Kategorier
feminism & genus

Ett nödrop från en medsyster

Fick en kommentar häromdagen och jag känner mig helt otillräcklig när jag får den här typen av mail eller kommentarer och tro mig, de kommer ofta ofta ofta och förtjänar genomtänkta kärleksfulla stöttande svar. Så jag tänkte att vi får svara tillsammans. Berätta gärna om era erfarenheter, tankar, om livet efteråt.

Att hon inte gjort fel vet vi ju. Det vet nog hon också men vi lever i en kultur där vi fullkomligen hjärntvättas att tro att ansvaret för vår säkerhet, för vår eventuella utsatthet och för männens sexualitet samt beteende ligger i våra egna händer. Och kvinnor som säger ifrån, anmäler eller kräver ansvar av förövaren är besvärliga och obekväma för de tvingar omgivningen att ta ställning.

Hej.

Skriver till dig i nåt slags nödrop. Jag är så himla, himla ledsen. Känner mig rädd, arg, smutsig. Jag har polisanmält en kollega på samma kontor för sexuellt ofredande och det känns så helvetes jävla jobbigt att träffa honom på måndag igen. (Har tagit semester sedan detta hände, i cirka två veckor.) För att inte röja, eller att detta ska kunna kopplas till mig, vill jag inte berätta detaljer. Men i grova drag så var vi på samma fest, och jag blev stupfull. Jag somnade och vaknade av att han hade handen innanför mina trosor och tog på brösten innanför linnet.

Har skämts så jävla mycket men bestämde mig till sist för att polisanmäla. Nu vet jag inte om jag har gjort rätt. Det känns som om alla på arbetsplatsen (har berättat om det) är på min sida, samtidigt som jag får känslan av att chefen tycker att jag inte skulle ha polisanmält.

Att vi på nåt sätt skulle ”reda upp det” på jobbet och att jag har ansvar för det som hände iom att jag blev så full. Känns också som om de andra anser att det som har hänt har hänt, och de är på min sida, men att jag ”måste förlåta”, typ. Själv känner jag mig bara så jävla kränkt och arg. Han har erkänt, och även inför en kollega. Skyller på fyllan och ”minns inget”.

Tro mig att jag har skuldbelagt mig själv. Jag är en stark kvinna, välutbildad, feminist OCH ÄNDÅ TÄNKER JAG ATT DET NOG ÄR LITE MITT EGET FEL ÄNDÅ! Jag känner stor skam över det han har gjort. Är asrädd att polisanmälan ska läggas ner, för då ”har det ju inte hänt”.

Jag vet inte hur jag ska orka. Snälla, snälla, kan du inte ta upp min kommentar och ge mig lite systerlig styrka. Känner mig så jävla ensam.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Ett nödrop från en medsyster”

Hatar att vi kvinnor alltid tvingas vara starka och gå vidare som att inget har hänt. Tycker att du gjorde helt rätt i att anmäla iaf. Din kropp dina villkor. Kram!♡

För det första, du gjorde rätt. Och här är min erfarenhet av en liknande situation, dock så blev jag inte utsatt fysiskt.
Jag pluggade en yrkeskurs på en privat skola. En lärare på skolan höll ofta och tafsade på tjejerna och gav sexistiska kommentarer. Det slutade med att på skolfesterna (liten skola) så var de andra lärare där, inte för att ha trevligt utan främst för att hålla koll på denna lärare. Anledningen till att han var kvar var för att ingen av de utsatta tjejerna vågade träda fram. En kväll, var vi ute ett gäng och han hängde på, han blev full och vi andra också och vi började diskutera relationer. Han och jag hade skilda uppfattningar om något och han klarade inte av att bli motsagd. Diskussionen slutade med att han hotade mig med att förstöra min framtida karriär (liten bransch med mycket makt och konkurrens). Han sa att han hade makten att svärta ner mig.
Det jag gjorde var att dagen efter, samla ihop de elever som bevittnat hans sexuella övergrepp mot andra och de som utsatts. Jag uppmuntrade dem att under min ledning och med gemensamma krafter träda fram. Alla gjorde det utan en tjej som gick i hans klass (väldigt få tjejer i klassen). Vi tog ett möte med skolledningen och lärarna och vips, dagen efter var han borta, alla hans hot, sexuella kommentarer och övergrepp kom fram. Ledningen hade väntat på detta. Jag fick mycket tacksamhet för detta tilltag men också mycket kommentarer från hans klass att jag gjorde fel (de var nu tvungna att smöra och börja om från början med en ny lärare och de tyckte det störde deras skolgång). Just den kommentaren om smöra kom. Men de positiva kommentarerna gav mig styrka och jag hade mycket stöd, alla vi gav varandra stöd.
Det jobbiga var att den nu sparkade läraren bodde granne med mig och hans fru jobbade kvar på skolan.
Men vet du, jag gick med huvudet högt sen.
Sådant här ska inte få förekomma och du gjorde rätt. Det är läskigt och ångestfyllt men vet du, man ångrar oftast sådant man inte gjort. Du anmälde, och denna handling är ett första steg till styrka. Du visar här att han inte kan reducera dig till ett offer, du är en kvinna, en Amason. Lycka till och hoppas du mår bättre snart.
Kram

Otroligt starkt av dig att polisanmäla och ta upp det med både chef och kollegor! Jag kan bara föreställa mig hur nervös du är inför jobbet imorgon. Vad du än har för känslor om det hela, så låt dem komma ut och acceptera dem. Ingenting du känner är fel.
Kör på magkänslan och kom ihåg att du inte behöver vara på något särskilt sätt mot varken idioten som trakasserade dig eller någon annan. Du har rätt att säga att du inte vill diskutera saken om någon vill prata om det och du har förstås också rätt att säga precis vad du vill om det. Om någon på din arbetsplats, kanske chefen då, kommer med något förslag hur ni tillsammans ska hantera situationen, så behöver du heller inte bestämma dig med detsamma vad du vill göra! Ta dig rätten att säga att du tänker på saken över natten.
Vet inte om det ens är möjligt att en polisanmälan kan läggas ner? Jag hoppas verkligen inte det. Jag hoppas kollegan som jävlades med dig får sparken. Det skulle vara ett jävla bra ställningstagande av din chef! Jag hoppas också att du fortsättningsvis får bra stöd av andra kollegor och att polisanmälan får stå kvar! Stå på dig och KRAM!

Du gjorde helt klart rätt. Även om polisanmälan skulle läggas ner (vilket isåfall är helt sjukt) så har du åtminstone dragit en egen gräns och visat att du inte tolererar sådant, vilket är otroligt modigt när vi lever i detta patriarkala samhälle. Din kropp är din egen, även om du är full, och även om han är full. Det spelar absolut ingen roll, vad han gjorde var otroligt kränkande! Jag tror att det är väldigt många som önskade att de var lika modiga som du. Stå på dig och kom ihåg detta! Skit i vad chefen tycker, hen verkar vara konflikträdd, vilket inte är ditt problem. Kärlek och styrka till dig!

GUD VAD BRA ATT DU POLISANMÄLDE!!!! Var stolt över dig själv! Jag är så himla glad att du orkade. Så provocerande att din chef inte ger dig ditt fulla stöd, även om det handlar om att hen ”bara hintar” om att du inte borde polisanmält. Genom din polisanmälan har du stått upp för dig själv, för andra som blivit sexuellt ofredande och markerat att det här inte accepteras.
Är verkligen ledsen för vad du blev utsatt för. Hoppas du får upprättelse. Försök påminna dig själv om att du har noll skuld i det här och att det är din arbetsplats ansvar att stötta dig i detta. Och när det känns tungt – kom ihåg att du har dina feministsystrar som backar upp dig whenever! Heja dig!

Till min medsyster; Det är ABSOLUT INTE ditt fel och du behöver inte förlåta den där skithögen om du inte vill. Du är modig som gjorde det rätta och anmälde det aset. De flesta av oss är för rädda, och tyvärr är vi många med liknande erfarenheter. Du är en hjälte, att dina andra kollegor stöttar tyder på att de är normala. Om din chef inte gör det är hen en jubelåsna. Facket kan säkert stötta dig i detta också! Håller tummarna för dig!

starkt jobbat att anmäla. en av mina vänner blev våldtagen av sitt ex, hon fick en enorm trauma av det att hon desperat började dejta vem som helst för att bli av med de hemska känslorna hon fick efter, men hon vågade inte anmäla honom. Idag mår hon bättre men det tog flera år så polisen måste fan ta sådant seriöst!
På tal om annat nu, lady dahmer har du sett Natasha peyres blogginlägg om könshår.? wow vad hon låter så himla korkad, och kommentarerna till inlägget skrämmer verkligen mig. usch vilka trångsynta jävlar.

Vet ej om detta hjälper, men jag har iaf lärt mig att det bästa skyddet mot skam är ilska. Bli förbannad! Det är du redan antagligen, men så fort skamkänslorna börjar ta över, påminn dig själv om hur knäppt detta samhälle är som får dig att ifrågasätta dig själv, vilken idiot din kollega är som gjord som han gjorde, hur orättvis och fel hela situationen är. Vad som helst som får dig att bli arg istället. Det kanske inte alls är samma för dig, men för mig är ilska i alla fall mycket lättare att bära än den där skammen.

För 5 år sen blev jag sexuellt utnyttjad av en bekant till min kompis, i samma väns sommarhus. Det var en mindre tillställning o han hade varit rätt aggressiv hela kvällen men jag sa inget om det till mina vänner för jag ville inte ”förstöra festen”. Det slutade med att jag söp mig rätt full för jag var så obekväm och sedan blev våldtagen, vill inte gå in på detaljerna av det men jag har fortfarande inte berättat för den kompisen om det som hände. O att polisanmäla är det inget snack om. Jag är alldeles för feg.
Det är så JÄVLA starkt och modigt av dig att våga polisanmäla o berätta för de som känner honom. Jag ser mig som en rätt modig person men jag har inte vågat. Varenda kvinna som vågar vara öppna med sina upplevelser ska ha en så stor eloge. Vi andra också som orkar leva med det varje dag, men det kräver ett annorlunda slags mod att berätta tror jag. Att kräva rättvisa fastän processen för det är lång, svår o krävande. O att din historia når ut till så många nu tack vare LD gör att du lyckats stärka så många av oss andra ”starka kvinnor” som lever med våra trauman. Att du berättade för dina kollegor o polisanmälde o är öppen med det här är enormt o du ska vara stolt! <3

Du är inte feg! Det är såklart fantastiskt att vissa orkar anmäla men de som inte gör det är inte fega bara för att de inte orkar ta ansvaret att driva en process mot sin förövare i ett ruttet system som de vet kommer att tufsa till dem alldeles oavsett vad slutresultatet blir.
Det som hände dig var fruktansvärt och ingenstans kan du avkrävas ett ansvar för att orka driva process emot det – det borde vara samhällets ansvar helt och hållet! Massor med systerlig kärlek till dig <3

Lätt för mig att skriva det är inte ditt fel vet av egen erfarenhet hur man skuldbelägger sig själv. Att man på nåt ändå hade nån del i det. Vänd på det. Hur kan man få ut nåt sexuellt av att utnyttja nån som inte är med på det. Hur får man ens dom känslorna. Hur kan man ens bli kåt… Det funderar jag på mycket.
Jag tycker du är stark som klart och tydligt visar för omgivningen att det han gjorde var fel. Din kropp är din. Bara din.
Behöver du mer stöd att prata finns föreningestorasyster.se

Helt rätt att anmäla, oavsett det leder till något konkret eller inte. Needless to say – det är inte du som ska skämmas.
Alltid detta skuldbeläggande när någon förbrutit sig mot en…
Tänk så många gånger man sett någon berusad och ÄNDÅ gett fan i att tafsa på vederbörande! Come to think of it – typ 100% av fallen!
Jag råkade ut för ett sexuellt ofredande och gärningsmannen fälldes och detta var nog tack vare att hela skiten passade exakt in i mallen:
Gärningsmannen: okänd av mellanösternursprung
Tillvägagångssätt: överfall
Tidpunkt: lunchtid en shoppinglördag
plats: centralt i mellanstor stad, dock en aning off (100 mfr stationen)
Min klädsel: kom direkt från jobbet på ICA – köttavdelningen, iklädd blodfläckad stor-t-shirt med ICA-tryck…
Äcklet hoppade fram ur en buske, gick efter mig några meter, passerade mig, gjorde en helomvändning och tafsade på mig på vägen tillbaka. Jag ringde polisen, han greps och det blev rättegång ett år senare. Bisarrt.
Fick så klart frågan om vad jag hade på mig…
Råkade värre ut något år tidigare, men det anmälde jag inte. Då var det en man jag hade en relation med; en snubbe som alla visste hade en mycket trasig och trasslig bakgrund (t ex fängelsevistelse för misshandel). Han var blond svensk och typ 7 år äldre än mig. Vi hade en kort, stormig relation och han var mycket manipulativ och svartsjuk, men mycket duktig på att dupera sin omgivning. Anmälde aldrig, för jag hade nyligen sett Thelma and Louise och visste att det skulle varit dödfött. Dessutom verkade alla i vår gemensamma omgivning tycka att han var en hyvens kille och försökte fixa till sin tillvaro.
Uppdatering: för närvarande sitter han tydligen i fängelse för våldbrott. Igen.
Alla har väl druckit för mycket någon gång och det är sjukt att man ska behöva skämmas för något man INTE gjort- det är inte DU som utnyttjat någon på fyllan, det är inte DU som tvingat dig på någonsomär försvarslös. Den som gör något sådant ska stå med skammen, inte den som blir utsatt. Lätt att säga, men svårare att leva efter, men skam den som ger sig – vi måste jobba för att befria alla utsatta för en skam som inte är deras. Ståpå dig, annars gör någon annan det. Igen. Kram på dig <3

All pepp och styrka till dig!
Fattar att det är svinjobbigt, men om något någonin ska förändras måste vi insistera på att lägga ansvaret där det ska vara, och dra fram det i ljuset, inte gå med på att ”lösa det” i all ”vänskaplighet”. Håller också med Sandra här ovanför, att det nog också är skitviktigt att du satt din egna, tydliga gräns. För var och en som gör det, och står ut med att vara den som gör det, trots allt skit som kan komma med det, blir det lite lättare för nästa. Det finns fler att luta sig mot, fler som tillsammans kan bilda en starkare röst för vad som inte är okej, och var ansvaret ska utkrävas. Så förutom pepp och styrka, också ett stort fett TACK för att du bidrar till något bättre för oss alla!

Så jävla bra gjort!! Om du känner dig det minsta osäker eller skamsen då du träffar han på jobbet försök minnas att det är HAN som ska skämmas!! Du har inte gjort någonting fel.

Jag vill börja med att säga att jag blir irriterad på alla som skriver att ”du gjorde helt rätt att anmäla” klart att det är rätt att anmäla men när man skriver så antyder man samtidigt att det är fel att inte anmäla. I en sån här situatin finns det inget rätt eller fel tillvägagångssätt för den utsatta.
Däremot håller jag med om att det är modigt av dig att anmäla! Även om det inte leder till någonting så kommer han iaf kallas till förhör, och det blir en markering både mot honom och för din egen självrespekts skull.

Nej det enda rätta är inte att anmäla! Men det är rätt att stå upp för sig själv! I hennes, och mitt fall var det att anmäla. Men det är inte det alla vill och det förstår jag! Det är lika roligt att gå igenom ett förhör som det är att bli utnyttjad. Men då la jag i alla fall stor del av skulden där den hörde hemma.

Vet precis hur det där känns. Jag råkade somna på en fest (måttligt berusad) och vaknade senare upp av att en manlig ”vän” hade kuken mellan benen på mig.
Jag skämdes och la skulden på mig själv. Hade jag inte druckit, hade jag inte åkt dit, hade jag inte lagt mig just där osv osv.
Men det var fan inte mitt fel. Det är inte mitt fel att vissa inte kan hålla sina händer i styr!
Lika lite är det ditt fel att han tog sig friheten att ta på din kropp mot din vilja. Han äger inte dig. Det är DIN kropp och DU bestämmer över den. Att du anmälde och även delade med dig av händelsen till din arbetsplats visar för mig att du är stark och vågar säga ifrån. Jag förstår känslorna men det är tyvärr normalt att känna så, men det är fortfarande inte du som ska bära på skulden.
Du gjorde helt rätt.

Jag beundrar dig, du är otroligt modig och stark som vågar anmäla och prata med kolleger och chefen om detta.
Jag var med om en liknande händelse för snart tre år sedan och jag berättade aldrig för min chef, eller min dåvarande pojkvän om övergreppet – och jag polisanmälde aldrig. Några av mina arbetskompisar visste och stod bakom mig, men (framförallt) killarna uppmanade mig att ignorera killen som övergripit sig på mig, för ”allas trevnad”. Jag vågade aldrig polisanmäla. och jag vet inte om jag vågar idag heller.
Men jag känner ett hopp och en styrka när jag läser ditt meddelande. Massa styrkekramar till dig och DU ÄR INTE ENSAM! <3

Efter en våldtäkt för ett och ett halvt år sedan så var den hårdaste stöten när polisutredningen lades ned, just eftersom precis som du skriver så ”har det inte hänt”. Det polisväsendet säger i de fallen är att du som offer inte har tillräckligt med trovärdighet. Det blev för mig som ett inre krig en lång tid efter det. Ett krig mot känslor av att vara en smutsig lögnare som hittat på allting, att det var mitt fel som var intresserad från början och var berusad. Att jag hade kunnat förhindra det om jag vetat om det på förhand, men det är just det som är saken; Ingen av oss är synska. Vi kan inte veta vad andra människor ska utsätta oss för och vi kan inte styra över det.
När jag träffade polisen så var det bara fråga om huruvida jag sagt nej tillräckligt hårt, vad jag hade på mig, hur mycket jag druckit. Det spelar ingen roll, det var inte du som bestämde dig för att ge dig på någon som inte var med på det.
Strunta i alla som säger att man måste släppa taget, det var det värsta jag fick höra. Tillåt dig själv att vara arg, ledsen och förbannad precis så länge som du behöver det. Det här önskar jag att någon sagt till mig. När jag lade så mycket tid på hur andra skulle reagera och lyda andras råd om att gå vidare så fanns det ingen plats för att komma tillbaka på mitt eget sätt. Ständigt förminskas våra känslor för att fungera i en roll av fromhet. Att vara den större människan, som att det är vårt fel att vi inte bara kan släppa det hur som helst.
Jag önskar lycka till, och minns att det som verkligen hänt lever i minnen och hur vi känner över de minnena, inte i ett kuvert från polisen. Det är den emotionella processen som är viktigast, att inte låta det knäcka oss – och om det knäcker oss totalt och vi ligger i tusen blodiga skärvor på köksgolvet så kommer vi ändå orka resa oss upp när vi har gråtit ut.
Fred och kärlek

Jag tycker att det är otroligt svårt att ge ett rakt svar i sådana här lägen. Du har absolut den juridiska och moraliska rätten att anmäla. Det var ett övergrepp och det var INTE ditt fel alls – det spelar ingen roll hur berusad du var. Du skall inte heller behöva skämmas och har ingen skyldighet att förlåta (jag tror att omgivningens önskan att man skall förlåta och gå vidare mer handlar om att de vill slippa det obekväma i att faktiskt själva aktivt ta ställning och hantera konsekvenserna av det).
Om det är ”Rätt” val att anmäla kan dock bara du själv känna. Å ena sidan markerar du tydligt att det han gjorde var fel och står upp för dina rättigheter, men å andra sidan är det en jobbig process där man känner sig utlämnad och det tyvärr ofta resulterar i att ärendet läggs ner även om det inte betyder att han hade rätt och du fel.
Jag har själv varit i liknande situationer och valt att inte anmäla, men sedan alltid ångrat detta så det känns som om jag i min feghet lät dem ”komma undan” för lätt och inte stod upp för mig själv tillräckligt.
Hoppas i alla fall att du har bra stöd i detta läget och att du får möjlighet att bearbeta det du varit med om. Vissa kommer alltid försöka få det till att det inte är en så stor grej, men det är ett enormt svek man upplever.

1. Du måste inte förlåta personen (om det var så du menar), såvida du inte vill det. Bara du som bestämmer.
2. Det finns inget att reda ut, du har blivit utsatt för något du inte ska bli utsatt för oavsett ”omständigheter” som fylla. Usch! Det är inte du som har gjort fel, eller ”får se ditt ansvar” i det hela.
3. Du är bäst. Jag hoppas att du själv känner det, eller kommer att känna det. Du har gjort så rätt, såå jävla rätt. Tvivla inte på det.
Hoppas peppen förmedlas till dig! Du äger!

Hej medsyster!
Det den personen utsatte dig för är brottsligt. Helt oacceptabelt. Du var modig och anmälde. Jag förstår att det känns för jävla jobbigt men Snälla orka lite till. Orka stå på dig, orka håll huvudet högt, orka kräv din rätt på arbetsplatsen, orka rättegången om der blir. Orka förpassa skammen där den hör hemma – hos förövaren. Snälla orka lite till. Kram.

Du har blivit förgripen på, förnedrad, utsatt för sexuellt våld.
Att du inte var vid medvetande (bakgrunden till detta är irrelevant) gör brottet – moraliskt sett – särskilt hänsynslöst och ondskefullt!
Detta är fakta och påverkas inte av utfallet av din anmälan.
Sandra har en viktig poäng, tycker jag. Frågan är om det ens är möjligt att känna skam samtidigt som en känner ilska? För det förstnämnda klandrar en själv – det senare försvarar en!
Tro inte att du behöver vara ”förstående” och förlåtande för att vara en bra människa. Du har all rätt att vara arg, hämndlysten och kräva upprättelse och konsekvenser – och frågan är om inte detta är den mest sunda reaktionen!

För det första så vill jag skänka så mycket kärlek till dig som jag bara kan. Jag vet att det är svårt, speciellt när alla i närheten gör det ännu svårare. Jag förstår att det måste vara jättejobbigt att du känner skam och mår dåligt över att känna så, jag har känt likadant. Det kan bli som en ond cirkel, och man dubbelbestraffar sig själv.
Jag hade en pojkvän som misshandlade mig, jag lämnade honom. Jag polisanmälde händelsen, och jag kan säga att det var många som hade mycket att säga om det; ”du måste ju ha gjort något” ”det är hemskt att det hände, men kunde ni inte ha pratat om det istället? Han mår ju så dåligt, ska han behöva gå igenom det här också?” ”du ljuger, jag förstår inte hur du kan vara så vidrig att du hittar på något sånt här” ”man måste välja sida”. Det finns ändlösa exempel på hur våra ”vänner” reagerade, men de flesta, även de som tyckte att händelsen var fruktansvärd, tyckte att jag hade gjort fel som polisanmälde. Jag kände en sån otrolig skam över att han hade gjort så, och så kände jag skam över att jag ens kände skam från första början.
Det du har gjort är så otroligt modigt och starkt. Jag tycker det är fruktansvärt hur chefen har behandlat dig när denne borde ha stöttat dig.
I mitt fall lades polisanmälan ned och det kändes som en stor käftsmäll. Jag delade din oro för nedläggning och när det kom: ”åtalet har lagts ned på grund av bristande bevisning” eller som jag läste det ”du ljuger”, så kändes det som min värld gick under. Det var otroligt jobbigt länge, men det gick att vända.
Att bli sviken av rättssystemet sådär är fruktansvärt, det borde inte få gå till så, och jag hoppas verkligen att han blir dömd. Jag började plugga juridik efter den här händelsen för att förstå hur det kunde gå till såhär, och blir han inte dömd så är det inte för att de inte tror på dig. Jag tänker inte försvara rättssystemet för jag tycker att det är rent ut sagt skit för alla förutom de som begår brott, deras rättssäkerhet är skyhög, men det är den inte för dem som förövarna utsätter för brott. Men jag vill verkligen poängtera, läggs åtalet ned så är det inte för att de inte tror att det inte har hänt.
Och de som anser att du ska förlåta honom kan, ursäkta språket, dra åt helvete. Det måste du inte alls.
Skulle du vilja veta något om den juridiska processen finns jag i kommentarsfältet.
Kärlek till dig, det är absolut inte ditt fel och jag tycker att det var otroligt modigt och starkt av dig att polisanmäla.
Jag ber även om ursäkt att mitt inlägg är rörigt och innehåller ovårdat språk, jag blir så illa berör av sånt här och känner igen mig så väl.
<3

Det var rätt av dig att anmäla. Din chef tycker säkert att det är jobbigt för nu blir det jobbig stämning på arbetsplatsen. Det är din kollegas fel, som begick ett sexuellt övergrepp. Sexualbrott ska anmälas och inte hanteras internt på en arbetsplats, bara att antyda något sådant är ju helt befängt. Stå på dig. Jag beundrar dig för att du anmälde och visade att sexövergrepp inte är ok.

Det var hans aktiva val att utnyttja tillfället. Så det är VERKLIGEN INTE DITT FEL!!
Han ska straffas och be om förlåtelse, när du är redo kan du ge honom den.
Så himla bra att du anmälde, heja dig!!

Du har gjort helt rätt! Jag har efter mycket terapi äntligen lagt hela skulden på min förövare. Jag har hittat på hur många ursäkter som helst å hans vägnar. Men jag inser nu att han hade våldtagit oavsett vad jag gjorde. Jag sa nej flera gånger och sov senare när han började på riktigt! Mest troligt så har han också massa ursäkter till varför jag ville eller liknande. Jag anser att jag inte blev särskilt välbemött hos polisen men han fick det i alla fall svettigt en stund. Du kommer ta dig ur det här. Strular chefen så hör av dig till ditt fackombud. Stå på dig! Du klarar det!

Vill bara säga att du gjorde allt rätt, även om det inte känns så. Du har inte gjort något för att hamna här, det är inte ditt fel utan bara, bara, bara hans ansvar.
Jag råkade ut för en mindre allvarlig snuskgubbe (flirtig och kramig) som jag städade för, och tänkte på precis samma sätt. Att jag fick skylla mig själv som inte sa ifrån första gången det kändes jobbigt, att jag skulle förstöra stämningen och vara jobbig – han kanske bara var snäll? När jag efter ett halvår tillslut vågade prata med min arbetsledare sa han att han förstod att det var jobbigt men pratade sen om hur snäll kunden egentligen är, att han pratar så fint om sina barn och inte är farlig, utan slutar om jag säger ifrån. Kände mig så JÄVLA dum efteråt, som tagit mod till mig att säga något ”fast att det inte var SÅ allvarligt”, sen föll allt platt. Det är som att vissa å ena sidan tar det på allvar, men inte så mycket allvar som det faktiskt förtjänar. Lite lagom allvar räcker liksom, så att det inte blir FÖR jobbigt. Min arbetsledare pratar fortfarande gott om den kunden medan jag alltid oroar mig för att vara ensam med honom.
Ville bara berätta så att du vet att vi är många som upplevt liknande saker och att du inte är ensam!

Alltså hur tänker idioter som säger att man ska reda ut sådant på arbetsplatsen?
I vilket universum tänkte dom att det skulle funka.
”Jo vi bokar konferansrummet klockan 10 för att reda ut ett par saker.
-Jasså Pelle, du hade drukit några öl och såg Lisa ligga där och tänkte det var en bra ide att försöka våldta henne
-Och du Lisa kände att det kanske inte var så bra tänkt.
Ja men så fint då är vi väl överens. Ska vi ta en uppföljning på detta om tre veckor?
-Lunch, någon?”

Om det fungerar för båda parter så kan så kallad medling vara ett sätt att hantera brott på, men det förutsätter att brottsoffret känner för det och vill, det finns en möjlighet där för brottsoffret att få gottgörelse och hon kan bearbeta brottet medan gärningsmannen kan få möjlighet till att ställa saker till rätta och ta ansvar för sina handlingar.
Medling vid sexuella brott är en möjlighet och kan i vissa fall vara stärkande för brottsoffret. Ibland kan en rättsprocess inte kännas som att man får upprättelse då denna handlar främst om lagöverträdelser och inte om själva brottsoffret eller förövaren. Försvaret försöker ju minimera skadan för förövaren som på ett sätt inte behöver då ta fullt ansvar för brottet. Medlingen fokuserar på brottsoffret och brottet och förövaren. Så det behöver inte alls vara idiotiskt. I det här fallet ville hon polisanmäla och det är också rätt, brottsoffret måste ha den makten att bestämma över hur hen vill göra, vad som ger hen upprättelse. Medling bör dock kanske inte ske på arbetsplatsen utan med myndigheternas hjälp. Det är starkt att hon polisanmälde till att börja med.
Inte ok att kalla folk för idioter bara för att man tänker i lite olika banor. Alla är olika och upplever upprättelse på olika vis. Det finns olika sätt att hantera saken på, det är upp till den som är utsatt för brottet.

Jag var med om en liknande händelse på arbetsplatsen. Inte ALLS lika grovt, utan där var det bara ord och liknande inblandade i det sexuella trakasserierna. Jag polisanmälde aldrig, men däremot fick jag TOTAL uppbackning från ledningen och gubben som utsatte mig för detta fick lämna arbetsplatsen dagen därpå. Det var så skönt att jag fick den uppbackningen, önskar att du hade fått det också. Men jag vet hur tufft det är, vissa kollegor trodde mig aldrig och ”snacket gick” huruvida jag ljugit eller ej. Så hemskt i en redan hemsk situation.

1) Kram. 2) Mitt råd är att du ger dig själv samma kärlek, peppning, omtanke -OCH att du blir lika förbannad nu som du skulle vara om din bästa vän berättade att denne utsatts för detta. Vi är ofta sist att försvara oss själva, och tar slag vi inte borde. Var din egen bästa vän! Bli arg! Förvänta dig medkänsla och inkännande! Skitbra gjort, heja dig, -Jag är jättearg för det den här personen gjort dig, och skickar webbkramar och pepp!

Han gjorde fel, du gjorde rätt, that’s it.
Stå på dig, ta ingen skit. Varken från honom, chefen eller någon annan.
Kärlek och styrka från mig till dig. Håll huvudet högt. Kram. <3

Jag har själv varit med om att bli sexuellt ofredad, av min systers pojkvän.
Jag lade skulden på mig själv, jag skulle inte ha pratat öppet om sex, varit frispråkig och uttryckt mina åsikter även fast jag ALDRIG visade intresse för honom.
Jag kände mig skyldig och smutsig.
Jag kunde inte äta och inte berätta för någon, förrän en vecka senare.
Att jag inte polisanmälde berodde på att jag visste att det inte skulle leda någonvart. Mannen i fråga har suttit i fängelse för våldtäkt men ändå så kände jag mig skyldig, jag ville inte anmäla på grund av att min syster då kunde förlora den kontakt och kärlek hon har fått från mannens familj.
Jag tänkte inte på mig själv, jag lät en rutten människa ta sig friheten att antasta mig utan att få sitt straff, för jag ville inte såra någon.
Jag ångrar mig än idag.

Der är viktigt att anmäla för även en nedlagd ( vilket det fan. oftast blir i vårt manssamhälle) anmälan kommer med statistiken.
Det ska SYNAS att polisen inte bryr sig om att kvinnors integritet kränks. VI har INTE kvinnofrid 900 år efter att kvinnofridslagarna instiftades.
Det visar hur kvinnors kroppar fortfarande är männens egendom och att kvinnor hjärntvättats till att skuldbelägga sig sjäkva.
Behövs fanemig en avprogrammerIng.

Vad bra att du polisanmälde!! Kämpa på. Du är så bra!!!
Önskar dig all styrka och övertygelsen om att du äger din kropp och om någon gör något du inte vill med den så gör den personen fel, alltid fel, och alltid endast deras fel, aldrig, aldrig någonsin ditt.
Du vet detta. Känn sanningen i det, tro det, vet det. Din kropp, du bestämmer, endast du och alltid du.
Känn kraften från alla systrar bakom dig. Du är inte ensam.
Andas in styrkan och gå med bestämda steg.
Kärlek!!

Jag har varit med om att en man sexuellt kränkte mig med ord. Jag kan även nämna att sexuella ”skämt” inte hade någon gräns eftersom det var i ett kök och att det bara är deras ”mysiga” jargong. Jag hade jobbat lite på en annan avdelning på jobbet och cheferna på den avdelningen gav mig då jobb. De är fantastiska och de har stått bakom mig när män inte velat ta order från mig då jag är 22 år och tjej. Fastän jag är ansvarig. Då min bägare runnit över på tok för mycket vägrade jag jobba en ända minut till där. Detta är inte alls samma sak som din, men om det går (om det ens finns olika avdelingar) kolla om du kan byta? Sök andra jobb om det finns? Ta upp det med ledningen (din chefs, chefer) Jag förstår att man i alla lägen inte bara kan säga upp sig eftersom man måste ha pengar. Sakar som dem här är skittufft och piss. Styrka och kärlek till dig i dessa svåra tider <3

Det enda som en ignorant människa skulle kunna beskylla dig för är att ha en kropp och inte vecklar ut en ogenomtränglig sköld runt din kropp varje gång du sover.
Att sova är inte att säga ja. Att bli full är inte att säga ja. Att inte svara är inte att säga ja.
Att ofreda en sovande/medvetslös preson är våldtäkt och att vara för full är ingen ursäkt. Han passade på när du varken kunde uttala ett ja eller ett nej. Hoppades säkert att du inte skulle märka. Att inte ge sitt tillstånd är samma sak som ett nej.
Du sa nej/gav inte ditt tillstånd men han körde på. Hans fel 100 %.
tror att du förstår detta intellektuellt med inte känslomässigt. Vi har lärt oss genom samhället att våldtäkt kan skyllas på oss (genom frågor som ”vad hade hen på sig”). Alltså kopplar hjärnan detta automatiskt eftersom den har lärt sig detta. Nästa gång du känner skuld, uppmärksamma detta och fråga dig varför. Är detta inlärt, eller logiskt? Rätt säker på att du kommer se att det är inlärt 🙂 att ändra inlärda beteenden kräver att man aktivt uppmärksammar dem.
Hoppas det hjälper med skulden!

Och också så jävla grymt att dela med dig! Om något skulle hända mig är jag bättre förberedd på vad jag kan känna efteråt. Även om jag som du fattar intellektuellt.
TACK <3

Fy fan vad arg jag blir när jag läser alla kommentarer! Undrar hur ofta det är omvända roller? Att kvinnor tafsar på sovande/alltför berusade män. Tar dem på kuken och försöker klä av dem.
Jag själv har blivit utsatt för något liknande. Jag var fjorton år och okysst. En vän var kär i en kille i en annan stad och vi åkte dit när hans föräldrar inte var hemma. Det skulle drickas alkohol och jag skulle ha min första fylla. Hade stulit sprit av min syster som jag gjort en häxblandning på. Första fyllan på sprit? Jag hade ju inte en aning om hur mycket jag skulle eller kunde dricka! Resultat – jag blev jättefull. Så full att jag ramlade när jag försökte gå någonstans så jag släpade mig till vännens raggs friggebod på gården där jag slängde mig på sängen. In kommer raggets fosterbror, kanske lite förståndshandikappad, jag minns att han gick i specialklass eller något sådant. Och han börjar ta på mig. Mellan benen. Jag säger nej upprepade gånger och försöker få honom att sluta. Han fortsätter. Tillslut samlar jag energi nog att i det berusade tillståndet stappla ut på gården där de andra satt. ”Han försöker våldta mig!” skrek jag. Minns inte de andras omedelbara reaktion. Minns inte heller hur kvällen slutade. Men jag minns tydligt hur två killar behandlade mig efteråt. Så fort de såg mig så skrek de ”han våldtar mig!” efter mig. I flera år faktiskt. Skammen jag kände då.. De spred rykten om mig i staden. Min sk ”kompis” stod inte upp för mig utan var en feg jävel som stod på deras sida.
Så jag fick skämmas för händelsen i flera år. Jag fick skämmas över att en kille tyckte att han hade rätt till min kropp. Jag hade inte visat minsta invit, även om det inte skulle spela någon roll. Jag var 14 år och okysst. Galet dåligt självförtroende och var sjukt blyg. Trodde att ingen kille i hela världen någonsin skulle vilja ha mig. Och första killen som ”vill ha mig” gör så där.
Jag är bara väldigt glad över att jag ändå var vid medvetande när han kom in i rummet. Tänk om han hade väntat en kvart och jag hade sovit i mitt djupa alkoholrus? Hade det blivit en fullbordad våldtäkt?

Fy fan vad du är bra!
När jag själv tycker att något verkar orimligt så brukar jag tänka på vad jag hade tyckt/tänkt om det hade hänt mina döttrar. Brukar hjälpa väldigt bra…

Jag har också polisanmält. Även om polisen inte prioriterar dessa brott är det väldigt bra att du polisanmälde. Du polisanmäler för din skull, du står upp för dig själv och säger till dig själv att du inte är värd att bli behandlad och utnyttjad på det sättet. Någon utnyttjade din kropp utan ditt godkännande och när du var i en sårbar situation. Det ska inte accepteras. Du har rätt att vara arg och ska vara det. Det är han som gjort något hemskt och bör skämmas, inte du. Tid för förlåtelse kan komma senare och den förlåtelsen är endast för din egen skull, för att du ska kunna gå vidare. Reagera och undersök dina känslor skam, ilska och rädsla för att senare kunna bearbeta det.
Folk förringar denna typ av brott, det är svårt att förstå känslan av kränkning innan man själv blir utsatt. De flesta polisanmälningarna läggs ner, det betyder inte att ett brott inte har hänt, det betyder att polisen prioriterar andra brott, synd att de ”måste” prioritera. Det är ett samhällsproblem, dessa typer av brott skapar stort och ofta långvarigt lidande. Vilket knappast blir bättre när man har samhället som skyller/ifrågasätter den drabbade. Det jag har tyckt varit svårast att bearbeta är min tillit till andra människor. Det är nog något man får jobba på länge tyvärr. Till sist vill jag säga att du inte är ensam!

I ett sånt här läge kan det faktiskt vara bra att bli bitter. För självklart är det ju inte bara så att du har gjort rätt, det är de andra som gör fel. Din kollega är ett monster rätt och slätt, din chef är en världsfrånvänd översittare som sätter sina siffror över sina anställdas välbefinnande bortom all vett och sans då hen tycker att man ska hantera ett brott utan att dra in polisen. Dina andra kolleger är ryggradslösa dörrmattor som är så jävla besatta av god stämning att de kräver av dig att förlåta honom. Och rättsystemet är genomruttet och fast på medeltiden.
Kom ihåg, det handlar inte bara om att inse att du själv har rätt. Det handlar också om att inse hur åt helvete alla andra är, även de man vanligen tycker om.

Ni vet när en trampar någon på tårna och ber om ursäkt? En blir förlåten för alla kan göra misstag!
Sen går man och våldtar en kvinna och ber INTE om ursäkt. Däremot kan man räkna med en obetald advokatarmé som kräver att offret ska förlåta! Har inte förövaren lidit tillräckligt?
”Kvinnor får skylla sig själva. Män får skylla ifrån sig”
Kvinnor måste lära sig ta ansvar och att säga nej – att sova, ha blivit drogad eller av annat skäl inte vara vid medvetande är verkligen inte en ursäkt!
Ni vet wikileaks-psykopaten Assange? Han blev anklagad för våldtäkt när han våldtog en sovande kvinna! Ecuador har beviljat honom asyl och skyddar honom, eftersom han riskerar att förhöras av svensk polis. Det är inte lätt att vara man när kvinnor ropar våldtäkt!

”Oskyldig tills motsatsen bevisats” handlar om att staten inte ska döma utan bevis. Oskyldig i lagens mening, med andra ord. Inte oskyldigt utpekad och falskanmäld!

Tror förlåtelse är kopplat till bot och bättring samt återställande. Med mindre än detta innebär förlåtelse enbart förnekelse av brottet – att inte skuldbelägga förövaren!

Starkt gjort att polisanmäla! Hände ngt liknande på mitt jobb för ett tag sedan. Kvinnan i fråga sov medan hennes kollega trakasserade henne sexuellt. Hon gick till sin chef och några dagar senare lämnade mannen arbetsplatsen. Nu har något liknande hänt igen och tre stycken av mina manliga kollegor fick sparken. På personalmötet efter det så gick chefen ut med att sånt här är totalt oacceptabelt beteende och stämmer inte överens med vår värdegrund. Skulle något sånt här upprepas igen trots allt så kan den personen förvänta sig att bli av med jobbet med omedelbar verkan.
Jag ville bara säga att jag hoppas att även den här arbetsgivaren vågar ta det ”obekväma” beslutet när min vågade det. Trots att det nästan bara är män på min arbetsplats och en jargong där efter.

Du är så himla stark som anmälde! Jag önskar jag var så stark när det hände mig och att inte anmäla är något jag ångrar fortfarande.
Du har ingenting att skämmas för och om din chef inte håller med så är han ett avskum!

tänk så här, om du skulle läsa i tidningen eller höra från någon i din omgivning skulle berätta om något liknande, hur skulle du ha reagerat då?
det är ofta svårt att stå upp för sig själv, men om du ser det utifrån så kan det ibland vara lättare att se klart.
du har gjort rätt, men det betyder inte att få rätt. rätt hade varit om han blir dömd och avskedad från arbetsplatsen. om jag varit din kollega hade jag absolut sagt till chefen att jag känner mig otrygg på arbetsplatsen pga kollegan som antastade dig.
för mig är det viktigt att gå vidare med orättvisor som händer mig och andra, för att jag visar mig själv att det är inte okej det som hänt. du har antagligen inte frågat rätt människor om råd, om du varit min vän hade jag gjort allt för att stötta dig och fortsätta med upprättelse.
du har oss här i kommentarerna, lyssna på oss och inte på några puckon <3

Åhh vad jag lider med dig! Jag vet precis hur det känns! Du gjorde helt rätt som anmälde, även fast det är en jobbig process i sig. Har han nu erkänt för andra, har du det som bevis.
Jag vet att man lägger skulden på sig på själv, men snälla gör inte det! Det är inte ditt fel!
Hoppas nu att du får stöd av vänner/familj på denna jobbiga resa du har framför dig.
Du behöver inte vara stark hela tiden heller, det orkar man inte…
Stora varma kramar!

Jag anmälde inte. Jag var skitfull, somnade och vaknade av att en man hade sex med mig. Jag blev gravid och gjorde en abort. Föll mig aldrig in att det var ett övergrepp utan var säker på att jag fick skylla mig själv. Efter den händelsen tappade jag respekten för min egen kropp och min rätt till den. Långt senare knuffade en annan man in mig i ett toalettbås och drog ner sina egna byxor medan han försökte hålla mig fast och dra av mig kläderna, jag lyckades ta mig ut och sprang därifrån. Mina vänner blev förbannade på mannen, tyckte absolut inte att det varit mitt fel eller något, skuldbelade mig absolut ingenting. Men jag var helt övertygad om att de tyckte jag förstört kvällen, att jag gjort nåt fel osv, skämdes och stack ifrån dem. Efter det trodde jag att jag var tvungen att ställa upp på sex om en man ville ha det, oavsett mina egna känslor eller avsikter. Det tog så oerhört många år för mig att bli fri från skuld, skam och tron att min kropp inte var min. Jag tog aldrig hand om de där övergreppen så de levde kvar i mig så länge. Jag tänker att kanske din anmälan är som ett statement gentemot din egen kropp, att du genom att anmäla verkligen visar att din kropp är värd att stå upp för, att den är DIN och bara du bestämmer vad någon har rätt att göra med den. Oavsett vad som händer med anmälan eller vad andra har för åsikter om att glömma och gå vidare. Det är inte dem det gäller. Din kropp ska inte betala för lite sinnesfrid på jobbet. Kram till dig, och bra gjort.

Då jag var 20 år gammal (tre år sedan nu) drack jag mig stupfull på ett studentevenemang i Helsingfors och slocknade senare i en bars toa. Då klockan blev närmare fyra och baren skulle stänga kom en av säkerhetsvakterna in och lirkade upp låset till båset där jag låg, bara för att dra ut mig och sedan fingra mig där jag låg i min egen spya. Var vid medvetandet men kunde inte göra motstånd. Gick ut därifrån hysteriskt gråtande efteråt och stötte på en kvinna som jag berättade det åt. Hon ringde polisen och nästa dag var jag på förhör. Hade världens bästa kvinnliga förhörare som stödde mig något oerhört.
Två år efter detta togs det upp i tingsrätten, jag vann tack vare mina vittnen som träffat mig efteråt samt min egna historia som tydligen var tillräckligt trovärdig enligt rätten. Han fick 1,5 års villkorlig dom, samhällstjänst samt ett skadestånd på 4000€ att betala åt mig. Om en månad kommer det att behandlas i hovrätten igen eftersom han överklagade. Jag är nervös och ångestfylld som bara den, men kommer att köra för min sak trots att det betyder att jag kan förlora och måsta betala alla rättegångskostnader själv. Stå på dig fina du, ingen har rätt till att bestämma över din egen kropp!!!!

Det är inte olagligt att supa sig full – det är däremot olagligt att ta sig friheter med en annans människas kropp. Hela skulden ligger alltså självklart på honom och du har all rätt i världen att anmäla skiten ur honom och jag applåderar dig för att du orkade göra det; det är berömvärt vill jag lova!
Vad gäller förlåtelse så har jag aldrig förstått konceptet att ens överväga att förlåta någon som inte inser att hen har gjort fel, ber om ursäkt samt anstränger sig för att inte upprepa beteendet. Till och med då är det absolut inte någon annans sak att ställa krav på att du ska förlåta – du förlåter om du vill och ingen har rätt att kräva det av dig.
För din egen skull tror jag att det räcker utmärkt om du kan förstå varför det hände, och det behöver absolut inte vara en förståelse som ger någon gullegullig bild av din förövare. Om du kan förstå att hans världsbild är förvriden till förmån för att han får rättigheter på bekostnad av andra, så kan du absolut sluta fred med dig själv. Att du skulle behöva sluta fred med honom håller jag verkligen inte med om, det har i alla fall inte jag själv behövt för att kunna hämta mig från trakasserier jag har varit utsatt för.
Massor med kärlek och pepp till dig inför idag! <3

Har vart med om en liknande händelse på ett jobb jag hade då min chef sextrakaserade mig, även där på fyllan vilket jag avvisade mer än en gång vilket ledde till ett helvete på jobbet veckor efter det. Mina manliga kollegor tyckte dock att jag gjorde en höna av en fjäder då jag ville göra en polisanmälan mot hen, att jag som ”man” bara borde ta allt som en komplimang! Det hela slutade med att jag sa upp mig och letade nytt jobb, ångrar än idag att jag aldrig polisanmälde, att jag inte vågade, och mina forna kollegor sa jag upp kontakten med!
Du gjorde helt rätt i att polisanmäla din kollega. Skulle man på riktigt kunna skylla saker på alkohol så är väl halva sverige laglöst varje fredag och lördag? Tyvärr är vissa delar av vårat rättsystem så skevt att man blir kräkfärdig.
Ta ingen skit från någon, att du faktiskt gjorde anmälan gör dig till en förebild för varenda kotte som inte riktigt tagit sig modet att själv göra det när de blev utsatta.
Du är min förebild!

Får ont i magen när jag läser mailet och alla kommentarer. Fan att det får vara såhär!! Har min egen historia, önskar att jag vågat anmäla (fast jag låtsas att jag inte vet vad han heter, att det har gått för lång tid, att det inte räcker det som hände) men istället har jag duschat i klorin och tappat respekten för min egen kropp. Jobbar mig tillbaka men ibland blir det bakslag. Känner ilska och hat och har äntligen förstått att det inte var mitt fel. Hoppas att han dör.

Ja, det är sannerligen för jävligt att det får vara såhär! Men vi kan åtminstone hjälpa och stötta varandra och det är så himla skönt att ha hittat dessa kanaler där vi gör just det.
Du måste inte våga anmäla, du måste inte leva upp till någon bild av hur en ”stark kvinna” hanterar att bli utsatt för övergrepp. Du har rätt att inte orka – inget av det som hände var ditt fel och du behöver alltså inte ta ansvar för det. I ett bra system behöver inte offer vara starka för att få stöd och upprättelse – det är samhället som ska vara starkt.
Skickar dig massor av pepp och kärlek genom etern <3

Jag sitter här och läser med tårarna rinnande längs kinderna.
Ni är så fantastiska. Så fina allihopa.
Ert stöd betyder så otroligt mycket. Mina skam och skuldkänslor har sakta, sakta krympt. Istället börjar någon form av ”acceptans” ta form.
”Okej, detta har hänt, han gjorde åt helvete fel och det ÄR INTE MITT FEL!”
Jag pratar öppet om det som har hänt – det gör att skulden blir bara HANS. Jag har inget att skämmas över.
Jag är en stark och modig kvinna. Ingen har rätt att ta på min kropp!
Ni alla ger mig så mycket styrka.
Jag kan bara tacka genom att själv bli en av er.
Jag kan bara tacka genom att själv stötta kvinnor som blivit utsatta för övergrepp i framtiden.
Jag vill vara en medsyster, jag vill ge samma värme, pepp och kärlek som ni alla visat mig. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka på något annat sätt än att själv ge andra det som jag fått.
Var och en av er har fått mig att må lite, lite bättre. Tillsammans har ni stärkt mig mer än jag trodde var möjligt.
Jag kan bara betala tillbaka med samma mynt.
Jag är överväldigad.
Och tårarna fortsätter rinna.
Tack så mycket alla i kommentarsfältet för allt.
Tusen och åter tusen kramar.

Blir både arg och ursinnig när jag läser om det du blivit utsatt för. Det känns som att ord på något vis blir överflödiga och det enda jag kan säga är: Det är överjävligt att det här hände dig och att du går runt och känner skam över det! Det är INTE ditt fel. Inte det minsta. Du gjorde helt rätt som anmälde och tänk hur många du kanske hjälper att våga göra samma sak, genom att berätta om det. Stormegabamsekram till dig som är så modig!

Vad GRYM du är som polisanmälde och dessutom tog upp det här! Hatten av!
Det han gjorde är FEL. Inte det minsta okej på något sätt. Jag förstår att det var jobbigt att polisanmäla och jag beundrar dig för att du orkade och vågade göra det. Oavsett vad polisanmälan leder till tycker jag att det är viktigast att du inte lägger ett uns av skuld på dig själv. Det är irrelevant och ointressant om en person har minikjol, skyhöga klackar eller om det står ”jag är kåt” på tröjan – ingen ska behöva utsättas för sexuellt ofredande! Stå upp för dig själv och din kropp. Styrkekramar!!!

Vet inte om det kanske är lite sent men jag har en tanke kring det här.
Jag tror att det är svårt att anmäla av samma anledning som tjejer inte anmäler sina pojkvänner som slåss. Det dåliga samvetet som tränger sig på när man ska anmäla någon som faktiskt också är en bra person. En person som kommer med frukost på sängen, som är världens mest närvarande pappa till gemensamma barn och som alltid lyssnar när det behövs. Ska jag ANMÄLA den här fina människan för att han slog mig en eller två eller tre gånger? Förtjänar han verkligen det?
Jag jobbade med en kille som betedde sig väldigt illa på fyllan en gång.
Han är så himla snäll. Humoristisk och sympatisk och en sån där man bara vill nypa i kinderna och le åt. Men sen emellanåt. Sexismen och rasismen och smyger sig in i skämt och kommentaren och som blir värre när han dricker.
Det är så svårt när det inte är svart och vitt. Ännu svårare när man har gemensamma vänner, arbetskollegor eller tom familj.
Och det är så det är.
De flesta våldtäktsmän, rasister, kvinnomisshandlare och pedofiler känner människor som sett deras bra sidor också. Men när de kliver över gränsen, när det inte längre är snälla och sköna och gulliga killar, så måste vi alla vara lika inför lagen.
Det är vuxna människor som får hantera konsekvenserna av sitt agerande.
Och om någon arbetskollega har något att säga emot där kan dom dra åt helvete.
Den här tjejen får jättegärna maila mig om hon känner sig ensam och vill ha någon att prata med för jag tror att det är världens viktigaste sak. Att någon orkar lyssna.

Har din chef något innanför pannbenet så inser hen att något sådant här innebär att hela din arbetsplats behöver lite krishantering.
Du ger helt rätt som pratar om det här, absolut inget ligger på dig.
Hur funtad är man om man, även om man själv är stupfull, kan se en kollega som är avdäckad och tänka ”oh, jag kan taffsa” snarare än ”oj, det blev lite mycket jag måste nog hjälpa hen”?
Nepps, din arbetsplats har ett gediget arbete kring jämställdhet framför sig. Har du fått något stöd från facket?

Natashja,
det här var otroligt fint av dig. Att lyfta upp hennes mail i din blogg på det här viset. Jag hoppas hon känner sig stärkt och hjälpt av all systerlig pepp och kärlek hon fått.
Det är långt ifrån bara hon som blivit hjälp av det här.
Tack.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *