Kategorier
feminism & genus

Feminismen tillåter oss att vara svaga

Att vara förtryckt eller mobbad eller på annat sätt utsatt för orätt ackompanjeras ofta av kravet att vara stark i sin utsatthet. Man ska inte ta åt sig. ”Håll huvudet högt!” peppas det samtidigt som man då lägger orimligt mycket ansvar på individen. Speciellt om man är kvinna för en stark kvinna är en kvinna som ruskar av sig kränkningar och förtryck.

Att vara svag ses inte bara som dåligt utan uppfattas som skamligt, fult och något som förtjänar samhällets förakt. ”Skaffa bättre självkänsla!” fnyser många hånfullt. ”Det är ditt fel om du tar åt dig” typ. Men för människor som försöker överleva så är detta omöjligt.

Och där kommer feminismen in för mig. För feminismen tillåter oss att vara svaga och trasiga. Vi behöver inte vara starka längre, för vi har våra systrar i ryggen. Vi bär varandra. Glöm inte det.

svaga

Fanny Åström skriver om ”att vara mottaglig för patriarkalt förtryck”. Läs!

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Feminismen tillåter oss att vara svaga”

Det där med ”det är hens fel om hen tar åt dig” används sorgligt ofta när idioter konfronteras med sina elakheter. Man lägger skulden på offret för att hen blivit ledsen istället för att ta ansvar för egna handlingar. Detta måste vi börja bemöta! Det är enkel psykologi att en människa inte kan välja vad hen blir ledsen av. Det är inget aktivt val att välja bort sina känslor. Ingen kan det, och det är det som gör oss till människor. Det enda man kan välja är att tillämpa strategier för att dämpa stötarna, men man kan inte välja hur man känner.

Det blir en sådan ond cirkel för som kvinna för en varken vara svag eller stark. Och då menar jag i första hand inte stark som att en låter allt rinna av sig – finns det någon människa som INTE tar åt sig? Men är en svag så får en skit för det, och har man ”skinn på näsan” och vågar säga ifrån så får en skit för det också, dubbelbestraffning som When darkness falls beskriver så mycket bättre i sin blogg.
Är tacksam över att ha dessa bloggar att ändå få komma till som lite av en fristad. Har för många i min omgivning som inte alls ser på saker ur samma perspektiv. Det är för mycket ”drabbar det inte mig så är det inte värt att lägga energi på”, ”skit i vad andra anser och gör som du vill” osv osv… Eller den som varit mest aktuell det sista ”tar du åt dig så finns det kanske en anledning till det”, för att reagera när en blir falskt anklagad för något är såklart inget en ska… så skönt för alla andra att slippa ha det minsta empatiska drag eller lära sig innebörden av ordet ödmjukhet…

Varför ska vi tänka på och ge plats för männen som står på vår sida? För att ännu en man ska känna sig duktig?
Nä, du får gärna stå på vår sida, men prata med och om det med männen, inte med oss. Vi vill inte veta av vad du gör för att bete dig som en vanlig människa. Vi blir inte imponerade. Vi glömmer dig gärna.

Har många gånger fått höra om hur jag är ”så pk” och att jag ”tar åt mig för mycket, skratta lite”. Jag säger bara ifrån när jag tycker något är fel. Jag tycker inte det gör mig pk och jag tycker inte att det gör att jag ”tar åt mig”. Snarare är det väl så att man inte tar åt sig skiten ifall man sätter ner foten och säger ”nu räcker det”.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *