Kategorier
feminism & genus

Vadär våld?

Tänker lite på det här med våld generellt och hur våld kan ta sig så många olika uttryck och hur det nästan alltid bortförklaras och förminskas.

Mitt ex till exempel, slog mig aldrig. Det var viktigt att poängtera då tyckte både jag och han och alla andra som hade en aning om vad som pågick. Herregud liksom, han slog aldrig, varken med knytnäve eller öppen hand. För riktiga män slår inte kvinnor. Det visste han också och han var ju ingen kvinnomisshandlare. För sådana är ju jävla svin som ska ha stryk. Och det ville han att jag med all tydlighet skulle förstå.

Däremot så knuffades, bet, nöps och skakade han mig. (Men han slog aldrig.) Han spottade på mig, tog strupgrepp på mig, kastade saker på mig, kränkte mig och höll gärna för både näsa och mun tills allt svartnade samtidigt som han berättade för mig vilken liten jävla äcklig hora jag var.

Men han slog aldrig.

”Han är inte sån! Det vet vi!” sa omgivningen när jag vågade antyda att något inte stod rätt till och då knep jag ihop istället. Och han slog ju faktiskt aldrig. Och jag var ju så stor i käften och jag slog ju tillbaka. Kanske var det problemet, jag kunde inte kuvas. Men ändå stannade jag. Så jag fick väl skylla mig själv egentligen, tänkte jag. Och många med mig.

Att han var våldsam i ordets vanliga bemärkelse är inget jag förminskar idag och inget jag tvivlar på. Han var våldsam helt enkelt.

Men att våld kan te sig på andra sätt än det fysiska talas det sällan om. Jo visst det psykiska, som ett luddigt begrepp, nämns men vad är det då? Nedvärderande kommentarer, kränkningar, uttalat hat, fördummande, förminskande. S.k gaslightning; dvs där man får sitt offer att tro att hen är tokig genom att förneka saker som sagts eller hänt, där man konstant ifrågasätter offrets upplevelse. Allt detta är våld. 

Hot om våld är självklart våld. Hot om att skada, slå eller på andra sätt utsätta sin partner för obehag. Makt är en viktig faktor här och män befinner sig i en maktposition där kvinnor alltid måste vara medveten om samt förhålla oss till att vi är i ett fysiskt underläge. Vilket spär på inte bara vår utsatthet utan vår rädsla.
Och hotar han inte med att skada dig så använder han sig av de du håller mest kär; mitt ex hotade ofta att skada människor och djur jag brydde mig om om jag inte gjorde som han sa. Han skulle ”förstöra livet” för min mamma. Han skulle se till att min bästa vän fick dåligt rykte. Han skulle ringa och skälla på alla från syrran till bekanta om han fick för sig att de skyddade mig eller på andra sätt fanns där.
Utöver hoten så kan han på andra sätt utsätta sitt offer för obehag och otrygghet; t.ex genom att ringa upprepade gånger. Till dig, din arbetsplats, din familj. Kanske dyka upp utanför din dörr vid återkommande tidpunkter eller bara vägra att gå. Stalking och förföljelse. VÅLD. Det är våld. Ekonomiskt våld är att styra de ekonomiska där kvinnan ofta blir beroende av mannens inkomst eller där mannen helt enkelt tar kontroll över bådas pengar och utifrån det kräva lydnad och kuvelse. Eller så tar han sönder dina saker, slår igenom dörrar, kastar tallrikar; mitt ex slet sönder mina kläder. Både de jag bar på kroppen men också mina favoritplagg eller plagg han tyckte car olämpliga. Han bestraffade mig ofta så. Han tog sönder ett antikt skåp, kastade min mobil i väggen, slet sönder en lampa, tömde askkoppar på mattorna och trampade in, kastade porslin, (gärna på mig) och kontrollerade mig genom att vifta med kära ting. Gör som jag säger annars ryker den här också
Utövar man våld så behöver man till slut bara hota om det för att ta makten.

Och allt det här som inte är det där direkta våldet, slagen, är svårt att tala om, att upptäcka än mindre att erkänna för sig själv eller ta på allvar. Man skuldbeläggs ofta; vad var det som hände? Vad gjorde du för att han skulle säga så? Varför blev han arg? Varför slog han?

20140621-214040-78040564.jpg
Då. (Min bror till vänster om mig)

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Vadär våld?”

Har tänkt på allt som du har utsatts för senaste tiden, och jag är så impad på dig, att du orkar och allt sånt. Även fast jag förstår att det antingen är det eller typ gå under, men ja… alla hyllningar till dig. Är så glad att jag hittade din blogg en dag för några år sedan, du var så provocerande men samtidigt så smart, och pedagogisk, och jag har lärt mig så mycket av dig, du är anledningen till att jag idag kallar mig feminist, till att jag förstår mig på strukturer och förtryck. Fyfan vad du är smart, så djävla bra är du. Hoppas verkligen att du slipper de värsta påhoppen och hoten (helst alla!) i framtiden. Hoppas du får en fantastisk semester! Tack för allt
Mvh Oscar, 20 år och så himla mycket feminist

Detta har jag tänkt på jättemycket. Mitt ex slog mig inte heller, däremot höll han fast mig så hårt att jag inte kunde gå någonstans eller knappt röra mig. Men han slog inte, lämnade inga märken.

Känner igen så mycket av det du skriver här. Får kalla kårar när återblickar kommer.
Önskar ingen att behöva uppleva sånt här. Man lever som i en bubbla och är ett tomt skal.
Kände mig ihålig den perioden där jag var i en sån relation. Antagligen nån slags försvarsmekanism jag tog till för att överleva.

Våld är varje handling som skadar,smärtar, skrämmer eller kränker. Men våld är också att få någon att göra något mot sin vilja, eller hindras
göra något mot sin vilja. Du nämner också det ekonomiska våldet. Allt det är våld, inte bara fucking knytnävar.
Det är så jävla hemskt att höra om kvinnors upplevelser av våld. Allt skit du och många med dig varit med om. Jag blir så ledsen och arg. Över världen som beskyddar männen, som ifrågasätter offret. Samtidigt måste det föras i ljuset. Vi kan aldrig acceptera skiten.

Känns så skönt att du satte ord på detta. Tack för det <3 känner igen det du skriver om psykisk misshandel i min ex-pojkvän. Nyligen bröt han kontakten med mig efter att helt plötsligt slutat höra av sig trots att han lovat att göra det samt sagt att vi skulle ses. Sedan hävdade han att han sagt det motsatta och att jag var alldeles för "på". Började skuldbelägga mig själv för detta, men fattar nu att det var hans sjuka patriarkala beteende som försökte fördumma mig.

Ja, fy. Känner med medsysterlig ilska och kärlek igen mig. Mitt ex lade helt kallt en sedelbunt och ett visitkort till en kirurg på bordet de gånger han skadat mitt ansikte, vilket ifs int evar de flesta gångerna (förminskning, I know). Försvann en vecka eller så, utan att ringa… gaslighting på hög nivå, var tydligen i kontakt med mina vänner och familj då han var borta, men int emed mig. Viktigt att dela med sig och slå hål på ”madwoman in the attic” syndromet. Våga bära offerrollen när en är ett offer. Tusen kramar till dig och alla andra som genomgått(eller /går) detta. Lägger in en länk som påvisar gaslighting, minns att jag såg filmen, i förhållandet, ”ovetandes” om min situation, men ändå fick jag rysningar http://www.youtube.com/watch?v=MJmLxLP2nsc

Väldigt viktigt och bra inlägg, även om jag önskade att det inte behövdes i dagens samhälle.
Jag känner tyvärr igen mig, dock inte på grund av en partner men av föräldrar. Det glöms ofta bort att misshandel inte bara är fysiskt, utan även psykiskt, emotionellt och ekonomiskt, precis som du skriver. När man är underordnad någon med makt (förälder, lärare, partner osv) är man så jävla hjälplös.
Det behövs att fler såna här historier kommer upp till ytan, att det skapar debatt och får folk att tänka till och våga lägga sig i.

Egentligen är det inte det fysiska våldet som sätter dom djupaste spåren, upplever jag. Det är det psykiska. Det som till slut lägger resulterar i en tjock filt över känslor. Efter en relation med en man som inte heller ”slog” (för örfilar är ju inte våldsamt?!) känner jag att det finns ett slags filter. Mot alla känslor. En vågar liksom inte känna efter för mycket åt något håll. Han sysslade mest med att göra mej ”galen”. Och bitvis fick han mej att göra saker som egentligen inte var okej för mej, men som blev okej eftersom han sa att det var det.

Antifeminister brukar hitta på att även män utsätts för våld inom nära relationer och att det då vanligare att män utsätts för psykiskt våld. Män är jävligt känsliga och lättkränkta av sig.

Jag måste tyvärr skriva att jag har varit i samma situation. För ca 14 år sen, blev jag tillsammans med en 8 år äldre män. Jag var 17 år. Jag såg det aldrig själv, men han bröt ner mig totalt. Jag kan inte ens minnas när det började men när jag fyllde 18 satt jag gladeligen hela kvällen och väntade på honom som lovat att dyka upp tidigt. Han kom 23.00 och var skitförbannad- på mig för jag hade ju minsann stört hans planer. Jag minns att jag var ledsen och tyckte nog att han var dum mot mig men ändå där klockan 23.00 var jag som lyckligast för då gav han mig sin tid… Han slog aldrig, men han vred min arm ur led, han stalkade, han psykade, han förnedrade, han hotade … Både mig och min familj men även att han skulle ta sitt sitt om jag lämnade honom. Han kunde ringa 30 gånger på tio min. Hotade att han skulle ta nakenbilder i smyg och sätta upp på min gymnasieskola… Och sen blev allt ännu värre när jag gjorde slut. Helt plötsligt kom folk fram och frågade hur jag kunde ha samvete att lämna honom, stackarn var ju så ledsen… Förhållande pågick i 2 år …

Personligen hoppas jag att LD gjorde en jävla massa så han fick vad han förtjänade, även om jag tror att det är tomma förhoppningar. Svårt att ge en sådan människa vad han förtjänar utan att bli en sådan själv.
//Emma Hå

Detta är första gången jag skriver ut mina erfarenheter offentligt. Det skämmer mig som fan att göra det, men människan det gäller har förstört mig så mycket. Kanske är detta ett sätt för mig att bearbeta allt.
Min föredetta sambo uttryckte väldigt ofta missnöje med mitt utseende. ”Borde inte du börja träna?”, ”men inte behöver väl du äta?”, samtidigt som han gärna påpekade hur mycket snyggare alla hans tjejkompisar var inför mig var och varannan dag. Det var min uppgift att ta hand om matlagning, tvätt, husdjur, städning, se till att räkningarna betalades in i tid, försäkringar, elavtal och även hans bokföring och utöver det mina 10-timmarspass på jobbet varje dag. För han var ju så trött efter jobbet.
De gånger jag bröt ihop fick jag kommentaren ”kan du gråta tystare, jag vill sova”.
När vi väl gick ifrån varandra så bröt det riktiga helvetet ut. Han ringde var och varannan dag för att jag skulle komma och hämta mina saker. När jag väl tog mig dit så hotade han med att anmäla mig om jag gick innanför dörren, och även att göra sig av med min katt. Det låg krossat glas och smutsig disk bland mina kläder. Han ville ha nycklar till min nya bostad, och ville även att jag skulle komma och sova över hos honom. När jag nekade honom detta blev han arg, och började förhöra mig om alla mina killkompisar. Vad de hette, var de bodde, hur gamla de var, var de arbetade och om jag hade haft sex med dem. Han hade koll på vilka planer jag hade med mina vänner, och stod med bilen parkerad utanför min lägenhet en kväll när jag kom hem från jobbet. Han spred rykten, ringde mina vänner som han aldrig brydde sig om tidigare och ville diskutera att jag gick ut för ofta på krogen, föreslog att de skulle börja umgås med honom..
Detta har både en och två gånger efteråt hållit på att ta kål på mig genom både ätstörningar och kollegor som tvingat mig hem från jobbet för att jag varit på gränsen till att kollapsa. Jag har även svårt för att lita på människor, vilket såklart tär på det förhållande jag har idag. Jag är livrädd för att hamna i den situationen igen.
Detta är också en människa som framställs som världens ängel av den omgivning som inget vet. För han är ju så snäll och omtänksam..

Fyfan!!!! Blir så arg! Det värsta är när det är någon alla tror är så fin. Någon man själv trodde var det i början. Förändrar hela ens livssyn. Har själv varit med om det och det är så hemskt. Gud jag känner verkligen med dig… <3

Att det är så svårt att definiera våld är farligt. Det är så tydligt i flertalet studier att om en frågar en kvinna om hon blivit misshandlad av sin man/pojkvän så säger hon ofta nej, men om en frågar om specifika saker, så som om han har puttat, slagit med öppen hand, slagit med knuten hand osv så har de visst blivit misshandlade…. Det ökar mörkertalet och fortsätter bagatellisera vad många kvinnor går igenom…
Styrkekramar till dig!

All min kärlek till dig och alla andra utsatta <3
Mitt ex var jag tillsammans med i 2 år. Jag var 15 och han 17 när vi träffades.
Inte heller han slog… men han höll fast mig, bet, kränkte och förnedrade. Dagen innan 9ans bal gjorde han ett sugmärke på mitt ena ögonlock för att jag skulle vara ful.
Han sa att mina vänner var falska slampor som jag inte borde umgås med. Jag var en otrogen hora om jag så mycket som sminkade mig eller gick till skolan.
Han tvingade mig till sex genom gråt, hot och utskällningar. Jag blödde efteråt och kunde inte kissa för att det sved så. När jag låg på sängen efteråt och grät medan han spelade något krigsspel sa han "håll käften och sluta lipa. Du kan fan inte älska mig så som du håller på! Fan för dig!"
Han älskade att hota mig; med knivar, tändare och cigaretter som han förde så nära min hud att jag skrek. Han bet så det blev blåmärken eller till och med blödde.
Han sa att jag var värdelös och att ingen annan än han skulle kunna älska mig.
Han förföljde och hotade mig i två år efter att det tagit slut. Det upphörde först efter att jag polisanmälde honom (anmälan lades ner då brott ej kunde styrkas trots sparade sms med dödshot)
När jag efter att det tagit slut berättade för mamma sa hon att jag överdrev.
Senast för en månad sedan pratade hon med mig om hur synd det är om våldsmän, "för tänk vad de måste gått igenom för att bli såna. Man borde ge dem en chans…"
Idag är jag 24 år och har precis börjat gå till en kurator för att bearbeta allt

Jag tycker att det är starkt av dig att berätta.
Jag har varit i en liknande situation, men förstod inte förrän efteråt vad jag hade varit utsatt för. Jag och mitt ex var tillsammans i över 10 år.
Då han blev arg (vilket han ofta blev, impulskontroll var inte hans starka sida) så svartnade blicken, han blev okontaktbar, hoppade å skrek, kallade mig nedvärderande saker, allt från att jag var utvecklinggstörd, till nedvärderande saker om min familj. Och det var inte alls ovanligt att han förstörde saker. Knuffar då han var arg var en vardag. Men det jobbigaste var att aldrig veta vad han skulle bli arg för. Han har blivit arg på mig alltså så där riktigt arg för att han har tyckt att jag har presterat dåligt på gymmet. Alltså, småsaker fick honom att brinna på mig.
Sen tog det slut, och han skaffade en ny flickvän omgående, jag mådde dåligt försökte få honom tillbaka.
Sen upptäckte jag alla lögner och att jag egentligen inte kände människan. Och bestämde mig för att aldrig släppa in honom i mitt liv igen.
Där började mitt helvete med att bli av med honom. Han kunde helt enkelt inte lämna mig ifred. Han hörde då och då av sig och bråkade på mig för inbillade oförrätter, svarade jag inte dök han upp utanför min dörr.
Så här i efterhand vet jag att jag nog skulle fått till ett kontaktförbud, men jag förstod inte hur fel allt han gjorde mot mig var. Förrens jag pratade med en nära vän som jobbar med sånt här.. som gav mig insikt.
Nu är det snart 2 år sedan han lämnade mig och gjorde mig mitt livs tjänst. Men det är bara 6 månader sen jag blev av med honom och slapp att han bråkade med mig.
Det sjukaste är att jag skäms över att ha blivit utsatt för det här och att jag tillät mig att låta någon nedvärdera mig på det här sättet utan att lämna honom.
Å tack för att du skriver så bra blogginlägg och vågar öppna upp dig. 🙂

Fy vad vidrigt att du varit med om detta…
Känner igen mig i det du beskriver med verbala kränkningar. Mitt ex som jag hade när jag var 19 och han 25 och som jag var tok-kär i som tonåring hade det där märkliga behovet av att trycka ned mig, bland annat genom att säga att jag inte fattade någonting och inte kunde någonting.
Han kunde även hävda att han visste elaka saker han hört mina vänner säga om mig (som inte stämde). När vi bråkade (vilket vi gjorde ofta) hände det ett flertal gånger att han höll fast mig på golvet i armarna så jag inte kunde röra mig och det enda vapen jag hade var att spotta på honom.. Att vi hade en destruktiv relation kan jag se nu över 10 år senare, men då var jag så kär och oerfaren av relationer att jag förlät allt och det enda som var viktigt var att bli älskad av honom. Det ska ju inte behöva krävas en destruktiv relation för att förstå att det inte är okej att bli kränkt på något vis, varken fysiskt eller psykiskt eller med annat våld, men tyvärr tror jag många lär sig med erfarenhet eftersom denna typ av relation är så vanlig i vårt heterosexuella tvåsamhets samhälle. Det är ju inte heller så lätt att se hur folk behandlar varandra när många stängs in i en tvåsamhet där så mycket ska vara privat och därför inte är synligt inför andra..

Jag är 47 år o har levt så länge i föreställnigen att det jag utsattes för var; antingen mitt eget fel eller så hade det aldrig hänt bara i mitt sjuka huvud osv. Jag trodde inte att knuffar eller stryptag var våld. Han slog inte mig heller, men han höll fast mig hårt, han skakade mig, kuffade omkull mig, förnedrade och förlöjligade och förminskade mig. Till slut var jag inte längre en person, inte längre människa.
fortfarande idag; efter många år, så tänker jag ibland att det ändå måste varit mitt eget fel att han tog struptag på mig. Jag hade ju skrikit innan och gråtit och varit otrevlig osv….. Varför är det så jävla svårt att ta sig ur det tänket? För om en väninna berättade samma saker för MIG, ja då hade jag ju aldrig tvekat att säga att det hon utsättes för är våld.
Tack LD för att du fortsätter din kamp. Trots alla hot och annat vidrigt. Du har öppnat mina ögon för feminismen, vad det står för, vad det är är. Jag växer som människa, som kvinna när jag läser det du skriver.
Tack.

Jävla jobbigt att läsa! Och det värsta är att det är så ”naturligt” för oss män. En vän sa rakt ut att det är våra hormoner som gör oss våldsamma – som att vi inte skulle ha en chans att motsäga dessa.. Och samhället håller med oss, vi kan inte ändra oss på något sätt, det är alla andra som ska hålla sig på mattan.
Så jävla människofientligt!
Det är dags att göra om mannen från början: lära oss känslor, inte bara vara en stor stark man redan när vi är små… jaja.. det där kan en hålla på att bråka om i evighet – ingen förändring sker än så länge.

En jättebra mening från en våldsforskare Per Isdal ”Våld är varje handling riktad mot en annan person, som genom att denna handling skadar, smärtar, skrämmer eller kränker, får denna person att göra något mot sin vilja eller avstå från att göra något som den vill”

Mitt ex utsatte mig för vad som antagligen var en form av psykisk misshandel. Han kunde vara snäll och gullig, men så ibland få sådana raseriutbrott. Just det där med att hävda att jag missförstått, minns fel, sa fel, är dum i huvudet, var vanligt. Det slutade alltid med att jag måste be om ursäkt, oavsett vad som hänt. Jag skulle inte träffa vissa vänner, eller besöka vissa hemsidor, för då skulle han inte vilja träffa mig mer.
Men han var också snygg och intelligent… ja, och förstörde mitt självförtroende. Det var ju mig det var fel på. Och hans föräldrar, och min familj. Inte honom.
Han ansåg sig vara feminist, ansåg sig nog även vara en ”bättre” feminist än mig. Nu var jag intresserad av att gå på en feministisk klubb den här veckan, såg på facebook att han också ska dit. Då tvekar jag. För även om han gått i terapi och grejer, verkar ha fått ordning på sitt liv, så kommer jag ihåg hur det kunde leda till fruktansvärda gräl när vissa samtalsämnen (t ex politik, sexualitet) dök upp. Hur jag blev kallad psykopat, trasig, hur han skulle ”laga” mig, han kunde inte lita på mig.
Han skulle nog hävda fortfarande idag att det var jag som förstörde allt, att jag var elak mot honom. Så det gör att jag tvekar inför att prata om det som psykisk misshandel. Men problemet uppstod ändå: att mitt självförtroende förstördes, att jag var rädd för att han skulle brusa upp, att jag inte vågade lämna honom för jag var ändå inte värd något bättre.
Det slutade med att han gjorde slut med mig. Vilket var bra, för vem vet när jag hade orkat lämna? Jag var så hjärntvättad.

Tack för ett himla bra inlägg. Det behövdes för mig, då jag lever i allt detta just nu från min pappa till mig, min bror och min mamma. Man känner sig maktlös, men att få höra dig skriva om att det är fel blir en slags befrielse då man ofta skuldlägger sig själv.

Jag ar tillsammans och bor med en kille som kontrollerar mig precis som du beskriver ovan. Jag vet inte vad jag ska gora. Jag har gratit varenda kvall (och flera ganger per dag dessutom) for jag ar sa javla instabil fran hans verballa misshandel. Till och med nar en framling (t.ex kassorskan i mataffaren) fragar mig ”How’s it going” or ”How are you,” sa brister jag ut i grat eller blir alldeles tarogd och maste ga darifran eller skylla pa att trotthet eller nagon annan bullshit.
For det gar ju inte att forklara for omgivningen vad som pagar. Hur han kontrollerar vad jag har pa mig, vart jag gar, vem jag traffar (han har helt kapat mig fran alla mina vanner). Jag far inte ga till gymmet sjalv, far inte ga nagonstans utan att ha en forklaring (endast skkola och jobb ar tillatet), lamnar han mig hemma ensam for att traffa mina vanner sa maste jag redogora vad jag ska gora och han ringar och kollar upp mig hela tiden och kraver att jag skickar en bild av mig sjalv och min omgivning.
Han slar mig aldrig men han kommer valdigt nara och hotar med naven eller pekfingret. Han har slagit sonder dorrar och kastat ut mina klader i regnet (Den kvallen (alla Hjartans Dag) sa kastade han aven ut mig och jag var utomhus i Februari barfota och i blus och kjol.
Han har slagit sonder speglar, olika saker, byraer, kastat sonder tekokare, datorer, och mobiltelefoner.
Han kraver att jag redogor vem jag emailar eller ringer/smsar och han kollar ocksa igenom min telefon regelbundet. I och med att han gav mig denna mobiltelefon i fodelsedagspresent sa ar det han som har abonnemanget, vilket ocksa innebar att han kan se alla mina telefonlistor dar det star exakt vilken tid ett inkommet/utgaende sms har sants samt vilket telefonnummer. Han ser ocksa vilket telefonnummer som har ringt mig och vem jag har ringt, samt vilken tidpunkt.
Problemet ar att jag bor i ”hans” lagenhet. Han ar den som star pa kontraktet iom att jag sa upp min egen lagenhet nar jag flyttade in till honom och vi vilja inte lagga till mig for det skulle kosta extra. Jag betalar honom hyra varje manad, men det ar endast 1/3, sa han betalar 2/3. Han betalar aven el, internet, telefon, och gymmedlemskap. Sa ni forstar ju att han har mig i sitt grepp. Det ar omojligt att fa tag i en lagenhet dar jag bor och jag hade statt i ko i flera ar for min egna lagenhet jag bodde i forut. Dessutom har jag helt arligt tslat inte rad att flytta ut. Han betalar mer an mig helt enkelt.
Jag bor i USA sa det okar problematiken. Han har ocksa helt cut off mitt sociala liv, sa nu har jag knappt nagon kvar som bor har som jag kan prata med.
Jag vill inget hellre an att flytta ut men jag jobbar redan 3 jobb och anda sa saknas det pengar varje manad eftersom att skolan ar hutlost dyr. Jag tar max studielan och det racker anda inte till mat i slutet pa manaden. Jag har sex manader kvar av skolan men jag klarar inte av detta helvete langre.
Promblemet ocksa ar ju att han ar ju sa ”snall” ibland och han ar sa omtanksam och har mig alltid i atanke och tanker pa vilken mat jag gillar eller nahot annat jag sagt som han kommer ihag och gor en gullig skest. Jag kan inte ljuga; jag alskar honom. tror jag? Jag vet att jag inte vet vad jag skulle gora utan honom och jag skulle sakna honom jattemycket (ar inte det helt sjukt egentligen trots allt han gjort mot mig?). Innan vi blev romantiskt involverade sa var vi basta vanner. Jag sag aldrig denna sida av honom. ALDRIG. Och jag minns en gang nar han sa att han inte kunde se mig langre for han klarade inte av att bara vara vanner (han var kar i mig men jag var inte intressad av honom). Den gangen sa grat jag kvall efter kvall for jag saknade honom sa mycket. Jag kanner att jag skulle gora sa nu ocksa om vi gick skilda vagar.
Han misshandlar mig psykiskt och far mig att kanna mig vardelos pa allt. Om jag kommer hem och berattar att jag har fatt ett A pa ett prov eller slutbetyg sa blir han skitsure och kvallen slutar med att han kastar sonder nagot, vanligtvis efter att ha gatt till en bar for att dricka sig full. Och sedan skyller han pa mig nar han gor

Det hände ju aldrig nått.. Eller?
Dina texter om våld triggade nått minne hos mig och nu efter 13-14 år har jag börjat fundera.
Han tvingade mig att välja ett förhållande med honom fast jag inte var redo.
Han pratade om killkompisar som inte respekterat tjejer som de var häftiga.
Han manipulerade mig.. säkert mer än jag inser.
Han anklagade mig för att vara otrogen, på grumd av vad en kollega sagt. Trodde mig aldrig..
Det var mitt fel att han blev så arg..
Vi bråkade stormigt och han slängde saker runt sig.. Han slog i väggar.
Ett av de sista bråken minns jag tydligt min skräck, hur kylan bara svepte över mig och jag tänkte ”han kommer slå mig”. Kanske backade jag ett steg, kanske såg han min blick.. Jag vet inte.
Inget hände..
Varför ligger jag då och gråter över det nu. Varför har jag bara berättat för två personer, en när jag var full och en inatt när jag tvingade mig att säga det. Jag ville att han skulle veta.
Varför tvekar jag att skicka denna text och tänker att det var ju inget. Inget hände..

Hej Lisa! För din egen hälsas skull måste du lämna din kille, annars kommer detta endast att byggas upp och byggas upp. Ta hjälp av människor, här i chatten och i din vardag. Även fast du ej umgås socialt med personer längre på grund av din kille så kan ändå människor hjälpa. Tappa ej hoppet. Du förtjänar sååå mycket mer än vad han får dig att tro och även fast det är jobbigt i början så kommer du att må bättre till slut och vara tacksam över att ha kommit ur relationen. Jag tror på dig! Kram!

Hej,
Känner igen mig otroligt mycket i din text, dock så gick det över till fysisk misshandel senare. Men det började som du beskriver.
Det kan mycket väl vara så att han börjar slå dig också. Men det du utsätts för nu är psykisk misshandel. Och det är ju egentligen det värsta.
Ta till dig tipsen ovan om vart du kan söka hjälp. Och snälla sök hjälp, det kommer bli värre och du kommer bli mer nedbruten. Han kommer kanske också märka att du vill dra dig ur. Och det kan bli värre om han märker att han mister kontrollen.
Det känns hoppfullt att du kommit så långt att du skriver detta och ber om hjälp. Då har du kommit långt! Du har kommit till insikt, vilket är bra. Nu behöver du bara ta steget och höra av dig någonstans eller till någon som kan hjälpa dig. Du kommer att klara det!
Han har ingen rätt att kontrollera dig eller att bestämma över dig. Försök ta kontakt med någon bekant eller liknande, berätta vad det är som händer öppna upp för någon. De kommer att stå på din sida.
Många varma kramar
från en som varit där och överlevt <3

Fy fan. Jag vill köra alla dessa misshandlande misär-män till en öde ö och lämna dem där till sitt öde!
Även jag har varit tillsammans med en psykiskt misshandlande man. Jag förstod till slut inte vad som var upp och vad som var ner, jag fruktade för mitt liv samtidigt som jag bara ville det skulle avslutas och jag visste inte ensom jag var psykiskt frisk längre. Fy fan.

Jag har bara varit tillsammans med såna där SNÄLLA killar. De har aldrig slagit mig men ändå har de fått mig att må fruktansvärt dåligt, och samtidigt fått mig att tycka att det var mitt eget fel. Att det var MIG det var fel på…den där snälla killen hade väl inte gjort något fel?
Någon var fruktansvärt svartsjuk – han ÄLSKADE mig ju, förstod jag inte det? Klart jag inte kunde tycka att en ”act of love” var något fel? Jag fick inte prata med andra killar, oavsett om de var barndomsvänner eller klasskompisar. Jag fick inte vara ensam i samma rum som hans killkompisar på ex. fester. och jag fick inte prata med dem eller med hans bror (som jag tydligen tyckte var skitsnygg??).
Andra killar fick inte prata med mig heller för då raggade de ju och det var ju tydligen MITT fel (för jag kan ju styra över vem som väljer att tilltala mig och inte?), spelade ingen roll om jag gav fan i att svara då eller om jag bad random främling som säger ”hej” att dra åt helvete. Dessutom kunde han inte acceptera att jag haft ett liv innan honom, jag var ju en jävla hora för att jag haft sex med ”han den där killen” 2 år innan vi ens träffats. Det spelade ingen roll hur mycket jag gick på tå för den där SNÄLLA killen för han hittade alltid något att bli svartis på.
En annan SNÄLL kille körde ”the silent treatment” större delen av vårat förhållande. Det var dessutom mitt fel eftersom han ju var rädd för mig eftersom jag blivit ledsen och arg och höjt rösten och ifrågasatt honom en gång(just PGA AV hans jävla silent treatment…). Han lämnade mig ett flertal gånger men visste att jag var svag (nedbruten av honom) och ”inte klarade mig utan honom” så han använde mig för sex. När jag inte ville ha sex så skärmade han av mig helt och var sur. Påstod nåt skit om att han ju BEHÖVDE massa sex för annars blev han deprimerad (och han tyckte inte om att runka, det var ju INTE SAMMA SAK). Flera gånger låg jag där som en död fisk och flera gånger grät jag under sexet, tänkte att han borde reagera men han bara gjorde sin grej (helst flera gånger) och sen var det silent treatment igen.
Inte förrän på senare år, nu när jag strax är 30, har jag förstått hur sjukt allt var och att det inte var mig det var fel på. Ibland önskar jag att jag aldrig kommit till den här insikten för det har varit, och är, otroligt jobbigt att inse hur mycket skit män utsatt en för.

Jag vet inte ens var jag ska börja. Först av allt är jag så himla berörd av ditt inlägg. Jag hade sex månader med en kille som var skit och han sänkte mig psykiskt (och ibland fysiskt). Problemet var att det var inte ”traditionellt gjort”. Han slog mig ju inte, så det var ju ingen stor grej? Jag är så himla glad att jag kom ur det.
Och sedan när jag går in för att kommentera så ser jag hur Lisa har skrivit om sin situation och hur andra läsare vill hjälpa henne.
Lisa – Jag hoppas verkligen du lyckas ta dig ur det här (jag hejar på dig!)
Lady Dahmer – TACK, TACK ,TACK för att du har skrivit om detta! Tack för din blogg ger en chans att diskutera svåra, komplicerade ämnen som ingen annars pratar om. Tack. Det känns verkligen som du gör skillnad och hur som helst så gör du en skillnad för mig.
Kram <3

Stor peppkram och asmycket kärlek! På +-sidan: Du kan språket,du är ung (låter det som) och har hela livet att leva utan denne person som kväver dig. Du kommer från en välfärdsstat som tar ansvar för sina medborgare(kontakta svenska kyrkan och svenska ambassaden* hjälper till med pass ifall du mist ditt*, båda tar ansvar för Sv medborgare; är du utblottad så skall inte detta vara ett hinder för att få hem dig, det är sekundärt). Been where you are, fast i UK. Ta dig ur genast om du kan, om inte; göm nödvändigheter såsom kontaktnummer, lite kläder och annat på annan adress (alt i ett kuddfodral i soffkudde el ngt annat ställe där det kan ligga obemärkt i full åsyn). * Fejka gärna gott humör innan du sticker iväg – ex städa, sminka dig, börja baka en kaka och ”spring till affären för att köpa ägg”. Och kom aldrig tillbaka till honom. Om du vill tömma lägenheten på dina personliga tillhörigheter, så gör inte detta själv! -och vistas aldrig med din ex bf ensam efter att det är klart att du vill göra /har gjort slut. Det kan han få reda på när du inte kommit tillbaka från affären efter ca en vecka, eller hur? En (detta är riktat åt alla) sak om telefonabonnemang: I många länder så kan polisen sätta ditt nummer på prioriterad plats (efter antal utryckningar och att ha sett din situation…) Men den som äger abonnemanget har rätt att ändra numret. Utan din vetskap. Så där ryker din snabblinje till hjälp – och din familjs möjlighet att kontakta dig. Ha alltid en gen telefon, ha alltid ”fuck you Money” på ett eget konto (ca 30 tusen fixar en en flytt med, lätt; men alla sparade slantar kan komma till pass). Alltid. Den du lever med behöver int eveta allt, du är inte skyldig att berätta allt, och du ska ge dig själv möjligheten att försvinna ur bilden när, hur och av vilket skäl som gör att det inte känns ok att stanna kvar

När jag tänker tillbaka på mitt första äktenskap (gjort den resan 2 ggr men no more liksom) så blir jag rätt beklämd över mig själv. För att jag var en så’n ryggradslös stackare som inte såg hur illa jag faktiskt blev behandlad eller ens orkade protestera, kär och snäll och dum som jag var.
Han tog aldrig någonsin till fysiskt våld men styrde mig med dåligt humör och humörutbrott för minsta lilla som gick emot honom. Under tolv år fick jag inte EN endaste komplimang om hur fin jag gjort mig eller hur bra jag gjort något.
Under flera år tjatades det och tjatades det om min ”övervikt” – jag vägde max 62-63 kg vilket är väl inom det s k normalspannet för min längd. Men jag är en kurvig kvinna som aldrig har tillhört den slanka och slimmade kroppstypen.
Jag antogs skulle ha HELA ansvaret för hushållet, matlagning, städning och skulle dessutom vara kåt, glad och tacksam. Jag pendlade 3 timmar om dagen för att inte bli av med jobbet, tjänade uselt men ändå skulle jag bidra mest till matkassan. Och inhandlandet var förstås min uppgift och matlagandet också.
När jag inte hade råd att handla bästa maten blev det gnäll om det inte var värsta maträtten någon eller några dagar i månaden och behövde jag mer pengar för matinköp blev det gnäll och gnöl.
Han gick i märkeskläder och skulle alltid välja det dyraste (om han t e x skulle köpa en klocka), jag hade nätt och jämnt hela skor och gick i omsydda snudd på trasor. Och han gnällde då på hur osnyggt jag klädde mig. Inte för att att skryta, men av allmänheten anses jag ha ”god smak” men jag hade ju inte råd de åren att klä mig snyggt eller moderiktigt (han är så jävla sorgligt ytlig har jag insett åratal efteråt.)
Och inte skötte jag hushållet bra nog heller, städade jag fick jag skäll för att det inte gjordes fint nog.
Min finmotorik är lite off, inget jag rår för faktiskt – tyvärr spiller och dräller jag ofta p g a det. Det hackades på mig över det.
Sexuellt dög jag inte heller. Jag orkade inte och blev inte direkt pilsk av att aldrig känna att jag dög, var älskad eller ens uppskattad.
Förklaringen till hans otrohet med sin trainee på jobbet (bara det så olämpligt så hans egna bröder skakade på huvudet i avsmak) var att jag aldrig bekräftade honom som man och inte vill ha sex – att jag aldrig någonsin blev bekräftad som hans PARTNER hade ju inget alls med saken att göra nej. Dessutom – tog jag någon enstaka gång initiativ till sex så hade han ”viktigare” saker för sig… Allt skulle ske på hans villkor eller inte alls känns det som nu flera år efteråt.
Ö h t så såg han aldrig sin egen del i saker som blev. Det vara BARA jag som var sur, okåt, reagerade ilsket för minsta lilla och aldrig ville göra något och var tråkig när jag inte ville skojbråka för att det jag fick ont i huvudet av det… Att det finns reaktion och motreaktion begrep han aldrig eller så var det ett sätt att manipulera mig för att dra undan mattan under fötterna när han insåg att jag hade bättre på fötterna än honom.
Dumförklarade mig gjorde han också ett antal gånger och skulle vi göra något på fritiden skulle vi bara göra sådant han var bättre på, gud förbjude att vi kunde göra något jag kunde bättre än honom… Ytterligare ett sätt att hålla mig nere och sänka mitt självförtroende.
Jag föreslog att vi skulle börja rida tillsammans men det var helt ointressant. Men nya frun visade sig vara gammal hästtjej, som jag och gissa vem som rider regelbundet numera? Katt ville jag ha, men nej, katter var inget att ha, hundar skulle det vara.
Vem har två katter idag? Gissa…
Denne man sa inte ett berömmande ord om mig offentligt, under våra år tillsammans. Han ville inte hålla handen när vi var ute och gick, på fester kunde han stå och prata med bekanta UTAN att presentera mig och om jag någon gång höjde rösten fick jag gnäll för att jag ”lade mig i deras samtal.”
Att skämta på min bekostnad gick bra och blev jag ledsen så fick jag heta att jag var sur och inte har någon humor.
Med nya frun är det ”min kära hustru” hit och dit, hela tiden fina ord om hur duktig hon är, vilken härligt morbid humor hon har

Tack för att du delar med dig av detta. Det är inte lätt att berätta om denna typ av upplevelse eftersom det inte riktigt finns några bra ord för det. Det är lätt (språkligt) att säga att man blivit slagen, men svårt att förklara andra typer av våld. Jag känner igen mig i precis allt som du skriver Lady Dahmer, min kille tyckte också att kvinnomisshandlarna skulle ha spö. Men att ha sönder saker och nypas kallar man ju oftast inte för kvinnomisshandel. Det var en väldigt ensam period i mitt liv, är så glad över att den är över. När jag hittar orden för att beskriva det som hände kanske jag också kan börja berätta för min omgivning om vad jag varit med om.

Hade skrivit en väldigt lång kommentar om detta men det blev bara fel. Vill bara säga att; innan du slänger ur dig åsikter om att en kvinnas våld mot en man är lika illa som det motsatta, så bör du fundera över var du verkligen står i frågan (du har svängt helt i denna fråga), och tänk på hur mycket det kan påverka tjejer som sitter i situationer där dem känner sig svaga och inte har rätten att säga ifrån då deras män behandlar dem illa. Att säga något i stil med ”om du slår din man får du skylla dig själv att han slår tillbaka, stackars din man” så kan det bli problematiskt för den tjejen i fråga, då en mans våld oftast ÄR värre än en kvinnas (egen åsikt/erfarenhet). Säger inte att du bär ansvar dock, bara att du har ett stort inflytande och makten att förändra liv både till det bättre och det sämre (p.g.a att du är en stor förebild för många kvinnor).
Vi har pratat ut om detta tidigare, både i kommentarer och mejl. Jag vill bara säga; Jag tror inte att du vet hur mycket Du kan påverka främmande människors liv, förvalta det väl. Det här inlägget du just skrev är fantastiskt, och dina svar på tjejers kommentarer här ovan kan jag lova dig förändrar liv till det bättre och får många att förstå sitt värde och sina rättigheter.

Jag tycker att det var så himla bra att du skrev detta, för jag känner att jag verkligen behöver hjälp.
Mitt ex misshandlade mig. Först och främst psykiskt, genom att aldrig någonsin visa mig någon form utav kärlek och genom att klaga på mig och mitt utseende och få mig att känna mig fruktansvärt värdelös. Han våldtog mig regelbundet, ända från start. Jag såg det dock aldrig som det, utan tänkte bara att det var det här ”sexet” som jag förtjänade. Jag var ju så värdelös.
Men sen en kväll så förändrades allt. Han som tidigare använt sig av psykisk misshandel tog nu till knytnävarna. Åh gud, bara jag skriver det här gör att jag känner tårarna välla upp i ögonen på mig….Misshandeln pågick en timme, med knognävsslag och polisgrepp och nackgrepp medan jag grät och grät och grät. Jag har aldrig mått så dåligt som jag gjorde den kvällen. Jag kände mig så fruktansvärt liten, värdelös, utlämnad, svag och förödmjukad. Jag hade sån ångest att jag skakade i hela kroppen och kräktes.
Det var över ett år sedan det hände och jag mår fortfarande dåligt. Men det värsta är att jag skäms över att jag mår så dåligt. Dagen efter misshandeln sa mina föräldrar till mig att jag hade tur, att det kunde varit mycket värre. Mina blåmärken försvann efter några veckor, men såret i mitt hjärta har knappt börjat läka. Men det känns som att det inte spelar någon roll. I slutet av augusti så kommer det bli rättegång och jag har från mina föräldrar fått höra att jag inte borde förvänta mig mer än att han döms till böter. Det är som att de menar att det som hände mig inte spelade någon roll. Att det var en liten parantes bara. Men det var det värsta som jag någonsin upplevt. Och jag skäms över att jag känner så, för jag har läst om kvinnor som hamnat på sjukhus för sina skador, kvinnor som fått brutna armar och ben, kvinnor som till och med blivit dödade efter en lång tids misshandel. Jag borde liksom inte må såhär dåligt, jag borde inte tycka att det var så fruktansvärt. Jag vet inte vad jag ska göra, eller hur jag ska känna.
Kram.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *