om de får bjuda på en drink eller dylikt och då har jag förklarat att jag är lesbisk och då har det inte varit mer med det. Men som sagt, det låter som om jag har haft extrem tur då.

Däremot har jag, när jag befunnit mig ute i förorten, till exempel Rissne, fått stå ut med män som kommit fram och velat prata, män som tittar eller försöker lägga handen på min arm och så vidare. Och då har jag ändå befunnit mig i en rulltrappa, inte på en bar där folk är alkoholpåverkade.

Jag stod utanför en pub här i stan kl 18.30 (!) med två kompisar och det kom en väldigt full man och helt plötsligt stod han alldeles för nära mig. När jag sa åt honom att han stod för nära så sa han ”men var inte så sur!”. Mitt svar? ”Jag har rätten att bli så jävla sur jag vill när du står alldeles för nära och sen inte flyttar på dig när jag säger åt dig”. Det slutade med att jag fick flytta på honom, snurra honom ett halvt varv och springa in på puben fort som fan. Jag blir så less. Jag försöker hoppas och tro att folk kan sköta sig överlag och pratar gärna, men han gjorde mig riktigt illa till mods. Som experiment skrev jag om det på facebook och en kompis (man) skrev att det var ju ändå alltid trevligare att bara vilja pussas lite än att be nån att dra åt helvete… Så gubbens försök att pussa på nån som till och med sa att hon inte ville var mer befogat än att till slut be någon som inte lyssnar på en och tog sig friheter att dra åt helvete..

Är din kompis hetero? Då kanske du ska fråga om han hade känt likadant om en främmande gubbe kom fram och vill pussas lite med honom och vägrade ge sig.
Män brukar ha väldigt svårt att relatera till obehaget och hotfullheten i en situation där andra män utnyttjar sin postition i maktstrukturen, men för en del brukar poletten trilla ner om en kan lyckas få dem att tänka sig in i situationen att det faktiskt skulle kunna hända även dem.

Fick mig att tänka på en gång när jag och några tjejkompisar åkte på kryssning, och på kvällen kom det fram en kille och började bjuda oss på drinkar. Efter en stund så kläcker en av mina kompisar ”Nu måste ju någon av oss ligga med honom, när han varit så snäll och bjudit på så mycket”!
Visar bara hur sjukt detta samhälle är!

Ok, helt vanlig händelse i mitt liv (varit med om fler ggr än jag kan räkna):
Fint väder, tar med en bok, sätter mig i en park och läser. Efter 2, kanske 7, minuter så händer följande: någon (man, surprise!) som nyss gått förbi kommer tillbaka, går förbi igen, cirklar lite, flyttar närmre, allt på ett sätt som liksom ska vara ’diskret’ samtidigt som det helt klart är uppmärksamhetssökande.
jag: *ignorerar* *läser bok*
han: pssst (wtf? pssst liksom?)
jag: *ignorerar* *läser bok*
han: psst, hejhej
jag: *ignorerar* *läser bok*
han: hallå!
jag: *ignorerar* *läser bok*
han: hallå!? HALLÅ!?
jag: (ev.) vad är det?
han: vad gör du?
jag: eeeh, läser – tänkte fortsätta med det nu
han: jaha, vad läser du
jag: *håller upp boken(=visar titeln, spärrar synfältet)*, *ignorerar* *läser bok*
han: vad handlar den om?
jag: *ignorerar* *läser bok*
han: varför svarar du inte? du kan väl i alla fall svara när jag bara frågar trevligt..
jag: du frågade vad jag gör, jag svarade att jag läser och nu läser jag vidare – ok?
han: men vi kan väl prata lite, jag är ju bara trevlig här..
jag: *ignorerar* *läser bok*
han: alltså bara prata lite
jag: jag vill inte prata med dig
han: varför inte det? du ska ju vara glad att jag vill prata lite med dig
jag: jag VILL INTE prata med dig
han: varför inte det? ska vi ta en kaffe?
jag: *ignorerar* *läser bok*
han: kaffe?
jag: *ignorerar* *läser bok*
han: jävla bitch/hora/luder! (etcetcetc ibland ackompanjerat med spottande/spark mot bänken jag sitter på/kastande av gräs/grus..)
I dagsljus, på offentlig plats, varje gång..
Annan vanlig erfarenhet är att män som faktiskt till en början kan verka trevliga och som säger/visar tydligt att de gillar ’bara prata lite’/’lära känna nya människor’/’gillar att ha tjejkompisar’/’tycker jag är superintressant att prata med’ blir apsura när det någonstans senare i samtalet kommer fram att jag har man. Den paradoxen, jag orkar inte ens börja.. Så mycket för deras ’människointresse’..
Har också testat ’jag är gift!’ som svar (helt absurt svar ju, goddag yxskaft liksom) på ’bara prata lite’-snubbars närmanden, vilket oftast får dem att pysa av direkt.. Samma paradox som ovan fast inverterad, kan man säga.. ’Prata’ går alltså inte med stadgad person..?
Sen har jag självklart också träffat män som inte är som fallen ovan, men som också fattar att verkligheten för mig, för kvinnor, ser ut som ovan beskrivet och som klarar att inte tycka synd om sig själva för det..!

Det ”roligaste” med detta är alla killar som ba ’meh, vi killar kanske bara vill ha lite mänsklig kontakt juh – ni bara antar att killar vill snuska sig med er för att ni är så misstänksamma, liksom helt jävla fööööördomsfullt!’
Min man har mig veterligen aldrig drabbats av att nån godtycklig snubbe vill börja snacka med honom när han sitter och läser nånstans. Underligt va? Om nu ensamma och kontaktsökande män, Sverige runt, desperat försöker hitta nån att prata med så kanske även män borde vara lämpliga att avbryta för att ’bara prata lite med’?

I somras var jag på festivalen summerburst och säger till mina vänner att vänta där dom är, för jag ska bara springa och kissa lite snabbt. Står i kön till bajamajorna och killen framför börjar direkt säga obehagliga och sexuella saker till mig. Det står en annan kille bakom och jag ber honom låtsas att han känner mig för killen framför mig är obehaglig, då kanske han slutar om han ser att jag har sällskap. Självklart slutar killen framför men när jag vänder mig om från kille nummer två får jag en hand nerkörd i mina shorts och en viskning i örat ”vilket ass du har”. Jag blev av med ett svin men fick ett annat på köpet. Mår fortfarande dåligt över den händelsen (fast än jag brukar få händer lite överallt på krogen) men just den här händelsen satte sig.

Ååååh, jag får typ hjärtsnörp när jag läser det här. Jag vet inte hur många gånger som jag har fått agera mänsklig sköld åt en av mina närmaste tjejkompisar som är ”för snäll”. Jag har inga problem med att ignorera påflugna män, de tappar ganska snabbt intresset då jag visar tydligt att jag inte är intresserad. (Sjukt att jag ska behöva använda mig av den metoden, men det är helt klart något som jag har lärt mig under de år som jag frekvent besökte puben).
Min väninna har dock svårare att avhysa manliga intressenter, hon vill gärna prata med dom & tycker att hon är elak när hon sedan avvisar dom vilket alltid leder till att de män (snarare gubbar, det är huvudregeln) som drar sig till henne snart tar sig friheter både verbalt & fysiskt. Hon kan säga nej, men kanske samtidigt le (av nervositet) & får väl anses vara en ”blyg” tjej. Jag har alltså handgripligen fått fösa undan otaliga män som efter timmar/minuter anser sig ha fri lejd till min kompis kropp eftersom att hon är snäll & inte har styrkan att säga ifrån på skarpen. Jag har hittills lyckats utan att själv få en smäll, men har fått utstå verbala gliringar som att jag väl inte bestämmer över min väninna, bitterfitta, surhagga, partypooper (?) etc etc.
Efter en sådan här händelse är min väninna alltid ångersam & säger att hon önskar att hon kunde vara mer bestämd när hon helt klart inte är intresserad. Det gör mig ledsen, varför ska hon behöva ha en taktik klar för sig när hon går ut för att freda sig från påträngande män? Hon är en timid person & förtjänar ändå respekt!! Ska hon verkligen behöva gå ut & vara som mig (dvs ignorera i princip alla närmanden) när det inte ligger i hennes natur? Hon får det ju till att det i slutändan är hennes fel som inte kan säga ifrån tillräckligt när det borde vara männen som ska kunna respektera att man inte tar sig sådana friheter med någon man inte känner!! AAAAAHHHHHH

Man blir ledsen av sådant. Det bottnar i det gamla vanliga – kvinnorna ska inte bara ta ansvar för sitt eget uppförande utan även männens. Kvinnor förväntas ta ansvar för mäns sexualitet, kvinnor ska ta ansvar för hur männen beter sig istället för som du så riktigt säger – att det är männen som ska RESPEKTERA kvinnors gränser, kvinnors nej! Man blir fan så trött…

Känner ingen kvinna som inte kan berätta MINST en sådan händelse oftast hur många som helst. Jag kan knappt räkna mina upplevelser. Nu när jag har sambo, gått upp i vikt o tydligen utstrålar någonting annat får jag dock vara ifred till 99 %. Skönt.
Min väninna dock som är ett år yngre (24) och fortfarande går på nattklubb berättar dock jämt om sinnessjuka killar på klubben. Killar som vägrar sluta dansa med henne fast hon säger nej, killar som förföljt henne inne på klubben trots att hon sagt nej och till och med puttat på dom, killar som inte ger sig helt enkelt.
Det värsta hon berätta om är ”det nya sättet alla killar dansar på”, då ställer de sig tydligen bakom tjejen och håller henne över (runt) armarna så att hon inte kan röra överkroppen och så håller dom fast tjejen på det sättet medan man ska dansa med varandra. VAD FAN ÄR DET? Jag känner mig som värsta tanten, jag har varit med om äckliga killar som tryckt ståndet mot ens rygg på klubb men inte det där hon beskriver. Jag har aldrig hört talas om något så vidrigt! Hon sa att de då blir jobbigt att komma loss för de hör inte vad man säger eftersom de står bakom en o de är hög musik o du kan inte röra dina armar. Ett ord: våldtäktskultur.

Gör så ont att läsa alla kommentarerna. Kommer ihåg för några år sedan när jag och mina vänner brukade promenera tillsammans, vi var väl i 15 respektive 17 år åldern, just då var det jag, en tjejkompis och killkompis. Vi gick mot stan vid 11 tiden, och jag ser att det står tre män i 40 års åldern vid den närmsta puben. Går lite närmare min killkompis då jag kände mig lite illa till mods. Det följer oss med blicken och när vi passerat dem hör jag dem säga ”Om det inte vore för den där killen, då jävlar!”följt av höga skratt från hans vänner. Allt jag kunde göra efteråt var att gå igenom olika scenarier där han inte varit med, ingen med vidare positiv utgång.
Något år senare var jag och ett annat gäng på festival. Mitt i konserten känner jag att någon står och flåsar mig i nacken, jag går framåt några steg då jag tänker att det kanske bara var trångt, men nej. Så fort jag gått fram så känner jag hur någon rör vid min midja, fortsätter att flytta på mig, samma sak händer igen. Vänder mig om och spänner blicken i fanskapet, han ger sig. Det som gör mig mest frustrerad och ledsen är att det var folk som bara såg på. Det var en kille och hans flickvän och det bara vände sig om. Tack för det medmänniskor.
Har fått förklarat för en av mina manliga vänner att jag kanske är lite för kall på krogen, att jag inte borde vara så aggressiv, för inte kommer någon vara intresserad då. ”Alla killar är inte så” säger han(han som kallat kvinnor som inte uppskattat hans närmanden för all världens saker). Jag för väl ta och vara kall då eller vara en dryg bitch för än så länge har fan i mig ingen bevisat motsatsen, och det verkar vara det enda som fungerar. Vilket i sig är tragiskt, men jag har då inget dåligt samvete. Det är en nödvändighet, gör det som behövs för att inte råka ut för ”då jävlar”.

Hade lämnat ungen på förskolan, på väg därifrån, gick en kille i 30 års åldern över vägen. Då det inte fanns övergångsställe saktade jag in så att han inte skulle känna sig motad. När jag passerade honom och fick ögonkontakt, hade väl inte väntat mig något att tack direkt, men inte heller att han ska ställa sig och luftjucka mot mig! Fi fan. Vart så jävla arg. Och kränkt. Hade jag vetat vad det var för äckel hade jag kört på han, eller åtminstone gasat på lite extra.

Känner tyvärr igen det där. Är så fel att man ska behöva vara otrevlig bara för att killar annars tar det som en invit. Jag vill kunna prata med alla människor bara för att prata. Jag vill inte att det ska finnas baktankar.

Jag har flera gånger varit med om män som på olika sätt kommenterar hur jag ser ut. Det gör mig galen!!! ”Varför ser du så glad/trött/nervös/arg/etc ut?” JAG SER UT HUR FAN JAG VILL!

Jag och min vän var ute på en aw och en amerikansk man kom och frågade om han fick sitta vid oss. Han började prata och han var trevlig. Han frågade om han fick bjuda på nästa glas och då sa jag och min vän på en gång: bara så du vet så kommer vi inte bara ute länge och du kommer inte få ligga med nån av oss. Han blev förvånad och sa att de va verkligen inte något han va ute efter. Han ville bara ha trevligt och ha någon att prata med.
Vi hade trevligt under kvällen men jag och min vän upprepade mååånga gånger att om han ville ligga ikväll skulle han leta på annat håll.
Kvällen visade att han självklart tog det som en utmaning istället för ett riktigt nej. När vi sen skulle gå blev han irriterad för att kl var så lite.
Jag förstår inte hur man är funtad. Vi säger, typ, som mening 5 att vi inte kommer ligga med honom och ändå tror han att han kommer få ligga.
Ett nej är alltså inte ett nej. Det är en utmaning för många.

Väldigt intressant men ledsamt att läsa alla dessa historier och inse hur lika de är allihopa. Hade en diskussion med en killkompis om vänskap mellan killar och tjejer. Han har själv väldigt många tjejkompisar men förklarade att varje tjejkompis är från början ett potentiellt ragg som sedan kan bli en vän. Sjukt tråkigt tycker jag.
Kom direkt att tänka på när jag gick till en akrobatikträning och träffade en snubbe som också gillade akrobatik, vad skönt tänkte jag att vi träffades här. Trodde verkligen att han bara ville hänga som kompisar eftersom vi träffades under dessa omständigheter och hade samma intressen.
När vi insåg att jag jobbade precis där han bor så sa jag men då kan vi ju käka lunch nån dag? Snacka om panikattack när jag går mot honom där vi ska mötas och sakta inser att faaan, han håller en röd ros i handen.
Efter denna högst obehagliga enligt honom ”dejt”, så undvek jag honom och slutade gå till träningen. Stötte sen ihop med honom på en bar och han spenderade hela kvällen med att stå alldeles för nära och när jag tillslut fick nog och sa att jag ville hem så insisterade han på att dela taxi med mig, det kunde ju vara farligt för mig att åka själv..Jotack..
Jag sa nej om och om igen (har också problemet att vara alldeles för snäll och inte vilja såra någons ego). Till slut gav jag upp. När vi kom fram till min gata sa jag tack och hoppade ut, han sa jag följer dig till dörren, nej det behövs inte, än en gång tog han inte mitt nej och hoppade ur taxin och följde efter mig.
Vid min dörr sa jag tack för i kväll, god natt. Kan man inte få en kram sa han, visst tänkte jag, då kanske du äntligen fattar att du ska gå. Det fick jag ångra för visst försökte han kyssa mig och nu fick jag nog. Jag puttade bort honom och sa ett skarpt nej! Va, sa han, seriöst?
Ja jag var seriös. Det sjukaste är att när han tillslut skamset började gå nerför trappan så vände han sig en sista gång och frågade om jag menade allvar. Ursäkta??!!
Det är livsfarligt att massor av män tror att kvinnor spelar svårfångade till denna grad.

Jag känner mig ofta svag för att jag inte klarar av att snäsa bort dessa män. Jag svarar vänligt och tackar artigt nej till alla sorters inviter. Jag är genuint ointresserad men jag måste verka vara motsatsen. För det spelar ingen roll om man är på krogen, i affären, i skolan, på biblioteket, på stan, i min och min sambos gemensamma lägenhet(ja det har hänt!!!).
En dag så sprang en man efter min cykel tills jag stannade! Jag stannade inte för hans skull, jag var bara framme. Han tog ett fast tag om min cykel och krävde att få mitt nummer eller få adda mig på Facebook för jag var ”så snäll”. Mitt på ljusa dagen och jag var livrädd!
Mitt brott? Jag log mot honom när han log mot mig i förbifarten.
Hur gör man? Hur slipper jag bli tafsad på, fasthållen, dragen i och tjatad på?
Oftast när jag berättar om dessa incidenter får jag höra ”du är för snäll helt enkelt” eller ”Du brukar dansa väldigt mycket när vi är ute”. Jag vill hävda att jag ska få vara hur jävla snäll som helst och dansa timmar i streck utan att behöva bli så rädd.

”Jag vill hävda att jag ska få vara hur jävla snäll som helst och dansa timmar i streck utan att behöva bli så rädd.”
Ja och att få lov att vara så glad och lycklig man vill i livet utan att det uppfattas som att man är öppet villebråd.

Man behöver ju verkligen inte gå på krogen för att bli utsatt för män som inte kan ta ett nej/inte respekterar andras gränser… Jag stod och väntade på en kompis en eftermiddag när en man kom fram och sa till mig att jag vore mkt sötare om jag såg glad ut istället för att se sur ut. Jag har suttit på bussen på väg hem från jobbet när killen som satt bredvid började stryka mig på armen och frågade om jag hade pojkvän och jag vet inte hur många ggr någon ropat ”hallå tjejen, stanna och prata!” när jag gått nedför gatan. Jag gillar att springa, men vågar under vintern och hösten inte springa ute eftersom det är mörkt när man kommer hem från jobbet… Hatar att jag måste lägga energi på att TÄNKA på sådant, min man behöver inte ens reflektera över det för sin egen del!

Dessa typ av trådar är viktiga. Det är så lätt att inbilla sig att det är sitt eget fel när något sånt här inträffar. Man ifrågasätter sin egen klädsel, sitt kroppspråk, sitt agerande..ja kort sagt allt som man skulle kunna ha gjort annorlunda för att inte ha blivit utsatt. Men problemet ligger inte på kvinnans axlar för att hon agerar eller inte agerar på ett visst sätt, det läggs på kvinnans axlar för att hon är kvinna. För precis som ni beskriver så händer det här överallt, alla tider på dygnet. En tid tillbaka hade jag långt blont hår, bar smink och en markant feminin klädstil. Allteftersom trakasserierna från män lades på hög i erfarenhetsbanken har jag steg för steg tonat ner allt det som jag ”trodde” var orsaken till trakasserierna. Klippt av och slutat bleka håret, slutat sminka mig och håller numera en ganska genusneutral klädstil. Jag slutade gå på krogen, undvek ögonkontakt med män, ökade gångtakten osv. Har trakasserierna då slutat? NEJ! Det räcker fortfarande med att hålla ögonkontakt i någon sekund för länge, skratta åt ett skämt eller helt kort le för att det uppenbarligen ska anses okej att trakassera en kvinna. Och det händer inte bara på krogen, inte bara på mörka gator när man ensam är på väg hem. Det händer mitt på dagen och det händer överallt. Jag har till och med blivit sexuellt trakasserad av en manlig lärare på högskolan under pågående föreläsning, inför 50 andra elever! Mitt fel? Inte en chans i helvete!!

Det som skrämmer mig när jag läser allas inlägg.
Har män inte fått veta vad ett NEJ betyder?
Så många av er som säger NEJ NEJ NEJ och männen fortsätter stöter, ta i er, håller fast er osv.
Det är ju inte konstigt att män våldtar, om dom tar för givet man ska vara tacksam för att dom ger en uppmärksamhet och säger kvinnan nej fattar dom inte ändå…

wow, att läsa allas kommentarer och känna igen dessa situationer allt för väl och liksom knappt ens ha reflekterat över det förrän i mogen vuxen ålder…
sist jag var på krogen, stod och trängdes för att komma fram till baren tillsammans med några vänner, kvinnliga och manliga, så ser jag en kille som tittar på mig från andra sidan rummet – hinner möta hans blick i en MILLI-sekund innan jag snabbt vänder på huvudet helt o hållet, och hinner tänka ”shit fan nu kommer han komma hit”.
mycket riktigt, han tränger sig fram genom folkhavet och i ögonvrån ser jag honom komma närmare, blir alldeles stel, obekväm och orolig – när han e nån meter ifrån bara tar jag ett steg närmare en av mina manliga vänner, i ett försök att se lite ”förtrolig” ut och kunna använda honom som ett förkläde, men NEJ den här killen är nu i precis bredvid mig, pressar sig fram och pussar mig på kinden!!!!!! FYFANNNN!!!!! jag grimaserar o puttar bort honom, han ler o promenerar vidare,,, då har han redan ”vunnit”.

Tack för att du som är en så stor bloggare skriver om detta! hittade det här inlägget via bloggkommentatorerna och jag blir så förbannad att jag skrev ett eget inlägg om ämnet. Jag har en pyttis-blogg men ju fler som skriver om det desto fler kanske hittar och läser ett inlägg någonstans 🙂

Jag måste bara hålla med, detta händer överallt. Inte alltid, men väldigt ofta. Jag har blivit oprovocerat påhoppad när jag kört bil (en kille körde upp bredvid mig och höll en teckning av en kaffekopp i rutan och när jag negligerade det körde han bredvid mig flera mil på motorvägen tills jag var tvungen att stanna. En annan gång ringde två kostymklädda män och kollade min reg.plåt, ringde växeln (det var min tjänstebil) och växeln ringde mig och sade tveksamt att någon som körde i en SUV bakom mig på E4:an ville att jag skulle träffa dem. Sedan råkar man ju ut för det där vanliga också, att folk stöter på en när man tankar, i tjänsten, på café, hoppar ur en bil som kör förbi och ger en komplimanger etc. Tilläggas bör då att jag aldrig sminkat mig, färgat håret, burit push up, kortkort el urringat utan man knallar omkring helt vanligt och Ä N D Å får man som kvinna inte vara ifred. De allra flesta blir, som ni beskriver, stötta, arga, förbannade el fattar helt enkelt inte ens när man skriker NEJ! rakt upp i ansiktet på dem, även om det naturligtvis finns några av männen som fattar direkt…men det är inte många procent, säg kanske max 5 % av dem jag råkat ut för. Flera som man trott har varit vanliga killkompisar har ju också spårat ur. Jag möter sällan deras blick, håller definitivt aldrig kvar den för att undvika missförstånd, sitter aldrig nära och kramar dem aldrig…men ÄNDÅ kan de förvränga det till intresse som de tror är besvarat TROTS att man suttit och kvittrat i månader om killen man är kär i. OCH de har oförskämdheten att bli arga när man blir ihop med killen man gillar. Jag råkade t o m ut för en kompis som blev kär i mig och jag kontrade omedelbart och tydligt med att jag absolut inte hyste annat än kompiskänslor för honom och när han försökte ge mig en kram ryggade jag tillbaks och hoppade undan. Ändå påstod han att jag lurat honom när jag träffade min nuvarande pojkvän. Vad rör sig i huvudet på sådana personer? Jag tycker att detta är vansinnigt jobbigt, frustrerande, ledsamt och onödigt och det splittrar mitt kompisgäng då jag mest gör killgrejer (har en aktiv fritid) och vi är ett gäng med mest killar, jag och ibland någon mer tjej och så dyker det in nya killar i sammanhangen. Jag undviker ju nästan att prata med dem av rädsla för att bli missförstådd, fast jag också gärna vill snacka musik, hockey, politik eller paddling. Det är verkligen dåligt av folk att inte ”ge” sig och tjata och bli arga, samt lasta över det på tjejen. 🙁

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *