Kategorier
feminism & genus

Representation och selfies som ett verktyg

När jag tänker på selfies som en feministisk strategi så tänker jag främst på bilder där kvinnan styr vilken del av henne som sexualiseras, visas upp, får ta plats och får objektifieras av en eventuell betraktare men jag tycker också den här formen av personlig aktivism kan vara riskabel då det snarare riskerar att befästa ett gammalt vanligt utnött patriarkalt recept. Jag har svårt att se vad som är frigörande med ännu en halvnaken kropp tagen i rätt vinklar för någon annan att värdera och recensera. Men jag är helt med på att selfies i sig är revolutionerande och behövligt, peppande och stärkande. (Så vi inte missförstår varandra här).

Men jag tänker också att selfies kan ha en mängd olika syften och att dessa bilder kan ha olika roller beroende på vilka strukturer man bekämpar. Att ta tillbaka kontrollen över sin kropp och hur den sexualiseras kan i många fall vara nödvändigt, speciellt för kvinnor som lever i en kultur där skvallertidningarna helt oblygt lägger upp kroppar (utan samtycke) som ska brytas ner och objektifieras och där män tar sig friheter, inte bara på krogen utan på gatorna och i vardagen. Det blir lite ”jag bestämmer vilken del du ska titta på här”.

IMG_2153.JPG
(Läppstiftet.)

Men sen tänker jag på representation och här håller jag inte med om de som tycker att representation nödvändigtvis måste handla om skönhet, om att få vara vacker fast man har en kropp som ej är normativ om det så må vara enligt vithetsnormen eller smalhetsnormen eller funktionsnormen. Jag tror den fokusen också medverkar till att befästa strukturer där vi värderas efter eventuell knullbarhet typ ”titta på mig, jag duger också att knulla! Jag kan också vara sexig och vacker trots….” och grejen är ju att det inte är så svart eller vitt för kroppar som ej är normativa kan fortfarande anses bättre än andra och det beror helt på vilket rum man rör sig i. 

Men representation är skitviktigt. Att få finnas och synas och erkännas av samhället man lever i. Att kunna slå på TV’n och se människor som ser ut som du. Att få finnas UTAN krav på knullbarhet. Förstår ni hur jag tänker? Jag är lite luddig men det är för att mina egna tankar är luddiga. Det är lite å ena sidan, å andra sidan just nu. Ni får ursäkta.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Representation och selfies som ett verktyg”

Jag tycker att representation utan kommentarer kring kroppen är bäst. Jag ser gärna ett stort utbud av bilder på människor i olika storlekar och utseenden där uttryck och känsla får stå i centrum. Inte bara ”hej jag avviker från normen – men kan också vara sexig/attraktiv” bilder utan mer vardagsbilder. Genom att följa bloggar/instaflöden mm som ger mig ett varierat utbud av bilder och där jag kan identifiera mig med bilderna så märker jag att kraven på mitt eget utseende släpps/minskar då det övertygar mig om att det finns utrymme för mig även om jag avviker. Jag blir skrämd när jag under perioder mått väldigt, väldigt dåligt psykiskt pga händelser i livet ändå väljer att fokusera på hur jag ser ut och korrelera ”få stöd” med ”om jag bara ser snyggare ut”. Och då främst från män. Så selfies – absolut men inte bara ur vinkeln ”för jag är också sexig” utan hela spektrat av uttryck.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *