Kategorier
feminism & genus

Föräldraförsäkringen är en komplex fråga

Det är ju en evig debatt om föräldraledigheten, om hur FP’n ska fördelas, hur ansvaret för familj och hem ofta hamnar på kvinnan och vad detta har för konsekvenser i samhället och i privatlivet. Att föräldraskapet är en kvinnofälla håller nog de flesta upplysta feminister om men det finns så många faktorer att ta hänsyn till samt ha förståelse för att det blir svårt att säga vad som är rätt eller vad som är bäst.

Jag är för en delad föräldraförsäkring eftersom att jag inte tycker att staten ska finansiera ojämställdhet, men jag tror inte att man bara kan lagstifta om 50/50 och tro att man löser nånting. Det krävs så många olika instanser som dels möjliggör ekonomiskt för alla men också som gör upp med rådande samhällsstrukturer.

Att kvinnor tar ut mer FP och att män jobbar mer handlar om invanda roller, föreställningar om mammaroll och papparoll, könsnormer och kultur. Och där måste man jobba från grunden för att dels förändra hur vi ser på kvinnor och män, mammor och pappor men också se till att kvinnor och män har samma förutsättningar att vara föräldrar. En kvinna som t.ex vabbar eller är föräldraledig kommer ses som ett problem, en belastning på arbetsgivaren medan en pappa konstigt nog tvärtom ses som en tillgång; pålitlig och trygg.

Men med det sagt så måste vi skilja på stat och privat. För att förändra dessa ojämställda strukturer så kan vi inte sikta in oss på enskilda privatpersoner. Kalle, Lisa, Tomas, Anna har sitt eget liv och vardag att jonglera, bara en tusenlapp extra i månaden kan vara avgörande för livskvalitén även om man inte ens är i närheten av fattig och enskilda individer kan inte hållas personligt ansvariga för att samhället ser ut som det gör, skämmas för att de väljer det som är mest fördelaktigt eller skuldbeläggas för att de gör sitt bästa för att ha ett drägligt liv.

Kan vi inte prata om hur vi kan möjliggöra delad FP istället för att skuldbelägga individer? Kan vi förlänga ledigheten? Höja ersättningen? Hur gör vi för att barnen ska slippa tidig start på förskola? Kan vi basera FP’n på bådas inkomst istället? Finns det andra sätt?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Föräldraförsäkringen är en komplex fråga”

Jag tror inte heller på att det ska lagstiftas 50/50. Allas situationer ser olika ut och för vissa kommer det fungera bättre om den ena föräldern stannar hemma längre, mamma som pappa. Sen är ju hela tänket väldigt heteronormativt, att det ska bli fler ”pappamånader”. Tror mer på det mellanmjölks-tänk, att några månader är reserverade bör varje förälder men att det finns ett visst svängrum där föräldrarna kan välja själva. Sen också att arbetsmarknaden ändrar sitt tänk kring föräldraledighet, att det inte ska vara något hinder.

Fast själva begreppet ”pappamånad” är nog mest tidningsspråk. Läser man om föräldraförsäkringen på försäkringskassans hemsida står där ingenting om ”mamma” eller ”pappa” utan bara att vissa dagar är reserverade för vadera förälder, resten kan delas.

”Staten ska inte finansiera ojämlikhet”; fast det gör den ju redan. De som har råd kan sätta in hela barnbidraget på sparkontot och köpa bostadsrätter till Kidsen medan det för andra överhuvudtaget gör det möjligt att få det att gå runt. Samma med föräldraförsäkringen: de som har råd är hemma längre och de som inte har de förutsättningarna får skola in tidigt.
Ser hellre att föräldraförsäkringen är tredelad där sista delen för överlåtas antingen till ena föräldern eller någon annan närstående, det känns dessutom modernare än en modell som värsta utgår från kärnfamiljen.

Statens inkomster kommer från skatter. Vilka till största delen kommer från arbetande människor. Så min åsikt är att så länge inte en majoritet av svenska folket vill ha en delad föräldraförsäkring, skall staten ha en ödmjuk inställning och vara öppen för andra förslag också.

Va?! Så när en majoritet av svenska folket inte ville ha kvinnlig rösträtt borde staten haft en ”ödmjuk inställning” till detta också då? Vi har alltså en representativ demokrati, inte en direktdemokrati.
Och ärligt talat så har ”folket” som grupp sällan bäst koll på vilka åtgärder som behövs för en bättre framtid för att de är upptagna med att klamra sig fast vid allt som är välbekant och känns tryggt. Se bara på hur folket sakta ändrar sig när nomerna förändras: den första ”pappamånaden” var minsann inte särskilt populär till att börja med men sen vande sig folket. När så den andra ”pappamånaden” skulle lanseras då var det gnäll om den – en var bra förstås men inte mer. Nu är plötsligt två månaders låsta dagar helt ok men att dela lika? – nej nej, det går inte!
Det är sjukt tröttsamt när folk inte kan se direkt analoga reaktioner – jag undrar om det beror på bristande historisk kunskap, bristande analysförmåga eller en kombination.

Det där är verkligen en knivig grej… Föräldrapenningen vet jag varken ut eller in i vad jag tycker.
Men däremot vet jag att jag är heligt förbanand på att man lärt sig hela sitt liv att det viktigaste är jobb och den ”status” en anställning ger. För mig var det SJÄLVKLART innan Kajan kom att jag skulle vilja tillbaka till jobbet och mitt ”vanliga liv” när hon var runt året (och första året var det väl det man drömde om, ehehe) men just nu känner jag mig lite ledsen på att om jag nu vill bo där jag bor (och ja, det vill jag och jag tror på en framtid här) så kan jag inte bara gå ned i tid och var med mitt barn. Så istället får staten betala en förskoleplats till henne.
Hörde nånstans att en förskoleplats kostar ca 14000/barn. Varför kan man då inte erbjuda päron som vill vara hemma säg, 10000 i månaden för att ta hand om barnen själva? Än en gång drar man kvinnofällan-kortet men alltså fan, hela systemet idag är en fälla för barnen. Och ja jo men visst är det väl jag som längtar hem mest men min man skulle nog inte ha något emot att gå hem han också.
Och jag blir också redigt förbannad på kvinnofällan-kortet. Sluta tyck synd om mig och kräv förändring! Vi har råd om vi vill att skapa ett barnvänligt samhälle. Eller människovänligt för den delen också. Vet flera barnlösa vänner i min generation som gärna skulle slippa jobba för nåt man inte tror på och aldrig ha tid för sina egena intressen. Arbeta och hålla sig sysselsatt vill nog alla i grunden, men idag måste många jobba för att gå runt och för att man vuxit upp med synen att jobb är så himla viktigt. Det är ett uppvaknande att inse att man kanske vill annat i livet och också svårt att hitta vägar för det
Uppenbarligen hade jag en massa åsikter. Igen.

Fast den ekonomiska biten är ju i flera fall avhjälp. Iaf de fall där mannen tjänar mer då han får en jämställdhetsbonus när han väljer att dela lika. Så ekonomi blir i många fall där bägge jobbar heltid inte ett problem utan bara ett opåläst dåligt argument.
Vad jag sedan tycker om denna bonus kan vi ta en annan gång.

Jag haller inte med om att det är lättare för män att vara föräldralediga och vabba. Tvärtom tycker jag att det har varit lättare för mig än för min man eftersom det ända är ”vad alla förväntar sig”.

det är definitivt inte lättare för män att ta ledigt, tvärtom. Män skammas och skuldbeläggs när de tar ut ledighet med antydningar om att de sabbar för de andra på jobbet osv. MEN när de väl är föräldralediga så uppfattas de som trygga och stabila. alltså positivt.

Att förlänga ledigheten skulle vara bra, (men jag tycker inte det ska vara 50/50, det fungerar inte för alla på grund av jobb, sjukdomar, vilja m.m.) och är bättre ur ett barnperspektiv. Och på tal om män, min vän tog ut föräldraledigt och fick sparken så det ligger en stor press på män att jobba och vara ”manliga” vilket måste motverkas och vad gäller mammor så måste de sluta skuldbeläggas för att de jobbar. Jag anser att föräldrarna ska få bestämma mycket själv för föräldraledigheten tycker jag skall komma barnen till nytta, barnperspektivet är för mig viktigare än jämställdhetskravet.

Haha tänk så olika det kan vara. Jag är rätt svart-vit i den här frågan. Tycker man ska dela rakt av, 50/50. Sen får familjerna klura efter det. Föräldrapenning är en förmån – ingen rättighet. Staten ska ställa krav, det gör vi ju med alla andra bidrag. Rent krasst tycker jag att vill ni inte dela? Tough luck. Kan också lägga till att jag röstar liberalt.

Faast nej, det är ingen förmån utan de facto en rättighet. Du får ett grundbelopp och det sker inte för att man har tur utan för att man kommit fram till att man som nybliven förälder har rätt till det.

Hade en lärare på 90-talet som var pappaledig. Kommer från ett litet samhälle och det här var verkligen något ovanligt där och då. Folk tyckte att det var jättekonstigt och tyckte att han var ”fjollig”, skrattade åt honom, en MAN som skulle vara hemma och ta hand om sin lilla dotter liksom…var är världen på väg?
Min pappa har också berättat om när han tog ledigt (var alltså aldrig ens helt pappaledig eftersom han var den enda föräldern med inkomst) när vi barn var små, för att kunna umgås med oss fullt ut, utan att behöva vara utarbetad och trött hela tiden. Han fick väldigt lite förståelse för det, många verkade inte ens kunna förstå att han ville umgås med sina barn istället för att jobba och tjäna pengar.
Ser väl något bättre ut idag, tom. i den hålan, men ändå långt kvar innan det blir jämställt och helt accepterat. Är också för en 50/50 föräldraförsäkring, vissa saker behöver liksom regleras uppifrån. Att vänta på att folket som betalar skatten (som någon skrev) ska tycka en viss sak tror jag inte funkar, och om inte annat skulle det ta SÅ lång tid innan nånting alls blev jämställt… Men som du säger tror jag inte heller att det BARA går att lagstifta 50/50 och så löser det allt. Det behövs andra åtgärder också.

Fast alla arbetsgivare resonerar inte så. Jag känner en manlig chef som alltid frågar om barn vid rekryteringen. Han menar att föräldrar är att föredra då de oftast är lojala och ansvarstagande. Väljer en kvinna att vara hemma med sjukt barn uppvisar hon ansvar, enligt honom. Alltså en egenskap värd att ta vara på! Tyvärr tar medierna sällan upp sådana här exempel, utan oftast pratas det om de värsta arbetsgivarna.
Att kvinnor oftare väljer att vara hemma tror jag främst är en ekonomisk fråga, men vi borde se ett skifte snart. Alltfler kvinnor väljer att utbilda sig och det är väl allmänt känt att utbildning leder till högre lön. Därför skulle det förvåna mig om snart inte karlarna väljer att vara hemma i högre utsträckning då något annat skulle te sig olönsamt.
Som du nämner kan det också handla om invanda roller. Men hur ska man göra om man trivs med sin invanda roll och inte vill byta den? Det är lätt att säga att andra ska ändra på sig, men då måste man ju vara beredd på att göra samma sak själv. Eller kanske säga åt sin partner att vara hemma mer, alternativt ”ut och jobba med dig!”, för att komma till någon sorts balans. Är detta något som passar alla?

Viktigt. Svårt.
Vi skulle dela lika. Två månader innan min partner skulle ta över så blev han erbjuden en chefspost, bättre lön etc. Jag blev hemma (och trivdes).
Nu är barnet fyra, och jag har jobbat heltid sen hon började på förskolan, vid 1,5 år. Dock är jag gräsrot, lätt ersättlig, och min partner är arbetsledare, så jag vabbar mer… som tur är, ändå inte mycket.

Ni borde skriva ett kontrakt som ersätter dig ekonomiskt om ni separerar. Du har möjliggjort din partners karriär på egen bekostnad och du fortsätter att göra det – det bör finnas ett tydligt erkännande av detta er emellan.

Eftersom ersättningen är baserad på den inkomst som ansöker om ledigt, varför kan inte ersättningen räknas ut på hela hushållets inkomst ( alltså båda om det finns) och sedan ges till den som är ledig. På så vis kommer samma summa betalas oavsett vem som är ledig. Och jag kan inte se nån större förlust i det eftersom ersättningen är baserad på två inkomster även om dem ena är lägre än den andra.
Jag hatar hur det har blivit med en tredje pappamånad som är tingad till dem, jag var hemma med min son i 1,5 år vi gick precis noll varje månad och det var en lyx att få vara så nära mitt barn så länge. Men med nästa barn kommer jag inte ha den möjligheten med de nya reglerna. Ingen ska bestämma hur mycket nån måste vara ledig, allt är så individuellt beroende på omständigheter, min sambo som praktiskt taget är egenföretagare kan inte vara ledig pågrund av arbetet går under, inte pågrund av att han tjänade mer än mig. Och eftersom vi ville ha vår son hemma så länge så blev det naturligt att det var jag som var hemma, som jag älskade! Men med nästa barn kommer jag vara tvungen att sätta hen på förskola när hen blir ett år även om jag inte vill för jag har inga dagar kvar eftersom allt sitter hos min sambo då.

Först av allt sakna ett barnperspektiv i den här frågan… Det saknas så mkt att det inte ens nämns, på nåt sätt någonstans. JA det är bra för barnen att få tid med båda föräldrarna. Men när den tiden ska tas är en annan femma… Det ska inte bestämmas på politisk nivå. Det ska föräldrarna som känner barnen bäst bestämma. Därför kan man inte kvotera.
Invanda roller är också nåt att diskutera. Jag är inte hemma för att min morsa var hemma (för det var hon inte) och alla de runt oss har två heltdsarbetande föräldrar. Inte ens min moor var hemmafru. Jag är hemma för att ja VILL. Innan barnen ville jag inte vara hemma med några ungar och vi skulle dela 50/50. Vår verklighet ser inte så ut idag. Vi har valt att göra det som får oss att må bäst, med våra barns behov i fokus.
Att gå in och detaljstyra hur familjer på individnivå ska leva sina liv är ett skapligt övergrepp anser jag. Utifrån nån form av mall där alla ska pressas in i. Alla är inte lika, alla vill inte samma, barn har olika behov i olika skeenden av livet, föräldrar har olika behov i olika skeenden av livet osv osv.
Jag skiter fullständigt i de som anser att jag på nåt sätt ska ha nåt krav på min föräldraledighet för att jag så fint ”får den” av staten. Skaffa barn med andra behov än din grannes och snacka sen om krav hit och dit. Jag har jobbat hela mitt liv och kommer att jobba resten av mitt liv med, sen, när barnen är stora. Jag har viktigare saker att göra just nu.
/Hemmamamma

Jag är väldigt kluven inför en 50/50 delning… Inser att som det ser ut nu är det svårt att förbättra situationen för kvinnor i arbetslivet. Löner halkar efter även om de inte ska, etc. Men alla familjer består inte av två föräldrar som lever tillsammans. Föräldrar kan vara separerade och vänner – då kanske det ändå kan fungera. Men för de kvinnor som har blivit eller blir utsatta för våld av barnets far, som det i regel handlar om, riskerar att hamna i ett än mer utsatt läge om mannen ges ytterligare möjlighet att utöva ekonomiskt våld mot henne. Det är ofta dessa fäder är vårdnadshavare, mot kvinnans vilja, och det är inte enkelt att ändra på. Då kan kvinnan bli tvungen att lämna barnet till mannen väldigt tidigt för att återgå till arbetet, om hon har något.

Fast det måste ju såklart finnas möjligheter inom regelverket för olika sorters diespenser. En våldsam förälder bör ju tex via domslut kunna fråntas sin rätt till föräldraledighet, vilken istället kan överlåtas på den utsatta föräldern eller kanske en tredje part (mor-/farförälder tex).
Varför utgår folk från att regelverket med nödvändighet skulle vara helt låst?

Jag är faktiskt i dagsläget inte för en helt 50/50 låst uppdelningen men jag anser att en tredjedel kanske är för mycket flexibilitet så i min tanke kanske man ska ha 2-3 månader max som är flexibla och helst en längre ledighet så att fler har möjlighet att ha sina barn hemma lite längre, kanske fram mot två år.

Jag har många gånger funderat på varför föräldralivet blev som det blev i våran familj, jag vet inte om du läser detta LD men skulle behöva lite råd. I vår familj blev det så ”klassiskt”, jag tog ut 12 mån och min man tog ut 2. Direkt när vårat barn föddes tog jag typ mer än 90 % av allt ansvar för barnet, minst!! Jag ammade så det var ständigt en ursäkt för min man att inte ta barnet. Jag tog även ansvar för hemmet, med mat, städ och tvätt m.m. Min man verkar se hela skiten som valbart medan jag har inget val alls! Det var svårt att få honom att byta blöjor, mata och bada, det var alltid nåt annat som han skulle göra. Efter typ 2/3 delar av föräldraledigheten kände jag ibland ”nä, jag vill fan inte dela på ledigheten med dig för du är mer intresserad av dig själv!!” Han säger att han älskar sitt barn men jag upplever att han gör det typ på lite avstånd. Det blev ju såklart så att jag och barnet har bundit oss superstarkt till varandra och när jag tänker i backspegeln om vi hade delat föräldraledigheten så känns det dubbelt då jag i bästa fall skulle fått en man som blir tvingad att ta sitt pappaansvar, men i värsta fall skulle jag fått dubbelarbeta häcken av mig efter jobbet. Nu är barnet större och jag tittar på hen och tänker ofta att ”ja, det är vi två tillsammans” typ som en ensamstående. Nu skriker nog många ”lämna din man!!” Och tro mig jag kanske gör det för jag är fett besviken!! Men det är inte så lätt för man har ett hopp någonstans att det ska bli bättre. Men detta kanske är ett ämne fler känner igen sig i, att man får barn och man undrar vad sjutton hände, man har helt plötsligt hamnat i alla de klassiska fällorna!! Och tilläggas att barnet var planerat och väldigt efterlängtat!

Jag har verkligen inga svar eller råd men känner igen mig väldigt väldigt mycket i din text. Liksom bekvämlighet, vanor osv tvingar in en i traditionella roller och det är svårt att ta sig ur. Och ju längre tiden går desto skevare blir det för ju mer erfarenhet man får av barn desto mer ansvar tar man då den andre hamnar efter.

Vad gör man om man får barn med en olämplig förälder? Om den ena föräldern inte vill vara hemma och den andra inte tror att barnet kommer att ha det så bra med den föräldern. Måste barnet börja på dagis efter halva tiden då?

För det första är högre lön för pappor positivt korrelerat till uttag av deras försäkring. Det stämmer alltså inte att mäns lön är motorn bakom att pappor tar ut så pass lite.
För det andra så är det visserligen intressant på ett plan med personliga anekdoter, men det här är inte en personlig fråga utan en bred samhällsfråga. Om vi ska ta bloggpostens tanke om att överge fingerpekande på allvar måste alltså alla som tar frågan personligt jobba på att skilja mellan egna val och samhälle. Att mena att ”jag gjorde minsann såhär och det tycker jag ingen ska komma och bråka om” som ett politiskt argument är ett socialt komplementet till att peka finger. Båda fenomenen för diskussionen till samma punkt. (Att berätta om sitt liv som ett exempel men inte ett argument är en helt annan femma.)
För det tredje är det väldigt intressant att ingen verkar diskutera vem försäkringen är till för. Är den till för föräldrarna och deras relation till barnet så borde försäkringen vara individualiserad. Är den till för familjen så är antingen allt bra, eller så är det nuvarande systemet kvar på sextiotalet och behöver uppdateras för att rymma andra familjeformer (välj själv vad du tycker). Är den till för barnet är det fel på precis allt eftersom det är ett akut vuxenperspektiv som dominerar just nu. (För barnets del kan väl lika gärna en annan signifikant vuxen vara hemma två av månaderna.) På en höft skulle jag väl vilja påstå att hela filosofin kring föräldraförsäkringen verkar vara baserad på en kärnfamilj och att den alltså finns för kärnfamiljens skull. Det kan ju vara bra att vara ärlig med det och de begränsningar det skapar i möjligheterna att faktiskt uträtta något politiskt med hjälp av föräldraförsäkringen.

För min/ vår del så vill vi verkligen inte att staten ska lägga sig i vår familj. Vi har dock en lite unik situation där pappan har ett resande jobb, är borta i längre perioder men sedan ledig dubbelt så lång tid som han arbetat. När han är hemma så gör han allt som jag gör förutom att amma givetvis, plus att han utför de sysslor som jag inte begriper mig på (bilen, renovering av huset etc). För oss fungerar det väldigt bra. Innan jag blev gravid så var jag arbetssökande efter att avslutat en mindre utbildning. Jag sökte jobb när jag var gravid med då min graviditet var så lätt. Dock blev jag diskriminerad å det grövsta (inte för att jag var gravid utan p g a en sjukdom som inte ens var aktiv)så jag stämde företaget via DO och fick rätt. Sedan flyttade vi utomlands och fick vår baby. Så nu är jag mammaledig med minimal mammapeng. Vi vill inte sätta barnet på dagis och vi kommer att hemskola honom då det är möjligt i landet där vi bor. Och så småningom kanske jag startar eget. Så ser planen ut för vår familj och det är så vi vill ha det. Med all fokus på barnets bästa.

Jag har en helt annan ide. Alla barn får 365 dagar på SGI-nivå som föräldrarna kan fördela precis som de vill (även icke-vårdnadshavare kan ta ut dessa dagar). Men för varje dag som tas ut av förälder 1 och sedan matchas av förälder 2, så får vardera förälder sedan tillbaka den dagen i ytterligare 365 dagar.
Så t ex. Barn föds. Förälder 1 är hemma 365 Sgi-dagar. Sen börjar barn på förskola.
Exempel 2: barn föds. Förälder 1 är hemma 8 månader, sen tar mormor hand om barnet några veckor. Sen är förälder två hemma. För varje dag som hen nu tar ut en sgi-dag som matchar det som förälder 1 tagit ut så får både förälder 1 och 2 en dag tillbaka.,upp till 365 dagar. Det innebär att delar man helt lika kan man vara hemma en i taget väldigt länge. Kan man inte dela lika, så kan man iaf vara hemma 1 år eller längre om man kan dryga ut sina dagar.
Häpp. Problem löst. Ge det till nationalekonomerna, bara. 🙂

Kul förslag! Intressant att belöna engagemang i sina barn med möjlighet till mer engagemang än med pengar. Men hur ska man kunna nyttja bonusen om man har ensam vårdnad om sitt barn?
Jag tycker att SGI borde baseras på föräldrarnas gemensamma inkomst och inte på vad en enskild förälder tjänar.

nej det är inte upp till varje familj att bestämma. Jag(barnfri) blir också lönemässigt/karriärmässigt straffad för att arbetsgivaren har andra förväntningar på mig än en man i samma ålder, pga hur män och kvinnor i 25-40-årsåldern faktiskt beter sig.
Jag har inget konkret förslag dock, men en bra sak vore om kvinnor började dejta yngre män. Då skulle de vara längre fram i karriären än mannen när familjebildningen sker, det tror jag skulle ge en hel del.

Nu vet jag inte om det riktigt fungerar såhär, men detta kan jag tänka mig kan hända om man blir tvingad att dela lika:
När barnet föds så får man ju fylla i om delad vårdnad. Kanske blir det så att dem som inte har råd/möjlighet att dela på föräldraledigheten kommer att låta den ena partnern ta hela vårdnaden? Så att denna personen får hela föräldraledigheten ensam.
Kanske inte alls går att göra så rent praktiskt. Men om det skulle gå att göra så, vore det hemskt sorgligt tycker jag.
Vill säga att jag är emot att lagstifta 50/50. Föräldraledigheten är något jag tycker man ska få bestämma över själv inom sin familj. Kan också meddela att jag och min sambo delar vår ledighet 50/50.

Min grundinställning är att staten inte bör subventionera ett ojämställt uttag, men ändå ha kvar flexibilitet, samt att förlänga ledigheten lite så att de som riskerar att hamna i kläm inte kläms lika hårt. Så på samhällsplanet:
1. Ändra SGI-skyddet till 8 månader per förälder istf för ett år per barn, eftersom det är förälderns inkomst som skyddas.
2. Höj ersättningen till 90% av taket på alla månader som är öronmärkta per förälder, kanske 4.
3. Grundersättningen för övriga dagar blir kvar som idag, men om de överlåts halveras ersättningen (dock aldrig lägre än grundnivån på 180 kr/dag).
4. Höj/ta bort begränsningen på att man bara får spara 96 dagar till efter fyraårsdagen.
5. Ha kvar vårdnadsbidraget, men koppla detta till jämställdhetsbonus, så det blir mer pengar om båda föräldrarna avstår arbete (parallellt eller växelvis).
6. Utöka SGI-nivådagarna till 480 dagar och grundnivådagarna till 240 dagar.
På familjeplanet:
1: Prata igenom förväntningar på familjelivet innan planerna på att försöka få barn startar.
2: Gör en plan för er ledighet så fort ni plussat. Om ni dessutom börjar lägga undan pengarna som motsvarar inkomsttappet vid f-ledighet så både vänjer ni er vid den inkomstnivån och bygger upp en buffert.
3. Tala om för vänner och bekanta att ni vill vara jämställda och hemma länge, så överöser de er säkert gladeligen med begagnade kläder, prylar och leksaker.
4. Köp begagnat, ät och drick billigare, vänta med semesterresor och bostadsbyte, rätta mun efter matsäck, helt enkelt!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *