Kategorier
feminism & genus

Vi ser inte förtrycket vi utsätts för eftersom att vi utsatts för en normaliseringsprocess sen födseln.

Ibland stöter jag på kvinnor som hävdar att de aldrig känt sig förtryckta (och därför är kvinnor inte förtryckta) för att de är kvinnor. De känner inte igen sig i mina beskrivningar av min verklighet. Jag tänker att det är viktigt att ge kvinnor rätten till sina upplevelser och aktar mig noga för att skriva dem på näsan.

Men jag tänker också att det inte är speciellt ovanligt att känna så.

Dels för att förtrycket är så internaliserat att vi inte ser det helt enkelt! (men också självklart för att en del INDIVIDER växer upp under väldigt lyckosamma förutsättningar där de aldrig behöver uppleva orättvisor) Jag får ofta kommentarer här från kvinnor som förvånat upptäckt att de varit med om det ena och det andra men aldrig reflekterat över det tills de hittade mig och började titta tillbaka på sina erfarenheter med nya glasögon.

Det är ganska läskigt egentligen!

”Jag har faktiskt aldrig upplevt sexuella trakasserier.” ”Eller jo, den där gången i Egypten … och tolvåringen som tog på mig i Israel. Och kompisen som strök min mage när jag däckade! Och den där andra kompisen … faan att han gjorde det egentligen. Och faan att jag skämdes för att sen berätta det för kompisen jag var ute och reste med.” ”Och så den där pinsamma historien. Mannen som lyfte på min kjol för att kolla om jag hade snygga ben. Som jag hånglade med sen.” – Snabbmakaroner

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Vi ser inte förtrycket vi utsätts för eftersom att vi utsatts för en normaliseringsprocess sen födseln.”

”Jag har faktiskt aldrig upplevt sexuella trakasserier.” ”Eller jo, den där gången i Ägypten … och tolvåringen som tog på mig i Israel. Och kompisen som strök min mage när jag däckade! Och den där andra kompisen … faan att han gjorde det egentligen. Och faan att jag skämdes för att sen berätta det för kompisen jag var ute och reste med.” ”Och så den där pinsamma historien. Mannen som lyfte på min kjol för att kolla om jag hade snygga ben. Som jag hånglade med sen.”
Jo, jag började samla de där upplevelserna en gång och förstod att det ändå var det ena och det andra. Men mobbingen från den där elaka killen i klassen satte ändå betydligt djupare spår i mitt liv. Han som inte ville dansa med mig för att han tyckte att jag var äcklig.
Men ändå, jag har ju haft ganska mycket tur känns det som.

”Hello, nice body. Can I kiss you?” – det var den familjeresan till Turkiet det…
Jag har blivit tafsad på, förföljd och folk har stirrat oförskämt länge på mina DD-klumpar till tuttar. Men kvinnor blir inte förtryckta eller objektifierade, nej, nej…

Har klarat mig ”relativt” bra i äldre ålder, om man bortser från faktumet att jag knappt kan ha killkompisar utan att de vill nått mer, att jag ser folks blickar på mig, alla kommentarer man får, satt och pratade om en som flörtade med mig för längesen och kommentaren jag fick av en tjejkompis va ”men du vet ju att alla pappor vill ligga med dig”. Men det som väger tyngst är när jag Var 13 så skojbråkade jag lite med en äldre kille (cirka 18), som jag på den tiden såg som en storebror. Helt plötsligt så brottade han ner mig på golvet, tog mig på brösten och sa ”det är lika bra att du vänjer dig med hur det känns att bli våldtagen”. Efter en stund så släppte han mig men han började tjata om att han skulle ligga med mig, att han ville vara min första. (Blev inget med det men han fortsatte prata om att ingen annan än han skulle kunna klara av att göra det skönt för mig, alla andra skulle kunna förstöra mitt framtida sexliv totalt. )

Jag ser förtrycket jag utsätts för men det gör inte alla som förtrycker mig. Att ens behöva förklara för en manlig bekant varför det inte är okej att smyga sig upp bakom mig och ta mig på röven. Men snubben skojade ju bara med mig. Åh alla dessa roliga snubbar som bara vill skoja till det liksom. Haha. Jag skrattar ihjäl mig så roliga de är.

Åååh det där med killkompisar. Hade en som jag verkligen bara såg som kompis, så var jag hemma hos honom på filmkväll, och plötsligt ska han hålla på och skojbrottas, kittlas, etc. etc. Blev skitobekvämt, till slut fick jag liksom backa undan och säga ifrån och då blev det såklart superstel stämning… Fick till slut ringa en kille jag dejtade och be honom hämta mig för det här var ute i Täby typ och bussarna gick väl nån gång i timmen eller så där han bodde. SÅ jobbigt, och trist, jag ville ju bara vara kompis och tyckte jag hade varit tydlig med det men tydligen inte TILLRÄCKLIGT tydlig.

Har verkligen samma problem, med nästan alla killar jag känner! Läser också på en skola där det går ca 75-80% killar så nästan alla man träffar här är killar, dvs alla mina nya kompisar är killar, som efter några månader säger ”Jag behöver en paus, vi kan inte snacka/umgås i en månad ungefär, jag tycker bara du är så söt/fin/gullig/rolig/snygg så jag klarar inte att bara vara vänner mer”.
Ååååhhh visst man ska inte blamea andra för deras känslor men seriöst, det har hänt typ fem gånger på mindre än ett halvår :'( Vill ju ha kvar mina kompisar!

Ja för det är ju så synd om oss kvinnor… Vad sägs om att så upp för sig själv istället för att sucka och bara snacka? Ta tag och tag plats, ingen gör det åt dig.
Jag VET hur det är att bli nertryckt av en man. Jag vet också att det bara var JAG som kunde göra något åt det. Jag sa tillslut stopp, jag tog mina barn ur kaoset, jag ställde mig på mina egna ben. Köpte EGET hus, stog upp för mig och min tillvaro.
Det jag vill säga med det är att sitta och sucka och tycka synd om sig själv som kvinna funkar inte. Börja arbeta för ett matriarkat utan att gnälla.

@Erika: ”Köpte EGET hus, stog upp för mig och min tillvaro.” Har tanken någonsin slagit dig att det är rätt många människor som inte har samma ekonomiska/sociala/eller ens uppehållsrättsliga utgångsläge som du hade? Säger ordet klassperspektiv dig något?
I övrigt skriver jag under på övriga kommentatorers svar till dig.

Ja, jag har själv haft tur på den fronten då jag varit feminist så länge jag kan minnas. Har liksom alltid vetat och kan därför ha svårt att förstå hur vissa kvinnor inte ser det uppenbara. Men även själv har jag varit med om att se vissa händelser i ny dager först efteråt, det krävs bara att en får verktygen att se det.

Exakt! LÄTT 95% + av alla gånger man i sitt förflutna haft obehagliga känslor man tvingat sig själv bara svälja (för hjärnan har dresserats så väl i att tycka att det ”är såhär det ÄR – inga konstigheter!” samtidigt som man helt zoonat ut ur händelser man sen försökt förtränga men aldrig lyckats) som man nu i efterhand jävligt tydligt kan se ett genomgående tema av snubbar (alla årskullar) som tagit sig rättigheter (allt från oönskade recensioner, trakasserier och förföljelse, till rent våld och övergrepp).
Och fan vad man alltid har försökt ursäkta det med: ”Men det måste ju vara för..” och sen typ ”.. att jag har en offer-aura!”, ”.. att man kan se på mig hur dåligt självförtroende jag har!”, ”.. att han egentligen bara ville vara snäll!”, ”.. att jag är för oförsiktig med vart eller i vilka kretsar jag rör mig!”, ”.. det här med min personlighet/mitt utseende/min attityd/mitt uppförande/min klädsel!” osv. Bara ursäktande. Jävlar vilket rungande uppvaknande när man plötsligt insåg att man faktiskt inte var ensam. Alls. Bara att omgivningen (och jag själv med den) alltid varit så jävla ivrig att bekräfta andras tvivel på samma sätt som den bekräftat mina. Det samtidigt som man knappt stått en enda kvinna nära som inte vid något tillfälle berättat en FRUKTANSVÄRD övergrepps-historia, varvid man mentalt stoppat fingrarna i öronen och bara: ”Lalalalala!”

Så jävla sant! Du skulle bara veta hur många unga tjejer det finns idag som villigt låter sig förtryckas, tillåter killar att kalla dem hora, spermaluder och alla möjliga skällsord, tafsa på dem utan deras medgivande m.m. De (tjejerna) reagerar på sin höjd med ett skratt eller en axelryckning. Ett stort problem som jag ser det är också att feminism inte tycks gå hem hos unga tjejer idag. Där har den äldre generationen kvinnor ett visst ansvar tycker jag. Annars kommer ju unga tjejer att se det som normalt beteende.

Det här är från din blogg:
”Har man poetisk förmåga är det lättare och roligare att dupera folk. Man behöver inte vara rakt på sak utan kan gå som katten kring het gröt. Jag älskar verkligen att spela spel med människor, speciellt med såna som inte fattar att man bara leker med dem. Minns en stackars kille, vi kan kalla honom Lars, han gick och var kär i mig i nästan 3 månader. Jag träffade honom via min förra blogg. När jag avslutade bloggen sade jag också upp all kontakt med honom tvärt. Det är lite av min grej. Att först linda en person runt mitt finger, för att sedan släppa taget. Det är då man uppnår sann chockeffekt hos mottagaren.”
”Jag har playat killar ända sen jag var i tidiga tonåren. Jag tycker det är kul att dribbla med dem, leka med deras känslor och se vad de går för. Som kvinna har man ju fördelen att man kan göra detta utan att bli misstänkt för att vara oärlig. Jag har triumferat och skrattat gott när killen trott att han haft halva inne, och jag har dumpat honom och sen behandlat honom som han inte fanns eller som ovärdig min uppmärksamhet.
Jag borde nog kalla mig feminist egentligen, så ”elak” som jag är hehe..”
”Det är härligt att kunna bete sig lite hur man vill utan att behöva känna skuldkänslor eller ånger. Jag tackar gud att jag är född till kvinna :)”
Du är antingen en psykopat eller ett troll. I vilket fall som helst är det du pysslar med inte feminism.

Den här bloggen är så jävla grym, både du LD och alla kloka som kommenterar.
Jag lär mig saker varje dag och börjar tänka i nya banor.
Har allt för många gånger tänkt ”ja det är så det är” när jag blivit utsatt av saker från män, men nu förstår jag mer.
Jag kommer att rösta på feministiskt initiativ i valet i år.
Har för mig att du skrev det LD att du också kommer göra det, kan du inte skriva lite om F! och varför dom förtjänar en röst, vore intressant att läsa.
Keep up the good work!
KRAM alla underbara kvinnor som kämpar mot förtryck varje dag!
//Jenny

Men ååh! Studsar lite här nu, du är så jävla bra!
Du har verkligen öppnat mina ögon de senaste åren (eller ja, sen jag började läsa din blogg, mitt minne är ganska uselt faktiskt) och det har stundtals varit lite jobbigt att lära sig tänka nytt och få nya insikter, men återigen – Hatten av och tack som fasen!

Jag har blivit taffsad på krogen. Bland annat av en kille som tog sig friheten att grabba tag i min rumpa, jag tog då tag i hans k*k och vred om lite. Han tyckte jag var störd och kunde ej förstå vad han gjort fel för det är ju helt okej att taffsa på helt okända människor enligt vissa.
Även blivit taffsad på brösten när jag var utomlands och gick ensam hem till hotellet(reste själv) gav igen med diverse thaiboxningskombinationer(tränar thaiboxning).
Visst det är fel att använda våld men när någon taffsar på mig och sen skrattar så kan jag inte stoppa mig själv.
Har som tur ej varit utsatt för något dom senaste åren och hoppas jag slipper vara med om det igen.
Jag skrattade inte ett dugg på ta på brösten skämtet i mellon, jag kände själv det var otroligt förnedrande när jag blev utsatt för det.

Jag tillhör kategorin som tänker så, men det beror väl på att jag lärt mig att så det ser ut är det ”rätta” om förtrycker inte utmålas som förtryck blir det ju inte förtryck, är du med mig? Därför blir man grymt paff när man inser att förtrycket faktiskt finns.

Jag har varit feministiskt medveten så länge jag kan minnas, och ändå har min ”taktik” alltid varit att skratta bort och spela med. Då slapp jag känna mig så kränkt. Slapp det jobbiga i att säga ifrån. HUR ska en göra det, NÄR ska en göra det, är jag överkänslig, är det för sent, är det för tidigt, kommer han ta illa upp, känna sig dum? Kommer han lyssna?…
Killen på klubben i Tyskland som dansade tätt tätt intill, och jag dansade med. Han tog på mig, jag dansade med. Han tog på brösten, under tröjan, jag dansade med. Lättast så. Sedan hittade jag på en ursäkt för att inte följa med honom hem.
Killen på klubben i Kristianstad som kom dansande och gned sig mot min rumpa. Honom hånglade jag med. Lättast så.
Killen som sov över efter festen och försökte trycka in sin kuk i mig fast jag halvsov och sa nej. Honom sög jag av, för då slapp jag något värre.
Killarna jag gav mitt nummer till, för det var lättare att slingra sig ur via sms än ansikte mot ansikte.
Och 15-åriga jag på ett café. Sa hej till en kille jag kände lite vagt. Han drog ner mig över sig i soffan och slog mig några gånger på rumpan innanhon släppte mig och jag reste mig, rädd för att det såg klumpigt ut. Skämdes ungefär som när en snubblar på gatan, och skrattade bort det.
Det blev mitt försvar. Så länge jag sa ja kunde jag inte bli utsatt för något kränkande. Och det är först nu senaste tiden som jag har slutat bry mig så mycket om att vara snäll och glad mot varenda kille som försöker ragga, tafsa eller ta sig friheter. Nu skulle nog många istället tycka att jag är onödigt kort mot killar som bara vill snacka lite (om en tänker på kommentarerna till Kickans blogginlägg). Men mellantinget är för jävla svårt…

Jag minns när en vän la sin hand mot min hud. Under tröjan. Och smekte. Hela promenaden hem. Nästa dag sa han att ”en håller inte om någon på det sättet ifall en bara är vänner”. Han var arg, och besviken, och ”vilseledd”. Och jag var den som fick säga förlåt. För att jag fått honom att tro att det skulle bli vi, när han tog på mig fastän jag inte ville. Normalisering är så obehagligt.

För några år sedan sa jag också att jag aldrig hade blivit utsatt för kvinnoförtryck. Nu upplever jag det hela tiden. Och det är inte så att mitt liv har förändrats, förutom att jag helt enkelt har lärt mig se något som jag inte tidigare såg.
Jag tror det förbannade individtänket vi får nertryckta i halsen är en stor bov i dramat. Jag tänkte alltid att de problem jag hade var individuella och drabbade mig för att jag var jag, inte för att jag var kvinna. Och att alla män som behandlade mig illa gjorde det för att de var elaka individer och inte för att de i egenskap av män lärt sig förtrycka kvinnor.
Jag hatar individtänket och hur det appliceras på precis allt. Individtänket gömmer undan och förnekar förtryckande strukturer och ska man jämt och ständigt utgå från individen så kommer vi aldrig komma någonstans.

Jag är feminist. Hoppas jag. Ni får avgöra. Jag vill höja statusen för kvinnliga yrken, jämna ut löneskillnaderna mellan kvinnor och män, se fler kvinnliga chefer, bekämpa sexismen och så vidare. Men sedan blir det komplicerat. Jag vill att större fokus läggs på psykisk ohälsa hos män då män genom alla tider varit överrepresenterade i självmordsstatistiken. Vidare vet jag inte om det är bra att tidningar skriver ”flera av offren kvinnor och barn” då de rapporterar om omkomna i katastrofer. Det ter sig om att kvinnan lite ofrivilligt träs på en offerkofta. Dessutom begriper jag Isabellas frustration över feminismen då hon gör det ett fåtal feminister ”mest pratar om” (även om hon uttrycker sig förbannat onyanserat och dumt ibland). Allt detta gör det svårt. Jag vet inte. Stundom känner jag att kvinnan förminskas, får en oförtjänt offerstämpel. Sexism är vidrigt, absolut, men det är våld också. Och våld drabbar män i högre utsträckning. Jag gillar konkreta frågor rörande löner och sexism. När det pratas rent allmänt om offerrollen däremot blir jag osäker. Män mår inte heller bra, det är bara att titta i brottsofferstatistiken. Vidare är det vanligare att män tar livet av sig. Yttermera är det vanligare att män hamnar i missbruk och kriminalitet. Är det mest synd om mannen? Nej! Dit jag vill komma är att offerrollen är problematisk att applicera på något kön. Otaliga aspekter måste tas i beaktande. Jag tror inte man gör feminismen en tjänst då man ständigt refererar till kvinnan som offret. Snarare tvärtom. Är jag feminist när jag tänker i dessa banor? Ja, men jag tycker det. Feminismen behövs. Det råder inget snack om att män i mångt och mycket har det lättare. Men! Att det skulle vara enklare att leva som man och svårare som kvinna däremot, det kan jag inte hålla med om. Det är högst individuellt. Det må vara inbillning, men jag upplever att somliga feminister tänker i sådana banor, och jag kan inte annat se än att de gör båda könen en otjänst. Tack för mig. Fantastisk blogg. Fantastiskt initiativ! Nittiosju procent av allt som publiceras är grymt, kände bara att jag behövde posta detta (tänker på Erika ovanför). Och jag är inte samme Erik som beklagade sig över feminismen för några dagar sedan i din blogg. Mycket kärlek!

Det är klart att det är komplext, och självklart är det inte helt lätt att vara man heller. Alltsån vinner ju alla på om könsrollerna vidgas och blir mindre rigida. Vill bara flika in en liten grej om det där med självmordstatistik: Det är sant att dubbelt så många män som kvinnor begår självmord i Sverige, men det är också så att män väljer mer ”potenta” sätt att begå självmord på (hängning är vanligast) än kvinnor (förgiftning vanligast). Såvitt jag vet finns det ingen bra statistik på hur många _självmordsförsök_ som görs i respektive grupp, men i sluten vård är det iaf fler kvinnor än män som försöker ta livet av sig. Det finns alltså en möjlighet att den största differensen mellan könen beror på att männen i mycket högre grad lyckas när de försöker ta livet av sig, medan kvinnorna inte gör det. Men skitsamma eg, det är ingen tävling i vilka som mår sämst. Alla mår ju dåligt av att tvingas in i fack som en eg inte känner att en hör hemma i. Och det är ju det feminismen vill ändra på.
Vad det gäller vål så stämmer det ju att männen råkar ut för det i högre grad än kvinnor. Men det är ju också männen som står för nästan allt våld, och rätt många kvinnor blir drabbade av det, minst sagt.

Det kan vara riktiga ögonöppnare att lyssna på andra när de berättar och plötsligt inse att ”nä men… det där låter som när jag….” När jag var barn så var jag arg ibland. Arg för att jag blev annorlunda behandlad för att jag var tjej. Jag gillade mycket ”killsaker”, men fick ofta höra att jag inte fick vara med och leka för att jag bara förstörde eftersom jag var tjej. OM jag fick vara med så var det helt och hållet på killarnas villkor och jag fick alltid det sämsta. Så det börjar tidigt, det där förtrycket. Nu är detta inte lika illa som många andra trakasserier, men jag mådde dåligt när det hände.

Jo du har så rätt. Var med om att en kille i princip höll fast mig på dansgolvet, smekte på rumpan, brösten och höll hårt i armarna. När jag kämpade emot sa han ”Stop, relax, I´m not gonna kiss you!!”. Kände mig dum och när jag väl tog mig därifrån med hjälp av en kompis hade jag bara känslan av att jag överreagerat. ”Han sa ju att han inte skulle kyssa mig” liksom. (Yay vilken gentleman, vad elak jag var som inte släppte till…) Så sjukt. Det är arkiverade jag snabbt som bara en händelse bland många och nu när jag väl reflekterat över det och även berättat för någon sådär i förbifarten så har jag fått svaret ”Haha ja men det var ju på en klubb!”. Så även när man vet bättre är det jävligt svårt att behålla det vettet….

Jag kan hålla med Erika en hel del, jag förstår vad hon vill komma med diskussionen. Jag själv har alltid varit en mycket start kvinna och ingen jävel har fått skita mig på näsan någonsin, utan att det fått svidande smärta tillbaka (verbalt).
Jag trodde aldrig en man skulle kunna trycka ner mig och få mig tappa livsglädjen, men det inträffade senare i livet vid 40 års ålder. Jag träffade en man som lyckades trycka på alla mina akilles knappar och jag gav in, underkuvade mig för frid i familjen, ville inte gräla osv.
Men givetvis nådde det hela sin gräns när mitt inre vakande upp igen och gjorde uppror (och jag har alltid sedan barns ben varit en rebell, Jag gör som jag vill!!, min stackars mamma 🙂 ) Jag kastade hel sonika ut mannen som jag låtit förstöra mitt liv under 3 år, som jag själv gjorde mig OFFER för, så det var nästan ingenting kvar av mig, självförtroendet i botten.
Det tog många år att bygga upp mitt gamla jag igen, självförtroende, styrka och kraft, känna att jag dög som jag är. Det händer fortfarande idag när jag har en dålig/low dag att mitt självförtroende spelar mig ett spratt. Någon kommenterar det jag säger eller mig som person på konstigt sätt (engelska då, för jag bor i england numera) och så känner jag mig alldeles kall inombords.
Jag tar dock tag i det samma dag eller dagen efter med personen och frågar vad de igentligen menade.. just a banter/joke.. och vanligtvis kan jag ju ta ganska häftiga banters.. men and dålig dag så kan det backfire.
Recept på hur man tar sig ur en OFFER situation, well det är lättare sagt än gjort, det måste komma från din insida. Har man då växt upp i ett hushåll där man redan har dessa erfarenheter, jag då kan det ju vara ännu svårare för då har man inte mycket andra referens ramar. Man känner sig liksom ”hemma i denna berg-och-dalbana”, man vet vad man har. Ovissheten kan kännas skrämmande att ta steget mot.
Man måste möta sin rädsla för att den ska försvinna, det kan ju låta enkelt men det är det ju inte.
Man måste först övervinna rädslan och fråga sig själv, vad är det värsta som kan hända om jag säger/gör så här (tex. lämnar en relation, talar om för bästa manliga vännen osv.). Så länge det inte är någon hotbild överhängande.. ja vad är det värsta som kan hända dig?
Finns det hotbild, ja då måste man nog övervinna rädslan genom att be om hjälp från en annan människa för att ta steget. För våld mot kvinnor som lämnar relationer är ju allmänt känt, även våld mot män.
Jag själv har alltid haft många manliga vänner (kvinnor går inte så bra ihop med mig, de har alltid känt sig hotade, för jag går emot strömmen) och en av mina manliga vänner föll jag efter ett par år handlöst förälskad i. Givetvis talade jag om det för honom, tyvärr var det inte besvarat. Efter ett par veckors pause mellan oss, tog vi upp vänskapen igen, det var fortfarande känslomässigt jobbigt, men vi är idag fortfarande jätte goa vänner.
Jävlar i hoppet det blev ett lång inlägg, sorry om jag stavat fel.. dyslexiker och blandar Swenglish :D.. ha en go dag

Det här är verkligen någonting jag tänkt mer och mer på den senaste tiden. Jag har, som så många andra, inte sett mig som förtryckt eller utsatt som kvinna. Tills jag började tänka efter.
Tänkte på alla gånger jag blivit kallad hora för jag tex tacka nej till att tala med en kille på krogen. Alla de gånger jag fått höra att jag är en jävla cockteaser och drinkluder för jag tagit emot en drink av en kille och sen inte gått hem och sugit av honom.
Den gången jag somnat efter en fest och vaknade av att en av mina närmsta killkompisar ligger och juckar mot mig och tar på mig. Eller varför inte när jag hade jag sex med en kille jag var väldigt kär i och han tyckte det var ett kul skämt att kasta en tjugolapp på mig och sen ignorera mig.
Förstår nu att det var inte okej att mina killkompisar i skolan tog friheten att ta mig på brösten när de helst ville bara för att ”de va större än alla andras”.
Jag har varit deprimerad, haft dåligt självkänsla och aldri tyckt jag haft något värde i hela mitt liv. Undrar varför…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *