Kategorier
feminism & genus

Vilken kvinnofälla? Vi är ju jättelyckliga!

påtidenMinns ni mailet jag fick från Familjesplitter? En kvinna som efter flera år och massa barn bestämt sig för att lämna mannen hon levt med och börja leva på riktigt?
Jag får uppriktigt ångest när jag läser henne men jag kan inte sluta. Den är så jävla skitbra, stoft för en bästsäljande bok, men jag känner igen tankarna och tvivlet och skuldkänslorna och utsattheten. Främst så får jag ångest för att det är så här verkligheten ofta ser ut för många kvinnor som vill lämna.

Man kallar det inte för kvinnofälla för att livsstilen i sig är synonym för fångenskap för så länge allt är frid och fröjd, samtliga är nöjda med dealen och livet tuffar vidare i samma spår så är det ju inga problem. ”Vilken kvinnofälla, vi är ju jättelyckliga!?!” Men så kommer den ena på att det inte funkar längre och då förändras allt. Oftast för den som har mindre resurser och det är nästan alltid kvinnan. Kvinnan som tagit mest vab-dagar, kvinnan som stannat hemma längre med barnen, som kanske gått ner till halvtid och som tjänar mindre.

Där står hon nu, ekonomiskt beroende av en människa hon inte vill leva ihop med och som använder denna nackdel emot henne. Använder den makt han har för att få henne att stanna, för att försvåra och dra ut på hennes avsked, för att bestraffa och slå tillbaka. Tusentals kvinnor stannar i liv och situationer vi inte mår bra i för att vi helt enkelt inte har nåt val. Vi har lurats av patriarkatet att det är så den lyckliga sagan ska se ut så vi försätter oss frivilligt, bejakande och glatt i positioner där vår makt och frihet sakta försvagas och det skrämmer livet ur mig.

Har ni skiljt er eller separerat från människan ni lever med? Hur funkade det? Vilka tips kan ni ge en kvinna i Familjesplitters situation?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Vilken kvinnofälla? Vi är ju jättelyckliga!”

Jag har varit i sitsen då jag i princip blev utslängd på gatan av mitt ex. (Vi var gifta) Han hade tömt konton utan min vetskap ett tag innan bl.a.
Jag är sjukpensionär och hade inte råd med advokat. Familj o vänner 40-50 mil bort.
Alltså fanns inga gemensamma pengar (de hade han tagit) utan endast huset. Jag fick en liten summa pengar så jag kunde köpa mig en bil. Fick flytta in till min mamma. Inget eget rum ens. Bodde i hennes vardagsrum och fick lämna bort flera av mina älskade hundar.
Långa köer till lägenhet här där jag bor, men tillsist fick jag en 1:a tack vare en min mamma kände. Det tog ett tag och jag mådde riktigt dåligt under tiden. Det är skitsvårt när man inte har pengar och inte får ta lån.
Jag läser också den bloggen och kan inte sluta. Önskar jag kunde hjälpa Tess.

Jag kan inte lämna min man, jag har en så pass liten inkomst och så pass många skulder att jag skulle få leva i en misär jag inte vill utsätta mig för frivilligt. Så jag stannar för vi har ju roligt och han är ju oftast snäll och jag tycker ju faktiskt om honom, så så länge han bara är så där lagom förtryckande och oförstående och känslomässigt inkompetent går det att må bra och blunda ett tag till.
Men jag vet att allt är på nåder och hänger på hans medkänsla och inre moral. Jag får vara tacksam att han är så pass snäll som han är och vill ha kvar mig. Det är en ständig kamp att kunna behålla sin självkänsla och sitt okränkbara människovärde i detta. För hur bra vi än har det finns hotet om ett liv på botten ständigt närvarande även om det aldrig är uttalat. Han vet det och jag vet det. Det finns ingen jämlikhet i detta, inget självständigt liv i den här situationen. Bara en illusion och jag klamrar mig fast vid den alltsom oftast för att inte gå under.

Samma här. Vill inte lämna min pojkvän, men vi kom överens om att jag skulle få låna av honom eftersom jag inte får sjukpenning. Så trött på att höra ”det är JAG som betalar för lägenheten, det är JAG som ser till att vi kan bo kvar!” under bråk och när jag uttrycker att detta skapar stor osäkerhet hos mig (vem fan vill veta att man är mindervärdig och att ens hem kan tas ifrån en närsomhelst?) så tar han tillbaka det, menade det inte. Så börjar det om. Har föreslagit att jag kan flytta ut och hoppas på soc, men nej han vill ju bo med mig.
Tillägger att jag är sjukskriven på heltid, klarar inte jobb och inte riktigt alla hushållssysslor just nu, men eftersom han jobbar tycker han att jag ska dra ett större lass vad gäller hushållssysslor – för han är ju så trött då. Du skulle ju få göra allting om du bodde själv, säger jag. Jamen då skulle jag bara få ta upp efter en person, säger han. Fast det är inte riktigt sant, eftersom han har så låga krav/missar hälften av allt som ska göras i ett hem så skulle han bo utan gardiner, sängkläder som byts en gång var tredje månad, äta näringslös färdigmat varje dag, osv osv. Så nu sitter jag i en sits där jag måste sänka min levnadsstandard om jag vill leva med honom men ändå göra mer hushållssysslor än honom bara för att jag ”går hemma”.
Ja, nej jag har inget vettigt att säga, bara ville lätta mitt hjärta och typ säga att akta er ni andra kvinnor för att hamna i ekonomiskt underläge.

Det är precis den här skräcken som drivit på mig att skaffa mig en egen karriär och, i förlängningen, pengar. Jag VÄGRAR vara beroende av någon annan när det gäller rätten till en schysst tillvaro. Vill i princip bara kunna resa mig upp och gå om så skulle kännas nödvändigt.

Samma här! Jag är höginkomsttagaren i vårt förhållande, jag vill inte vara beroende av någon annan än mig själv ekonomiskt. Det absolut värsta just nu…det är att vi pratar mycket om längtan efter barn och jag är skit rädd, ja, jag känner nästan en paralyserande rädsla när jag tänker på att skaffa barn. Han vill, jag vill men jag ser barn och moderskap som en kvinnofälla…jag ser uppoffrande mammor överallt i min närhet. Kvinnor som hela tiden trycker undan längtan efter sig själva för att vara någonting annat. Jag är jätte ledsen om någon tar åt sig men det är verkligen inte menat så, förlåt! Men det är verkligen så jag ser det barn = kvinnofälla!

Har inte följt bloggen så noga men det spelar verkligen stor roll vem man är/var tillsammans med och visste man inte det innan så kan definitivt en separation ta fram folks värsta sidor…
Jag har bara varit sambo en gång men den separationen sköttes väldigt smidigt och vuxet. Inget tjafs utan vi försökte dela på allting så rättvist som möjligt.
Värre var när min mamma skulle skilja sig. Min mamma är jämfört med honom väldigt ojämställd ekonomiskt. Han ville skiljas och hade han inte visat tillräckligt vilket svin han är innan gjorde han det ännu mer under skilsmässan.
Min mamma hade köpt exakt allt lösöre till deras hem och innan bröllopet hade de på hans bevåg skrivit ett äktenskapsförord där allt hon köper är hennes och allt han köper är hans. Trots det försökte han med hjälp av advokater lura av henne exakt allt hon ägde och sätta henne på bar backe. Han spred lögner om henne till bekanta, hotade henne och hennes närstående och hej och hå… Sa jag att det var han som ville skiljas?
Det än värsta är att hon gick tillbaka till honom. 🙁
Nåväl. Jag kan förstå den här kvinnans mans sätt att agera. Han är dumpad, sårad och chockad och då är det lätt att utifrån känslor agera på sandlådenivå och vara oresonlig. Vi är inte mer än människor. Men när man har barn ska alltid de komma i första hand. Båda föräldrarna måste försöka hålla masken inför barnen och vara neutrala, spara irritation till barnen inte är i närheten. Man bör aldrig prata skit om den andra föräldern för det slår bara tillbaka mot en själv förr eller senare.
Att dra in advokater känns bara så himla onödigt när man är två vuxna individer där barnen kommer hamna i kläm bara för att pappan vill jävlas med mamman. Han är oerhört självisk och att han drar in föräldrarna är än mer pinsamt.
Jag tycker mannen och hans föräldrar borde tänka över om de vill pappans eller barnens bästa. Hur kommer denna skilsmässan påverka barnen och hur kommer konsekvenserna bli för dem? Hans föräldrar borde vara smarta nog att inse att detta är inte deras sak att ens lägga sig i, och allra minst tala för honom till mamman. Jag förstår inte vad de anser att de ska tjäna på det i det långa loppet?
Mamman och pappan kommer kunna gå vidare men hos barnen kommer det skapa sår som kommer sitta kvar och påverka dem hela livet. Pappan och hans föräldrar gräver därmed sin egen grav om de i framtiden vill ha en god relation med barnen.
Mitt råd till mamman är att försöka hålla huvudet kallt. Jag vet inte hur omständigheterna ser ut men det brukar finnas klausuler som säger att den som har störst behov av bostaden får behålla den. Dessvärre måste hon nog vara snabb ut nu för hans sidor kommer med hög risk bara bli värre. Om hon inte får behålla bostaden och hon inte har råd med en annan hoppas jag soc kan hjälpa till.

Jag klarar inte riktigt av att läsa bloggen (fastän det jag har läst är rysligt bra) för det är precis allt det där jag är rädd för. Märker hur lätt det är att liksombädda för att hamna där. Känns som att man måste slåss med näbbar och klor för att inte halka in i kvinnofällan, men att det stundtals känns lönlöst. Jag menar, min sambo är äldre, färdigutbildad, har redan jobb, har ett sparkonto. Jag är mitt i en utbildning och har inte en sparad krona. Vad innebär det om vi får barn närmsta året? Exempelvis. Guh, förlåt för overshare, men tankarna snurrar kring det här så mycket att jag får panik. Någon som känner igen sig?

Jag tycker INTE att det är over share! Det är väl SKITBRA att vi pratar öppet om det här och inte bär på våra ojämställda äktenskap och förhållanden som en skamlig hemlighet? De flesta kvinnor jag känner lever i liknande situationer men låtsas, liksom jag, för det mesta att de har det jättebra och i deras äktenskap är det minsann jämställt, vilket det ju inte är. Men jag förstår att man slår det ifrån sig med näbbar och klor för fy fan vad knäckande det är att tänka på det. Så prata MER om det här, jag tror det hjälper många kvinnor bara att veta att de inte är ensamma!

Jag tänker massor på det nu. Jag har precis fått veta att jag troligen aldrig mer kan jobba.
Jag älskar min man lika innerligt som jag alltid gjort, men det är klart att tankarna lever ett eget liv, särskilt när jag ser vad jag får ut i månaden med ”sjukpension”.
Det handlar egentligen inte – FÖR MIG- om att min man skulle anväda det här mot
mig vid en ev. separation.
Jag är mer rädd för allt jag bygger upp och lägger ned min själ i – hem&trädgård- (ffa. trädgården) som jag skulle förlora, för jag skulle inte ha rn snöbolls chans i helvetet att kunna bo kvar här. 🙁
om jag inte lever ihop med en ”riktig lön” har jag inte råd att bo här.
Men det här handlar ju om att jag är sjuk, och alla sjuka har dålig lön och inte blev jag sjuk av att vara kvinna heller.
så det här exemplet kanske inte gills.
Men det är en jävla utsatthet och jag tycker ofta man ser det. Särskilt på små orter eller inom häst-branschen- hur många kvinnor ”fastnar” inte i dåliga förhållanden för att mannen är den som möjligjöe livsstilen? :-/
och varför hamnar de där?
Varför bor inte unga singelkvinnor ensamma på små trevliga gårdar?
ursäkta uppsatsen 😉

Jag känner en enorm trygghet i att ha ett yrke som jag har utbildat mig till. Det ger mig frihet, bara tanken att jag KAN lämna min man om jag skulle vilja.
Sen så pensionssparar vi 300 kr i månaden till mig. Det var villkoret för att jag skulle vara hemma mer med barnen. Vab tar vi ut ungefär lika mycket. Men jag tycker att det är viktigt att ALLA kvinnor som tar ut mer föräldraledighet ser till att pensionsspara!!

Har inte upplevt en skilsmässa själv men har några kvinnor i min nära omgivning som har gått genom just detta. Dom har lämnat sina män på eget initiativ och har fått jobba järnet för att klara vardagen med barn o ekonomi. Men alla har sagt att det är värt varenda sekund för att ha sin själ och självkänsla i behåll och inte stanna kvar för att ha en trygg ekonomi. Det dom däremot har uppmanat alla unga kvinnor är att skaffa sig en utbildning och inte bilda familj förrän dom är självförsörjande. Två av dessa kvinnor jag pratar om skilde sig på 1920-talet och då var det ingen barnlek att vara frånskild ensamstående mamma.

Jag Mådde dåligt i mitt äktenskap i många år. Jävligt många år. 2007 kom jag så till insikten om att jag inte kunde fortsätta att vara gift med min man. Pratade med honom. Han blev besviken på mig, men var förstående, i början. Sedan började karusellen. Känslomässig utpressning, användandet av barnen som slagträ, och mycket annat. 2011 kom jag äntligen loss och skilsmässan gick igenom. Då hade jag försökt skiljas en gång förut, men utpressats till att ta tillbaka ansökan. Jag grät den gången när jag ringde och bad dem avbryta, handläggaren lät frustrerad och jag kände mig hemsk. Månaderna efter förträngde jag ur minnet, det gjorde för ont att ha stannat. Än idag kommer jag inte ihåg dem. Han bokade in tillfällen när vi skulle prata ut. Ordnade barnvakt och satte mig i bilen och åkte en sväng. Flera gånger var jag nära att slänga mig ur bilen på motorvägen. När vi kom tillbaka hem brukade han kommentera till barnvakten (äldre släkting) saker som ”Ja, man får ju hoppas att hon har förstått något denna gången”. Jag hade ingenting själv, även om jag hade ett arbete. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Det slutade med att jag skrev över hus mm på honom (utan möjlighet att någonsin få igen de pengar huset var värt) bara för att kunna ta mig loss. Samt i över ett år efteråt betalade 4000kr av min lön till honom för att.. ja, för att barnen var skrivna hos honom, dock var de lika ofta (oftare) hos mig. Jag var så rädd hela tiden, jag är fortfarande rädd ibland, men det går att ta sig loss. Även om man blir utpressad till att stanna.

Är så glad som har en kille som vill vara hemma, även om jag inte vill låta honom (jag vill ha merparten av föräldradagarna själv). Här är papper skrivna på den ersättning jag som lägre inkomsttagare (trots högre utbildning) samt hemmagående ska ha om vi separerar. Jag har också pga svåra graviditeter förlorat inkomst sjukskriven… Så jag är ”skyddad” om det skiter sig. Jag har ”råd” att lämna honom. Han är ”skyldig” mig det då jag offrat hälsa och inkomst på våra gemensamma barn och på vårt gemensamma val att helamma (han anser det viktigt). Detta pga lärdom från tidigare relation där jag förlorade ALLT men stod med alla skulder själv….
Romantiskt? Nej. Men jag vägrar börja om på noll igen!
Är lätt att vara efterklok. Visst fan är det en kvinnofälla!

Jag är också i den sitsen att jag är lågutbildad och min sambo är färdigutbildad med hög lön. Vi har två småbarn och jag läser på KOMVUX. Han kommer från en stabil familj där alla (8 personer) är högskoleutbildade, högpresterande och känslomässigt stabila. Min bakgrund är minst sagt mindre stabil, jag har GAD och återkommande depressioner, har varit missbrukare, varit långtidssjukskriven efter en våldtäkt, mitt ex var yrkeskriminell och levde i självvalt utanförskap, min mamma är kroniskt sjuk, jag har inget körkort.
Jag känner mig ofta väldigt utsatt på grund av att jag är så beroende av min sambo. Vi har pratat mycket om detta, att det är viktigt att jag utbildar mig och har ett jobb så att jag kan känna mig mer självständig och fri. Konflikterna ligger i att när han utbildade sig och började med sitt yrke var han singel och hade all tid i världen medan jag ligger efter i allt och är inte en person som klarar att vara förälder till två barn under 5 år och studera mer än 100%. Han kan aldrig förstå hur det är att känna sig så pressad och utsatt eftersom han har sitt på det torra.
Vi har haft problem i förhållandet periodvis och då har dessa saker verkligen hemsökt mig. Hade vi inte haft barn ihop hade det förmodligen tagit slut. Han är dock den mest lojala person som aldrig skulle ifrågasätta hur jag spenderar pengar och försöker på intet sätt kontrollera mig genom sitt ekonomiska övertag. Jag tycker dock att hela den ojämställda livssituationen är obehaglig. Mina föräldrar hade samma ekonomiska situation emellan sig och när de skiljde sig (pappa träffade en annan), så blev min mamma utfattig och bitter. Hon hade ju iofs sina barn, eftersom det var hon som uppfostrade oss medan han byggde sin karriär.
Som föräldrar är jag och min sambo jämlika men ekonomiskt sitter jag i skiten om vi skulle göra slut. Det vet både han och jag (som någon tidigare skrev) och det känns nog inte bra för någon av oss.
Om jag ska lägga till något positivt efter den här downer-ranten: jag jobbar varje dag på att förbättra min situation och studerar vidare med goda resultat, men det går inte att förneka att det stundtals är jävligt tungt. Kram till er!

Kämpa på! Att han stöttar dig och att ni är jämlika som föräldrar är ju toppenförutsättningar för ett bra förhållande och då kommer din utbildning och framtida jobb bara vara en bonus. Barnen blir ju större och mer självständiga. Du hinner.

Känns som att jag är på väg in i denna ”fälla” .. och jag tror det är de som skapar sådan ångest för mitt förhållande. ja vill inte bli beroende.

TACK för att du äntligen tar upp detta! Det är min absoluta hjärtefråga inom feminismen. Blir så illa berörd av unga kvinnor som i sten hävdar att dom lever det perfekta livet försörjda av sin man samtidigt som jag vet hur mina kompisars mammor lämnat och lämnats….

Bra, nödvändigt inlägg! Utbildning (åtminstone gymnasial för att kunna läsa vidare), jobb och sparande på eget konto helst är en bra början. Jag ser aktivt till att aldrig behöva klamra mig fast vid en man, varken emotionellt eller ekonomiskt, men att vara frisk och arbetsför bland annat gör det ju betydligt lättare att undvika. Kämpa på ni som har hinder framför er gällande detta, möjligheten till bättre omständigheter finns där framme! 🙂

Jag vet att jag klarar mig själv om det skulle behövas.
Jag kanske inte skulle kunna jobba 83% som jag gör idag,men då skulle jag bara gå upp till 100%.
Jag har en hantverkare lön och dessutom bor jag i Norrbotten där det inte är lika dyrt.:)
Jag gillar känslan av att jag vet att jag skulle klara mig om det behövs,jag behöver inte hans pengar för att jag ska klara mig.
Men visst,en omställning skulle det bli och jag skulle ju inte kunna leva som jag gör idag.
Fast nu är det ju jag som har hand om ekonmin i våran familj så min man har ju ingen aning om hur mycket pengar vi har.
Jag ger oss lika mycket pengar var varje månad också ska vi klara oss på det.
Och får han slut pengar ringer han mig eftersom han inte har någon aning om hur man loggar in på internetbanken.
Han har nog heller aldrig ”nekat” mig att handla något.
Fast isånnafall har jag ju mina egna pengar!:)

Åh vilka viktiga frågor! Brinner verkligen för ekonomi och då speciellt kvinnors. Önskar oxå att ingen skall behöva stanna pga brist på pengar och därför jätteviktigt att vi talar med våra barn om detta och att de som redan sitter i en liknande situation talar med sin bank om vilka tips de har för att sejfa upp så gott det går. Vilka papper som behöver skrivas för de som inte är gifta tex. Tycker oxå att det är högst rimligt att det pensionssparas till den som är hemma mer, vabbar mer, deltidsarbetar etc. Mannen kan tex skriva över sina PPMpengar på kvinnan. Har även tipsat en väninna om att ha ett hemligt sparande, kanske kan vara något? Men börja med att fråga på din bank vilken kvinnlig banktjänsteman som är duktigast på hushållssparande för kvinnor! Kram

Trots att jag försöker följa min mammas råd att aldrig bli beroende av min partner känner jag igen mig. Studerar på högskola (till ett kvinnoyrke = sämre lön) och har nyligen köpt hus med min sambo som har hög hantverkarlön. Även om vi procentuellt betalar samma till hushållet känns det som att jag alltid står i skuld till honom. När jag lägger pengar på nöje känns det som att jag står i skuld till honom ytterligare. Hua.

Innan vi fick barn hade vi ungefär lika mycket i inkomst, vilket gör saker enklare. När vi fick barn var jag hemma i 1½ år men skulle fortfarande betala hälften av räkningarna tyckte han, trots den mycket lägre inkomsten med FP. Vi var dessutom gifta. Barnets utgifter = mina utgifter. Ja, jag bråkade om det, men det hjälpte inte.
När jag lämnade honom kostade det mig skjortan, för att han gjorde det mesta besvärligt. Jag hade tur som hade både föräldrar och vänner som jag fick låna pengar av för att klara av dubbla lån under en tid. Som en bekant skämtade ”du köpte dig loss, det är så vi kvinnor får göra!”
Som helt ensamstående mamma som jobbar deltid så har jag inte mycket pengar, men det går. Jag känner den ursinniga feministen i mig när jag tänker på att han kommer sitta på sin feta pension som gammal, precis som min egen pappa gör samtidigt som min mamma, och jag i framtiden, får leva på marginalen.
Det är mycket som är skevt. Men jag har lärt mig och kommer gå in i nästa relation med en helt annan öppenhet och krav på jämnställdhet som jag inte hade innan.

Tycker det här är en oerhört viktig fråga.
Jag försökte prata med min pojkvän att ifall vi flyttar ihop så vill jag ha procentuell hyra. Jag menar på att det blir mest rättvist, han menar att nej det blir det inte man delar hälften hälften och att jag är extremfeminist i mitt resonemang.
Han pluggar till programmerare, när han är färdig så kan han komma med en lön som kommer långt överstiga min. Även om jag pluggar vidare, så det är ingen ide att komma med argumentet att han har investerat med lån för det har han inte, han har bott hemma. Nu är det jag som har stått för den högre lönen i alla år eftersom att jag arbetat extra och om jag velat göra något så har jag bjudit oss båda. Men han är snål!
Om vår hyra skulle på ex 5000kr så har han bra mycket mer lön både kronor och ören mässigt men också procentuellt kvar att spendera,spara osv. Skulle vi någon dag göra slut pratar vi att han har så mycket större möjlighet att leva på än vad jag har.
Hans argument är att han har valt att bli programmerare och det hade jag också kunnat. Eller ett annat jobb som betalar bra. Men jag tycker inte att man kan resonera så, vi kan inte alla ha samma jobb.
Man tar alla gemensamma kostnader säg 10 000 då betalar den som tjänar minst samma procentuella kostnad som partnern exempelvis 30% av lönen går till gemensamma kostnader och buffertar. 4000 respektive 60000.
Den som tjänar mer kanske betalar 2000kr mer kronor och örenmässigt, men
det är så mycket mer rättvist om man ändå har uppdelad ekonomi och man får göra vad man vill med resten så att säga.
Varför ska jag behöva nöja mig med att på min partners nåder be om pengar när jag vill ha saker eller till realistiskt sett barnen, för att en så mycket större del av min lön går åt till gemensamma kostnader?
Men oj så mycket diskussion det har skapat både i min och hans familj. Variant som de aldrig ens har tänkt på förut.

Ett annat alternativ (som jag faktiskt tycker ännu bättre om) är att alla inkomster läggs samman, sedan dras alla gemensamt överenskomna utgifter bort och sparanden bort och till sist delas det som är kvar upp lika på båda i förhållandet. Ett par vänner till mig har som mål att de ska ha lika mycket pengar och lika mycket fritid båda två och försöker alltså göra likadant med hushållssysslorna. Eller deala om båda; om någon av dem kan tänka sig att ha mindre fritid men mer pengar under en period tex.
Att det skulle vara rättvist att det ena tjänar mer än den andra implicerar ju att den ena personen faktiskt gör mer eller gör bättre ifrån sig på sitt jobb, vilket sällan är anledningen till de olika lönenivåerna.

När jag var mellan 20-30 var jag tillsammans med en mycket rikare man. Jag var ganska klar över att så länge vi var tillsammans så behandlade han mig väl, satte mig på piedestal, men att om det skulle vara slut så skulle han och hans familj vara stenhårda mot mig. Jag såg därför till att vi aldrig skulle äga någonting tillsammans och att jag skulle betala för mig och mitt, oavsett hur tufft det blev. Detta visade sig vara smart, för separationen visade sig bli precis som jag hade förutsett. Varenda detalj bråkade han om och hävdade att han hade betalat, men jag hade kvitton på det som var mitt.
Jag är stolt över mig själv som alltid strävat efter ekonomisk självständighet och lyckats bra med karriär, pengar och självständighet men självklart finns det en baksida också. Jag vågar aldrig lita på någon annan än mig själv och är nästan rabiat vad gäller min självständighet. Min psykolog brukar sucka och fråga ”är det inte tungt att aldrig kunna be om hjälp eller luta sig lite mot någon annan?” Och det är det! Man kan ju verkligen fundera på varför vi ” duktiga flickor” måste vara så jäkla duktiga hela tiden?

Jag får också ångest. Jag älskar min man oändligt mycket, vi har det bra tillsammans och jag vill leva med honom. Men jämställt kan det aldrig bli. Trots att jag har en längre utbildning kommer jag behöva jobba i minst tio år innan jag kommer upp i det han fick i ingångslön. Trots att vi inte har något ”ditt och mitt” så finns det ändå en känsla där, en känsla av att vara den som bidrar mindre och en vetskap om att jag inte kan leva ett lika bra och ekonomiskt stabilt liv ensam. Det måste ske någonting på strukturell nivå för att få kvinnor ur den där förbannade knipan. Löneskillnaderna får inte vara så stora som de är idag, och olika ersättningar får inte vara så låga att man inte klarar sig på dem.

Att ha sitt eget yrke att falla tillbaka på är nog den största tjänst en kvinna kan göra sig själv. För ibland är det ju faktiskt mannen som lämnar och då kan en sitta där, i skiten.
Jag blev lämnad för drygt 15 år sedan och hade jag inte haft ett jobb med tillräcklig inkomst att en dag säga, nä fan, du vill inte ha mig men du gör ju fan noll för att få ett ordentligt avslut så nu köper jag en bostad och drar för nu har du sårat mig nog – då vet jag inte hur jag mått efter den separationen.
Exet blev kär i en annan kvinna mitt framför mina ögon och de skötte det inte snyggt. Enda lilla skadeglädjen att hon lämnade honom när han blev fri sedan för då var han ju inte så spännande längre hjälpte till att hålla mig på benen. Och det faktum att jag hade ekonomi nog att bryta helt, börja om mitt nya egna liv från scratch och bad inte om en jävla krona från honom. Yikes så jag växte av det!
Jag gjorde stora uppoffringar under våra år tillsammans. Avbröt studier för att någon skulle dra in heltidslönen. Avstod personligt sparande för det dög ju inte att bo i en mindre lägenhet, nej då. Fin bild måste man ju ha, men ordentlig mat fick inte kosta.
Dock var det nödvändigt för mig att bo centralt i den staden eftersom jag pendlade 3 timmar om dagen i flera år för att behålla jobbet i 90-talet massuppsägningsvågor.
Avstod från att köpa nya kläder och skor för att vi skulle ha tillräckligt med pengar till gemensamma saker. Det gjorde inte han kan jag säga…
I efterhand undrar jag vad fan jag fann mig i det för – men jag var yngre, dummare och kär i någon som jag i efterhand förstått inte var kär i mig utan mest tyckte det var bra med bekvämt sex och en hushållerska – för gissa vem som trots alla dessa pendlingstimmar hade huvudansvaret för städning, tvättning, matinköp och matlagning…
Ja, jag var för snäll och för dum. Och nedtryckt med psykiska manipulationer så mitt självförtroende var nere på skosulenivå…
Som kvinna är den bästa tjänsten man kan göra sig själv att se till att ha en egen ekonomi uppbyggd.
Det är så fint med familjeliv och ställa upp för hela familjen och stanna hemma med barnen.
Den andra sidan av myntet att bli beroende av en annan människa för sin utkomst – att mannen lika väl kan vara den som lämnar ska inte glömmas i sammanhanget. Hade min mamma inte haft sin egen ekonomi när hon blev lämnad vid 64 års ålder hade hennes sista år blivit rent ut sagt för jävliga.
Det är idyll idag med äktenskap/samboskap och fina barn som håller samman det. Men glöm inte att du kan hamna i ett läge du inte fått välja själv, inte har en chans att påverka och inte har något att säga till om.
Finns barn med så gäller andra regler och båda parterna är ju skyldiga att se till att barnen för en dräglig nivå pengamässigt. Finns det inte barn med så får du klara dig själv.
Bli aldrig beroende av en annan person säger jag. Det är illa nog att vara känslomässigt beroende och bli tvungen att klara av den smällen när den man älskar (eller trott sig älska) lämnar, att dessutom behöva ta en ekonomisk smäll i det sammanhanget gör inget lättare.
Bilda eget liv, egen uppbyggd ekonomi innan du går in i samboskap eller äktenskap.
Eller kräv skrivna papper om hur ekonomin ska skötas eller delas upp.
Låt inte patriarkatet hålla ner dig p g a pengar…

Min man gjorde slut med mig. 1 år senare flyttade jag ut, jag hade tidigare inte haft den ekonomiska möjligheten. Vi var gifta. Han valde att avsluta relationen. Han bor kvar i vårt hem och har fortfarande alla våra gemensamma tillhörigheter.
Snart skall en tvångsbodelning göras. Han anser att jag stjäl från honom när jag vill ha 50% av våra tillgångar och prylar.
Jag har nu en ny partner där jag är den med ekonomiskt övertag. Det är en helt annan typ av relation.
Det känns skönt att inte vara ekonomiskt beroende av någon annan. Samtidigt vill jag stötta min partner till att inte behöva vara beroende av mig. Det stödet hade jag aldrig med min exman.

Så viktig fråga!
Även om man har gemensam ekonomi så kan det skita sig ordentligt när man blir pensionär. Så oerhört viktigt att ha egen ekonomi, dvs förvärvsarbetat och senare få en hygglig pension själv.

Jag läser bloggen lite till och från, den är välskriven så smärtan smittar av sig. Kanske därför jag inte läser den regelbundet.
Jag har inga barn men när jag lämnade mitt ex blandade hans föräldrar sig i och krävde pengar av mig. Trots att jag försörjt deras as till son i två år. Jag var i stånd att kontakta advokater som jag har tillgång till via jobbet (och polisen pga trakasseri) men det behövde inte gå så långt. När jag väl blev av med föräldrarna fick mitt ex reda på att jag träffat en ny och då hotade han oss båda. Detta borde jag ha polisanmält men gjorde det inte. Vet inte varför.
Det var kaos länge men nu har jag inte hört något från den hemska familjen på snart ett år. Tack och lov.
Hur en hel familj kan blanda sig i två enskilda individers separation är för mig märkligt. Det rör väl för fan inte dem?!

I mitt fall lever jag med en man vars pappa är från ett annat, mycket patriarkaliskt land.
Jag är livrädd för att skiljas trots att jag ganska ofta vill det, eftersom min man lyssnar väldigt mycket på sin pappa. Jag är livrädd för att de skulle få för sig att skaffa medborgarskap åt våra barn i det landet och på så sätt ta de ifrån mig.
Min dotter med funktionsnedsättning, förstår sig inte svärfar på alls. Han tror bara att hon är dåligt uppfostrad. Sådana barn skickas till hemlandet, enligt min svärfar, för att uppfostras till lydnad. Skulle bara se hur det skulle gå för min stolta, rättrådiga dotter…. 🙁
Genustänket är bra så långt borta i det där religiösa landet, i alla fall i min svärfars familj.
Min son är född diplomat och väldigt snäll, gör alltid vad pappa och farfar säger åt honom. Honom skulle de säkert tuta i att jag är en dålig kvinna som vill skiljas, att jag inte älskar honom längre osv och på så sätt få honom att ta avstånd från mig.
Vet hur de fungerar. Sist vi hade ett stort gräl hemma, skulle svärfar medla. Slutade med att han sa ”hade vi varit i Tunisien, hade jag hällt bensin över dig och tuttat på” inför sonen. 🙁
Nog för att det är mycket snack och liten verkstad hos den religiöse lille mannen men ändå. Drömde mardrömmar länge om det där…
Om de trots allt inte skulle gå så långt, så skulle jag ändå ha de tankarna med mig hela tiden när jag inte var med barnen.
Och undra hur barnen behandlas när jag inte är med. Undra hur de lever då min make säkert skulle flytta hem till sin far med barnen eftersom han har betalningsanmärkningar och inte råd att skaffa lägenhet så lätt.
Min mamma sa till mig att det är tur att min syrra väntade och skaffade sig en bra man att skaffa barn med.
Ja, det är definitivt ett råd jag skulle ge många men nu är jag redan här, med barn jag älskar och med en man som är bra bara han vågar lita på sig själv och lita på mig och inte lyssnar på medlemmar i ursprungsfamiljen.

jag kan inte separera från min parter för då hade hen inte kunnat behålla sitt hus (som vi båda bor i) eller utbilda sig till det hen vill. Fan vad det suger att ha det på sina axlar ibland. Men jag älskar hen även om vi just nu går igenom en tung fas hoppas jag att vi kommer ut på andra sidan utan separation <3

Det är verkligen en kvinnofälla varför vi kvinnor måste börja tänka på detta tidigt och se till att bli bra på att löneförhandla och inte deltidsarbeta. Jag strövar alltid efter att ha bättre lön ön mina manliga kollegor som ett mål för att nå någonstans! Och pensionsspara! Även om jag är gift och skulle kunna bli försörjd jobbar jag på som om inget hänt för man vet aldrig…

Jag blev lämnad av min dotters pappa. Hans föräldrar kom med kvitton på saker vi fått av dem och en räkning på jobb de hjälpt oss med, och krävde mig på hälften av det. Den summan översteg vad jag skulle fått gnm sambolagen (vi var väldigt unga och fattiga föräldrar). Jag grät på banken, men de sade att de kunde inget göra, det var i sin ordning. Jag fick gå till soc och få startbidrag.
Jag har pratat med min dotter om att aldrig, aldrig sätta sig i beroende av en man. Att tjäna sina egna pengar och ha en buffert. Och att vara väldigt försiktig med vem hon väljer som barnafar, för hon ska samarbeta med honom i 18 år och barnet kommer hela sitt liv ha honom som pappa. Hon är vuxen idag, klok, självständig och driftig…. Jag hoppas hennes självständighet håller i sig när hon får barn.

” Kvinnan som tagit mest vab-dagar, kvinnan som stannat hemma längre med barnen, som kanske gått ner till halvtid och som tjänar mindre.Där står hon nu, ekonomiskt beroende”
Tjänar mindre betyder inte att man är oförmögen att ta hand om sig själv, eller ens en familj om man är vaktsam med pengarna.
Att se det som ett straff att den förälder som fått bli omhändertagen, fått vara mer med sina barn, inte får samma privilegie att ha någon som tjänar dem, är helt absurt.
Det påminner mig om Hillary Clintons uttal ”Women are the real victims of war. When the men die they are left to take care of the children on their own”
DÄR kan man snacka om en medeltida syn på könsroller.

Vet du vad snittlönen ligger på en heltid för någon som jobbar ”på golvet” inom vård och omsorg, tex personlig assistent? Den ligger på 18-19 000 innan staten tagit sitt. Visst kan man då jobba mer kvällar, helger och nätter för att få några tior mer i OB- men var ska barnen vara under tiden? Inte alla kommuner som erbjuder nattis eller helgbarnomsorg, inte alla pappor som går med på att ha rörligt ”barnschema” eller ens har sina barn.
Sen undrar jag vad du menar med ”fått bli omhändertagen”? Ligger hemmamamman på soffan hela dagarna och äter praliner som maken köper hem? Tar han all städning? Aktiverar han barnen hela dagen, varje dag? Tvättar han all tvätt och lägger in den? Delar han lika med sina pensionspengar?

sitter och läser kommentarerna, och känner kärlek till alla starka, kloka kvinnor som gör sitt bästa i diverse motvind. orkar inte ta in allt, påminns om uppoffringar jag gjort. känner till exempel sorg välla upp när föräldrapenningen kommer på tal. en stor del av den brann inne eftersom barnens far propsade på att den var hans, samtidigt som han vägrade ta ut den. tänk om den hade kunnat komma barnen tillgodo istället. samtidigt som sorgen över allting sköljer över mej, känner jag en djup lättnad över att barnen och jag nu är tillräckligt trygga för att jag ska kunna tillåta mej att sörja.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *