Kategorier
feminism & genus

Hur lär vi flickorna att överleva i den patriarkala djungeln?

Nu har ju Ninja börjat skolan och det är ju skitläskigt. Iallafall för mig som förälder som vet hur det går till på skolgårdarna och i kompisgruppen. Unga tjejer blir ju sällan lyssnade på och det ser vi ju hela tiden, varje dag, i alla sammanhang. Mobbade, flickor som utsätts för övergrepp och skolor som står både handfallna och blinda inför det och förövare och mobbare kommer undan gång på gång och vuxenvärlden ser genom fingrar och hoppas att det ska ordna sig till slut.

Jag kommer att sko min dotter i pungsparkarkängor. Utöver att jag SJÄLVKLART lär henne att argumentera med hög röst, protestera och ta ton, föra sin talan och våga ta strider så ska hon även veta att hon är okränkbar och att våld är tillåtet mot förtryckarna när alla andra metoder är verkningslösa. Halsen, ögonen, kuken. HAMMER TIME tjejer.

Och nej det är ju inte bara pojkar som kallar oss hora men systerskap ska jag pränta in i dottern.

Systerskap även till de kvinnor som sviker. Kvinnor som kränker andra kvinnor är fortfarande våra systrar. Ofta mår de sämre än oss andra av strukturerna. Jag ser rädsla i orden. Tjejen som slut-shame’ar är panikslagen. Hon är livrädd att hamna utanför. Att inte passa in. Att inte duga. Hon vet ej sitt värde men har lärt sig patriarkatets läxa och lever efter den.

Systerskap är botemedlet. (självklart utan på bekostnad på ens välmående)

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Hur lär vi flickorna att överleva i den patriarkala djungeln?”

Jag är också livrädd för att ens barn, eller barn överhuvudtaget, ska bli utsatta för mobbning och kränkningar i skolan. Det är så fruktansvärt hemskt. Jag är ingen förespråkare av våld men skolan står ofta helt handlingsförlamade inför att komma till rätta med dessa problem, särskilt ju äldre barnen blir. Jag tror att skolan behöver mer verktyg för att få stopp på mobbning. Det är ju ofta så att den som mobbar också gör det för att ge uttryck för sina egna problem som oftast kommer hemifrån. Det kan handla om barn som kommer ifrån socialt utsatta hem med t.ex. missbruksproblematik osv. Svårt fråga detta men våld är dock aldrig lösningen om du frågar mig men att försvara sig är en annan sak.

Jag är inte rädd för skolan har förändrats en del till det bättre men jag lär min dotter att slåss i självförsvar om någon är fysisk och att stå på sig. Jag håller inte med om systerskap dock för killarna mår säkert lika skit som tjejerna som mobbar och har sig. Däremot lär jag henne att försvara andra barn, killar som tjejer. Fast jag lär henne att tjejer är bäst så klart för att hon ska se sitt värde även som tjej.

Ett tips som min mamma lärde mig var att om någon kallar en ”Hora” så är det förtal och det kan man faktiskt anmäla (eller i alla fall berätta för folk att om de fortsätter så kan man anmäla det). Och när barn kommer upp i en viss ålder så kan man säga till dem att skriva upp varje ”okvädesord” som sägs till en (och även situationer). Den boken använde jag sedan hos rektorn och visade upp och fick rätt i sak och ”myndigheterna” på min sida. Tips!

Jag förstår din oro. Min upplevelse av den aktuella skolan är iofs ganska positiv, jag blev själv mobbad i skolan och vet vad jag ska hålla koll på ute på skolgården men har fått intrycket av att det även här ute ”på landet” verkar finnas mer acceptans för olikheter än vad det var på 80-talet där jag växte upp. Visst, främst bland pojkarna finns det en del rätt störiga ungar, men har inte märkt av att de bråkar med andra som inte är med i den aktuella gruppen.
Man är som förälder välkommen att stanna över dagen/någon lektion utan att behöva föranmäla detta, har du provat? Jag tycker det är ovärderligt för att kanske 4 ggr om året få insikt i barnens vardag, på gott och ont.

Det är hårt att kräva (=signalera att det är det man förväntar sig) av ett barn (eller någon) att alltid stå upp för sig själv och slå tillbaka i ord och handling. Inget utrymme att vara liten och rädd då….
Jag uppmanar mina barn att i första hand söka hjälp hos vuxna. Finns det ingen hjälp att få i en akut situation, så får man förstås freda sig på det sätt man kan. Och jag skulle aldrig skamma den som inte går till motattack, utan med andra medel försöker ta sig ur en knepig situation (kan ju handla om att vända en stämning, ta saker som ”skämt” osv) – man måste inte alltid vara stark och det viktiga är att komma där ifrån. Våld föder ju ofta våld och det är lätt att en situation eskalerar om man ”slår tillbaka” (mitt perspektiv är äldre barn och tonåringar). Den som är utsatt är ju ofta ensam medan förövaren har kompisar som kan backa upp.

Det ena utesluter inte det andra. jag uppmanar mina barn att be vuxna om hjälp också men är plågsamt medveten om hur vuxenvärlden sviker om och om igen. Jag tänker inte lämna mina barn i sticket, jag vet att Ninja kommer mötas av ignorans och okunskap och att hon i många situationer kommer lämnas att reda sig själv. Jag måste ge henne de verktygen också.

Har någon någonsin hört om någon som blivit steril pga pungspark? (från i det här fallet en 6-åring..)
Och varför i så fall utsätter vi dessa sköra pojkar och män för pungfarliga aktiviteter som cykling, klättring, fotboll etc?
Igen, och som alltid, derailing och förminskande av de verkliga offren – för stackars, stackars de ömtåliga och mentalt begränsade förövarna!

jag blir livrädd när människor som jobbar i skolan förnekar att det finns stora problem med den. Men det är ju inget nytt på den fronten precis. Hoppas verkligen att mina barns lärare har bättre insikt än så.

En tuff attityd kan räcka långt!
(och tuffa kängor 🙂
Bra att peppa sina barn till ett gott självförtroende, hamra in att ingen får trycka ner dem och att de verbalt kan skrämmas tillbaka. Min son blev mobbad (snäll och go pojke) och jag frågade i ett ”killigt” forum vad jag skulle göra, och alla sa:säg till din son att slå tillbaka.. (alla måste komma ihåg detta>>> på rasterna kan det finnas ett par lärare som står och pratar och tar en kaffe, bless them – men de är också oftast både blinda och döva och lite trötta på ungar – så GLÖM att det finns vuxna som skyddar ens barn varje rast.
Min son fick ett spel och slog ner den värsta mobbaren och sedan blev han inte mobbad mer på den skolan, ibland kan självförsvar och markering genom våld vara effektivt, prata funkar inte alla gånger. Tyvärr.
Cherrios// =) xx

Man kommer ibland långt verbalt i konflikter men om någon brukar våld mot en, då ska man definitivt försvara sig, gäller alla oavsett ålder.
Dock är barn inte alltid mogna att ta såna beslut, men jag tycker inte det är fel att lära sina barn att bruka våld i yttersta nödsituation om de själva är mogna nog att förstå vad det betyder.
Det känns ganska hippie-aktigt att alltid förespråka ickevåld när världen består utav oerhört mycket våld. Att vända andra kinden till löser inte alltid problem utan kan snarare göra det värre. Då kan man bli ett tacksamt offer som man kan puckla på utan bekymmer.

Min unges skola är helt annorlunda än den skola jag gick i. Slutade grundskolan -95. Det vore naivt att tro att ingen mobbing förekommer men det jobbas stenhårt mot det. Så skönt! Hoppas Ninjas skola också ligger i framkant i värderingsarbetet (som det verkar kallas). Någon tipsade ovan om att vara med några heldagar per år i skolan och det rekommenderar även jag. Det ger en bra inblick i vad som pågår.

På låg- och mellanstadiet hade jag två riktiga power-tanter till lärare. Flickor hölls inte tillbaka utan uppmuntrades att prata och ta för sig i klassrummet. Ingen mobbning i klassen och tror att det beror på att läraren hade stenkoll på oss. Minns själv bara skolan med värme. Hoppas mina barn får liknande lärare i framtiden för då behöver jag inte oroa mig.

Ja, för det här beskrivs ju bara som gulligt:
http://www.expressen.se/halsoliv/kolla-in-den-har-smattingens-forsok-att-kamma-hem-sin-forsta-kyss/
”De här sköna småttingarnas dans runt het gröt kan vara bland de gulligaste försöken till kyssattack på länge.
Och cred till Ezio som inte ger upp.”
Det är alltså ‘gulligt’ att ett barn som tydligt visar att hen inte vill ha den sorten fysisk kontakt blir förföljd och till slut omkullputtad.
Alltså min kritik riktar sig inte till det barn som tydligen heter Ezio, hen har väl ett helt vanligt barnbeteende (som den vuxne borde ingripa i istället för att filma – idiot!) – utan det fruktansvärt läskiga i att detta beskrivs som ‘gulligt’ och ‘cred till E som inte ger upp’ och vilka signaler det sänder ut. När slutar det att vara ‘gulligt’? Vid sju år, femton, 45? Vid påtvingad kyss, tafsningar, våldtäkt – eller misshandel då om närmandena misslyckas..?
Som LD säger – hur kan vi tro att barnens värld, och skolans, skulle vara förskonad från detta synsätt som genomsyrar alltalltALLT hela tiden!?

En sak jag tänkte på när det gäller att rusta barnen är det här med personlig integritet. Att lära barn dels respekt för andras gränser när det gäller kroppslig integritet, och dels visa barnen att det är okej att ha egna gränser och okej att protestera om någon kränker dem. Det är lite si och så hos många vuxna när det gäller det tycker jag. Händer ju typ varje gång man umgås med småbarnsföräldrar att en förälder på ett eller annat sätt kränker barns kroppsliga integritet, tex genom att krama/pussa ett ovilligt barn eller uppmana barnet att ge någon annan person en kram trots att hen uppenbart inte vill. Gärna också beskriva ett barn med starka gränser som lite löjlig, överspänd osv. Det man lär barnet då är ju att man kan kränka andras gränser om man tycker de är dumma/onödiga och att kränkningar är något man helt enkelt får finna sig i.

Jag håller med om att sexuella trakasserier, som sker även i tidiga år, är något som ska tas på stort allvar och det ska markeras från alla håll att det är väldigt fel.
Men apropå: ”Jag kommer att sko min dotter i pungsparkarkängor. (…) Halsen, ögonen, kuken. HAMMER TIME tjejer.”,
Är inte våld som konflikthanteringsmetod en del av patriarkala strukturer och denna typ av uppmaningar ett befästande av dessa?
Se t ex: http://www.expressen.se/debatt/julafton-for-patriarkala-forsvarsromantiker/

Pappa tjatade alltid om att jag skulle slå tillbaka, inte vågade jag det. Nu kan jag dock ångra att jag inte knäade mobbarna hårt och följde upp med att krossa käken eller så. Världen skulle definitivt blitt bättre om de inte hade fått reproducera sig.
Så… självförsvar FTW! Framförallt för tjejer!

Förra året fick jag förfrågan om att hoppa in som vikarierande fritidspedagog under ett par dagar på min gamla grundskola (aldrig jobbat med det tidigare och hade ingen tidigare erfarenhet). Ett par dagar blev till ett par veckor, ett par månader och sedan var jag heltidsanställd. Det var det mest psykiskt påfrestande arbete jag någonsin haft, då jag fick bekräftat för mig att allt jag tyckte var vidrigt under min tid i grundskolan inte alls berodde på att jag skulle vara ”överkänslig” eller att min introverta läggning bara var ”lite blyghet”.
Jag såg barn som for illa VARENDA DAG, barn som blev mobbade, kränkta, förminskade och försummade. Framförallt såg jag de ”busiga pojkarna”, hur de kom undan med i stort sett alla jävligheter de höll på med. Det var allt från att slåss, förstöra saker och störa i klassrummet till att totalt frysa ut enskilda individer. Men bland de värsta ”bus” de roade sig med fanns den vidriga jakten på flickor. Flickorna blev jagade, retade, blev kallade hemska saker, pussade på mot sin vilja och många gånger fanns det ”koj-klubbar” i skogen och under bord med filtar över där man bara fick vara med om man visade sina bröst. Det här är alltså barn i åldrarna 6-8 år!
Jag upplevde detta genast som en krissituation och talade ofta med personalen, både lärare och pedagoger, om vad som skett och hur vi tillsammans ska ta tag i detta allvarliga problem. Självklart fick jag (surprise!) minsta möjliga reaktion. Det fanns viktigare saker att ta itu med och små pojkar är ju liksom bara sådär, dom kan inte hjälpa det. Så mina 9 månader på skolan bestod i att konstant försöka släcka bränder, samtala med barnen och hantera situationer som låg långt bortom min kontroll. Jag är alltså 21 år och utan någon som helst pedagogisk erfarenhet valde jag ändå att ta den striden då mitt förtroende för ”de ansvarsfulla, erfarna och utbildade” vuxna sjunkit till botten.
Den enda människan som backade upp mig i detta var en nyexaminerad ung kvinnlig lärare (och asgrym klok feminist såklart) som ofta talade med sina elever om just detta. Hon fick också ta mycket skit från både personalen med motivationen att pojkar är just pojkar och man ska inte tala om sex i så tidig ålder osv.
Höjdpunkten som jag vill komma till är dock; jag är ute med barnen på rast och som så många gånger förr kommer två små 6-åriga tjejer springandes till mig, storgråtande för att några pojkar jagat dom på fotbollsplanen. De hade omringat dem och deras tjejkompisar och hållit fast dem i armarna tills det gjorde ont. Detta trots att de sagt ifrån flera gånger.
Påväg mot fotbollsplanen kommer en av dessa pojkar springandes, också storgråtandes och med röda rivmärken längs armen. ”Wäääääh tjejerna i tvåan höll fast mig och rev mig wääääh!”. Min naturliga reaktion var att helt enkelt säga ”Skyll dig själv. Jag vet vad du håller på med och det är enbart ditt fel att du blev riven”. Pojken blev alldeles bestört över att inte få någon som helst tröst eller medömkan som han var van vid.
Nu blev jag såklart nyfiken på vilka dessa tjejer var, och väl på planen stod de där i en liten klunga. De små tjejerna pekade på dem och sa att de hade hjälpt dem att bli av med pojkarna. När jag gick fram till dem för att prata ville de inte säga något i rädslan att få skäll. Men efter ett tag förstod dem att det var okej och började berätta om deras supersystergäng som de haft ett tag. Gänget består enbart av tjejer som har tagit på sig uppgiften att skydda de barn som råkar ut för killarnas uppsåt. De har ett speciellt nödläte som fungerar som larm, och när de andra i gänget hör det så skyndar de sig till platsen för att hjälpa till. De har också olika egenskaper, t.ex. en är väldigt stark, en kan rivas bra, en är snabb, en skriker högt och en kan snabbt klättra upp i träd. Dessa egenskaper tar de vara på och samarbetar för att uppnå målet; ingen ska må dåligt i skolan.
Hur jävla fantastiskt är inte detta?! Att det mitt i all skit, i allt försummande finns en grupp väldigt unga individer som tar på sig detta ansvar som inte ens de vuxna har ork eller mod att t

Jag gick nog i fyran eller kanske femman när jag första gången insåg att jag var bög. I sexan hade vi sexualundervisning och vi hade en ganska (på den tiden) progressiv lärarinna. Minns så väl hur hon hade en lektion riktad till tjejerna i klassen, instruktioner om hur flickorna lättast skulle kunna ”skada ” en eventuell alltför påhängsen kille eeller hur man lättast försvarar sig vid en attack eller liknande, ingående om pungsparkar och annat användbart 🙂 de flesta i klassen minns jag blev ills berörda av lektionen men jag förstod inte problemet (tjejer på ”det sättet” var ohelt ointressant) för jag kunde inte relatera till ett sånt beteende. Såhär 20 år senare tänker jag fortfarande tillbaka på den där lektionen och är av den uppfattningen att om dessa lektioner lärts ut på alla mellanstadier o högstadier i Sverige skulle kanske mäns våld mot kvinnor vara lite mindre <3

Jag beundrar verkligen dig! Så många gånger jag läst upp texter från din blogg till min pojkvän, för att du skriver och förklarar så bra. Så brukar vi sitta och diskutera och prata tillsammans om det.
Åh vad jag önskar att det fanns ett systerskap. Det hade jag behövt som ensam 14åring som alla vände ryggen till och mobbade. Vände mig till grabbarna istället som utnyttjade mig tills jag var så trasig så jag inte klarade av skolan eller något längre. Som 20åring ser man allt så mycket klarare. Jag fattar nu att jag inte var en lösaktig slampa, jag ville bara passa in. Bli sedd, hörd och omtyckt. Precis som alla andra. Men eftersom det inte funkade för mig, så valde jag den andra vägen. Men sånt sätter sina spår, jag har inte en enda människa som jag kan kalla för min vän. Jag har min sambo som även är min bästis, och min fina familj. Men sedan den tiden i mitt liv har jag aldrig haft en vän. Jag varken kan eller vill. Visserligen är jag aspergare och passar väl aldrig riktigt in. Har tagit helt avstånd från tjejer, för jag klarar inte av drama eller tjafs om ingenting. Men en dag kanske även jag får känna på systerskap.

Jag är kille och kan bara säga att när första pungsparken kom i mellanstadiet så lugnade killarna ner sig betydligt. Jag har aldrig tafsat på någon varken före eller efter de men defenitivt efter att enklasskompis fick en pungspark insåg man att där på golvet vill man inte hamna och att tjejer faktiskt har ett effektivt vapen att ta till. Jag är kille jag har en pung jag har aldrig fått en pungspark. Men jag är defenitivt för det som en metod att försvara sig på. Jag skulle defenitivt lära min dotter samma sak.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *