Kategorier
feminism & genus

Vad beror det på, är väl frågan isåfall?

Någonting som det sällan pratas om tycker jag är kvinnors del i det hela. Hur kvinnor fasthåller maktbalans genom att kräva att mannen ska vara just ”manlig”. Och hur kvinnor gärna vill ta över och kontrollera barnens uppfostran, hur lakan viks och disken torkas. Att många män kanske då ofta upplever att de ändå bara gör ”fel” när de byter blöjor så de struntar i det, för de får en kommentar eller att deras partner förlöjligar dem. Jag vet inte om det stämmer men det känns som kvinnor har ett fruktansvärt kontrollbehov, som de antagligen ärvt av sina mammor, och det skapar en obalans i hemmet. Så frågan är väl egentligen: Vem bestämmer i hemmet?

Hur tänker ni kring påståendet att kvinnor har makt i hemmet, att de styr och ställer, att mannen ej har nåt att säga till om? Stämmer det? Och isåfall vad beror det på? Stämmer det inte? Vad bottnar föreställningen i?

Hur tänker ni kring hela grejen att kvinnor fixar och donar hemma – ofta utan uppskattning – och hur detta sedan nedvärderas och skrockas åt av både män och kvinnor som gärna menar att det är onödigt samtidigt som det ses som en självklarhet att det ska vara mysigt hemma och fint dukat på bordet vid fest och andra tillfällen?

PROBLEMATISERA!

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Vad beror det på, är väl frågan isåfall?”

Jag kan bara utgå ifrån mig själv och de runt mig, så jag kan väl säga att det stämmer att vissa kvinnor har makt hemma på vissa ställen. Min styvmorsa hade all makt i hemmet och min farsa bara buga och gjorde som hon sa i princip, sen om det var rätt eller fel, det är det ingen som bryr sig om. Hon var dessutom superpedantisk så kom det in ett grässtrå i hallen (vi bodde på landet…) så fick hela huset städas. Och man gjorde ju aldrig nånting rätt heller.
Däremot har min mamma varit tvärtemot med städningen, där hjälpte alla till men hon hade fortfarande makten. Hennes humör styrde våra liv och man fick hela tiden anpassa sig efter henne. Hon ville också ha saker på ett visst sätt så det var bäst att man lärde sig det fort, annars jävlar.
Men om jag ska jämföra med mina vänner som är sambos så tycker jag det är ganska jämställt. Många av mina heterovänner delar lika i hemmet, de har t.ex scheman på vem som ska göra vad under veckan (vem som diskar, lagar middag, dammsuger, bäddar sängen osv), för att slippa tjat och ojämlikheter.
I mitt eget fall är det nog rätt lika, även om min sambo är lite mer ordningsam än vad jag är. Eftersom jag pluggar på distans och är hemma är det oftast jag som lagar maten och plockar undan. Men han är mer den som drar igång dammsugaren och städar när han tycker att det börjar bli för mycket.
Att kvinnor styr och ställer i hemmet är väl inte konstigt, det finns ju inte så många andra ställen där kvinnor ”får” bestämma. Och sen finns det säkert vissa kvinnor som vill ha saker och ting på ett visst sätt som gör att andra inte kan eller vill hjälpa till just därför, men jag tror mycket hänger kvar från vårt förflutna, man räknar bara med att kvinnor ska städa och pyssla hemma så därför låter man de ”hålla på”.

Det första som nämns i kommentaren, att kvinnor kräver att män är ”manliga” vilket jag uppfattar som att de har traditionellt manliga attribut, tycker jag bör skiljas från resten av diskussionen. Vad folk tycker är attraktivt hör inte hit. Jag tycker att många typiskt manliga attribut är attraktiva, tänder på starka män med skägg och jag gillar att bli bortskämd. Detta har väldigt lite med hemarbete att göra. Men jag kommer gifta mig med en man som jag tycket är ”manlig”.
Angående andra delen så tror jag att väldigt många flickor uppfostras i att hemmet ska vara perfekt. Flickor lär sig städa, laga mat osv. Flickor lär sig även att det är roligt och viktigt för stämningen att baka till jul och dekorera hemmet. Jag är också uppfostrad på detta sätt och är expert på att ta hand om mitt hem och vet exakt hur jag vill ha det. Många män har inte haft ”turen” att lära sig detta och har således noll koll på hur man städar etc. Självklart finns undantag.
Jag kan verkligen se att det blir en konflikt när två människor sedan ska rodda ett hem tillsammans. För det är klart, när någon tycker att toaletten är städad när handfatet är lite avtorkat så har vi olika syn på hur det ska göras. Som städuppfostrad kvinna står valet mellan att göra det själv (visst någon slags makt, men en ses som gnällig) eller att vara mamma till den stackars mannen och lära upp honom (en ses som gnällig deluxe) . Någonstans där har väl mannen bestämt sig för att städning är värdelöst och att kvinnan bara klagar. I alla fall är det vad jag upplevt.
Enkel lösning: Uppfostra dina barn likadant oavsett kön i någon slags gyllene medelväg. Överför inte städhetsen men lär dem hur de tar hand om ett hem… Fundera över vilka krav du har på ditt hem och varför, kan man kompromissa? Och alla män, bara försök, googla om ni inte vet hur man gör.

Dels beror det på uppfostran som kvinna för mig, men även att jag har ett enormt kontrollbehov och anser att mitt sätt alltid är bäst då jag ofta tänker till även i de mer grundläggande hemarbetsgrejerna. Jag vill gärna att grejer ska vara lite ”extra”, och blir därför ibland lite onödigt gnällig på min sambo. Jag tycker att löken ska vara finfinhackad, att tvätten ska vikas ordentligt och rakt, att man dammsuger under soffa och säng när man dammsuger osv. Samtidigt kan jag ibland vara lite ”bara det blir gjort så får man vara nöjd” med andra saker. Inte helt lätt.
Men samtidigt kan jag bli oerhört less på att han nästan aldrig gör de där extragrejerna, och om har mot förmodan gör något så ska han hyllas. Ingen hyllar mig när jag hackar tomater perfekt eller manglar lakanen, så varför skulle jag liksom.
Män får väl ta mig fan visa lite genuint intresse i hemarbete. Det finns massvis med life-hacks och grejer som effektiviserar och underlättar, men inte tusan är min sambo intresserad av att läsa på sånt och utöva. Det suger. Många män har aldrig lärt sig hemarbetets ädla konst, och de hamnar i underläge då de både kunskapsmässigt och hantverksmässigt inte är lika kompetenta. Då får de fan ta tag i det själva och inte bara förvänta sig att kvinnorna ska hylla dem för att de byter blöjor eller viker tvätt. Ett tips till de som suger på hemarbete – titta på de som är duktiga på det, och fråga. Det finns ofta en anledning till att saker ska göras på ett visst sätt – tvätten ska skakas ur och hängas upp ordentligt och sedan vikas fint för att undvika att den måste strykas efteråt. Precis som det finns anledning till att man byter däck i en viss ordning med att lossa bultarna innan man hissar upp bilen osv osv för att underlätta livet liksom.

Min första sambo och pappan till mitt äldsta barn. Han tyckte jag ”styrde och ställde”. När jag bad han hålla i nacken när barnet var nyfödd, eller när jag bad han byta blöja mitt i natten för jag var nyförlöst. Han tyckte han kunde låta barnet åka utan säkerhetsbälte i bilen, skrika sig till sömns, inte byta blöja på 6 timmar osv.. Han skulle promt göra saker på sitt vis, mata på sitt vis, lägga på sitt vis osv. Och barnet sov inte dom första 4 åren och det var ständigt krångel då han ändrade rutiner på barnet och ignorera barnets behov av rutiner och säkerhet bara för att inte ville jag skulle ha rätt.. Vi skildes och han försvann helt ur barnets liv.
Min andra sambo och pappan till mitt andra barn och make. Han har man alltid kunnat sagt till hur man ska göra och han har gladligen gjort det. Han sa ofta att vi gör som du gjort tidigare det har ju funkat så varför krångla?
Maken- Ska jag envisas att göra saker på mitt vis, bara för att det ska vara mitt vis varesig barnet vill det eller ej. Eller ska jag helt enkelt göra det som du gjort och det som funkar. För mig är det enkelt jag gör det som funkat och som barnet är van vid.

Usch det gör verkligen ont i en att läsa sådant. Hur kan man låta sin envishet gå före ett barns bästa på det viset? Har det att göra med att man som flicka lär sig att visa hänsyn, empati och vara lyhörd på ett annat sätt? Jag vet verkligen inte. Samtidigt kan ju det slå över åt andra hållet för många ”duktiga flickor” som helt slutar tänka på egna behov och sätter alla andra främst.
Jag håller nog på att man ska vara noga att låta sina söner vara med i hushållsarbetet och när de blir äldre ställa krav. Även viktigt att t.ex. ge söner dockor/gosedjur som de kan ta hand om tror jag. Men är ju ingen barnpsykolog direkt.

Jag skulle säga ja om jag utgår från min egen uppväxt. Mamma bestämde allt och allt bestämdes utifrån hennes humör. Det blev dessutom värre av att hon var hemma med barnen, hela vardagen blev så fruktansvärt mycket bättre när pappa var den som var hemma istället.

För att dra en analogi till en annan diskussion (gissa vilken): männen får la bara se till att ta för sig lite! Skaffa skinn på näsan. 😉
Jag vet inte om kvinnor styr och ställer… Vissa gör väl det, andra inte. Men för att se till mig själv så är hemmet nog det enda området där vi båda undermedvetet antar att det är jag som har mest rätt, på grund av inlärda könsroller javisst. Som kille är det antagligen ovant och kan säkert tolkas som att det är tjejen som bossar när det egentligen är bådas inlärda förväntningar som spökar. På samma sätt känner jag att ansvaret för hemmet är något som default ytterst ligger på mig och att sambon tar en del av det mer som ett medvetet val. Det gör att insatsen blir högre för mig, är det stökigt säger det mer om min personlighet och förmåga än om hans, och därför blir jag mer benägen att prioritera hushållssysslor och se till att de blir bra gjorda.
Slutligen kan det säkert finnas en aspekt av att om man inte kan kontrollera något annat i sitt liv, då jävlar ska man kontrollera det man kan. Samma resonemang som för (vissas) ätstörningar.

Håller helt med.
Det är sjukt provocerande det där att det ofta talas om att kvinnor borde bli mer som män på arbetsmarknaden och ”ta för sig”. Men när det handlar om hem och barn då ska kvinnor plötsligt lämna plats, inte ställa krav, inte kritisera det som görs (trots att de genom uppfostran och förväntningar ofta har bättre kunskaper och mer erfarenhet), alltid vara tacksamma och försiktiga för att inte ”skrämma bort” männen, dessa experter på att hävda sin rätt och ta för sig.
Kanske är det helt enkelt så *revolutionerande tanke* att det är lättare för alla oavsett kön att ta för sig på områden där man förutsätts ha kompetens, än på områden där man hela tiden blir ifrågasatt.

Jag bestämmer allt som rör familjelivet och jag kör över min man. Jag har ett kontrollbehov, däremot så gör jag inte allt, långt ifrån. Min man är rätt hunsad. Fast på jobbet så är han chef så han har ju en balans i det hela medan jag inte bestämmer ett skit på mitt jobb. 🙂

Nu var det många år sen mina föräldrar flyttade isär, men jag kan inte minnas det som att någon av dem styrde över den andra, eller över hur ordningen skulle vara i hemmet. Kanske kom det av att vi hade flera hem som vi flyttade mellan (renskötsel, semi-nomadiskt liv) och att vi alla hade uppgifter att göra för att livet skulle flyta bra på de olika platserna? Jag minns att jag alltid har haft ansvar och att min blick har räknats som viktig sen jag var barn; jag kunde också vara med och bestämma, se och ta beslut på samma nivå som de andra i familjen. Kanske att genom att vi alla kände sånt ansvar fanns det inte behov för att en speciell medlem steg fram och tog större plats i alla beslut om hemmen. Med en liten yta att leva på inomhus finns det inte så jäkla mycket husarbete att bråka om heller, tackolov. 🙂

Så kommer jag på en till sak som kan vara viktig att lägga till. Jag kan inte minnas att någon av mina föräldrar någonsin har gjort något ”onyttigt”. Om den ena lagade mat kanske den andra stickade vantar, om den ena var på jobb kanske den andra var med oss ungar. Hemma har vi alltid pratat högt om konsten att vila (obs, inte att förväxla med våra enorma underliga sömnbehov som tonåringar) och om den ena vilade, så var det också bra och gott och behövligt. Det kanske är en nyckel till att jag inte minns något tjafs hemifrån dem emellan, om vem som skulle göra vad, eller varför? Att allting tjänade ett syfte, och var bra för den personen och familjen som helhet.

Superintressant det du skriver om fördelning av uppgifter i ett semi-nomadiskt liv, inte bara mellan föräldrarna men att också barnens insats och åsikter räknas!
Tycker det finns intressanta tankegångar inom samisk uppfostran när det gäller ansvar och tillit.
Tänker att din andra kommentar är så viktig också: att alla bidrar med det som är nyttigt för helheten. Tror den obalansen som uppstår annars sliter ut många: känslan av att en tänker på och jobbar för alla och den andra mest på sig själv.. (där bevakandet av egna intressen snabbt tar över)
Och så härligt att behövlig vila räknas som nyttig också för gruppen som helhet! En befriande generositet i synen på vad som tjänar ett (större) syfte..

Jag är kvinna som lever och levt med kvinnor och jag har absolut hamnat i situationer där partnern vill att saker ska göras på exakt hennes vis (även om resultatet blir samma oavsett) och jag bara lackat ur och föreslagit att hon ska GÖRA DET SJÄLV DÅ FÖR FAN! Vet inte om det är ett kvinnotypiskt beteende, dock. Jag har alltid varit den som brytt sig minst om städning, så skulle aldrig kriga för att få städa på mitt vis, passar det inte så städar jag inte alls. Om jag vore man så skulle nog detta framstå som ganska svinigt, kan jag tro.

Jag tror att det bottnar i hur man behandlar sina barn och vad de växer upp till. Har diskuterat med många tjejkompisar där vi alla har fått lära våra respektive (heteroförhållanden) hur man tvättar, diskar, städar och att man kanske ska planera lite hur man handlar för att sedan kunna laga favoriträtten.
Tyvärr tror jag att många lär sina döttrar det här men ofta glömmer att sönerna också ska läras detta.
Insåg nu hur gammalmodigt det här lät och jag vet många män/killar som gör detta med galans. Inte alla över en kam, men det är mycket vanligare att tjejerna tar ansvar i hemmet. Detta snarare än makt.

Alltså, jag tycker det lätt blir problematiskt när man säger att kvinnan ändå bestämmer i hushållet, som om det skulle vara positivt, och på något sätt balansera upp ojämnheten könen emellan. Jag ser det verkligen som ”kvinnogöra”, vilket för mig är skitgörat som ingen man frivilligt vill syssla med. Tycker mig nästan alltid höra hur det nervärderas, vem som helst kan väl dammsuga, tvätta, laga mat, byta en blöja – byta däck på bilen dock, eller hugga ved, sätta upp en hylla eller lampa – det kräver minsann ansträngning och planering!
Många män ska ha ständig bekräftelse så fort de gör något som de vanligtvis inte brukar göra. Stående ovationer om de tar med sig soporna på vägen ut liksom. Och klagar man över att de inte dammsugit så för man höra att man aldrig är nöjd, soporna blev ju slängda – måste JAG göra allt??? Att man själv dessförinnan har tvättat, handlat, lagat mat, rensat en och annan garderob, tvättat fönstren osv, osv spelar ingen roll.
Det är en illusion att vi har kontroll över hushållet och barnen. Klart männen säger att vi gör saker bäst, så enkelt är det att slippa undan ansvar. Klart att man är en gnällig kärring om man tar upp att man nu diskat femte dagen i rad – för vem vill vara en gnällig kärring? Detta sätts systematiskt i system, så till sist gör kvinnan allt själv bara för att slippa vara tjatig, gnällig och tråkig. Det går fortare än att gräla om alla saker, och man gör det så att säga för husfridens skull.
Ja, det var väldigt generaliserande, är fullt medveten om det. Baserat på vad jag sett/hört av vänners relationer och hur min egen var inledningsvis innan jag lyckades få upp ögonen på min man, som vuxit upp i en så könsstereotyp familj så att det är läskigt.

Bade mamma och pappa (skilda) har alltid varit noga med att lara oss syskon hur man stadar, diskar, tvattar, viker klader osv. Tror faktiskt pappa var mer pa an vad mamma var haha.. Blir anda sarskilt ”stolt” nar jag ser min bror damsuga, badda sangen osv vilket jag inser ar lite lojligt, min syster gor ju precis samma jobb men kanns anda inte lika speciellt. Kanske ar det for jag sett sa manga andra karlar vara helt inkompetenta nar det kommer till att ta hand om ett hem, bruna toaletter, skagg och har over hela sinken, pizzakartonger pa golvet och rynkliga klader overallt, usch. Dock att jag tycker det ar ackligt ar val kanske for att pappa nastan var pa kanten till pedant.

jag kan känna att det är jobbigt att jag inte kan axla den rollen även om jag skulle vilja. jag känner liksom samma känslor angående det som jag gör när det gäller tex utseende. om jag börjar tänka mycket på det eller om någon kommenterar eller så, så känner jag en press att det ska vara perfekt. det är liksom samma reella ångest som rör mitt eget värde som person.
själv är jag egentligen en person som inte störs så mkt av lite stök (även om det är skönt när det är nystädat och ett visst mått av ordning måste jag ha annars mår jag dåligt), hatar att städa och är väldigt glömsk och virrig i allmänhet. det är ok så länge jag lever själv, men när jag levt med män har jag ofta haft en känsla av att det är något fel på mig som inte är pedantisk och tar kommando när det gäller hemmet. kan känna inför släkt och svärföräldrar etc att det är mitt ansvar, så det är jag som bör skämmas om det är stökigt, trots att båda personerna i hemmet egentligen bryr sig lika lite.

Det är oftast kvinnor som bedöms efter hur hemmet är. Män som lever själva förväntas att ha det ”lite sådär” eftersom ”de kan ju inte sånt”. Så om man lever i ett parförhållande så spelar det ingen roll om det är mannen som pysslar, städar och plockar… det är ändå kvinnan som blir bedömd för det.

Min erfarenhet, och som jag brukar få bekräftad från föräldragrupper och andra som lever i par är att man helt enkelt gett upp för att män SER INTE. Min egen, och säkert många andras, protesterar inte när man ber om assistans med sysslor men initiativen finns inte där, så enligt lagen om minsta möjliga motstånd gör man jobbet själv. Sen huruvida det hela beror på annorlunda fostran eller att den rumsliga intelligensen fått sig en törn vet jag inte, men försöker vara övertydlig med min egen son gällande orsak och verkan när det kommer till stök och städande. Har som princip att inte plocka upp tappade eller ivägslängdda leksaker åt en unge som är över två.

Men, det måste väl finnas fler som har det som jag och min sambo? Det är han, man, som tar hand om nästan allt hushållsarbete. Det är jag, kvinna, som inte ser vad som behöver göras. Det är jag, kvinna, som tycker att det är skönt när disk, sopor, tvätt etc bara magiskt försvinner, utan att riktigt kunna ta in att det är min sambo som får det att ”försvinna”. Visst försöker jag skärpa mig, men det är ändå han som drar tyngsta lasset. Är det verkligen så ovanligt med ombytta roller?

Jag har det också så. Skönt att höra att vi är fler. Jag har mycket högre toleransnivå än min man, men gör gott och väl min del av hushållsarbetet även om han städar mer. Försöker gång på gång förklara för honom att för mig är det viktigt att äta god mat så jag planerar och lagar nästan all mat och jag tvättar rätt mycket för det är viktigt för mig att vårt barn ska ha rena kläder. För honom är det viktigt att det ser bra ut hemma så han städar mer. Jag klagar aldrig på att han inte lagar mat eller tvättar. Han klagar ständigt på att jag inte städar tillräckligt. Till saken hör kanske att det är han som drar fram och stökar ner och jag orkar så fan heller gå och plocka upp efter en vuxen människa hela dagarna bara för att han tycker att det ska se ut på ett visst sätt men inte orkar fixa det själv. Ändå får jag dåligt samvete varje gång han klagar på att jag inte städar. Blir sur på mig själv för att det är så internaliserat att jag borde städa mer fast jag gott och väl gör hälften i vårt hem.

Bodde ”kollektivt”, mer eller mindre, i typ 3 år (vi var 6 stycken under samma tak som mest, varav 2 var besläktade. Plus att vi OFTAST hade folk som hälsade på, sov över o s v). Jag (och under en kortare tid en flickvän till en utav de andra) var dock ensam tjej att faktiskt stå skriven där.
Arrangemanget i början var att vi skulle bo 3 personer där. Och eftersom jag var ensam arbetslös vid tidpunkten kom vi överens om (nåja, jag tog frikostigt på mig) att jag skulle sköta städningen (överallt utom de andras sovrum) tills vidare. Detta gick jättebra, sen blev dock även båda mina roomies arbetslösa. Jag antog då självklart att vi skulle börja dela på sysslorna hemma, och vi kom överens om detta, men det rann snabbt ut i sanden och i takt med att de andra också spenderade mer tid hemma började det bli stökigt i snabbare takt än jag hade möjlighet att hålla städat själv. Dessutom var det vid ungefär samma tidpunkt som även en fjärde person flyttade in.
Nu började lägenheten mest likna ett 24/7 LAN/Ungdomsgård, där jag drog mig undan och isolerade mig till mitt eget rum – dels p g a att jag har extremt svårt för att umgås för intensivt med människor över alltför lång tidsrymd åt gången, och dels för att jag märkte att folk blev skitirriterade då jag rörde mig utanför (eftersom jag då oftast försökte städa upp och det upplevdes som att jag ”var i vägen”, ”rotade i deras grejer” eller ”var gnällig/tjatig/etc”). Detta innebar att jag mer sällan (vågar säga så gott som ALDRIG ju längre tiden gick) vistades i vardagsrum, övriga sovrum och kök. Gav till slut helt enkelt upp tanken på att vara ”duktiga flickan” (och försökte leva med att vantrivas fruktansvärt).
Och kan bara säga att det är SÅ SANT det som sägs att ingen märker allt en gör – förrän man slutar. För det som faktiskt kändes (och fortfarande känns) MEST orättvist med hela situationen var att jag då lyckades göra mig själv till flera utav mina roomies bekanta (vänner & föräldrar)s hatobjekt, just eftersom det såg ut som FAN hemma hos oss ~90% av tiden. Kan inte räkna alla tillfällen då DERAS bekanta (ibland folk som jag inte ens kände ö h t) pikade/frågade/stressade MIG om disken eller röran i vardagsrummet, gav ogillande blickar, kom med kommentarer om att ”Har du ÄNTLIGEN hittat din plats nu? Hö hö!” (jo, det hände!) när jag stod vid disken, moppade golvet eller städade badrummet. SÄLLAN var det någon som stressade mina roomies om detta (de var förresten lika bittra på mig över det hela dom med).
TACKA FAN för att kvinnor känner att dom måste upprätthålla kontroll över hemmet. Kanske ingen som tackar oss för att vi gör det, men BESTRAFFANDET som uppstår när en slutar..

Så sjukt, men säkert inte ovanligt, det du varit med om..
Bodde själv i kollektiv ett tag, men orkade inte så länge. Personen som startat kollektivet och som var den absoluta förespråkaren för kollektiv som ultimat och optimalt sätt att leva gjorde under den tid jag bodde där INGENTING av husarbete. Alltså, utöver att han aldrig tog hand om gemensamma utrymmen och uppgifter så lämnade han alltid sin privata skit efter sig: disk, matrester, skräp, sopor, smutstvätt..
Underligt att han tyckte kollektiv var så underbart..?!

Jag köper inte att män inte kan städa. Kan man arbeta som kirurg, tandläkare, programmerare etc. kan man rimligtvis även starta en tvättmaskin eller dammtorka ett rum. Tror att det är ungefär samma sak som när vi ska hänga upp lampor eller fixa något tekniskt här hemma. Jag skulle säkert klara av det, men har ingen större lust att lära mig så jag hävdar att jag inte kan och överlåter det till min man..
Sen tror jag kanske att män motiveras på ett annat sätt en kvinnor. Säger jag till min son att han ska städa tar det evigheter innan det är klart. Säger jag -Jag städar Lego, du Playmobil, få se vem som blir klar först! då är det klart på två minuter. Samma sak har jag sett på jobbet, män sköter sina uppgifter bra, om det syns vad de har gjort. Däremot är de generellt inte alls bra på att ta initiativ och städa allmänna utrymmen där det kanske inte märks.
Tillslut angående det här med män och att byta blöja. Senast vi var ute fick min man väldigt mycket beröm av några äldre damer för att bytte blöja (på damtoaletten eftersom det var där skötbordet var). Han tyckte mest att det var lite lustigt, medan jag hade tagit det som en förolämpning om jag hade fått beröm för att jag hade kört in bilen i en biltvätt (eller liknande simpel manlig syssla). Där kanske kvinnor hjälper till att upprätthålla könsroller genom att förminska män.

För mig har det här alltid varit nära kopplat med mitt ”duktigt-flicka”syndrom. Medan min sambo till exempel vid en fest inte har några problem med att lite grejer ligger framme och att vi bara bjuder på lite chips och lite öl vill jag direkt gå in och vara den ”perfekta värdinnan”. Jag gör snittar, köper vitt vin till de som inte gillar rött, läsk till de som inte dricker öl och diskar, städar nitiskt innan vi får besök, om det så bara är en kompis som kommer för att låna en bok. Jag var tvungen att analysera mitt eget beteende för någon vecka sedan efter ett bråk när min sambo fyllde år. Han blev arg för att jag inte kunde slappna av under festen, utan plockade, fyllde på, kokade kaffe, diskade kaffekoppar och allt annat. Och då var jag tvungen att fundera på VARFÖR jag gjorde allt detta trots att ingen bad mig eller kanske ens förväntade sig det av mig. mitt ända svar blev ”men…men… det måste ju vara fint”.

i mitt samboliv känns det som att vi delar på det mesta jobbet här hemma. visst, jag tvättar och dammsuger mer än honom för att jag dels tycker det är liiite roligt men också för att han är sååå jävla dålig på det.
vi är två fruktansvärt lata människor och vi har katter. när det ska dammsugas och han gör det så kan jag inte lita på att det är dammsugit under sängen och såntdär, dock är han duktig på att damma vilket jag nästan aldrig gör.
tvätt suger han också på för han tvättar allt i samma 40/60, båda ljust och mörkt tillsammans och kan låta kläder ligga i maskinen i timmar. jag accepterar inte det utan tvättar oftast mina egna kläder och han får sköta sitt lite själv, ibland är jag snäll och tar hans med om han har slut någonstans. men jag anser att han som vuxen individ borde fatta själv att en tvättar när det börjar sina i lådorna eller korgen är full.
dock så är det 9 gånger av 10 hans som diskar, vilket jag fullkomligt hatar att göra. han kan vara lite slarvig där med men där lägger jag mig inte för jag vill inte göra det själv.
hos oss blir ingen förbannad för att den ena inte gör vissa saker. ganska skönt faktiskt, vi gör liksom lika mycket eller lika litet.. 🙂

Det kan väl ha att göra med att normen fortfarande är att kvinnan ”ska” sköta hushållet, eller ”är” bättre på det? Att kvinnan fostras till det redan från barnsben, medan mannen mer eller mindre får chansen att prova sig fram först när han flyttar hemifrån (för innan har väl mamma gjort allt sånt). Jag tror också att ett problem kan vara att folk i relationer kanske inte pratar om såna här saker innan de flyttar ihop, utan de tar för givet att båda bara ”vet” hur saker ”ska” funka.

Intressant ämne, fan jag brottas med detta dagligen känns det som! En medelväg vore väl att sambon engagerar sig liiite till och jag börjar bry mig liiite mindre, det hade ju varit underbart – just nu provar vi med ett Asperger-schema där vi delat upp ansvarsområden, men lik förbannat är det jag som är projektledare. Nåt hände när vi skaffade barn, han är en schön slarver och jag en gnällig städnazi, känns som jag hamnat i kvinnofällan deluxe!

Tycker det är rätt intressant att det nästan alltid är kvinnor som ska ändra sig, ”släppa fram” männen, ta för sig mer, kräva sina rättigheter (som män gör), sluta ta på sig allt ansvar osv osv i all oändlighet. Jag går i en klass på 35 personer (5 män och resten kvinnor) där jag hör det här lite då och då. Som idag när ett gäng pratade löneskillnader mellan kvinnor och män så säger en klasskamrat att hon är så trött på kvinnor som gnäller över dålig lön ”det är väl bara att löneförhandla” och att hon tycker att de sätter på sig offerkoftan. De andra håller med.

Ansvar är inte detsamma som makt! Någon måste få ett hem/familj att fungera och män har som vanligt så lätt att bara luta sig tillbaka och hoppas att någon annan tar hand om det. Även i förhållanden som delar på arbetet ligger oftast planeringen och organisationen på kvvinnnan, medan mannen kan låtsas att han inte ser, inte förstår, inte kan.
Och även om jag som kvinna avsäger mig ansvaret så drabbas jag av att ingen annan tar upp det. Som att det kommer påminnelseavgifter på räkningar för att de inte blir betalda i tid. Som att barnen fryser, är blöta eller hungriga för att de inte har varma och fukttåliga kläder i rätt storlek eller för att ingen mat finns hemma så de får vänta på middagen. Som att omgivningen automatiskt ger mig skulden/onda ögat/dåligt samvete för att hemmet inte är perfekt. Som att svärmor beklagar sig över att min man behövde vara hemma så mycket med barnen. Fast den gången reagerade han faktiskt och rev i från till henne att han inte skaffat barn för atts en inte vara med dem…

Visserligen sköter min man det mesta av matlagning och tvätt själv och städningen är väl kanske 50/50, men när det gäller barnen kan jag bli tokig på oengagemanget. Om man tittar i familjekalendern så finns det tre spalter med en massa saker inskrivna. Det är olika jobbgrejer, läkarbesök, leksaksdagar, träningar, matcher, läxor, kalas, inne-utegympa och så vidare. Sedan har vi en så gott som tom spalt. Där finns kanske ett tandläkarbesök ibland och någon gång var tredje-fjärde månad något om bilen som ska köras till verkstaden. Sedan är det tomt.
Jag tror att det är det klassiska att jag har gjort allt från början, men varför då? Jag tycker att han smitit egentligen. Smitit från något som han tycker är svårt och okänt och förlitat sig på att jag vet. Ingen bra strategi. Jag har läst mig till, frågat mig till, googlat o.s.v för att hitta riktigt bra vinterskor till barnen. Det är ju ingen kunskap som kom ut med barnet precis.

Jag tycker inte det är så jävla kul med bajs överallt, eller att sambon håller fast sonen jätte hårt för att han måste ligga blixt stilla när han sätter på blöja millimeter rätt (annars läcker det bajs överallt..!? fattar inte hur han lyckas)
distrahera honom med leksak eller bara liksom, utgå från mönstret mitt fram så hamnar blöjan rätt!
jag uppskattar inte möglig tvätt (han känner inte att tvätten är blöt! så hänger aldrig det på tork utan låter det ligga i kassarna i 2-3 veckor tills jag ger upp och fixar det..) möglig disk (när jag flyttade in till honom, som vän! var vi tvungna att diska i badkaret för köket var en hälsofara..)
han kan ”natta” sonen.. utan att byta blöja, borsta tänderna eller ge kvällsmål..!?
och undrar varför sonen skriker, inte slappnar av och somnar..
han har ingen aning om vad sonen kan/får/gillar att äta, trots att jag utförligt berättar och visar dagligen, och vi har 3-4 böcker om det hemma + hemsida på datorn sparat om precis det!
han ger aldrig förslag på mat om det inte är färdigmat eller typ varma mackor
han diskar som sagt aldrig efter
igår satt han i soffan på morgonen innan jobbet och spelade spel på mobilen, stack sen till jobbet, utan att plocka undan det sonen kissat på, utan matlåda som han bara behövde ta ut från frysen och lägga i matlåda och ta med, utan att diska någon flaska till sonen, utan att ta med sig soporna.. men spela! det hade han tid med/kom ihåg..
enda ”ansvarsområdet” han har är tvätten, soporna, hjälpa mig planera maten (begär inte ens att han ska laga den) diska iaf hälften varannan gång och vara med sonen ett par timmar efter jobbet och halva helgen
och ja, kanske typ, prata med mig och typ leva i en relation med mig!?
visst han jobbar, men får se hur länge till han gör det, chefen börjar också tröttna på hans ansvarslöshet..
jag har försökt! men JAG kan inte släppa allt och lida/låta sonen lida
det kostar allt för mycket pengar, tid och ork
jag orkar inte leva med en jätte bebis mer, som stökar till, flyttar omkring grejer och slänger grejer överallt, som inte lär sig någonting om sonen utan bara förväntar sig att han låg med mig för 1,5år sen räcker, att sonen ska känna tillit och glädje över honom bara för att dom delar gener
om HAN inte gör någonting, så kan jag inget göra åt det mer än att lämna honom
jag planerar och planerar just nu, snart hoppar jag ut i det okända med sonen och det börjar kännas mer och mer inte bara nödvändigt men skönt!
och nej! han har inte alltid varit så.. han bättrade sig, vi var ett team, jämnställda, men det var tydligen bara lögn och skådespel
första gången jag skriver det här, med mitt riktiga namn (om än ett smeknamn) annars har jag bara skrivit det totalt anonymt.. men fuck it! så jävla trött på det här nu

Usch det låter ju inte som han bidrar med nånting. Jag har tänkt så många gånger, vad ska man med en karl till om de bara fyller funktionen som ett bihang och drar ner en snarare än är ens livspartner och lyfter en (som de faktiskt borde göra)? Många karlar idag verkar ju ha den uppfattningen att det är ok att de drar ett mindre lass men jag tycker det är helt fel. Med det driv och den kapacitet och vilja du uppvisar genom att ha (som du själv säger) 2 bebisar så hade du ju haft mindre med jobb om du bara behållit den ena och lämnat den andra. DU hade ju vunnit på det i det långa loppet och din arbetsbörda hade ju förmodligen minskat drastiskt (krasst sett) utan att det skulle fortsätta tära på dig varken fysiskt eller psykiskt. Hade jag varit i en sådan situation hade jag nog inte stått ut till slut, jag hade spytt galla och fått nippran. All eloge till dig som har styrkan att orka (även om det kanske inte alltid är det bästa för en själv i det långa loppet)! Hoppas det löser sig till det bästa för dig och sonen i slutänden!

Hemma hos oss har vi problem åt andra hållet samtidigt som vi har problem med den har uråldriga synen om hur det ”borde” vara. Min sambo kommer från en kollektivistisk kultur där alla hjälper till. Han är också minsting vilket inneburit att han ställt upp lite extra för sina föräldrar när det behövts (den yngstes lott är att ta hand om dem senare när de är äldre eftersom hem inte finns i deras land).
Jag ser mig själv som ordningssam på det sätt att jag vill veta var jag har grejerna och ska ha någorlunda städat. Jag har ingen mani och måste göra det flera gånger i veckan men skulle heller aldrig låta smulor ligga om det stör mig. Då fixar man det bara, det är så vi lärt oss i vår familj.
Problemen kommer när min sambo gör sakerna. Och då snackar vi inte om att han gör det dåligt eller inte alls, han gör det extremt bra (ja, jag har mött min motståndare) och ibland går det till sådan överdrift att han får det till att jag är den där slöa, ointresserade och oorganiserade människan i vårt förhållande fastän det egentligen handlar om att han har mer dille på det än jag, att han har en lägre ribba för hur mycket han kan tåla och att han således gör det först av den enkla anledningen.
Många brukar hurra när man berättar om allt han gör hemma men faktum är att han gärna använder just DET argumentet som du nämner här, att det är ”kvinnligt” att se till hemmet och att det därför borde vara min uppgift och jag göra det mer. Däri uppstår våra diskussioner eftersom jag anser att man bör dela på allt, eller prioritera på det sätt som fungerar bäst för stunden inom familjen. Inget utefter man/kvinna-rollerna. Men han gillar gärna att dra till med det och delvis tror jag han tycker att det är min uppgift att egentligen bry mig mer fastän han samtidigt har insikten i att jag har annat för mig; studerar master heltid, jobbar extra helger, vi har en dotter tillsammans och en till på väg. Livet är ett himla meck med plugg, jobb, barn och annat. Så han som är hemma och är föräldraledig borde förstå (vilket jag är helt säker på att han också gör) att han har mer tid än jag att allmänt ägna sig åt saker. Fastän han gärna drar den hemska rövaren!
Jag avskyr den i vilket fall och tror att det handlar om ren uppfostran från scratch faktiskt. Allt är inlärt och jag ser på mina sladdsyskon hur bror slipper undan mycket i hemmet med kommentaren att han är förvirrad tonårskille medan systern ska ställa upp på allt. Himla frustrerande att se faktiskt. Får vi söner kommer det inte hända här, dels för att jag är medveten om det men också för att min sambo förväntar sig att alla ska hjälpas åt, inga undantag pga kön (det görs inte i deras hemland) eller liknande som görs här i Sverige. Tror mycket på att det här med att vara pedantisk/ha enormt kontrollbehov kommer till oss genom våra mammor genom något som kallas imprinting. Är man konsekvent när det gäller uppfostran så är det klart att det slutligen sätter sig i ryggraden, oavsett om man vill det eller inte, så är det när det bara nöts in i en under 20 första åren. Det gör det inte mer rätt dock!

Hmm.. fick en liten tanke ställare nu. Jag är tonåring (fyller 15) o jag måste städa mer än mina bröder..? Visst jag är bättre på o stöka ner. Men jag har faktiskt mer krav på mig o städa ”Emma plocka upp på ditt sskrivbord” är den vanligaste fast det bara ligger några få papper/pennor utspridda runt datorn… Medans mina bröder får ett simpelt ”bär ut din disk” när det står över hels deras rum… Jag måste DIREKT bära ut min disk, plocka ur diskmaskinen, skala potatis, duka fint (medan lillebror,12 kan slänga ut tallrickar o bestick utan att någon klandrar honom), göra sallad mm.
Vi kvinnor, än idag, ÄR fostrade att bli mer ’ordenkliga’ Märks faktiskt även på mina lärare, hur dom kan låta killarna gå längre en tjejerna, så oftast säger vi till dom o va tysta o får bara ”lägg dig inte i” snäst tillbaka… Ska inte vi få be dom o va tysta om vi behöver fokusera?
Nu kom jag ut på ett sidospår (:
Men som någon nämnde innan, kan män bli läkare o kirurger kan dom ta mig fan sätta på disken eller byta en glödlampa.
I övrigt är det mest mamma i min familj som gör hushålls arbetet medans pappa gör dom mer ”fysiska” sakerna (klippa gräs, hugga ved, bygga saker etc)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *