Kategorier
feminism & genus

Viär dåliga på självrannsakan

Att gemene hen är usel på att självrannsaka är ingen hemlighet. Gäller det inte att se sina egna privilegier så är det att man inte vill se att man upprepar inlärda strukturer. Vi vill ju gärna inbilla oss att vi är så himla förstående, kloka och bra på alla sätt så när vi ställs inför tanken att vi kanske inte alltid är det så slår vi bakut.

En klassiker är ju att förklara sina stereotypa intressen, egenskaper och kunskap med att man ”tycker om” eller ”trivs bäst med” eller ”är bättre på”. (Nu säger jag inte emot just det, men vill gärna att man funderar lite på VARFÖR man är så jävla mycket bättre på sånt som traditionellt är tillskriven ens egna kön eller varför man råkar trivas bäst med det könsnormerna dikterar)

Att hänvisa till vad man tycker är tråkigt eller inte är bra på är ju samma gamla ursäkt som alltid använts för att slippa förändra nåt. Män som tycker att frun är bättre på att städa och tvätta och ta hand om barnen så då är det ju bättre att hon gör det och han är ju bättre på att tjäna pengar och sparka boll och vara manlig…. ja ni ser ju var jag är på väg. En stor del av den feministiska analysen (och framförallt genusmedvetenheten) handlar tyvärr om att göra upp med sin egna bekvämlighet.

Inte för att jag är bättre än nån annan.

Vad gör ni som är bekvämt och stereotypt? Hur försöker ni kompensera eller lära om?

 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Viär dåliga på självrannsakan”

Jag städar mest hela tiden.. Jag får inre ofrid i mitt sinne om det är stökigt omkring mig. Jag jobbar mycket hemifrån och studerar också, så jag klarar inte av om min närhet är ett bombnedslag.
Min partner (man) kan för sitt liv inte se vidrigheterna som är omkring en, utan kan leva i det som om inget hänt. Han tycker det är så tråkigt att städa, och jag försöker alltid desperat komma fram till en lösning som gör att han städar mer och jag städar mindre/lär mig slappna av mer. Och visst har jag lyckats slappna av, men ibland får jag såna städutbrott igen för jag inte klarar av skiten. Däremot har jag lärt mig att inte hetsstäda bara för man ska få besök. Varför det liksom.
Jag är också den stereotypiska sekreteraren. Jag antecknar hela tiden, möten skriver jag ner (och förväntas i vissa fall skriva ner anteckningar kring) och i mitt jobb så är jag den som ska ha koll på saker och organisera mycket själv. Det ligger väl kanske i nåt där att jag vill ha kontroll över saker, men man kan släppa lite på det ibland, iallafall i vardagslivet.

Har tagit på mig att sköta det mesta av tvättandet hemma. Vill ha vita plagg fortsatt vita… Det är ju av bekvämlighet egentligen. Fast vänbon (som är en kille) är bättre på att diska än mig (jag leds ihjäl av det) så han tar hand om det. Annars delar vi nog på det mesta utom krukväxterna, jag glömmer bort det där med att vattna…
I övrigt har jag egentligen inte många s k kvinnliga intressen, jag är hopplös med krukväxter, uttråkad av heminredening e t c. Fast jag har ju naglar som hobby. Men läser mest fantasy och följer hellre scifi-serier än relationsserier eller dokusåpor.
Det finns säkert många områden där jag skulle må bra av att granska mina attityder och vad jag gör och varför. T e x så vet jag med mig att jag borde se upp med min lite väl heteronormativa syn på saker och ting.

Det här med tvätt. Jag hör rätt ofta kvinnor säga att de sköter tvätten hemma och hänvisar till att de vill ha kvar kläderna i samma färg och storlek. Men alltså, förstör man någon annans plagg så köper man väl ett nytt. Krymper jag min sambos tröja får han en ny, färgar han min favoritklänning illorange får han se till att införskaffa en ny. Under de premisserna skärper en nog till sig och koncentrerar sig lite extra om det faktiskt är så att man har svårt för/problem med att tvätta i vanliga fall, vilket jag inte tror att de flesta (killar) har. För det är inte så svårt att tvätta. Det är faktiskt ganska enkelt. Även om det inte är så kul och därmed rätt bekvämt att låtsas att man inte kan. Men som sagt, det är inte så kul att göra sig dummare än vad man är om man måst betala för det sen.

Snälla Lady Dahmer skriv något om underbara claras senaste inlägg om hur hemskt det är med mycket godis… Kvävs av klassförakt, fettförakt, hälsofrenesi och madonnaideal annars. Du är den enda som kan rädda det här! Älskar dig <3
ps. förstår om du inte orkar, du är såklart ändå bäst.

Sminkar och rakar mer eller mindre frekvent. Har för mig att du skrev ett (väldigt bra) inlägg om dubbelbestraffning för (kan ha vart rätt rätt länge sen hehe) en tid sen. Att man därför inte kan lägga ansvar på individer. Och son du säger så är ju inte feminint synonymt med något dåligt eller negativt. Jag fattar såklart att anledningen till smink/rak är indoktrinering av patriarkatet men jag orkar liksom inte ta den biten. Det handlar som självbevarelse. Det räcker med att bli kallad rabiat/elak/manshatare/hysterisk/sinnessjuk liksom. Min person tillräckligt stark för att ta den skiten, som en ju tyr möts av _varje_ gång en pekar ut rasism/misogynism/hbtq-fobi. Att känna mig ”snygg” medan jag gör det gör mig starkare. Jag bär mina feminina attribut som en sköld mot ytterligare påhopp. Jag vet att det är på fel grund och att det är fel på alla sätt och vis men det känns som mina argument väger tyngre ju fler kvinnliga ”kriterier” jag uppfyller. Typ ”hon skulle jag allt kunna tänka mig stoppa kuken i, jag avfärdar henne inte helt”. Ok vet ej riktigt var jag ville komma med detta, blev ledsen medan jag skrev 🙁 kram till alla fina medsystrar

Ja alltså… här har vi en deltidsarbetande mamma som står för det mesta av tvätt, städ, matlagning osv. Jag vet inte ens hur man öppnar motorhuven på bilen, än mindre kan jag byta däck. Uppvuxen med ohändiga föräldrar och en mamma som sa: jamen be nån kille i närheten om hjälp (så fort det gällde något praktiskt eller tekniskt). Försöker att inte överföra mina brister på min dotter, som visar intresse och fallenhet både för sk ’manliga’ och ’kvinnliga’ sysslor.

Min man tar de tyngsta lyften och de tyngsta bitarna vid renovering osv. Varför? För att han är mycket större och starkare än mig. Jag gör bara illa mig eller orkar inte hantera slagborrmaskinen på rätt sätt eller vad det nu är. Han är praktiskt lagd och tycker det är roligt och det blir helt enkelt mycket snyggare om han gör det han har kunskap och erfarenhet för. Precis som jag är bättre på mitt jobb är han bättre på sitt. Han har dessutom sluppit gå igenom två täta graviditeter med foglossning och ryggproblem nyligen. Han tycker matlagning är trist, jag gillar det. Vi gör det vi själva gillar mest men vi reflekterar över det och lär oss lite av varandra i processen. Barnen får lära sig att människor är olika bra på olika saker men att man kan hjälpas åt och lära sig av varandra, oberoende av kön.

Ställer bara hälften så många följdfrågor till män om dem, hur de mår, hur det känns osv och kompenserar genom att stötta andra kvinnor dubbelt så mycket istället. Började typ förrförra veckan så glömmer hela tiden.

Hej! Jag såg på facebook att du länkat till http://glitterblaster.wordpress.com/2014/02/24/att-bryta-om-illusionen-kvinnan/
Där tar hon upp ämnet bajsa i förhållanden. Jag skulle bli jätte glad om du gjorde ett inlägg just om det.
Jag har bara levt i relationer där män inte tror kvinnor bajsar eller fiser. Helt sjukt jag vet. Än idag lever jag i en relation efter flera år tillsammans och vi har även fått barn tillsammans. Jag kan inte bajsa eller fisa när han är hemma. Jag får passa på när han är på jobbet. Eller vi har en toa på andra våningen i vårt hur där kan jag gå ifred, för det är tillräckligt långt avstånd från honom. Men skulle han vara på övervåningen då skulle jag inte klara av att bajsa eller ens fisa inne på toan.
Han är också däremot pryd själv och fiser inte inför mig, han kan dock gå på toa obekymrat.
Hur får man killar förstå att tjejer är precis som killar?
Varför måste vi vara ”finare” och hålla inne med skit och gaser. Det har gått så långt att jag fått ibs i magen då jag blir tvungen att hålla gaser i så långa perioder att magen trasslar konstant.
Självklart har jag pratat med min partner om detta och han säger det är självklart att jag ”får” skita precis som alla andra.
Men lider fler kvinnor som jag? Lider dom flesta? lider tonåringar av sånt här också? Vad jag vill minnas hade jag samma problem vid första pojkvännen också… Usch jag vill inte mina barn ska få lida precis som jag gjort angående det här.
Sånt här måste få ett stop tycker jag!

En av mina närmsta tjejkompisar har också väldiga problem med sin mage just för att hon inte klarar av att gå på toaletten hur som helst. Inte på jobbet, inte på offentliga toaletter och absolut inte om någon date/pojkvän är i närheten. Sjukt att något så naturligt kan bli så skamfyllt och problematiskt!
Tack och lov har jag aldrig haft något problem med detta själv. Behöver jag bajsa så behöver jag liksom, oavsett vem som är i närheten. Så har det alltid varit. Men jag gissar att det är ett problem för många fler än man vet om, eftersom det sällan pratas om det. Kommer ihåg från högstadiet framför allt att alla tjejer tyckte det var superpinsamt att gå på toaletten i skolan. Tänk om någon hörde, liksom. Dock kommer jag inte ihåg att någon av killarna någonsin nämnde det där eller brydde sig det minsta. Det var tjejerna som stressade upp varandra kring vad som var pinsamt och inte.
Hoppas att du kan få hjälp med ditt problem och successivt minska på stressen kring toabesöken!

Jag har tagit på mig rollen som projektledare där hemma. Vi städar och lagar mat lika mycket, kanske att maken till och med gör hushållsarbete lite mer än jag. Men det är ju ganska ofta för att jag föreslagit en viss fördelning, och sett vad som behövts. Jag kollar så vi har fixat present till kalaset, planerar in träffar med vänner (och ser till att maken kollar sin kalender om det funkar)och skriver listor på vad vi behöver när maken tagit på sig att handla mat. Jag delegerar i hemmet med andra ord.
Fast det har blivit lite bättre, eller snarare så har jag slappnat av mer. Men det blir ju lite på bekostnad av hemmet, dammtussarna är fler och mer förekommande, inte att ansvaret fördelats mer jämnt. Han har ju inte ändrats något även om jag har det i min attityd till städning. Det är en bekväm sanning.
Sedan tycker jag elektronik är himla tråkigt, att sätta sig in i hur manicklarna fungerar, och hitta på nya lösningar. Där är jag stereotyp och överlåter detta åt maken som gillar det. Han bygger datorer som hobby, hänger upp och byter lampor mm. Vissa saker tänker jag hade varit bra att kunna. Som att omformatera datorn, som jag hittills överlåtit åt honom. Jag har tänkt på det en del utan att än så länge göra något aktivt åt det. Han har erbjudit sig att lära mig, men jag är lat.
Måla, spika, såga, slipa, måla och klä om möbler, sätta upp tavlor mm är mer av min grej. Ska det monteras ikeamöbel så är det knappt att maken får vara med om han velat, för sånt tycker jag är roligt. Fast jag vet inte om det är könsnormativt, eller av allmänheten mer anses som neutralt?
Något som jag förstått är en bekvämlighetsgrej från min sida är dock mitt mobilabonnemang. Maken jobbar på kundtjänst för en mobiloperatör, och har många likartade historier om kvinnor som ringer in angående sitt abonnemang och hellre vill hänvisa till sina makar som ”förstår sånt bättre”. Eller män som ringer å sina fruars vägnar och blir förbannade när de får veta att de inte kan säga upp avtal mm när det är fruns abonnemang det rör sig om, för ”det är ju ändå jag som betalar hennes mobilräkning!”.
Jag avskyr att ringa sådana samtal (har ju gjort det ändå förstås), men efter de historierna så har jag blivit mycket mer benägen att ringa själv, och inte fråga maken så fort det är något jag inte förstår. För det vore så himla bekvämt, samtidigt som det nästan förväntas av mig.
Så självklart har vi en hel del könsnormativa sysslor. Samtidigt har ju han alltid uppmuntrats till att pula med det tekniska, och jag får medhåll när jag pysslar, inredningsfixar mm. Och vi trivs ju med det vi gör, och hur vi valt att fördela sysslorna. Men tanken på att jag ändå är projektledare och att våra intressen knappast är en slump skaver.

Jag försöker att implementera ett så jämställt hushåll som möjligt, men sen är det ju inte alltid lika enkelt som man tror. Jag brukar för det mesta stå för matlagningen och tvätten. När det kommer till tvätten så är jag ganska nitisk med hur det ska göras då jag stått för den biten redan innan jag flyttade hemifrån. Samma sak med matlagning – är vegan och ibland ganska petig med mat. Har dessutom i princip stenkoll på vad saker och ting innehåller och känner att jag inte riktigt vill släppa den kontrollen.
Sambon står för i princip allt annat om jag ska vara helt ärlig – disk, städning, matinköp… Men försöker i stor utsträckning dela på allt arbete då hen arbetar en del nätter och är ganska sliten vissa dagar.
Det jobbiga är att jag studerar och har ganska stram ekonomi och det känns jävligt jobbigt att hela tiden vara beroende av sin partners ekonomi. Dock ingenting jag kan göra något åt – förutom att söka extrajobb osv.
Men om man bortser från det ”praktiska” så tycker jag att jag har all utrymme i världen att vara mig själv i mitt eget hem – utan att bli dömd. Partner skiter i om jag rakar benen eller inte, är burdus, fiser och rapar i tid och otid. Känns skönt att bli sedd som människa och inte som ett kön.

När jag växte upp hade jag alltid typiskt grabbiga och typiskt nördiga intressen. Typ TV-spel, rymden, datorer/teknik, magic-kort, warhammer osv. Stor anledning till att jag intresserade mig för sånt var nog att jag undermedvetet såg det som ett sätt att få status bland killarna. Liksom bli en av grabbarna istället för ”bara en tjej”. Samtidigt som jag såg ner på tjejiga intressen, också som en del i att höja min egen status. Eftersom kille = status… Suck.
Exempel på saker jag gör nu och borde förändra är väl att jag skyller mitt dåliga lokalsinne på att jag är kvinna, och därför har jag aldrig orkat bry mig om att lära mig läsa kartor/hitta. Använder ibland hormoner som ursäkt då jag betett mig taskigt mot folk. Skrattar bort kommentarer och situationer som jag upplever som obekväma (oftast i interaktioner med män, har sällan obekväma/obehagliga möten med kvinnor) för att inte skapa dålig stämning. Något jag verkligen försöker arbeta på, och som jag faktiskt blivit bättre på, är att jag är dålig på att ta sexuellt initiativ; är jag sugen så förväntar jag mig att min sambo på något magiskt sätt ska förstå att jag är kåt och tar initiativ.

Jag vet inte…är ensamstående förälder, så jag gör ju allt hemma helt enkelt för att jag inte har något annat val – allt från att diska, laga mat och tvätta till att byta däck, fixa elektronik och byta lampor. Inget är mer roligt eller tråkigt än något annat, utan jag gör det som behöver göras helt enkelt.
Sminkar mig inte, klipper håret själv, ointresserad av mode och kläder (men är hel och ren), rakar mig ibland dock (när jag kommer ihåg). Gillar datorer, science fiction, skräck, böcker, film och har ganska ”könsneutrala” och/eller ”grabbiga” intressen. Är dock ganska tyst och blyg som person, men tror att det har mer att göra hur jag är som person än att jag råkar vara kvinna.

Det jag av bekvämlighet överlåter åt sambon är framför allt ekonomiska grejer, typ hålla koll på lån, jämföra försäkringar, kolla elavtal. Det är väl hyfsat stereotypt, men samtidigt tycker jag det är så skönt, för jag har alltid avskytt att hålla på med sådant, så det är som en stor sten som lyfts från mina axlar genom att leva med någon som har koll på sånt.
Annars är jag rätt glad över att vi har en rätt jämn och icke-stereotyp fördelning av sysslorna hemma, även om det självklart finns saker vi skulle kunna göra bättre.

Min man tycker att jag är den beslutande makten och han den verkställande. Jag har inte tillräckligt mycket självinsikt för att veta om det stämmer.. Är hemma med vårt barn tre dagar i veckan och han är hemma två. Tror vi hade mått bra av att dela 50/50 istället. Är lite lat när det kommer till hushållssysslor så där har han dragit ett rätt tungt lass tror jag. Men vi rör oss sakta mot att vara lika mycket hemma och dela lika på sysslor. Inte nödvändigtvis göra samma sysslor lika ofta men uppdelningen ska kännas rättvis. För övrigt måste jag bara säga att mitt mentala mantra när anhöriga eller random hen lägger sig i vårt föräldraskap, amning, rutiner etc är ” hur man än gör har man röven bak”. Ett citat jag tror kommer härifrån. Det har gjort livet lättare för mig. Tack LD för det och för alla fantastiska, inspirerande inlägg!

Det jag fortfarande gör, som stör mig mest, är att jag får dåligt samvete närhelst min man gör lite mer än jag hemma. Även om jag tex har tagit hand om tvätten själv de senaste tio gångerna så får jag verkligen pressa undan mitt dåliga samvete om han tar hand om tvätten själv medan egentligen inte gör nåt vikigt. Så jävla frustrerande!
Sen sköter jag fortfarande större delen av projektledningen hemma, och underhåller vårt sociala nätverk i mycket större utsträckning. Det senare har dock blivit lite bättre sen maken fick ångest över att han tyckte att han inte hade samma kontakt med våra vänner som jag och kände sig som mitt tillbehör i sociala sammanhang – särskilt eftersom jag har mycket sociala interaktioner på egen hand. Vad gäller projektledningen så försöker jag släppa på vissa saker (så att de antingen inte blir gjorda eller han tvingas ta tag i dem) eller helt enkelt bara göra dem för mig själv så att min man ska inse när han åker snålskjuts på mig.

Jag tackar mina föräldrar för att ha visat mig hur en relation kvinna-man bör se ut vad gäller delat ansvar för hushåll och barn. Det har fått mig att stå på mig i relationen med min make, som är uppvuxen med föräldrar i ett väldigt ojämställt förhållande.
Det jag dock fortfarande kämpar med är det här med vem som planerar/delegerar/styr osv… det är jag. Kanske för att jag har ett omedvetet kontrollbehov, i min hjärna råder det delade meningar om det. När det gäller hushållet är det så i alla fall – barnen är vi lika engagerade i.

Samvetsfråga. Jättefrestande att börja prata om min relation eftersom jag lyckades sno en av de där bra och vår fördelning är ganska rättvis och stämmer bra med våra respektive begåvningsprofiler. Så lätt att sprätta sig med det och glömma alla de där andra situationerna som inte inbegriper KMake(TM).
Men det är ju i relation till andra och ute i det offentliga rummet som mina eftergifter blir mycket mer synliga. Jag bor dessutom i ett land som är väldigt likt Sverige på många sätt men som inte hunnit riktigt lika långt i jämställdhetsarbetet. Det är t.ex viktigare för kvinnor att vara attraktiva visa underdånighet för rådande ideal här. Klackar och läppstift gäller. Löshår och den där fejkbrännan de älskar så mycket är snarare uniform än ett personligt val.
Och sanningen är att det är inte moralisk styrka som gör att jag går till jobbet med originallacken, i sneakers, och låter håret torka i vilka formationer det vill. Jag är helt enkelt för lat, för bekväm och för o-organiserad för att klara annat än grundläggande hygien. De ska vara glada att jag är duschad och mummad, tänker jag när jag plöjer fram genom pendlarna.
Men jag tänker på det. Jag förhåller mig till det. Jag känner mig generad eller trotsig när kråkboet skymtar förbi i ett skyltfönster. (Beroende på dagsform) Jag äger flera par skor jag inte kan gå i, från tillfällen när jag fått för mig att ta itu med livet, anpassa mig och hoppas på befodran på jobbet, till exempel. (Att se professionell ut är tydligen samma sak som att vara obekväm hela tiden.) De står där som ett monument över min misslyckade kvinnlighet/professionalism. Jag gör inte ett medvetet uppror men mina skedar tar slut när jag försöker falla in.
Och jag pratar åt helvete för tyst. För fort. Och med för ursäktande tonfall. Och så lite som möjligt så att jag slipper fientlighet i största möjliga utsträckning. Jag säger till alla att jag är introvert av naturen. Men det är inte sant. Jag är nernött av fientlighet och hat. Jag orkar inte slåss för att få ta plats längre. Så jag tar så lite plats jag kan.

Fast varför förändra om man inte vill. Varför framställa sig som ett offer för struktur i alla lägen? Var och en får göra som denne vill. Vi är bra på olika saker, vi är biologiskt olika både som individer men också som kön. Om vi är bra på olika saker så ska vi hålla oss till det vi är bra på, varför inte? Folk har för mycket fritid i det här landet…

Ta en minut att fundera på detta: Folk kanske ”framställer sig som offer” för strukturer eftersom folk faktiskt ÄR offer för strukturella förtryck?
Du skriver också ”varför förändra om man inte vill” och du får ju tala för dig själv, men när det gäller mig personligen så vill jag förändra för att jag VILL ha förändring.

Det finns en grej som jag verkligen försöker smita undan. Och det är att byta vattenfilter, något som bara tar en halvtimme var 4:e vecka ungefär. Men det är i en del av källaren som är lite ”uckig” och man måste grejja med vattenpumpen och det är mörkt och det är kallt även på sommaren. Jag _vet_ hur man gör (vi bor i ett hus på halv-landet, alla vuxna måste kunna göra alla saker annars är man rökt när ens med-vuxen åker på konferens utomlands t ex, och värmepumpens filter behöver bytas eller vad osm nu ofelbart händer) – men jag tycker det är läskigt och jobbigt.
Jag är också glad om jag slipper skotta av taket för jag är ganska höjdrädd. Men det gör jag också om jag måste.
Annars kan alla vuxna, som jag skrev, göra allt i hushållet och vi hjälps oftast åt med det mesta, eller gör varannan gång av de här sällangrejjorna (typ skottning, byta hjul på bilen, klippa gräset, köra till återvinningen) och fördelar tid när det gäller andra sysslor, dvs ingen får mer fritid än den andre. Så typ en lagar mat, en diskar. En hänger tvätt, en viker.

Min sambo bär in ved, ansvarar för katterna och bilförsäkringarna, samt underhåll/reparationer av sin bil. Jag tänker att hen får göra det för jag ansvarar för rätt mycket annat.
Vi har inte gjort någon egentlig inventering av sysslorna/ansvarsområdena och vet inte vem som gör mest. Jag misstänker så klart att det är jag och hen misstänker säkert att det är henom. Ingen av oss orkar ta tag i saken. Sen får ju så klart den som inte mår dåligt gå in när den andre befinner sig i en svacka.
Det min sambo gillar med mig är att jag inte förväntar mig att hen ska vara på ett visst sätt utifrån henoms kön. Det värmde gott. Sanningen är så klart att jag visst gör det, men har koll på att det inte går ihop med mina övriga värderingar och därför inte agerar på det.

Jag hoppas på att bli bättre att fråga mig själv varför jag fungerar på vissa sätt. Det tog ganska lång tid innan jag insåg varför jag färgar håret (rött baby) och att jag hade två anledningar. Dels tycker jag själv att jag blir som ett spöke med mitt normala blonda hår, speciellt på sommaren eftersom jag inte blir brun heller; anledningen till varför jag känner behovet att inte vara blek vill jag inte ens tänka på. Men jag ville inte heller sammankopplas med det stereotypa blonda.
På något sätt har jag liksom förkastat det där att vara kvinna, eller kanske snarare kvinnlig, för att det inte är lika bra. Egentligen tycker jag att det är skitkul med smink men använder det knappt, speciellt inte läppstift för jag vill inte ha blickar. Klackar är bara att glömma att jag kan gå i, för jag har aldrig försökt nog mycket ”för sånt har man inte om man är smart”. Figursittande kläder har jag aldrig ”för att jag är tjock”.
Nä, det är inte kul att ifrågasätta sig själv, även om det är nyttigt.

Det är nog mycket mer än vad jag ens är medveten om.
Det första jag tänker på är att jag känner mig som mest bekväm med mig själv när jag är sminkad och rakad. Försöker kompensera det beteendet genom att i alla fall se till att det inte är ett krav jag sätter på mig själv. Orkar jag inte med att epilera och raka så skiter jag i det, och att ha acne är inget man ska behöva skämmas för när man kilat iväg för att handla lite. Jag tänker liksom inte undvika att synas bara för att jag inte är fixad, och jag fixar mig bara när jag har lust. Samtidigt så är ju varken smink eller rakning fel i sig, utan det blir något helt annat först i en samhällelig kontext.
Min sambo och jag har alltid delat lika på hushållsarbetet. Inte utefter någon typisk könsindelning heller. Teknik och sånt, till exempel, är jag mycket bättre på. Däremot låter jag honom sköta allt hamrande och borrande, även fast han väl inte är bättre på det än jag. Det kan jag nog erkänna att jag gör för att han ska få känna sig manlig.

Jag är väldigt omhändertagande, försöker att släppa lite på det eftersom allt och alla faktiskt inte behöver bli omhändertagna hela tiden.
En av de bästa sakerna jag har gjort var när jag slutade be om lov. Jag såg det nog inte riktigt som att jag bad om lov utan mer att jag ville göra framförallt min man delaktig. Fast det blev ju som att jag bad om lov. Och tidigare hade jag även lite inställningen att jag behövde be om hjälp eller fråga min man om råd när det gällde mer tekniska saker men då blev sakerna inte gjorda så jag började helt enkelt göra det jag ville ha gjort själv. Funkar utmärkt, jag har byggt massor av saker sedan dess och fixar det mesta. Lustigt nog blir min man ibland lite ställd(fortfarande efter flera år) när han inser att jag fixat det utan honom.

Könsstereotypa grejer vet jag inte om jag pysslar med så det stör… vi är ju liksom två kvinnor hemma och allt måste göras, liksom. Funkar inte att båda skulle säga att ”detta är inte min grej pga jag är kvinna”. Haha. Däremot har vi olika styrkor och intressen, det sticker jag inte under stol med och hade jag levt med en man hade jag säkert med glädje lämpat över visst sk ”mansgöra” på honom, eh… fast å andra sidan kanske det hade känts viktigare att utmana mig mer då?
Däremot tänker jag mycket på mitt vithetsprivilegium samt att jag definitivt har en väldigt vit bekantskapskrets. Det är svårt som det är att träffa nya vänner liksom, men jag är iaf glad att vi bor i ett heterogent område och hoppas att vårt barn kommer lära känna massa olika kompisar genom att hänga ute mellan husen och via förskolan. Kön, ursprung, familjekonstellationer… en större bredd än vad jag hade när jag växte upp iaf.

Det är bekvämt och stereotypt att slippa lära sig nya saker.
Jag är totalt lost när det kommer teknik, och istället för att lära mig vet jag att det finns massa män i min närhet som kan göra saker åt mig.
En jävligt bekväm grej är också att slippa tunga lyft. Där håller jag mig till det stereotypt kvinnliga och låter männen vara starka. Det är enbart för att jag är lat. Jag är rätt flitig gymbesökare och tränar mycket så det är ingen brist på muskler, uthållighet eller kondition, men det är jävligt skönt att bjuda in killkompisar och hjälpa till med min flytt i april.
Jag har börjat höja det kvinnliga till skyarna och kan nog vara rätt rapp i käften om någon säger något annat. Det ser jag som min del i att försöka lära om och motverka mitt eget beteende. När någon nedvärderar något kvinnligt så talar jag om varför det absolut inte är något att göra sig löjlig över.
Bloggade idag om vänskap känslor, manligt vs kvinnligt
http://sarastromvall.blogg.se/2014/february/vanskap-och-kanslor.html
Jag är inte intresserad av att leva mitt liv ens i närheten av att vara det så kallat ”manliga”, höjer Valerie Solanas lite till skyarna här och håller med om att de typiskt ”kvinnliga” egenskaperna är så betydligt mycket bättre och mer värdefulla i alla olika sorters relationer.

Nu har jag ju foglossning deluxe så just nu gör mannen nästan allt i hemmet och med barnen men även annars hoppar jag gärna över:
– allt som har med bilen att göra (förutom tvätt och däckbyte ibland)
– allt som har med datorer och telefoni att göra
– pannan när den krånglar
Dessutom har jag med våra första barn varit glad och stolt över att vi delat lika på föräldraledigheten, ja, till och med hört till den där promillen där pappan tagit ut mer föräldraledigt än mamman, trots att vi förlorat massor ekonomiskt på det. Med bebisen som kommer nu vill jag vara hemma länge, kanske flera år, satsa på gården, självhushållning och en annan livskvalité, ett annat liv. Har miljoner bra skäl till det, men faktum kvarstår att min man kommer att vara den enda som lönearbetare en lång period medan jag är hemma, även om han kommer vara mycket ledig samtidigt med mig. Ja, ni hör ju hur jag rättfärdigar det här inför mig själv, kan inte riktigt bestämma mig om jag tror på argumenten till 100% eller inte.
Självrannsakan är svårt.

Hahahaha! Precis sådär gör jag också! Min man är inte ens speciellt lång, men jag brukar inte hinna hämta en stol innan han kommer och ska visa hur stor och manlig han är. Allt på grund av ren lathet så spelar jag med på ”stackars arma lilla kvinna” kortet och suckar lätt när jag sträcker mig efter något eller ska lyfta något tungt som jag inte har lust med. Då kommer de springandes direkt och ska rädda oss!

Jag låter min man dra in cash så jag kan jobba deltid i mitt kvinnodominerade, lågavlönade yrke. Han fixar med allt som har med ekonomi/papper att göra men det har nog inte med att vi är man respektive kvinna att göra utan mer att det under min uppväxt bråkades så in i helsike om pengar att jag helst sticker huvudet i sanden och vill slippa…
Jag tankar inte heller bilen eftersom det är riktigt läskigt, jag k a n men lägger gärna huvudet på sned för att slippa.
Det är roligt och obekvämt att läsa din blogg, ibland blir jag ilsken på dig, ibland blir jag arg på fenomen du beskriver. Det väcker tankar jag inte alltid gillar och som är jobbiga, samtidigt som jag gillar att du trots allt inte tycker det är något större fel på folk i allmänhet 🙂

Det finns mycket jag sett och försöker utmana eller väljer att ha kvar. Jag tror det finns ännu mer jag ännu inte uppmärksammat.
Jag hade en jobbig upplevelse senast i förra veckan. Jag transkriberar (skriver talade intervjuer till text) och skulle döpa karaktärerna till avpersonifierade beteckningar. Jag valde A på den första och B på den andra, som i tidigare intervjuer. Men jag skrev hela tiden fel. Jag gjorde om mannen till A och kvinnan till B.
Vad fan, är jag så indoktrinerad?!? Kamp! Och den största delen av denna måste jag föra själv mot mina egna föreställningar.

En sak jag upptäckte för ett par år sedan som nog är sådär typiskt stereotypiskt är att man mer eller mindre tog ”hand” om min bror.
Vi skulle på vår kusins bröllop. Min bror bor i Oslo och jag bodde i Malmö då. Han var hemma om i Malmö. Men han hade inte tid att fixa sin kostym till bröllopet. Så jag gjorde det. Tog den till kemtvätt och hämtade den.
På själva bröllopsdagen så hade jag en diskussion med en faster till mig och då sa hon en sak som fick mig att tänka.
”Vi systrar gör ju allt för våra brödrar. Vi pysslar ju om dem.”
Det fick mig att tänka och rannsaka allt man har gjort. Inte för att man varit snäll och ska hjälpas åt, utan för att han mer eller mindre tog för givet att man skulle göra det. Och det kanske också är något som är väldigt stereotypiskt för systrar att tillsammans med sin mor att nästan skämma bort pojkarna i familjen.
Sen med stereotypisk i hemmet, så sa min sambo att han var inte bra på att diska en gång för något år sedan. Då sa jag till honom att då hade han ett ypperligt tillfälle att öva när hela köket var belamrat med disk.

Jag var ofrivillig hemmafru ett tag – lika ofrivilligt från både min och sambons sida – och för att fördriva tiden och känna mig duktig, blev jag hushållsfascist. Har släppt det mesta av det nu sedan lång tid tillbaka och är inte heller helt säker på vad som är ett resultat av inövad kvinnoroll och vad som är frukten av kontrollbehovet som kommer av min autism, men resultatet är iallafall det att jag tar kommando över hemmet och får ångest när det inte blir perfekt.
Ett arv från min mor och min svärmor är likadan, med den lilla skillnaden att hon också HAR det perfekt hemma.
Det var ohyggligt svårt att släppa hemmafrurollen, men det gick. Naturligtvis finns det fortfarande kvar en molande känsla av att jag ”borde rycka upp mig”, inte att VI borde det, men jag försöker att mota bort den med att nörda ner mig i mina intressen istället, som utförs på långt avstånd från både kök och städskåp.

Såg att någon skrev om vithet ovanför och det använder jag nog en del, tyvärr, jag jobbar på en rätt så integrerad arbetsplats men där personerna med invandrarbakgrund har annan befattning och utbildning och där tar man naturligt mera plats – jag försöker motverka det genom att vara noga med att lyssna och lämna plats, men eftersom det också sitter djupt hos den andra parten så är det ganska svårt. Kämpar också en del med mig själv angående den rasism som en del av mina kollegor möter men inte applicerar på sig själva, det är så normaliserat för dem och jag blir osäker på hur jag själv ska bemöta den när de inte gör det. Tog upp det en gång men frågan gick rakt över huvudet på dem det berör så det blir att jag och en annan kollega som också har det här analytiska samhälls-akademikerperspektivet. Jag personligen har väl landat i att det får vara beroende på situation om jag markerar eller inte – har ett jobb där jag bemöter människor och det är viktigt att utveckla relationer med och att de får komma till tals vilket ytterligare försvårar med att markera mot exempelvis språkbruk och annat.

Jag är världens sämsta på att städa. Jag varken ser oredan eller bryr mig om den. Min sambo (man) har ÄNTLIGEN insett att alla kvinnor inte är (per automatik) gratis städtjänst. Men vilket helvete (känslomässigt) vi gått igenom före han kom fram till den slutsatsen.
I början av vårt samboskap så förväntade sig både hans mamma och han själv att jag skulle passa upp (vad nu sen det innebär..) honom och lägenheten. Pfff… Tji fick de!
Ganska snabbt kom vi överens om att han sköter all disk och städning och jag sköter all matlagning och handling. Men före överenskommelsen faktist fungerade så pratar vi många långa månader där jag ensam fick fajts mot hemmafruidealet (jag jobbar heltid) och en massa andra konstiga föreställningar om vad jag som kvinna F A K T I S T borde förstå att ta hand om.
Det var värt mödan, men fortfarande är det långt kvar tills vi är helt jämlika i hushållet..

Haha! Kände mej manad att svara… Jag gör INGET med bilen förrutom at köra den. Jag låter min man tanka och göra allt annat. Om min man är bortrest så går jag in på bensinstationen, hittar en man och kör GELA ”registret” för att få hjälp med att tanka. Och det FUNKAR!? Haha
Så, jag har aldrig tankat. MEN, jag hjälper till att bära vedsäckar och är alltid den som fixar med målning, spackel och andra mindre renoveringar. 🙂

Alla fordon står på sambon och därmed har skatt, försäkring osv betalats av honom. Nu ändrar vi på det och jag har bett honom skriva upp vilka fasta kostnader han/vi har. Internet som han betalar kostar tydligen rätt mycket mer än elen jag betalar. En rest av att jag pluggat många år. Vi delade på hyra och mat och han betalde mer av de andra fasta kostnaderna. Jag har lat som jag är låtit detta pågå i över ett år och jag är den med högre lön.
Han lagar mat, jag projektleder (håller koll på födelsedagar, planerar resor osv).
Jag väger upp det med att ta loss avtagbara dragkroken inför besiktning, byta lampor och montera möbler.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *