Kategorier
feminism & genus

LATHUND: Feminism för män, hur gör man?

Joakim Lamotte kommer ut som feminist. Vilket såklart är bra. Det var på tiden osv. Det konstiga är väl att han inte varit det innan men han har, som många män inte tidigare brytt sig om kvinnokampen trots att förtrycket mot kvinnor har blivit ett stort samhällsproblem med många offer på sitt samvete. Men han får en dotter och då får han upp ögonen.

Män behöver ofta en anledning för att bry sig om människor rättigheter och en dotter är ofta avgörande. Helst plötsligt spelar orättvisorna, sexismen, övergreppen, de lägre lönerna samt utsattheten roll. Det gjorde det dock inte tidigare och detta är anmärkningsvärt tycker jag. MEN IALLAFALL.

Joakim kommer ut som feminist och blir genast förvånad över att den röda mattan inte rullas ut och skriver en krönika om hur hemska de dumma polariserande feministerna är som inte blir glada av att se honom och hur de hellre bör lägga sin energi på annat än kritisera honom, han som vill så väl. Han kan inte förstå, säger han, varför hans närvaro är så provocerande och det är lite det som är problemet här: Män Som Ej Förstår Feminismen men ändå ska tala om för kvinnorna hur de bäst bör bedriva sin egen kamp.

lamotte2

Joakim behöver jobba lite med sin feministiska analys om man säger så.

Men det är en klassiker, den nyfrälste mannen som går ut med sitt vittnesmål HALLELUJA och helt plötsligt sjunger små änglakörer och alla hyllar. Att mannen säger precis samma sak som kvinnliga feminister sagt om och om och om igen i över hundra år är skitsamma. För nu kliver en man in i diskussionen så då vaknar folk till. Oj, vad SMART sagt, oj vad klok han är, oj LYSSNA EN MAN TALAR. Inte medvetet men likväl är det så det funkar. Män får cred för sånt vi kvinnor snackat och lyft i årtionden och jag är ganska trött på det.

Så Joakim och flera feministiska män med honom får såklart kritik för detta. De får kritik för att de förväntas mottas med öppna armar av en feministisk rörelse de tidigare skitit i och de får kritik för att de tror att det räcker med att de sjunger feminismens lovtal men feminism är inte läpparnas bekännelse, feminism är kamp, frigörelse och mest av allt självrannsakan. Och kan man inte förstår detta så kommer man bara fortsätta göra skada, fortsätta förtrycka.

Joakim säger dock att han inte kommer låta kritiken påverka honom negativt, utan att han kommer fortsätta kämpa mot strukturerna och det är ju skitbra. (många män blir ju faktisk ”avtända” och ”ivägskrämda” så jag är positivt överraskad)

lamotte tw lamotte tw2

Men jag tänkte iallafall ta tillfället i akt och berätta för honom och andra män hur de bäst gör feminism:

Lektion nummer ett: Sitt ner och håll käften. Nej det är inte så trevligt sagt men feminismen är kvinnors kamp för lika rättigheter och vi vill ogärna att män dundrar in och tar en massa utrymme för män har redan tagit en massa utrymme på vår bekostnad och det är liksom lite därför feminismen uppstod till att börja med så varför är du ens här?! Så lyssna. Var tyst. Ta in kunskap och perspektiv du saknar och aldrig riktigt kan greppa, men försök iallafall.

Lektion nummer två: Förstå att DU som MAN är en del av det vi feminister motarbetar. Sätt din kränkthet åt sidan och förstå att din position är förtryckarens och du bör ha lite ödmjukhet inför detta. Ja, ditt kön HAR betydelse. Ditt kön ÄR relevant. I feministiska rum så är kön en grundläggande och närvarande faktor i all analys, det är inget som kommer bortses ifrån. Tvärtom. Backa när detta påtalas. Nej du behöver ej be om ursäkt men du behöver vara medveten om detta.

Lektion nummer tre: Rannsaka dig själv. Fundera på hur just du ägnat/ägnar dig åt förtryck. Hur upprätthåller du förtryckande mönster? Hur bidrar du till kvinnors underordning? Vad kan du göra för att låta bli eller motverka detta?

Lektion nummer fyra: Lyft fram kvinnor istället för att själv ta ton. Lyft fram kvinnors erfarenheter istället för att tala i deras ställe. Oavsett hur smart eller bra eller intressant sak en feministisk man säger så lovar jag att tusen feministiska kvinnor redan sagt det innan (och inte fått cred för det). Lyft dem istället. Ge kvinnor lite utrymme istället. Det är dags nu. Bubblartips för mediemän: Som krönikör och debattör med tillgång till media så kan man välja att INTE skriva den där krönikan och istället lyfta en kvinna som skrivit om det du vill skriva. Exempelvis.

Lektion nummer fem: Prata! Men prata med andra män. Ta feminismen ut i vardagen. Säg ifrån när polarna uttrycker sig sexistiskt. Prata om destruktiva mansnormer med varandra. Problematisera olika beteenden.

Och så ett allmänt tips som avslutning: Om du som feministisk man får kritik som du upplever orättvis, försök ändå undvika att pissa på kvinnorna du säger dig kämpa för. Inom feminismen finns ingen plats för manlig stolthet.

lamotte

Ska jag tala om vad som provocerar mer? Feministiska KVINNOR.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”LATHUND: Feminism för män, hur gör man?”

TACK!!! Det här har jag diskuterat med min sambo, som inte fattar nåt angående den här debatten, så får inte så mycket svar där. Men det här är precis så det är!
En kvinna som säger EXAKT samma sak blir mött med spott och spe, men en duktig man som säger det DÅ jävlar lyssnar alla och han blir så hyllad.
Det är på grund av detta som feminism finns och behövs.
En mans ord väger alltid tyngre än en kvinnas, även om folk inte fattar det eller ens reflekterar över det.

Tänkte bara kasta in en kort kommentar kring en av anledningarna till varför män som säger något feministiskt oftare tas upp i media än kvinnors dito. Det handlar om klassisk nyhetsvärdering. Att en man för en kvinnokamp är ”icke normalt”, därav att det får nyhetsvärde. Man brukar utgå från ”vinkeln” när man nyhetsvärderar.
Vikt
Icke normalt
Närhet
Konflikt
Elitpersoner
Lättförstått
Nytt

Det känns som ett eko från 70-talet igen när jag läser ditt inlägg. Så fort feminister börjar få lite mark under fötterna så dyker dessa manliga feminister upp igen och ska in i den feministiska kampen och tar plats och med förminskar kvinnorna.
Vi kvinnor kämpar för samma paroller som vi alltid har gjort och det är ju mannen som är hindret. Mannen är sin egen värsta fiende och mannen är också kvinnans värsta fiende.
Vill männen förändra samhället ska dom naturligtvis arbeta i sina egna led precis som du skriver så himla bra! Jag misstror i stort sett alla män som kallar sig feminister för det är enligt mig inte trovärdigt!

Jag är så glad att jag hittade din blogg! Oftast har jag sjukt svårt att diskutera feminism, kvinnohat eller jämställdhet. Mest för att jag blir så jävla arg så att jag tappar bort orden och inte kan argumentera på ett bra(sakligt) sätt. Som nykläckt feminist är jag så grymt glad över att du sätter ord på exakt hur kvinnoförtryck fungerar. Du är så förbannat bra!

Det här är lite grann därför jag är en sån där feminist som anser att män behövs bland oss. Tyvärr. Just för att de kan föra vår talan till de som inte tidigare lyssnat – för att vi är kvinnor och feminister. Frustrerande, förargande, kränkande är det, att inte bli lyssnad på, och får verkligheten mansplainad för sig. (btw världen bästa nya ord!) Men jag tror inte vi når ut utan att ha fler feministiska män vid vår sida. Män som kan mansplaina för andra män.
För att ta ett skolexempel så är det ju sällan så att en mobbar lyssnar när den som blir mobbad säger ifrån, sällan när föräldrar och lärare gör det heller för den delen. Men om kompisarna skulle gå emellan så är situationen plötsligt annorlunda.
Jag menar inte att vi ska utdela medaljer så fort en man tänkt till men vi kanske kan beväpna dem med kunskap och välkomna dem med ett -Det va på tiden!?

Självklart är det viktigt att lyfta fram kvinnors erfarenheter om man överhuvudtaget skall förstå, men det är inte säkert att en man inte har något att bidra med (andra perspektiv på samma sak, till exempel). Lösningen för en feministisk man tör alltså inte vara att hålla käften eller bara hänvisa till andras erfarenheter, utan att faktiskt bidra med sina egna och möjligen jämföra dem med till exempel vad kvinnor har sagt.
Det är inte antingen-eller som gäller, utan alla kan bidra med något.

(Ett litet tillägg är väl att det rent krasst nästan är nödvändigt för att många skall lyssna att den som inte är ”offret” yttrar sig. Annars ses ofta den som pratar som partisk.)

Spot on. Visst, bra för män att bli feminister, men enda gången jag ser någon vits med att dessa män uttalar sig är väl typ när man talar till andra män.. Eftersom män tyvärr har en tendens att bara lyssna på andra män. Och även det känns ju tveksamt. Precis som du skriver; upplys andra män, annars håll käften, lyssna, lyft kvinnor liksom. Klockrent.

Jag ser en poäng i att män uttalar sig om feminism och att de är feminister. För andra män. Folk är ofta gruppdjur, sociala djur. Inte många vågar ”sticka ut”. Om därför fler män säger att de är feminister och varför så kommer troligtvis fler män ”våga” säga att de är det. Ja, jag tycker också att det är helt sjukt att de inte ”vågar” innan och att de inte tar det på allvar när det är kvinnor som pratar om exakt samma problem. Att allvaret förstås först när en man tar upp något… Jag avskyr att det är så. Jag vill bli tagen på lika stor allvar som en man och jag anser att män verkligen kan lära sig mycket om de lyssnar på kvinnor som varit en del i detta en längre tid (jag skulle inte ge mig in i en grupp rasifierade och påstå att jag vet var problemet ligger och jag vet ditten och datten utan där skulle jag lyssna, ta in, försöka förstå).

Det är såklart önskvärt att män blir feminister också, men det är viktigt att komma ihåg att det inte finns ett egenvärde i att män kallar sig feminister om de ändå fortsätter agera lika patriarkalt. Feminismen har ju inte som mål att alla ska kalla sig feminister – målet är ju jämställdhet och det hjälper ju knappast att alla män kallar sig feminister om de inbillar sig att de inte behöver ta till sig den feministiska analysen eller förändra sitt eget beteende.

Feministiska män är inte alls så provocerande som många av oss (män) verkar tro. Visst, vi (män) kan få lite sneda blickar från andra män eller äldre människor men på det hela tagit blir ju alla så glatt överraskade och tycker att det är så rolit att man är jämställd.
Vilket jag skulle säga är ett problem. Man ska inte ha beröm för att man inte beter sig som ett as och det gäller folk som stödjer homosexuella, rasifierade och transpersoner också (tänk hur mycket beröm folk som accepterar sina barn får trots att de många gånger betett sig som as en lång period först).
Feminism för mig handlar om att bli medveten om problemet genom att lyssna och se och sen agera efter vad jag lärt mig av gruppen det gäller. Att aldrig någonsin acceptera att kvinnliga egenskaper används som förolämpningar, att försöka sluta att alltid bedöma en kvinnas utseende det första jag gör när jag träffar henne och vara medveten om hur sexistisk man själv är och påpeka för andra män när de är sexistiska (det däremot är inte populärt).

Jag är faktiskt förvånad att män överhuvudtaget vill kalla sig feminister.
Att inte bli välkommnad med öppna armar förstår jag, men det är inte riktigt samma sak som att bli tillsagd att sitta ner och hålla käften.
Får en vit kvinna i Sverige engagera sig mot orättvisor som sker (pga vår livsstil) mot utsatta grupper i andra delar av världen? Eller skall vi alla sitter och hålla käften?

Det handlar inte om att män ska vilja ”kalla sig feminister”. Det handlar om att män ska vilja att kvinnor inte blir sämre behandlade än dem själva pga att de är kvinnor. Feminismen är ingen klubb där man träffar trevliga kvinnor och har roligt tillsammans och det är heller ingen produkt som män möjligtvis kan tänka sig att köpa om kvinnorna gör tillräckligt bra reklam för den.
Är man man och har fått för sig att det är så bör man sluta uppsöka feministiska rum direkt eftersom man då endast kommer göra mer skada än nytta. Feminismen kommer då bli ett manligt självförverkligande och kvinnorna är de som återigen kommer vara tvungna att stå tillbaka och anpassa sig för att ”inte skrämma bort männen” t ex.
Är man kvinna och fått för sig att det är så bör man läsa på mer, både feministisk historia och nutida feministiska texter. Man bör ifrågasätta det man man tror på och inte fortsätta skuldbelägga kvinnor för att de inte attraherar män tillräckligt bra, dvs inte agerar socker och honung för de kräsna mansflugorna.

Hej!
Jag tycker denna debatt är otroligt intressant och känner att jag som jämställd man vill bidra med min syn på frågan.
I Sverige har vi det otroligt jämställt. Det säger inte sådär jättemycket att jämföra med andra länder då alla kulturer/politiska styren har olika prioriteringar och har således kommit olika långt i den feministiska utvecklingen. Så jag håller med om att det inte spelar någon roll att vi är bäst i världen på jämställdhet, att det alltid kan bli bättre. Men vad kan bli bättre då om vi kollar på Sveriges situation?
Det första tycker jag är retoriken och fokuset. Du, Lady Dahmer är en populär feminist med en populär blogg och det är ingen hemlighet att många andra feminister håller med dig i det du skriver.
Det stämmer att feminism historiskt sett är kvinnans kamp för bättre villkor gentemot männen, det skriver du själv i den här posten. Min mening är dock att vi bör omformulera den feministiska ideologin, alternativt (vilket det känns som att vi är på väg) formulera en ny eftersom att tyvärr är feminismen väldigt splittrad idag.
Jag och otroligt många med mig – jag vågar nästan påstå en överväldigande majoritet – i Sverige vill ha ett jämställt samhälle. Därför blir det ett stort bekymmer för många jämställda män att vilja tillhöra Feminismen då den så tydligt exkluderar män.
De allra flesta män förväntar sig inte jubel för att man kallar sig feminist, men det känns ju avigt att man ska bli kritiserad för det? Var vill du komma med det? Ett sant jämställt samhälle når vi när man just slutar tänka KÖN och istället fokuserar på att vi är MÄNNISKOR. På samma sätt som den antirasistiska rörelsen. Biologiska skillnader finns absolut, men de ska inte ligga till grund för hur man bemöter en annan människa då skillnaden mellan individer är större.
Jag undrar litegrann om det här förtrycket och kvinnohatet som du så ofta nämner?
En manlig svetsare har samma lön som en kvinnlig förutsatt att jobbet är samma. En kvinnlig Handelsanställd har samma lön som en manlig om jobbet är detsamma.
En nyanställd kvinna har samma chans som en nyanställd man att nå chefstoppen, förutsatt att man visar framfötterna och gör ett bra jobb. Själv har jag arbetat inom vården, folkbildning, försäljning, journalism och handels för att nämna några, och aldrig har jag upplevt något förtryck mot kvinnor. Då jag alltid har varit intresserad av frågan och tom kallat mig själv för feminist under många herrans år har jag givetvis inte bara utgått från mina egna observationer utan även diskuterat saken med kvinnliga såväl som manliga kollegor och vänner.
Menar du kanske våldtäkter som kvinnohat? Det brukar talas om att vi lever i en våldtäktskultur, att tjejer inte kan gå hem säkert på helgkvällarna osv. Det kan väl ingen tror jag? Det finns psykopater ute på gatorna och i samband med alkohol (i synnerhet) så går ingen säker. Jag ser ett problem i att det från feministiskt håll endast talas om brott mot kvinnor och att man helt förbiser att det faktiskt är farligare för en man att gå ute själv på natten då risken för rån och grov misshandel är större för män. Jag tycker dock inte man ska ”tävla” i vilket kön som har det sämst eftersom det urholkar hela jämställdhetsdebatten. I en perfekt värld (som jag förövrigt inte tror vi kommer nå, men kämpa bör man! Jag kan såklart ha fel. Jag är ingen supermänniska som har alla kort på bordet. Det har inte du heller) så pratar man om våld generellt, fördömer våld och förebygger våld. Genom att endast tala om brott mot kvinnor negligerar man i stort sett halva Sveriges befolkning som då blir förminskad. Av feminister. Som säger sig vara för jämställdhet. Och själv hatar att bli förminskade.
Nä, det rimmar illa.
Vad som dock är sant är att männen är överrepresenterade inom våldsbrott! Detta tror jag beror på två saker:
1.socioekonomiska faktorer. De flesta hemlösa är män, de flesta med missbruksproblem är män och detta leder ju givetvis till att män också är överrepresenterade bland fattiga. Fattigdom och missbruk föder brott, så är det och det vet ni också.
2.biologin. Det är skillnad på

Jag blir galen pà att män inte ska fà kalla sig feminister, sen att jag vägrar att kalla mig feminist sticker väl i ögonen pà folk. Ja, jag är för jämställdhet i Europa, har kontakter i bryssel, men jag vägrar att se mannen som en förtryckare för att han är en man, jag ser hellre klasserna i sà fall trots att jag är med i högern.
Jag är glad att jag inte bor i Sverige längre iaf…
Jag är en HBTQ-person, bisexuell och jag finner inte arbeten i Sverige överhuvudtaget, mest kvinnor som har diskriminerat mig i arbetslivet iaf, värdekonservativa damer… För min del är det konservativa som motarbetar jämställdheten oavsett kön. Men ni fàr självklart ha era àsikter, men nog är det bra att en man intresserar sig.

Bra rutet, som vanligt LD!
Åh jag blir galen på all den där självömkan och även det där fjantandet med att trösta de ”stackars” feministkillarna som får kritik! Kritik dör ingen av, men patriarkatet dödar!

Det är rätt enkelt om du tar in betydelsen av mer än bara rubrikerna.
När du är i feministiska sammanhang och pratar med kvinnor/ickemän (transpersoner, nonbinary, osv) så ska du vara tyst. Du ska lyssna på deras erfarenheter och åsikter och lära dig något. Du ska inte ta plats, för din röst är inte viktig i just det sammanhanget.
Däremot när du inte befinner dig i feministiska sammanhang, speciellt när du är med andra män, då ska du prata. Påpeka när någon gör något sexistiskt, låt bli att skratta åt sexistiska skämt (och problematisera dem), sprid din nyfunna kunskap vidare till andra män. Så det hela handlar om att veta när du ska prata, och det är inte så svårt. Samma sak gäller om du är vit och antirasist.

Jag älskar dig!
Fast det här inlägget gjorde mig faktiskt rent ledsen. Vad spelar det för roll varför man ändrar sin uppfattning om något, det viktigaste är väl att det sker? Gör man fel så är det fel men gör man rätt så är det också fel..
Jag har kämpat mig igenom hundratals diskussioner med individer där jag med all kraft jag har belyst att feminism inte är en kamp för kvinnor, det är en kamp för samhället, för oss alla. Att vi fortfarande ens behöver kalla oss för feminister är för att vi fortfarande uppfostrar barn som växer upp och lär sig att förtrycka varandra. Jag ser hur det är fördjävligt idag, men jag blickar tillbaka och tröstar mig i att varje generation tycks bli smartare än den förra. Jag tröstar mig i att min dotter kommer växa upp och vara klokare och tryggare än jag – så att hon kan uppfostra sina barn att bli bättre än henne.
För mig har kampen berör oss.. alla! Barn och vuxna, han och hon och hen och den..
Tyvärr är det väl så att vi inte uppfattar hur viktiga vissa frågor är fören de blir personliga för oss. Och jo, det är väl av naturen kanske lättare som en kvinna att relatera till feminismen, det är personligt för oss mycket tidigare. Ska det verkligen spela någon roll VARFÖR man öppnar sina ögon, får en ”uppenbarelse” som förändrar vårt sätt att se på vad som händer omkring oss? Och visst kan man känna att man vill sucka och säga ”Kom du på det nu, smartarsle” men visst måste vi väl ändå hejda oss något.. för alla har vi väl ”kommit ut” någon gång? någon gång har vi väl fått en smäll i ansiktet och blivit helt förskräckta med tanken ”ÄR det verkligen såhär??”, och visst har vi alla sagt: Jag hade fel!
Man behöver inte rulla ut någon matta av någon färg, jag tror inte att någon förväntar sig en parad och konfetti. En tyst nick kan ju räcka – välkommen hit, du kommer att lära dig massor!
När en individ öppnar sina ögon för feminismen och varför den är viktig vill jag säga: Här, här, här! Läs det här, bli upprörd, skrik högt! Hjälp till att väsnas. Om denna individ råkar vara en man vill jag inte göra någon skillnad i det – jag välkomnar honom inte för att han ska föra min röst, jag välkomnar honom för att tillsammans är våra röster starkare. Våra. Tillsammans. För att vi gemensamt ska leva i samhället och tillsammans uppfostra de barn som växer upp och vet bättre än vi.
Jag förstår, från djupet av mitt hjärta vad du vill ha sagt med detta inlägg! Men jag känner, och det gör mig ledsen, att du precis kastat en enorm hink med vatten på den kvarn som tittar på oss som fradgatuggande, rabiessmittade idioter, som hatar alla kvinnor med smink och alla män som finns, och hittar på problem som ”kanske egentligen inte finns”.
Jag vill aldrig någonsin säga till någon endaste individ att deras röst är fel, de får inte sjunga med i kören, men de är välkomna att dela ut flygblad på hörnet.

Vill bara säga tack för lektionerna om hur jag som vit man kan kliva åt sidan och låta feministtåget dundra fram! Inser att det finns mycket att göra – mycket som jag faktiskt kan göra!
Jag är en ny, nyfiken supporter som läser, utmanas och lockas att försöka se saker ur nya (feministiska) perspektiv. Var kan jag läsa mer om manligt förtryck? Skulle gärna få fler konkreta exempel.
Men alltså: Heja! och Tack LD!

Lol på de män som kommenterar här inne med: här är min syn på det….
Starta egna feministgrupper för att värva andra män för i helvete om ni nu verkligen är feminister lix. Men egentligen vill de bara berätta för oss kvinnor återigen hur det ”verkligen ligger till” osv. Inte fattat ett dugg.

Ibland verkar det som att det skulle vara något negativt med att män blir feminister. Så fort en man säger att han är feminist möts han med ”håll käften då” typ. Jag håller med dig i grundåsikten att män ska ge plats osv men förstår inte retoriken och metoderna direkt. Sorgligt nog så är det ju männen som har makten så nog måste man få med dom på banan också. Det betyder inte att vi ska mjölka ur feminismen och göra den ”mansvänlig” men stick-och-håll-käftnattityd kommer inte att gynna någon i mina ögon.

Nej, män möts inte alls med ”håll käften då” så fort de säger att de är feminister. De möts av det om de hävdar att de är feminister för att i nästa andetag börja ägna sig åt patriarkalt förtryck. Det är för att män som kallar sig feminister borde vara intresserade av vad det faktiskt innebär, inte bara av nån slags titel som feminist.

Jag tycker att en stor del saknas inom feminismen, där kanske feministiska män kan komma till användning.
Vi feminister har nu i hundratals år, bedrivit forskning och synliggjort förtrycket som män har utövat mot kvinnor, i alla världsdelar och i allt från sängkammaren, till arbetsmarknaden, till rättsväsendet osv, osv. Våld, sexuellt våld, diskriminering, tvång, slaveri och allmänt förtryck mot kvinnor och deras barn, har män ägnat sig åt under en mycket, mycket lång tid av människans historia.
En brukar tala om ”orsak och verkan” – feministerna har väl utrett ”verkan” dvs hur mäns hat mot kvinnor tar sig uttryck på olika sätt och hur detta kvinnoförakt/hat, drabbar både kvinnor och deras barn.
Det som jag upplever ännu saknas, är ”orsak”. Det finns få studier kring vad som orsakar mäns kvinnoförakt. Det finns teorier kring detta manliga fenomen men det vore ju bra om män själva fick utröna, hur det kommer sig att de hatar kvinnor. De feministiska männen bör alltså fokusera på att utreda varifrån detta hat kommer.
Om vi inte hittar orsaken till problemet med manligt kvinnoförakt, så kommer aldrig att lösa problemet. Överlag upplever jag dock att det verkar finnas en ovilja bland män, att ta en ordentlig titt i spegeln, fokusera på sig själva/sin mansroll i syfte att uppnå någon form av självinsikt.
Ställ er frågor som t.ex:
Vad är mitt första minne av att jag upplevde mig själv som ”bättre” än kvinnor? Hur gammal var jag? En liten pojke? Tonåring?
Vad kan ha varit orsaken till min vanföreställning, dvs att jag upplevde mig själv som ”bättre” än kvinnor? Hur planterades dessa vanföreställningar i min hjärna?
Alla män är ju nämligen skapade, födda och närda ur/av en kvinnas kropp. Den viktigaste personen i både mäns och kvinnors liv, är ofta deras mammor. Alla män som hatar kvinnor har mammor, systrar, mostrar, mormödrar, döttrar i sina liv, som älskar de här männen. Hur är det ens möjligt för män, att uppbåda ett sådant outsinligt hat mot Kvinnan?
Det blir sannolikt inte vackert att titta in i den manliga hjärnan och/eller själen men det är nödvändigt för att lösa problemet. Om vi inte hittar den rätta orsaken (utan diverse försköningar av mannen)kommer vi aldrig att komma tillrätta med det manliga föraktet/hatet mot Kvinnan och hennes avkomma.

Själv är jag som nulägescis (!) inte ute efter att ta plats som någon annan bättre lämpad eller insatt borde ha och jag önskar inte heller ta tolkningsföreträde när det gäller strukturellt förtryck som jag inte egentligen vet något om (annat än teoretiskt då, alltså – jag är på den strukturellt förtryckande sidan i de flesta fall). Här kommer heller inte ett men. Jag tror heller inte att min fråga (eller frågeställande situation) är speciellt unik eller genomtänkt och jag har inte gett mig in i debatten tidigare, men som lärare uppmuntrar jag och hjälper alla mina elever till fördjupningsarbeten i allt rörande social positionering, genusmedvetenhet, gruppstrukturer, maktperspektiv, sexism, rasism, våldtäktskultur osv och när jag läste några av kommentarerna på ditt IG-konto i förmiddags ringde en klocka (…) och jag hittade nu i kväll via Virginia, Charlottesvilles Universitet det dokument jag letade efter.
Så, ursäkta utrymmet jag tar upp – nu till funderingen. Kan det finnas en risk att kampen bromsas genom att den exkluderar individer ur den förtryckande gruppen från att delta? Historiskt sker ju detta t ex i black power-rörelsen då engagerade individer med olika pigmentering fram till 1964 arbetade sida vid sida och lyckades med en hel del (Civil Rights Act och Voting Rights Act t ex). NAACP och SCLC uppmuntrade såväl svarta som vita att delta i kampen men det förändrades med Carmichaels SNCC f o m 1966 då vita allt mer exkluderades och marginaliserades med ungefär samma argument som män nu (http://www2.iath.virginia.edu/sixties/HTML_docs/Resources/Primary/Manifestos/SNCC_black_power.html). Mot slutet av 1970 var black power som politisk rörelse därmed nästan helt borta.
Manshat är berättigat (även om kollektiv skuld historiskt är klurigt att applicera på individnivå) och kriget mot kvinnor som du skriver om är en historisk och samtida verklighet. Min fråga är om inte risken finns för att fokus förflyttas från målet (rättvisa) till metoden (feminism) och att rörelsen splittras allt mer i takt med att individers grupptillhörighet diskvalificerar deras röster eller aktiva deltagande. Att bara äga en röst om man har rätt kön är å andra sidan en verklighet historiskt ägd av kvinnor – kollektivt är det ju kanske rimligt att det nu drabbar även männen.

Feminismen behöver inga män. Feminismen behöver bara tillräckligt många kvinnor och det är själva utgångspunkten. Vi kvinnor är, tillsammans med våra barn, en majoritet av jordens befolkning.

Jag kan inte säga att jag älskar dig som de skriver för jag känner ju sig inte. Och jag gillar att var ärlig .Men du fortsätter att både reta tant och sätta pricken över i:et emellanåt..Och vem vet jag kan ju börja tycka att i:e, får fler ocj fler prickar och då borde ju vi båda vara nöjda. kram från den hårige tanten (ifall det är en merit)//Esterii

Hej trevlig sida gillar den starkt.
kallar mig ej riktigt feminist efter som jag uppfattar ordet att stå för jämställt i samhället och det vill jag inte utan jag vill att kvinnan ska ha de viktiga styrande positioner i samhället tror vi skulle få en bättre värd då .kort och got matriarkat.
Ps ber om ursäkt om jag har förnärmat någon kvinna med mitt inlägg
mvh RL
(man)

Åh, jag blir så ledsen av det här! Jag förstår vad du menar, och jag förstår hur fel det blir när mäns engagemang tas på större allvar än kvinnors. Men att kritisera en individ för att han gör vettiga saker begriper jag inte.

Det där argumentet om att ”tänk det kan vara din dotter, syster, fru, mamma” e t c är i sig bekymmersamt.
Återigen den grundläggande tanken att en kvinna ”hör till” någon man i egenskap av pappa, bror, make och son och aldrig finns till i sin egen höga person för enbart sig själv.
Visst är det bra att män vaknar upp och inser skevheten i att halva mänskligheten anses vara ”det andra könet” ”den avvikande” men det är lika skevt när mannen ska ”rädda” ”sina” kvinnor” just i egenskap av att de är ”hans.”
Kvinnor som inte har pappa, bror, make eller son då? Är de inte lika skyddsvärda för att de inte ”hör till” en man?

När jag läser om män som vill diktera oss kvinnor om vår feminism känner jag bara hur viktigt det är med feminism redan i grundskolan och på förskolan. Att vi lär män redan från början att de ska hålla käft då de inte har rätt att lägga sig i eller då de förtrycker kvinnor vilket de konstigt nog alltid gör då de öppnar munnen.
Är så less på alla dessa kränkta män som förväntar sig hyllningar så fort de säger något de tycker är bra!

Ja! Du är så braaaaaa. Tänker skriva ut den lathunden och trycka upp i ansiktet på folk. Skulle ha behövt få den upptryckt i ansiktet själv för bara typ ett år sedan. Tack för den gratisskola som bedrivs här, känns nästan lite fräckt att gå in här och ta och ta utan att ge något tillbaka, fast det gör man kanske på ett sätt, genom att sprida kunskapen vidare.

I slutänden är det väll ändå bra att män blir feminister, är det inte det man vill? Vill man att de ska vara kvinnor mot män? Tycker de är löjligt att bli arg för att han plötsligt blev feminist, de är väll fan bättre än att han aldrig blev det? Alla ska väll få vara med att kämpa utan att bli illa behandlade, spelar ingen roll om man är kvinna eller man.

Men så här… I området där jag bor finns ett litet snickeri där några äldre män samlas och snickrar på dagarna. En dag inser jag att snickrande är min grej, köper en hammare och går dit. Väl där kapar jag åt mig bästa platsen och börjar livligt snickra medan jag ropar ut råd till gubbarna runt om (”Nej, så där ska du inte hålla hammaren Gösta!”, ”Du borde använda ett annat sandpapper Bertil!). Kommer de då a) bli glada att en kvinna intresserat sig för deras hobby eller b) tycka att jag är en störig jävel? Och hade det kanske varit bättre om jag istället knackade på, frågade om jag fick vara med, valde en ledig plats och tittade och lärde av dem och deras arbete innan jag började komma med egna råd och förslag?

Varför är det så otroligt svårt för oss män att förstå att vi alla är del i förtrycket och sen när vill dom förtryckta att dom som förtrycker ska ta deras plats och föra deras talan?

Ja, det provocerar att män det första de gör höjer sina röster och berättar för kvinnor hur de ska göra feminism. visst kanske det är trevligt när det haglar hyllningar och lovord över en som feministisk man- men en bör komma ihåg att det är patriarkatets hyllningar, inte feminismens. Alltså jag blir så förtvivlad över detta, hur kan det vara så svårt att förstå?!

Baam! Så jävla rätt!!
Jag tycker du är inspirerande och rak LD, känner ett jävla anamma ut ur skärmen o in i hjärtat varje gång jag läser din blogg! Som en injektion med mod; idag vågar jag, idag orkar jag! Gått o fnulat länge över feminism och hur jag ska föra min kamp, tack för att du och många andra kvinnor här öppnat mina ögon om och om igen 🙂

Jag håller med dig i stort men kvinnor som agerar på detta vis skjuter kampen i fötterna. Visst kan inte män förstå på samma vis eftersom de inte har upplevt det själva osv, men när de vill vara med så måste de välkomnas eftersom denna kamp är så otroligt viktig. Det går inte att sätta sig på höga hästar och säga att det här kan du minsann inte få tycka är eftersom du har inte upplevt det. ALLA måste vara välkomna inom jämlikhet, oavsett könstillhörighet. Vi enas i sakfrågor och inte i kön.

Du verkar tro att kvinnor på pin tji vill utesluta män från feminismen, av någon löjlig stolthet? Då har du fått både LD:s inlägg och kommentarerna här om bakfoten. Att be män sluta ta plats och ta över är inte samma sak som att visa på porten. Men låt oss låtsas att kvinnor inte vill ha med män i feminismen. Jag har sagt det här förut och jag säger det igen: Feminismen är ingen klubb man går med i för att få umgås med trevliga kvinnor. Och eftersom det inte är någon klubb finns det inget att bli välkomnad in i och heller inget att bli utkastad från, MYCKET viktigt att komma ihåg. Var och en äger sin egen feminism!
Jag kan garantera dig att ingen av de kvinnliga feminister som skriver här har fått något välkomnande. Tvärtom har de flesta blivit hårt och odemokratiskt motarbetade både av anti-feminister och andra kvinnomotståndare och de har arbetat länge på att bygga upp relationer med andra kvinnliga feminister.
Så även om det inte fanns en enda kvinna som välkomnar män när de bestämmer sig för att gå med i den här ”klubben” (vilket det finns gott om, kvinnor hyllar ofta män när de säger att de blivit feminister)är det helt irrelevant för den kamp man säger sig vija utföra. Den handlar om kvinnors frigörelse och vem som helst kan börja arbeta för den omgående. Finns det inga kvinnor en man med kvinnosakstankar kan göra gemensam sak med så finns det åtskilliga män han kan samarbeta med.
Nu är det dock så att män överlag inte är så pigga på att slåss för kvinnors rätt till hälften av makten om det inte finns någon personlig vinning för dem. Vi som varit med ett tag har ofta blivit väldigt skickliga på att upptäcka när dessa feministiska män börjar gå med håven och vill ta över. Då handlar det inte längre (och gjorde med största sannolikhet aldrig) om att kämpa för kvinnors rättigheter. Det handlar enbart om att egot vill ha kickar i form av uppmärksamhet, beröm och bekräftelse.
Och det är när vi ser det beteendet som vi brukar säga ifrån. Det uppskattas självklart inte och då kan det hända att män utbrister ”Är det så här otrevliga feminister är så tänker jag fanimej inte vara feminist!” Därför att de ser feminismen som en KLUBB man går med i för att få ut något själv och när det inte är roligt längre går man ur.
Det är inget som hindrar de här männen att fortsätta kämpa i det tysta, genom att värva sina manliga vänner, stå upp för kvinnor i sin vardag och läsa på och lära sig mer, men det är såklart väldigt bekvämt att skylla på dumma feminister när intresset falnar och egot inte blev matat så som man hoppades. För det tysta kvinnosaksarbetet ger inga egokickar och det är DET män överlag har problem med.

sista komentar …där få gånger som folk ger komplimanger mäst kretik men komplimanger ger styrk så därför säger jag detta till er.
Ni(Kvinnor)gör ett bra jobb för feminismen. jag önskar er all lyckatill i framtiden med er kamp och att FI vinner i år.(önskar att se en kvinna som stats minister)FI har min obe tydliga röst!
Ps ber om ursäkt om jag har förnärmat någon kvinna med mitt inlägg
mvh RL

När man säger att män inte ska kunna få yttra sig om feminism och kunna lyfta budskapet om jämnställdhet och lika rättigheter så tycker jag man missat hela poängen.
Varför utesluta män när vi kan jobba tillsammans med att göra det bättre för alla. Och att nedvärdera mannen och säga att män inte fattar något löser ju inga problem, det får snarare motsatt effekt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *