Kategorier
feminism & genus

Mäns våld vs. kvinnors våld

Idag deltar jag i debatt p1 på kulturhuset. Vi ska tala om våld i nära relationer. Ni kan komma dit eller så kan ni lyssna direkt. (kl. 16.03 startar det)

Våld i nära relationer innefattar såklart även män som utsätts, det ska vi inte förminska eller vifta bort, men varje gång vi försöker föra en diskussion om våldet som män utsätter kvinnor för så kidnappas diskussionen av människor som väldigt gärna vill påpeka att kvinnor slår lika ofta.Alla blir ju slagna och kvinnor slår ju lika ofta så kvinnor är ju inte aaaaalls förtryckta! KAN VI TALA OM DET? KAN VI TALA OM MÄNNEN? MÄN MÄN MÄN i all oändlighet. För dem är det ju lite mera synd om eller hur? Får massa stryk av sina fruntimmer men får skulden för allt våld i världen. KVINNOR SLÅR JU OCKSÅ LIKA MYCKET! 

Ja, kvinnor slår också män. Men studier visar att kvinnor som slår oftast slår i självförsvar, alltså efter att ha utsatts för våld en längre tid. Det man även låter blir att nämna är dels det faktum att våldets karaktär är fundamentalt olika det våld som män utövar. Våldets konsekvenser är inte i närheten av konsekvenserna som det manliga våldet för med sig. Mäns våld har ofta allvarliga konsekvenser. Kvinnors våld har det sällan.

Dessutom utelämnas maktperspektivet i debatten kring mäns våld vs kvinnors våld. Kvinnors underläge och mäns generella maktposition måste vara en faktor när man talar om våld i nära relationer. (givetvis utan att förminska våldet som män utsätts för) Det finns ett ständigt närvarande hot om våld för många kvinnor. Även om mannen man lever med aldrig slagit tidigare. Män lever inte under det hotet.

Något  annat som ofta tas upp i de här debatterna, speciellt när man ska jämföra männens våld med kvinnor så menar många att kvinnor misshandlar män psykiskt i högre utsträckning än män och att detta egentligen gör mer skada (eftersom att sår läker men psyket är svårare att reparera).

Men det är ju absolut inte sant! Det man missar med ett sådant påstående är ju att fysiskt våld ÄR lika med psykiskt våld. Att bli slagen är psykiskt nedbrytande. Att bli slagen är kränkande på fler nivåer än vad blåmärken och knäckta näsor sträcker sig.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Mäns våld vs. kvinnors våld”

Så är det. Vi män kan i princip behandla kvinnor som vi vill. Ni är som villebråd för oss, vi mördar, våldtar och torterar kvinnor. Jag vet det utifrån främst teori men även efter ett antal år inom socialtjänsten som utredare. Första gången jag besöker sidan och kommer definitivt återvända. Bra att du belyser området!

Lever ständigt under hotet att min styvpappa kan gå på mig fysiskt (Vilket han gjort förut). Det är psykiskt påfrestande att vara utsatt i sitt eget hem. Jag vill inte ens komma hem ibland. Så det är viktig för alla att förstå att sålänge det fysiska hotet finns, kan det bli psykiskt jobbigt och problematiskt.

Vet din mamma om det? Jag och mina syskon gick igenom liknande, och i vuxen ålder visade det sig att mamma bara visste en bråkdel av vad vi gick igenom och vi en bråkdel av vad hon gick igenom. Han utgick ifrån på att vi mådde för dåligt för att prata med varandra om det. Så om du i övrigt har en bra relation med din mamma – prata med henne. Om din pappa finns med i bilden skulle du kunna prata med honom. Annars prata med någon vuxen på skolan, de vet hur man hanterar sånt här. Folk vill gärna titta bort och låtsas som att det regnar, men börjar du prata om det måste de hjälpa dig. Du har rätt att få känna dig trygg i ditt eget hem.
Styrkekramar <3

Formuleringen ”Men studier visar att..” kräver minst en källhänvisning för att påståendet ska vara relevant i sammanhanget, något som speciellt gäller i dagens kommande debatt. Var god och publicera denna källhänvisning.

Precis! Varje gång som man vill fokusera på kvinnors problem så står alltid någon/några och gastar: ”MEN MÄNNEN DÅ????” Som att män inte redan har väldigt mycket utrymme. Dessutom förväntas kvinnor att ta ansvar för männens problem och utsatthet, medan männen själva helst inte vill göra den typen av volontärarbete (och som vanligt så menar jag inte alla män, men det kan väl alla förstå vid det här laget?).

Hell yeah and amen till ditt inlägg LD. Med tillägget att det som också skiljer mellan könen är risken för sexuellt våldet som ofta går hand i hand. Det om något är psykiskt nedbrytande i mina ögon. Att behöva ”pacificera” sin fysiskt större angripare med sex man inte ville ha för att inte bli ihjälslagen denna gång. Eller bli regelrätt våldtagen som kronan på verket när man misshandlats blodig. Eller känna dödsångest när man har ett barn i magen och blir misshandlad. Där kan vi snacka om psykisk terror..

Det sista stycket är så sjukt sant! När en separerar olika typer av våld från varandra som många ofta gör glömmer en hur de samverkar. Intersektionalitet är ett viktigt verktyg även när det kommer till våld i nära relationer (och annat våld också).
Blir en våldtagen behöver det inte förekomma fysiskt våld (iallafall inte av typen slag och fasthållning, att få någon annans kroppsdel uppkörd i sin kropp är ganska fysiskt det med) men psykiskt våld finns alltid med i bilden. Att konsekvent sära på de olika typerna av våld utan att se hur de hänger ihop blir väldigt kontraproduktivt.

Hej LD och alla läsare!
Jag har en fråga som egentligen är orelevant för inlägget, men vet inte vart annars jag ska ställa den. Skulle behöva lite hjälp.
Min svägerskas dotter ska börja i skolan till hösten och kommer gå i simskola som en del av det. Hon är uppväxt med två storebrorsor och har alltid varit mer bekväm i kläder som normativt sett är ”killkläder”. Av den anledningen känner hon sig inte alls bekväm med att klä sig i bikini eller rosa baddräkter, vilket tycks vara det enda alternativet på marknaden för en ung tjej.
Min svägerska har letat och letat efter en baddräkt som påminner mer om en brottardräkt (längre ben nedtill, men som ett linne upptill) och hon tycker att det känns omöjligt att hitta något som passar. Allt är rosa/lila, har rosetter eller volanger eller annat som dottern inte identifierar sig med.
Har någon tips på vart man kan leta efter mer neutrala baddräkter? Tack på förhand!

Jag är inte helt säker på hur man ska lösa problemet med kvinnors våld mot män. Men jag tror helt enkelt att rättsväsendet måste bli bättre på att lyssna och tro på männen.
Våld inom likkönade relationer måste även uppmärksammas.

Hej!
Jag måste kommentera, har funderat på det tidigare när du har skrivit såna här inlägg. Min mamma drabbades av psykoser. Inte helcrazy såna med direkta halucinationer, men dock psykoser där hon trodde att pappa var otrogen och tog till våld. Jag gick på gymnasiet när det hände. Och jag såg honom först sitta uppe och bli psykiskt och fysiskt misshandlad varenda kväll, somna för att bli väckt av henne, försöka hålla emot med dörren medan han grät av rädsla när hon skulle ta sig in för att misshandla honom igen. Jag såg honom med brutna revben. Till sist fick hans jobb hjälpa honom med att få in henne i psykiatrin. Dessa år av rädsla i vårt hem har lämnat både mig och min pappa med ptsd. Nu som 30-åring kissar jag lätt på mig och sover dåligt. Men det sjuka är, det samma gäller min pappa. Jag tycker du är så begåvad ladydahmer. Älskar din blogg och dina åsikter. Men tyvärr, här, i detta fall, har du fel. Hela min kropp vet att du har fel. Psykiskt skadade människor slår, vare sig de är män eller kvinnor. De råkar bara oftast vara män. Men jag mår så dåligt när jag ser program där poliser hånler åt någon debattör i tv och säger haha, du kan väl inte mena att det finns män som är rädda för kvinnor? Då tänker jag på min pappa och mig själv och vet att samhället aldrig blir jämställt om män inte ses som individer de också. Individer som inte tappar respekt om de erkänner att de utsätts för våld i hemmet. En riktig machokarl råkar alltså inte ut för det som hände min pappa. Och vem tänker på barnen i de hem där kvinnor slår? Ingen såg mig.

Jag förstår att du ser på psykiskt sjuka människor som du gör, men att psykiskt sjuka slår oftare än andra och att de gör det allihop per automatik är inte sant. Det är inte ens i närheten av sanningen. Män är inte i majoritet när det gäller psykisk sjukdom heller. Uttalanden som de här spär på fördomar om en redan utsatt grupp och bidrar till synen på misshandlande män som psykiskt störda. Detta är något folk gärna VILL tro och gärna stämmer in i, trots det helt felaktiga i att psykiskt sjuka människor är våldsammare än andra. Män är däremot våldsammare än kvinnor generellt, oavsett psykisk status.
Föreställningen att män som inte lider av psykisk sjukdom inte kan vara våldsamma och slå kvinnor och barn eftersom det bara är galningar som gör det, är en av anledningarna till att kvinnor och barns berättelser om manligt våld ständigt misstros.
I mitt barndomshem var mamma den psykiskt sjuka som aldrig slog och pappa den friska som terroriserade familjen med sitt våld. Det var ingen som såg det heller. Det är inte så att bara för att det är pappan som är våldsam så uppmärksammas det och omgivningen reagerar. Långt därifrån. Barnmisshandel och barn som far illa är överlag osynliga.

Jag känner bara: ”Det är fel med misshandel av män med, du kommer aldrig se mig försvara det. MEN VI PRATADE INTE OM DET NU!”
Sedan är faktiskt självförsvar en helt annan fråga och det håller alla med om, förutom när det handlar om kvinnor som försvarar sig mot misshandlande män de har en relation med.

Bra och tydligt skrivet, som vanligt! Kan känna ett sting av avundsjuka när jag läser ditt sätt att argumentera. Blir själv alltid så ställd när män använder detta argument för att förminska mäns våld emot kvinnor och motbevisande av feminismens legitimitet. Nu har jag lite mer svar på tal när detta kommer upp i diskussionerna, vilket det gör jämt! Motståndarna till feminismen, främst män, tror verkligen att könsmaktsordningen är någon form av konspiration och att kvinnor blir favoriserade. Detta gör mig så provocerad när man mer eller mindre dagligen läser om att en kvinna blivit allvarligt skadad eller tom ihjälslagen av en man. Är så trött på detta så jag tror jag spyr!

Hej igen,
jag sa att min mamma konstaterades ha psykoser. Av psykiatern. Men om du frågar mig, så var hon precis likadan under hela min uppväxt och inte nödvändigtvis mer psykiskt sjuk än en man som slår eller en hund som bits, och jag har aldrig hört om att psykoser kan vara livslånga. Hon var dominant, aggressiv, och hon ville äga sin man och sina barn, bestämma hur och när vi gick ut och vem vi pratade med. Hon avskärmade oss från alla vänner och bekanta och pappa hade ingen kontakt med sin familj. När jag till slut under en extremt våldsam kväll ringde polisen, för att pappa till sist skrek och bad mig göra det, så skickade de in den kvinnliga polisen som strök mamma lite medhårs och sa att ”ibland blir man ju så upprörd på sin man”. Och när de gick lämnades vi kvar med en ännu argare kvinna. Vänd på detta. Vad hade hänt om den som slog var pappa i familjen?
Våld i hemmet är en nyanserad debatt som inte kan delas upp i kön. Om något kan man kanske dela upp befolkningen i de som vet vad extremt och förminskande våld verkligen är och de som bara tror att de vet men gärna vill tycka. Jag lovar att om alla män och kvinnor som varit med om den här sortens vardag samlades i ett rum så skulle de ha mer gemensamt med varandra än de som diskuterar våldet i detta forum har med de utsatta kvinnorna.
Jag tror att min poäng är denna. Jag vet att det finns ett enormt mörkertal med män som är misshandlade. För det finns ingen levande chans på jorden att vi är de enda som har levt med en kvinna som slår. Men jag förstår, ni är inte intresserade av våldet här, och barnen, och den krympta sargade människan, utan kvinnan. Och det är väl hedersvärt i sig. Men jag vill bara lyfta frågan, det hån som uppstår när man pratar om män som blir slagna, ”men han är ju så mycket starkare”, ”en man som är rädd, haha?”, ”men du kan inte på allvar mena att det är samma sak?”. Jag får en fysisk reaktion i magen när jag hör denna lögn. Tror ni att detta leder till att män vågar visa känslor? Att män vågar bli mindre macho? Att de tänker att en mjuk man har ett värde? Att situationen på lång sikt blir bättre för kvinnor? Tror ni allvarligt talat att kamp ska mötas med kamp just i frågan om våld? Jag tror att människor som är rädda slåss. Människor som har något att förlora och som är rädda. Man måste värna om ALLAS lika värde, ge ALLA barn massor av ord att försvara sig med. Hjälpa små pojkar att synas och framför allt lyssna till det de säger så att det inte växer en ilska inuti. Det ska jag försöka med min pojke.
Och en sista kommentar. Eftersom jag själv växte upp i ett våldsamt hem så har jag funderat mycket på de hemska fall man läser om i tidningen där män misshandlar barn till döds. Och varje gång tänker jag att kvinnan borde hållas medansvarig för brottet. Att i en rättsstat, om vi verkligen är lika inför lagen så borde man inte få stå och se på när sådant händer små oskyldiga barn. Oavsett hur rädd man är. När det finns kvinnojourer. Min pappa hade ingen jour att gå till.

tyvärr så går det inte in hos merparten här att män drabbas mycket mer än vad som kommer fram
det blir hela tiden en tävling, vi ska ha det sämst, djävla män som vågar säga något om att dom mår dåligt , heeeeeeelt fel väg att gå att bara se ena könet och att anse att män ska hålla käft i såna här frågor
du skriver jätte bra Christine , helt med dig !!!!
tyvärr är du inne på en sida av en som själv har skrivit hon hatar män , så hon ser enbart kvinnors sidor, kvinnor är änglar och har allt dåligt , män är djävlar och har allt bra, hemskt svartvit syn, vilken jag kommer kämpa emot hela mitt liv
jämställdhet ska vara på riktigt, man ska se allas problem och alla har rätt att uttrycka dom , inte som LD och många andra här gör dvs beklaga sig och sen inte låta andra komma till tals
nu blir ju detta inlägg bort taget inom högst 3 minuter, då LD inte har förmågan att diskutera utan bara vill skrika ut sina åsikter och vägrar lyssna på andras synvinklar och erfarenheter , otroligt synd och hemskt att en sån makt ligger hos en som aldrig vågar gå in i andra människors tankar och livssituationer, absolut inte en mans

”Våld i hemmet är en nyanserad debatt som inte kan delas upp i kön.”
Våld i hemmet är ingen jävla nyanserad debatt, det är en grym vardag för rätt många människor. All respekt för att din pappas situation borde uppmärksammas bättre av samhället. Men kom inte med något dravel om att misshandlade kvinnor har någon gräddfil heller. Min mammas man håller på att slå ihjäl henne varje gång han dricker. Han väger 95kg muskler hon 50kg. Hon har inte en chans i h-vete när han sätter igång. Närmaste kvinnojour är nedlagd och som så ofta på landet finns det noll stöd och hjälp för henne att få kraft att lämna. Hon skäms eftersom det allmänt heter att det är nog hon som provocerat honom i de fall i grannskapet där någon av alla de män som misshandlat kvinnan de lever med faktiskt blivit anmäld. Polisen är ofta polare med mannen ifråga. Jag har stått brevid och hört polisen ursäkta hans rattfylla och vara precis hur medkännande och förstående som helst när män begår allehanda dumheter.
Få kvinnor orkar med skammen, misstron och det social stigmat av en polisanmälan mot den de lever med. Min mamma anmäler inte. Hon tar taxi själv in till sjukhuset. I vintras höll det på att sluta illa. Han bröt en arm och några revben på henne, sen gick han och la sig. Hon tog taxi in till sjukhuset med uppenbara misshandelsskador. På sjukhuset ställer man inga frågor. Man plåstrar om och skickar hem henne i en taxi mitt i natten i minusgrader. Taxin lämnar o drar iväg. Hon tar några vingliga steg och svimmar med huvudet på bron. När hon vaknade blåfrusen av blod som rann ner i ögonen från ett jack i pannan hade hon ingen aning om hur länge hon legat där. Men hon överlevde. Bryr någon sig ett skit tror du? Knappast. Jag är den enda som försöker hjälpa henne och just nu är jag gravid och vågar inte åka dit för till skillnad mot män har jag ett barn i magen som kan skadas också så jag gör vad jag kan på distans men det är svårt. Och hennes man är inte psykiskt sjuk på något sätt och kommer på sin höjd få en smäll på fingrarna av rättsväsendet och vara ute genast igen om hon någon gång skulle orka anmäla. Så kom inte med något skit om att det är samma sak för misshandlade kvinnor för det är det inte. Utgångsläget är olika även om alla offer ska ha rätt till hjälp kanske de inte är i behov av exakt samma sorts hjälp heller.

Jag blir väldigt ledsen när jag läser ditt inlägg. Tycker så himla synd om din mamma, ingen förtjänar ett sådant as som hennes man! Hon kan ju dö av detta 🙁
Vill inte lägga mer på din börda, men har hon ingen väninna eller släkting alls som kan ställa upp, t.ex. att hon kan bo där? Eller bara prata med henne? Ge henne nr till socialtjänst och någon kvinnojour om du inte redan gjort det, en dag kanske hon ringer i allafall? Använder hon dator så skicka en länk till http://www.varningstecken.n.nu/, eller skriv ut och smyg till henne kanske, eller skicka som brev. Usch jag hoppas du inte tycker mina förslag är dumma och jag är säker på att du redan tänkt på allt, men jag blir bara så förtvivlad.
(Så detta att män har mage att prata om ”manshat” när sådant här händer, hela tiden. Så sjukt och osmakligt. Män är så vana vid att alltid synas, höras, att de får panik och kissar på sig om en kvinna så bara yttrar sig, genast ska hon tryckas ner. Det är inte att behandlas som människa, att inte ens få uttrycka sig.)

Jag känner empati för varje slagen kvinna och man, men ja man är medskyldig när det går ut över barnet. Alltid. Och det står jag för att jag tycker, även om alla kommenterar med alla möjliga svärord, jag har barn själv. Jag blev slagen och påverkad för livet av min uppväxt. Så absolut, jag är färgad. Av verkligheten som finns bakom en lägenhetsdörr. Jag tycker att medansvar gäller för varje vuxen individ, jag hade inte skrivit så om jag inte visste vad jag menade. Och jag tycker absolut att min pappa hade ett ansvar, det tyckte jag då, det tycker jag nu. Jag tycker att mamman längre ner i kommentarerna utsätter sin gravida dotter för fara, men det är min personliga åsikt. Jag vet precis vad jag hade gjort om det skulle hända mina barn. Jag skulle stå på socialens kontor och berätta att jag, som mamma, inte längre var en värdig vårdnadshavare åt mina barn, för att jag inte kunde lämna min man som slog dem, för att jag befann mig i en situation jag inte kunde lösa men som var osund för barnen. Och så skulle någon annan få ta hand om dem ett tag, eller för alltid, om det var det bästa för dem. Tyvärr. Barnen kommer före alla vuxna relationer, för annars lär sig söner att slå och döttrar att bli slagna. Och innan folk säger att ja men, folk är så rädda, så kom ihåg att jag vet hur rädslan känns, vet hur det kändes att få huvudet slaget mot en garderobsdörr. En man har en knytnäve, absolut, men det har kvinnor också och dessutom köksknivar och ingen kan sova med ett öga öppet. Våldsamma relationer behöver lösas upp, oavsett hur de löses upp. Alla måste ur situationen. Och det som händer sen, om våldet eskalerar, är en politisk fråga om hur rättsväsendet hanterar saker. Men det börjar med att någon tar sig till en jour, barfota längs med en tågräls, över kommungränsen, med hjälp av människor från ett grannhus om man måste. Om man har lämnat sina barn på socialen, och sagt till dem att berätta allt, precis allt de har upplevt, så är det nog få som misstror en. Och om man dör på kuppen, så har man räddat sina barn. Hellre det än att leva med hotet att alla dör. Det för mig, är föräldraskap.
Jag tror fortfarande att mycket av förändringen ligger i hur vi uppfostrar våra pojkar, vilka män vi tillåter som fäder och andra förebilder för våra söner. Kamp föder kamp. Och fred föder fred. Jag tror inte att man bör förminska det andra könet. Det är inte vägen mot ett rättvist, könlöst samhälle, tror jag. Och det börjar med att inte hänvisa till studier som visar att kvinnor bara slår i självförsvar. För män har en lång väg kvar innan de kan rapportera sanningar så att dessa siffror visar rätt. Jag jobbar hårt med min son för att ge honom goda förebilder, en lugn och fredlig uppfostran och respekt för båda könen. Framförallt vill jag aldrig att han ska känna prestationspress, att han måste lyckas med saker i livet och tävla, tävla, tävla. Jag vill intee ens att han ska känna att han måste grilla eller bygga trädäck för att ha ett värde. Och det är här jag tycker ladydahmer har så fina ideer och lär mig så mycket. Kanske är denna generationens män förlorade (uppenbarligen, eftersom maskulint initiativ är det mest sjuka jag någonsin har hört om), men nästa kanske har en chans. En man som fostrats så slår inte ens tillbaka om kvinnan börjar slå. Det gjorde inte min pappa. En sån person ska min son förhoppningsvis bli. Jag tror att man kan mötas av stor respekt från det andra könet om man visar att man har förståelse för var våldet kommer ifrån, bristen på ord, hetsen bland män, det tävlingsinriktade och prestationsfixerade, om man visar att här, kom över till vår sida, här blir du hörd på riktigt, här i den upplysta freden där vi tycker att varje man och kvinna har en röst, där våldtäkt är hemskt och du som man behöver inte skämmas för att du tycker det, för det finns fler män här på vår sida som håller med. Jag låter som Ghandi, jag vet, men jag känner starkt för det här. Är det ingen här som håller med mig om att de vanliga männen, de normala, också måste vara rädda för de andra männen? Och kuvade? Precis som vi vanliga människor mår väl

”..man är medskyldig när det går ut över barnet. Alltid.”
Fast nu blandar du väl ändå ihop två helt olika saker här?
1. Det är aldrig, aldrig offrets fel att någon annan slår. Aldrig. Våld är bara tillåtet i direkt självförsvar. Punkt.
2. Sedan har man som vuxen ett ansvar att se till att barn inte far illa. Som förälder har man ett ansvar att se till att barn far illa, att de inte utsätts för eller bevittnar fysiskt eller psykiskt våld, absolut. Där håller jag med dig. Men det är en separat fråga som handlar om ansvaret som åligger en som förälder att göra sitt yttersta för att skydda barnet från en skadlig uppväxtmiljö och trygga dem och om man inte förmår göra det lämna över ansvaret till någon annan till sociala myndigheter osv.
”En man har en knytnäve, absolut, men det har kvinnor också och dessutom köksknivar och ingen kan sova med ett öga öppet.”
Fast här satte du punkten på varför jag tycker det är problematiskt att klumpa ihop allt våld. Det drabbar olika, just det grova våldet med tillhyggen som knivar kan förvisso drabba även män hårt. Mitt intryck är att typfallet då är just en psykiskt sjuk kvinna som gått väldigt långt ner sig. (Därmed inte sagt att alla psyksjuka är våldsamma eller att bara psykiskt sjuka kvinnor är våldsamma.) Har aldrig träffat på en framgångsrik kvinna, en ”samhällets stöttepelare” och ”förebild” som slår sin respektive sönder och samman vid valda tillfällen däremot en hel del män. Sen finns det såklart mindre allvarligt ”ömsesidigt” våld som slagsmål mellan folk som ofta dricker för mycket osv. Men igen där är inte styrkeförhållandena eller förmågan att tåla sprit/våld lika. Olika förutsättningar. Olika lösningar. Jag tror att vi gör offren en otjänst om vi försöker klumpa ihop dem. Det är ingen tävlan i lidande. Alla bör få hjälp men den kan se olika ut.
Håller med dig om att prestationspressen ibland är hård redan från späda år idag, själv tror jag på att lära barnen sätt att handskas med den. Förvissa dem att de är älskade för vilka de är, inte för sin senaste prestation. Jag har själv varit i en våldsam relation och mitt ansvar var enbart till mig själv där. Det och att jag såg till att inte skaffa barn i den relationen. När jag levde i den relationen trodde jag på att hitta på en massa ursäkter för män som slår och andra män som väljer att inte se. Det gör jag inte längre. Ställde frågan till en erfaren man jag arbetade med (när jag var tvungen att vara borta från jobbet pga kris hemma.) Frågan varför min pojkvän betedde sig som han gjorde, varför han kontrollerade varje steg och knäckte mina revben. Hans svar kom direkt;” För att han kan.” Vissa män stod upp för mig, men de som inte gjorde det gjorde det inte av någon slags skräck. De teg och blundade för att de kunde. För att det är enklast så.
Tror inte längre på att lära mina barn att man aldrig ska slå. Jag tror på att man ska lära dem att man aldrig, aldrig får börja slå men att man har en laglig rätt att försvara sig både mot våld och tafs. Att deras kroppar tillhör dem, ingen annan.

Jag är en gift man på 42 år med 2 utflugna barn, en son och en dotter som båda pluggar på annan ort. Min hustru är 37 år. Vi har alltid haft ett jämlikt förhållande, men när barnen flyttade ut blev hon som förbytt. På soffbordet i TV-rummet stod det ett par odiskade tallrikar, bestick och glas. Hon drog mig i håret och svor och skrek om vad jag menade med att låta det stå kvar odiskat. Jag sa att det är väl lika mycket hon som släpat fram grejer som stått kvar odiskade, och att det är lika mycket hennes ansvar. Då blev hon svart i ögonen och örfilade mig hårt. Jag är INTE fostrad med ”att man inte får slå tjejer”, och jag tycker det är helt rätt att slå tillbaka, oavsett kön. Men när hon örfilade mig gång på gång blev jag rädd för henne, jag vågade inte resa en hand mot henne, jag blev helt paralyserad av rädsla. Jag är själv förvånad, trodde aldrig att jag skulle va rädd för en kvinna, hon är fysiskt mindre än mig. Men förutom örfilarna så är det något med hennes aggressiva blick och röst, hela hennes aggressiva kroppsspråk är skräckinjagande. Efter den gången så är det jag som sköter all disk och städning. När hon varit missnöjd med mig på nåt sätt har jag fått ta emot mycket stryk, örfilarna är det vanligaste, men det har även blivit knytnävsslag som gett blåmärken. Hon har knäat och sparkat mig med ett spräckt revben som följd, när jag tappar luften och faller till golvet har hon satt sig på mig och fortsatt slå. Hon vet hur rädd jag är för henne. En gång sparkade hon mig på pungen så hårt att jag låg ner i över en halvtimme. Förutom det fysiska så hånar hon mig och säger att jag är ett värdelöst kräk och saker som att ”Det gör dig gott!” När jag förklarat för henne hur ont jag har av hennes fysiska och psykiska misshandel så skrattar hon åt mig. Jag har försökt lämna henne men hon har tagit ifrån mig plånbok, pengar, mobiltelefon, bilnyckel. Jag kan inte ta mig ur det här. Hjälp mig!

Oj hjälp! Du! Finns det någon jour där du bor? Även om det är en kvinnojour så kan du ringa dit och be om råd, de kan hjälpa dig att komma i kontakt med det du behöver. Polisen har också en telefon man kan ringa för råd. 114 14 tror jag att det är. Du måste ta dig ur denna situation NU!
Och dokumentera allt du kan! Skador, blåmärken osv. Fota och skriv ner datum och händelser.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *