Kategorier
feminism & genus

Mäns våld är väl inte så allvarligt

Jag anmälde en vän för misshandel en gång och fortfarande idag tycker jag synd om honom samt minns honom med ömhet och positiva tankar. Så internaliserat är hela idén om att kvinnan bär ansvar för männens våld, att männens våld inte är så farligt och att män inte kan rå för sina handlingar.

Han var 28, jag var 18 och han var kär i mig men jag var inte kär i honom och en dag blev det för mycket. (ja ni hör ju hur jag ursäktar) Han lyfte upp mig i luften, från ingenstans – slängde in mig i väggen och när jag satt där på golvet så satte han sig mittemot och slet i mitt hår, skakade mig fram och tillbaka. Lämnade svarta blåmärken över mina armar och vi skrek i varandras munnar och när han släppte så var allt förstörd. Flera års vänskap, inte bara med honom men också med andra människor som senare tog hans parti. Hur kunde jag anmäla? Hur kunde jag? Det var ju mitt fel. Han var ju kär i mig men jag var ju inte kär i honom. De dömande arga blickarna från omgivningen stack som knivar.

Men jag undrar vad han gör idag. Om han har det bra. Jag vill träffa honom, krama honom och ta en fika och låtsas som allt är som förr. Jag är inte arg. Inte ens upprörd. Jag saknar honom. Jag förlät honom innan han ens lämnade rummet.

Så internaliserat är idén om att kvinnor, om att jag, ansvarar för männens ilska och handlande och att mäns våld inte är allvarligt. 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Mäns våld är väl inte så allvarligt”

Det där lät inte så hälsosamt direkt. Och inte är det hälsosamt för samhället. Men visst är det så att det alltid är den som blir dåligt behandlad som bär det yttersta ansvaret. Det finns ju en anledningen varför det värsta du kan vara i Dantes Inferno är en förrädare. Om du skvallrar, det vill säga anmäler, så är det dig det är fel på. Samma sak gäller ju exempelvis vid mobbning på skolor och dylikt. Det finns ingen som blir lika föraktad som den som talar sanning. Tragiskt.

Det är så överjävligt. Inte ens okända män/pojkar behöver ta ansvar för sina våldsamma och kränkande handlingar mot kvinnor. En person på ett gammalt jobb jag hade spottade min kollega i ansiktet, och mordhotade henne. Jag föreslog livstids avstängning för killen som gjorde detta. Min chef skrattade högt åt det på möte med hela arbetsgruppen. Han fick väl en vecka eller så. Kunde sen komma tillbaka och bete sig som en idiot fritt fram.

Har precis läst dina inlägg om den där fb-gruppen… alltså, jag är helt chockad. Jag hoppas att du polisanmäler, för för mig är det helt ofattbart att man kan tillåtas att yttra sig på det sättet på fb/insta/var som helst. Vet att du har fått massa stöd redan, men det kändes ändå som att varje stöd kanske räknas nu, så… jag hejar på dig! <3<3<3

Så bra skrivet, många kvinnor känner så! Samtidigt är det skönt att förlåta men för ens egna skull, för att släppa och gå vidare. Det är helt sjukt hur vi tjejer fostras att alltid ta ansvar för andras känslor. Det är galet och stor skillnad till att ta hänsyn till folks känslor och att ta ansvar för. Vi kvinnor och män fostras på varsin sida av skalan.
Lite OT: Satt och tänkte på de hot och kränkningar som du och dina nära får på nätet och jag kan inte ens föreställa mig den frustration och ensamhet som en troligtvis upplever. Det jag vill säga är att du ska veta hur mycket du inspirerat och inspirerar. Du utmanar, provocerar och sätter igång en tankeprocess och du ska vara stolt över ditt arbete. Du är pedagogisk och har tålamod, tro mig det är oerhört imponerande och respektingivande det du gör och sättet du skriver på. Du kommer fan gå till historien LD! Även om jag ibland inte håller med dig, jag har gjort mig skyldig till klumpiga och otrevliga kommentarer själv genom åren så har jag lärt mig av dig och utvecklats och när jsg väl förstått vad du velat säga kapitulerat 😉 och spridit dina budskap vidare. Tack för att du driver din blogg och kämpar på, du är så jävla kompetent och mer därtill. Kom ihåg det.

Det är sjukt hur inpräntat det är i huvudet på oss kvinnor att allt alltid är vårat fel. Kommer ihåg en kväll jag var ute med mitt ex som hade för vana att klappa till mig när vi bråkade. Så på vägen hem börjar vi bråka och han slår mig i magen så jag faller ihop och tappar andan. Det kommer fram ett par personer, ringer polisen och han blir gripen. När jag blir utfrågad på plats ursäktar jag, såklart, bort allting. Allt var ju bara ett missförstånd och han menade ju inget illa osv…
Nu i efterhand ångrar jag dock att jag inte anmälde svinet.

Hej LD!
Jag kommenterar inte flitigt här men läser allt du skriver och FAAAAN VA DU ÄR GRYM! Dina texter stärker mig, det är du som gör mig stark. DU DU DU GLÖM INTE DET.
Jag blev sexuellt ofredad av en bekant, heter det så? Inte våldtagen men inte långt ifrån kanske. Jag sade inget medan det pågick, tyst som en mus var jag under hela skiten. Det första jag gjorde när mina föräldrar kom hem var dock att berätta, berätta för alla berörda, för hans fru också. Och OM det blev en himla massa liv. Nej men INTE HAN, han som är så trevlig? Alla blev jätteledsna och oerhört förvånade. De pratades. De pratade med honom också när jag inte var med och så kom de överens om att det kanske inte alls var så farligt trots allt. Kanske hade jag missuppfattat (hur fan är det ens möjligt) Det kan ju inte ha varit så farligt för då skulle jag inte hållit tyst. Varför hade jag inte sagt något?? Stop. Nej. Sluta. Vadsomhelst.
Alla förlät o gick vidare. Jag var jävligt arg i början, hur kunde mina föräldrar bjuda hem honom på middag? Vetskapen om att det jag upplevt inte togs på allvar. Skammen av att inte bli betrodd, som om jag ljög, fantiserat ihop allt eller nåt!! Månader efteråt gick jag runt och undrade varför jag inte hade sagt något och skämdes. För alla kunde ju inte ha fel? Alla sade att det inte var så farligt.
Jag ser honom fortfarande ibland och ibland umgås vi(om än aldrig ensamma)och han är ju så schysst annars hör jag mig själv säga. Så rolig, så charmig, så snäll, så stilig…. Och jag saknar det vi hade, hur vi var innan allt hände och det som gick förlorat. Men nåt skaver, skaver alltid när jag ser honom.
TACK TACK TACK TACK TACK LD FÖR ALLT

Det är helt fruktansvärt det du skriver. Du är stark och grym och du ska veta att det är/var inte ditt fel!
Jag tänker ofta på SVT:s dokumentär som heter ”Den andra våldtäkten” (har jag för mig att den heter). Den, tycker jag, var oerhört skickligt genomförd och visade hur samhället genom att ta pojkens parti och skylla allt på offret (tjejen) begick en andra våldtäkt på tjejen. Och det är ju verkligen så – om inte de man berättar för lyssnar och tar in vad man säger och VISAR genom handlingar att det man har blivit utsatt var fel men att det inte var ens eget fel så rättfärdigar man det avskyvärda och felaktiga beteendet. Den pojken som dokumentären handlade om blev fälld för två våldtäkter. ”Men det var ju synd om honom, stackarn”. Om en pojke som begått två våldtäkter får höra från sin omgivning att denne inte har gjort något fel så skapar ju det helt sjuka referensramar.
Jag blev antastad (tror jag det heter) av en pappa när jag var på skolresa när jag gick i sexan. Direkt berättade jag för en ledare och hon tog mig visserligen på allvar och lyssnade, men kom fram till att det var mitt ansvar att fortsätta lyfta upp det. Jag kände mig så elak och dum. När jag kom hem berättade jag för min styvmamma. Hon blev jättearg på honom, tills hon såg foton från resan som visade att jag hade shorts och en sport-top. Det var helt enkelt mitt fel. Jag hade ju klätt mig så utmanande att jag medvetet hade framkallat gärningen.
Så fort jag läser liknade saker blir jag så förbannad. Jag har själv, i många år, förklarat för mig själv att det pappan gjorde var helt okej eftersom jag själv orsakat det. Men det är på äldre dagar jag har börjat inse, acceptera och förstå att det absolut inte var mitt fel. Och att det aldrig kommer att bli det. Och det är, precis som du skriver, tack vare Lady Dahmer.
Ta hand om dig!

I dina inlägg, i hur du skriver känner jag så mycket. Varje gång jag ser att någon ”hatar” på dig så känns det i mig också. För att du har varit en sådan stor förebild för mig och jag tror att du har varit det för många andra också. Vi är alla en kvinna i mängden men DU har fått de flesta av oss att lyssna, och fått män att reagera.
Jag skulle vilja säga att du är en av de få kvinnorna i dagens samhälle som jag ser upp till, jag skulle vilja dela dina värderingar.
Stå emot allt hat, tänk på alla systrar som står på din sida, tänk på mig.

TACK LD! Genom att läsa din blogg har jag börjar förstå varför jag reagerat som jag gjort i mitt liv. Har själv ett våldsamt ex som jag känner skuld för. Har ex svårt att berätta för någon då jag oroar mig för att jag överdriver. Vilket jag VET att jag inte gör. Är inte arg på honom, har honom kvar på fb, svarar trevligt om han skriver. Tänker det kanske inte var så farligt.. TACK för att du ger alla kvinnor som kommer från våldsamma förhållanden en oas här där det BARA finns förståelse och ingen ifrågasättning. Den här bloggen (som ledde mig in i feminismen) har blivit min väg ut ur destruktiva förhållanden då jag äntligen FÖRSTÅTT varför jag dragits till dom. Du är bäst, tack!

När jag var tretton umgicks jag med en myndig kille som upprepade gånger hade sex med mig mot min vilja. Jag har aldrig tänkt på det som ett övergrepp och jag tyckte alltid mer synd om honom än om mig, för han var ju så kär i mig.
Flera år senare fattar jag ju vilket svin han var mot mig, att jag borde ha anmält. Men trots det minns jag honom som något positivt i mitt liv och skulle aldrig någonsin berätta åt någon vad han gjorde för att jag inte vill ge honom mer skit.
Så sjukt. Blir besviken på mig själv.

Vi är ju konstant uppfostrade till att hellre förlåta än bli arga och säga ifrån när folk är sviniga mot oss.
Jag lät min farsa behandla mig som skit tills jag blev 25. Först då tog det stopp, men då stod jag med ena foten i graven och hade inget val.
Jag låter fortfarande min morsa komma och gå som hon vill, trots att hon sårar mig rätt ofta. Det spelar ingen roll hur mycket man säger till henne så går det inte in, eller så mutar ho med pengar…
Jag vill säga till alla där ute att det måste fan bli ett slut på allt det här förlåtandet. Vi måste börja ta ansvar för oss och vår hälsa och sätta en tydlig gräns så folk fattar att man inte bara kan göra vad fan man vill mot oss!

För nåt år sen fick jag veta att en som gick i min lågstadieklass hade våldtagit och misshandlat sin flickvän. Jag blev HELT chockad för i lågstadiet var han en av de mer vettiga och trevliga killarna. Inte så att han var smart, men han var ganska gullig i sitt sätt, speciellt mot flickor. Han tafsade inte och lekte macho som de flesta andra. Och så får man veta nåt sånt här…
Det tog nog ungefär ETT ÅR innan jag släppte den här tycka-synd-om-grejen mot honom, och då hade jag inte sett honom eller pratat med honom på typ 10 år. Att man blir chockad tror jag är ganska vanligt trots att man känner till om allt mansvåld (och speciellt den här ”SNÄLLA KILLAR”- grejen)… Men det här med att man tycker synd om dem… Det är nog så förbannat inrotat! Säkert också ännu värre om man råkat ut för det själv som du gjorde. Kan inte ens föreställa mig.

Jag ser mer och mer av denna oförmåga att förlåta och gå vidare. Vad är det för något som gått sönder i vissa av oss kvinnor att vi ältar gammal skit som män gjort men förväntar oss att bli ursäktade för allt med ett ”men patriarkatet är dumt”
Brottslighet kan inte vara bra men vid något tillfälle måste man gå vidare.

Som så enormt många andra har även jag råkat ut för sexuella övergrepp som barn och sedemera som misshandel som vuxen. Och kommit på att både jag själv betrakatr dessa som ”ringa” då ingen penetration förekom och misshandeln inte ledde till bestående fysiska skador. Fasthållning, nedbrottning, hårdragning räknar jag inte ens. Knuffen som gjorde att jag for i golvet och slog mig illa med en helt blå överarm och vrickat lilfinger räknades knappt i både egna och andras ögon. Den danska skallen hade jag nästan förträngt. Det var det värsta angreppet men det hade inga vittnet så var ingen idé att ens nämna när jag polisanmälde det förstnämnda.
GM häktades men åtalet las ner pga av att hans kompis som bevittnat händelsen ljög och sa att jag ramlat. Denne person va sedan tidigare dömd för mened i ett ett liknande fall men hans ord vägde tydligen tyngre än mitt (och mina synliga dokumenterade skador).
Mitt ”fall” betraktar jag fortfarande som lindrigt jämfört med så många andra som vittnat om de mest fruktansvärda saker men för mig var det tillräckligt traumatiserande för att skada mig i min tillit , min tro på kärleken som möjlig i tvåsamhet mellan man och kvinna (det var nämligen min barns far som hanterade mig så illa).
Jag talar sällan om mitt obetydliga lidande, känslan av total otrygghet som fortfarande sitter som en tagg i mitt hjärta och gör att jag inte kan kommunicera med barnens far efter de tio år som förflutit sedan händelsen som inträffade i samband mellan vår separation.
Sorgen över att barnen behövt växa upp med dessa föräldrar oförmögna att hantera sin egen relation är enorm. Sorgen över att inte kunna tala om barnen med den som borde vara närmast, livsbesvikelsen över att det stora kärleksprojektet familjen krossats och försvagat oss allihop.
Vreden över att jag internaliserat synen på mig själv som skyldig för att jag inte kunnat reda upp situationen då jag känt att det krävts att jag skulle ha tagit på mig en del av skulden över det inträffade och alla år av utnyttjande och missbruk av min kärlekskraft.
Jag kunde inte ta på en skuld som inte var min. Alltså lades skulden med åren mer och mer på mig då GM ”glömde”. Mina reaktioner på det inträffade som föregåtts av åratal av psykisk misshandel och ekonomiskt utnyttjande var problemet. Inte misshandeln och utnyttjandet.
Den ekonomiska misshandeln pågår fortfarande. I vårt jämställda land är det de ensamma mammorna som får ta även den smällen. Lågavlönade, uttröttade är de också skyldiga att bära försörjningsbördan till 75%.
Det talas för lite om det. Mammorna själv orkar inte. Vad är ramaskrina över den misshandeln? Folk verkar inte ens veta om att det är så illa ställt. Det verkar som om vi har blivit så hjärntvättade av amerikanska filmer och TV-serier att vi tror det finns något motsvarande underhåll för kvinnor och inte riktigt är medvetna om att få kvinnor får mer 1270 per barn/månad. En summa som höjts med bara 200 på femton år. FEMTON ÅR!
Inte undra på att kvinnor blir sjuka i själen, att depression och ångest är så utbredda. Vi är experter på att lägga skulden på oss själva (with a little help från omgivningen), det värsta som kan hända är ju att se sig själv som et OFFER! Man riskerar att få störda 14 -åringar efter sig dessutom om man inte håller käft, anförda av vuxna män som borde sitta bakom lås och bom vid det här laget.

Leni R
Ursäktade FOR WHAT? Det de flesta kvinnor är superduktiga på är att skämmas och ta på sig skulden för all skit de utsätts för PÅ SIG SJÄLVA!
Din trovärdighet är körd med ditt nick. Leni Riefenthal var en nazis
tisk filmregissör så den göbben gick liksom inte. DU är avslöjad ”smarta” man!

Vill bara tacka dig så mycket LD! Jag kan absolut inte acceptera världen som den ser ut just nu för kvinnor, men jag vet att den inte kommer se lika dålig ut i framtiden. Du kommer att ha bidragit ordentligt till denna förändring genom alla ögon som du öppnar med din blogg. Du är grym som kämpar på trots hot!

Det här är VIKTIGT. Inte bara när det gäller våld, utan på andra områden också. T.ex arbetet. Hur många har haft ett arbete där busiga killar smiter från sysslor, men det gör inget för det finns alltid ansvarstagande tjejer som täcker upp? För att jobbet ju måste bli gjort?
Män kommer undan med saker kvinnor aldrig skulle komma undan med.

Det där var riktigt intressant! Har du läst Jean Améry? Han skriver samma sak: ”Den som har torterats förblir torterad./-/ tron på mänskligheten, som rubbades redan vid den första örfilen och sedan förstördes av tortyren, får man aldrig mer tillbaka”. Primo Levi skriver också om det.
Jag själv finner stor tröst i förintelseberättelserna, för även om lägren var värre, så var det en gradskillnad och inte artskillnad.
Men det är ”lustigt” att de enda som kan återge känslan av att vara kvinna är f.d. koncentrationslägerfångar.

Jag var aktiv inom en del vänstergrupper när jag var yngre och hade ett litet gäng människor jag umgicks flitigt med. En kille som var en av mina bästa vänner, tillika självutnämnd feminist, visade sig psykiskt misshandla och våldta sin flickvän. När hon berättade det för mig blev jag så chockad, och samtidigt fanns det en del av mig som inte alls var förvånad. Hon bad mig att inte sluta vara vän med honom, sade att han behövde sina vänner nu. Jag orkade inte ens ta upp det med honom då, men det dröjde inte länge innan jag och alla de andra i gänget sade upp kontakten med honom.
Det var en av mina första manliga vänner, eftersom jag tidigare aldrig träffat på schyssta killar (och han var ju inte heller schysst visade det sig). Dessutom en av mina allra bästa vänner. Jag har haft stora problem med detta. Det var många år sen nu och jag kan fortfarande sakna honom och undra hur han mår. Jag önskar att jag hanterat det annorlunda, att jag konfronterat honom. Men jag valde i alla fall att stötta hans tjej och hon är fortfarande en av mina bästa vänner. Trots det, dessa ambivalenta känslor när jag tänker på honom.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *