Kategorier
feminism & genus

Hur kvinnor porträtteras är inte synonymt med kvinnligt kroppsspråk

Elaine har tagit powerfoton till en artikel. Fotografen bad henne att posera mer kvinnligt men Elaine sträckte på sig och vägrade helt enkelt. Hon önskar att fler kvinnor vägrade ställa upp på gullifiering. I kommentarsfältet så råder det dock skilda åsikter kring hela det här med vad som är kvinnligt och varför det alltid ses som lite sämre.

Jag skriver ju ofta om just det; att det som ses som kvinnligt inte ska ses ner på eller nedvärderas eller förlöjligas (vilket det ofta görs). Jag tänker då oftast på attribut typ klänningar, rosa, smink, klackar och en del egenskaper eller intressen som ses som kvinnliga typ shopping, bloggande, fnitter. (det senare fnyser man ofta hånfullt åt)

Däremot tänker jag att det vi gärna förväntar oss av samt hur vi porträtterar kvinnor, INTE ska uppvärderas eller lyftas. Exempelvis hur vi väljer att porträttera kvinnor som små, oskyldiga, ofarliga, kravlösa och ofta objektifierande. DET kan vi ju skippa. Då handlar det inte om att nedvärdera s.k kvinnliga egenskaper utan snarare om att nedvärdera hur kvinnor framställs av omvärlden.

Hur kvinnor porträtteras är ju inte synonymt med kvinnligt kroppsspråk. Varför porträtteras kvinnor ofta som små och behagande? Varför fotar man lite ovanifrån när man fotar kvinnor? Varför fotar man män underifrån? Varför ska kvinnor sänka hakan eller lägga huvudet på sned? osv. Sen kan man ju även fundera lite på vad kvinnligt kroppsspråk egentligen är och om det kommer naturligt. Varför gör sig kvinnor ofta mindre och vem tjänar på det? Varför antar kvinnor oftare ett behagande kroppspråk än män? Vi lär oss att vicka på höfterna, sitta ihop med benen, krympa ihop, sänka hakan, titta upp osv. För vem?

Eller hur tänker ni?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Hur kvinnor porträtteras är inte synonymt med kvinnligt kroppsspråk”

Jag håller med. Det finns många bra typiskt kvinnliga egenskaper (som vi hittat på är kvinnliga egenskaper) men det går inte att komma ifrån att vara kvinna = vara förtryckt. Den så kallade ”kvinnligheten” är just skapad för att förtrycka att göra någon mindre, skörare, infantilisera medan mansrollen och dess egenskaper är skapad till att utöva makt.
Det är helt enkelt kvinnligt att vara förtryckt och det vore helt enkelt galet att försöka ”bevara” det.

Ja, varför porträtteras kvinnor ofta ur ovanperspektiv och män från grodperspektiv, varför görs kvinnor gulliga och män starka på bild.
Varför speglas ofta mäns position eller yrke i bilden, medan man riktar in sig på ”kvinnlighet” när man porträtterar kvinnor helt oavsett hennes position eller yrke.
Varför går kvinnor med på att minimeras, sexualiseras och gullifieras istället för tas på allvar när de porträtteras.

Min kompis var med i en tidningsartikel pga att hon är politiskt aktiv. När det var dags att ta bild så bad journalisten henne att först sticka fram bakom ett träd på ena bilden och sedan hoppa på en annan. Hade man bett en manlig politiker om detsamma?

Jag håller med.
Jag har en vän som pluggar foto och journalistik och hon tog en bild på en kvinna som satt på golvet, utan att sätta sig ner själv, alltså blev det ovanifrån som bilden togs. Läraren påpekade det för henne och även jag, att man borde valt en annan, mindre utsatt vinkel. Men hon förstod liksom inte, och tänkte inte alls när hon fotade, att bilden kunde ses på det sättet.
Sådant borde det ju pratas mer om i skolor inom just foto och liknande.

Oj, jag har utgått från att det informeras om det. På alla kurser jag har gått där det har pratats om porträtterande av människor (foto, teckningskurser, filmkurser) så har läraren alltid berättat om det här och sagt att hen helst ser att man inte porträterar kvinnor så stereotyp. Men det är väl som allt annat olika på skolor, men det borde verkligen vara obligatorisk kunskap.

Hon har inte helt fel. Visst tusan har kvinnor ansvar får våra egna val, och det VILL vi väl? Men sedan är det ju inte så helt jävla lätt. En juridikstuderande kvinna har ju liksom liiite andra förutsättningar än en kvinna som kanske inte har annat val än att städa eller sitta i en butikskassa… Jag blir lätt matt av alla de här lyckade kvinnorna som förenklar och tycker ”ja men det är bara att bestämma sig, man får det man vill om man vill tillräckligt mycket” e t c… Alltför många ser verkligen bara sin egen verklighet och har NOLL fantasi eller inlevelse i att alla inte glider runt på räkmackor i livet… F ö har jag en bekant som är jurist och som så sent som på 90-talet, när hon utexaminerad sökte jobb fick höra från en advokatbyrå att de inte anställde kvinnor som jurister. Och det där med att begära högre löner… Tyvärr så anser ju en hel del arbetsgivare än idag att kvinnors arbetskraft inte är värd lika mycket som en mans. Så det kan bli så att en arbetsgivare då väljer att anställa en kvinna med lägre lönekrav eller en man. Så helt enkelt och solklart är det fasen inte! Jag tog i på nuvarande anställning. Fick en liten höjning mot det jag hade tidigare men inte ville man möta mig ända fram inte. Hade jag tagit i ännu mer hade jag troligen inte blivit anställd…

Om det var mig du tänkte på så kanske min början på min kommentar att jag inte tycket att vi skulle vara med på att bli obejtifierade försvann bland det andra jag skrev. Vi är ju annars rörande överens som jag ser det.
Däremot så anses öppet kroppsspråk som mer kvinnligt och stängt frånstötande dito som manligt och jag tycker att båda borde premieras. Som det är nu så är det power att inte vara öppen utan att ställa sig utanför för sig själv. Det tycker jag är helknasigt.

Tycker hon gjorde helt rätt, oavsett vad fotografen tolkade in i det. Hon gillade det inte och ville inte framstå så, tycker jag räcker.
Sen om någon utstrålar någon form av stereotyp kvinnlighet helt naturligt ser jag egentligen inte som något problem.
DET VIKTIGA ÄR JU ATT VI INTE TRYCKER IN MÄNNISKOR I STEREOTYPER.
Det du beskriver skulle ju alltså fortsätta existera, men i mycket mindre omfattning, eftersom det inte skulle konstrueras ifall vi inte tryckte in dom i rollerna.
Själv älskar jag att fota rockartister, får jag fota kvinnliga ibland så ser jag det som en bonus, för det finns faktiskt en del.
För några dagar satt jag och försökte rädda en bild från i höstas som blev fel i ljus och färg Bilden går totalt tvärs emot allt du beskriver, här sprutar det attityd. Räddade den genom att göra om den i svartvitt och rensa bort bruset. Sen lade jag ut den på bloggen.
http://kajsalisasblogg.wordpress.com/2014/03/04/inte-nojd-men-nojdare/
Nu anspelar ju det här på sex istället, men det finns knappast något snällt och undergivet i det. Det är precis som dom manliga från Elvis, Mick Jagger, Iggy fram till dagens rockartister typ Danko Jones alltid gjort. Ser inget fel i att tjejer tar över scenen och gör samma sak. Det är en roll man spelar och ingenting annat.
Bara älskar att teckna sådana här kvinnoporträtt 🙂

Precis, det är ju bland det första man går igenom på Fotokurser är ju att när någonting fotas uppifrån så ger det intrycket av att objektet (!) på bilden är lite mindre värt, liten, lägre stående. Så ÄR det och det är så himla trist att fotografer fortsätter instruera kvinnor att hålla den kroppshållningen som ofta följer med att fota uppifrån.
Nej, det är ingenting som riktigt kan ”uppvärderas” det är så vi uppfattar världen, det vi ser underifrån tycker vi är lite häftigt och ser upp till (i dubbel mening) medan det vi ser uppifrån ser vi lite ner på…

Jag var nyligen med om en inspelning. De frågade mig om jag inte skulle ha lite mer läppstift på mig. ”Kanske en rödare nyans?”. De ville bl.a. även jag skulle vara käckare och fnittrigare. Det slutade med att en från inspelningsteamet fick lämna då jag lackade. Fick nog en anmärkning att vara besvärlig…
Buhu.

Jag håller med. Det är en stor skillnad på att uppvärdera attribut och att skriva under på hur kvinnor porträtteras och jag tror att det ligger makt i det, att inte låta sig porträtteras som människa utan eller med mindre makt. Att vara kraftfull istället.

Tänker som du och vägrar, helt och hållet TOTALvägrar, att förminska mig själv vare sig fysiskt eller mentalt för att behaga. Fick en gång rådet att ”göra mig mer blond” för att inte skrämma killar jag dejtade. Det givna svaret från mig blev att ”om en man inte klarar den jag är mentalt så är han ändå ingen kille för mig.” Varför det är så här? Det hänger väl ihop med det gamla tröttsamma att kvinnor främst är till för att vara knullbara och globara snarare än alldeles för vår egen skull.
Nä, stå bredbent, lägg armarna i kors, lägg inte några huvuden på sned och sluta behaga och vara gulliga säger jag. Och de som har problem med det är de som har problem, inte de kvinnor som vägrar göra sig ”mer blonda” för att inte stackare till män ska känna sig så hotade…

Åh, när jag dansade abiturientbal och såväl jag som min danspartner var tjej…. Jädrar vad vi fick snacka med fotografen för att inte ta en ”spexig bild” utan en helt vanlig bild som alla andra danspar tog. Fotografen bokstavligen slet sitt hår över att vi vägrade ställa oss med ryggen mot varann och spreta med armarna (?). Endast för att vi var samkönat danspar och han inte ville ha homovibbar antar jag…

Jag håller helt med i att inte fortsätta spela med i förminskandet av kvinnor, att alltid porträttera kvinnor som glada, tillgängliga eller som objekt osv. Men gällande ”oskyldig, ofarlig, kravlös” så känner jag att det kan handla om något annat. Jag värnar om att alla människor ska få visa sig mjuka, visa snällhet, omtanke, medkänsla, och att det helt enkelt inte ska finnas behov av att behöva visa att man minsann kan klösas. Jag förstår att vi kvinnor inte har kommit dit ännu – vi behöver fortfarande visa klor för att ta oss fram, men det finns en fara i att vi vinner respektabilitet enbart genom att ta till oss och anamma traditionellt manliga uttryck. Att visa sig farlig, mäktig, kunnig, aggressiv – ryms i beskrivning av hur vi ofta porträtterar män och även om det kan kännas fantastiskt att få bli tagen på allvar så tycker jag vi kan börja ifrågasätta varför en behöver just dessa egenskaper för att bli tagen på allvar.
Angående kroppsspråk i det offentliga rummet så är jag också kluven, jag kan känna mig väldigt begränsad och det finns en stor poäng i att markera genom att ta stort utrymme när det gäller män som blivit vana att tar plats på bekostnad av kvinnor utrymme. Men jag tycker också att det samtidigt finns något fint i att kvinnor ofta har ett kroppsspråk som tar hänsyn till andra, som flyttar sig när någon går förbi, som lägger ihop benen för att inte inkräkta på andras utrymme. Men SJÄLVKLART – kunna ta den plats man behöver och bre ut sig när det inte går ut över andra. Tycker ändå främst det är männen som behöver ändra, att ta mer hänsyn, sluta gå in i andra med sin kroppshydda och lägga ut armbågar, knän och fötter så att det stör andras utrymme. I en idealvärld skulle väl alla kunna visa hänsyn utan att det innebär att andra trampar över. Hoppas ni fattar vad jag menar, ville mest nyansera.

Gullifiering = dagens ord!
Jag uppskattar Lady Dahmers vilja att inte automatiskt förkasta klassiskt kvinnliga egenskaper och attribut. Jag föredrar att vara snäll så långt kan, jag gillar att fnittra och har smink nästan varje dag.
Men ofarlig? Nääj. Gullifierad? Not so much. Nåde den som fotograferar mig uppifrån säger jag bara… #jagäringenbratzdocka

Jag kollade ikväll på intropresentationerna till ”Let´s dance” som jag i övrigt inte tittar på, och reagerade på hurpass många det var av kvinnorna i dansparen som tittade (oftast uppåt) mot mannen, medan männen oftast bara tittade stadigt in i kameran. Bläh för skillnaden.

Allt har sin plats. Den decimeringen av starka kompetenta kvinnor som lätt sker i fitisamanhang får mig dock att se rött. Varför i helvete ska en affärskvinna klä av sig, posera som ett sexobjekt eller objektifieras?

Nu tänker jag tipsa om en sak som inte är helt relaterad till just detta inlägg, men ändå halvt relaterat eftersom det också har att göra med kvinnliga ideal. Du skriver ju ofta om, och ifrågasätter, sådana saker i din blogg:
Har du hört talas om denna nya docka som lanserats, som ett mer normalbyggt alternativ till Barbie? Det vore intressant att höra vad du tycker om den.
https://www.lammily.com/average-is-beautiful

Tror anledningen till att jag från början reagerade negativt på dina bilder var att de inte stämde med mina förväntningar om dig som allvarlig och seriös.
En annan liknande sak kanske: Kvinnliga företagsledare och andra höjdare som visas på ett ”kvinnligt” sätt – ”snälla, ofarliga, tillgängliga”. Detta har nog alltid frustrerat mig av samma anledning, att det inte stämmer med mina förväntningar och intryck i övrigt.
Vem tror att dessa höjdare är snälla och ofarliga? Inte så mycket mer än deras manliga kollegor väl? Och inte är de tillgängliga för mig i alla fall. En oärlig bild är värre än tusen lögner och halvsanningar.
Uppfattar denna porträttering snarare som en maktdemonstration. ”Jag har makten, rikedomen och ett betydande utseendekapital. Ni män kan ju drömma om att få en kvinna som mig. Ni kvinnor kan drömma om smulorna från mitt bord.”
Tvivlar väl inte på att överklasskvinnor har sina sorger och bekymmer, även om det kan kännas avlägset. Men klarar de sig inte rätt väl strukturer till trots? Har svårt att se dem som fullt så oskyldiga som de framställs eller framställer sig.

Om jag skriver allvarliga krönikor så använder jag alltid seriösa bilder till. Men jag ÄR ganska ;-P. Alltså oseriös ibland, glimten i ögat, humoristisk osv emellanåt och just i bloggen blandar jag allvar och trams. Och då vill jag ju såklart att bilderna här ska representera det och mig. Den här bloggen började som en humoristisk mammablogg.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *