Kategorier
feminism & genus

Att försvara pojkars sämre beteenden med personlighet

En sak som jag tror många föräldrar (Jag inkluderat) snubblar lite kring skillnaden mellan olater, dåligt beteende och barnets personlighet. Och var framförallt man sätter gränsen! Speciellt pojkföräldrar. Nu är detta bara min egen personliga erfarenhet, men stöter ofta på diskussioner kring detta både irl och på nätet, kanske främst i min facebookgrupp genusmedvetet föräldraskap där detta blir extra tydligt med tanke på inriktningen.

Jag ska förklara så gott jag kan. Vi pratar ju ofta om att lära tjejerna ta för sig, inte ta skit, vara starka och stå på sig. För de lever i killarnas värld och kommer bli förtryckta oavsett hur vi gör så därför måste vi lära dem att slåss emot. Ibland pratar vi såklart om att pojkar behöver bli lugnare, mer hänsynsfulla och mjukare men ganska sällan hur detta görs i praktiken. För plötsligt krockar det, uppfostran och medvetenheten, med ”han är ju så här, jag vill ju inte trycka bort hans personlighet” samt ”han är ju snäll och fin ändå även fast han är vild och stökig”. (Låter bekant)

Jag lever med två riktigt intensiva, fysiska och högljudda söner/snopp-barn. Att stoppa/hindra dem i deras framfart känns som att hindra deras personligheter (förutom när andra påverkas negativt såklart), att inte stoppa gör att de ofta är ”typiskt pojk-brötiga”. Tankar?

Det måste ju verkligen vara en slump att det just är pojkar som har en stökig, högljudd, vild personlighet, eller hur? (obs raljerar lite nu, men vill på intet sätt peka ut nån) Jag tycker att det är precis samma ursäkt som pojkföräldrar i alla tider alltid haft och att vi ser resultatet av detta överallt. Om deras personlighet är att vara elaka mot kompisar då? Nej, jag går inte med på att min son brölar och tar plats på andras bekostnad. Om det nu är hans personlighet att vara så så behöver han lära om helt enkelt.

Jag tror dessutom att barns personlighet formas av erfarenheter, miljö och fostran, de föds inte med den klar och färdig, och att vi uppmuntrar vissa delar av personligheten att bli starkare och mer framträdande. Hur tänker ni? Fastnar ni också lätt i den här fällan? Hur mycket av barnens personlighet ska man låta vara?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Att försvara pojkars sämre beteenden med personlighet”

Tror absolut som du skriver att ens personlighet också formas av hur en blir bemött, av vilka ramar som sätts upp för en utifrån. Tänker att det gäller vuxna också, men att vi är mer begränsade när det gäller att lära om, sitter mycket hårdare fast i våra mönster. (Sen tror jag också att en del i det är att vuxna sällan blir tillsagda, särskilt de som skulle behöva få veta ibland att ”det där beteendet är inte okej med mig” får sällan höra det.)
Pojkar ”är” medan flickor ”gör” är min uppfattning av hur pojkar och flickor tolkas olika. Flickor får lära sig att hela deras person är flexibel och att de behöver anpassa sig så att det funkar för andra, medan pojkar sällan verkar få höra detta. Tror att det är en orsak till att män ofta är kritikkänsliga, de har lärt sig att de duger som de är och tolkar också ofta kritik som gäller beteende till kritik som gäller deras person. Tycker kvinnor ofta har en mer pragmatisk approach även om det också kan finnas tendenser av kritikkänslighet, kanske p g a en önskan om att ”göra allt rätt”.
Det behövs nog att en går emot känslan inombords att pojkar är som de är, eller att en påverkar deras personlighet på ett begränsande sätt genom att sätta gränser. För det är ju lite det som gör att sånt här lever vidare, att även om en har uttalade feministiska åsikter så agerar en ofta emot dem för att en går på magkänslan och den är inprogrammerad att verka antifeministiskt. Så en måste verkligen programmera om sig själv och då känns det avigt och ”fel” till att börja med. Har inte egna barn men märker absolut av hur jag gör olika mot vänners barn och syskonbarn. Det som har hjälpt mest i att förändra är att försöka avprogrammera mig vad gäller kvinnohat. Då förändras en hel del av det känslomässiga resonemanget kring vad som är hämmade och vad som är utvecklande.

Intressanta tankar. Jag är tämligen lugn och introvert liksom min man, så kanske inte så konstigt att våra två pojkar också är lugna. Har en dotter också som är mer aktiv och hennes personlighet har jag inte rått på :-). Temperament är väl ärftligt men dess uttryck är ju inte det. Kommer ihåg på öppna förskolan när ettåriga grabbar ångade på helt hänsynslöst och de andra mammorna bara sa till varandra: ”Ja, se pojkar!” Kanske tur för mina pojkar att de inte hade någon av de mammorna, utan en mamma (och pappa) som uppskattar empatiska, hänsynsfulla, mjuka pojkar.

Alltså det är ju så jäkla svårt att se förbi stereotyperna! Tänker på det hela tiden.
Min dotter 2.5år är och har alltid varit lugn och empatisk, försiktig och ”snäll”.
Pojken på 8mån är nog faktiskt snäppet röjigare och liksom hårdare än va jag minns syrran va i den åldern. Därmed tänker jag ofta att jaha, ja det är väl så att pojkar är vildare ändå… Men vill ju såklart ändra på detta tänk!
Ska göra allt i min makt för att få en fin och empatisk liten krabat, wish me luck 🙂

Har två pojkar. De är små så än så länge är det svårt att säga men min yngsta är så mycket lugnare än ettan. Vi har inte gjort ngt annorlunda med dem, förutom såklart att storebror fanns för tvåan medan ettan haft oss för sig själv. Egentligen borde ju tvåan bli ännu mer livlig eftersom storebror finns att ta efter. Ettan har helt enkelt en vildare personlighet men vi fostrar och säger till och är föräldrar helt enkelt. Jag blir förbannad när folk säger att han är så vild och att jag minsann aldrig var sån men ”pojkar kanske är annorlunda”. Nej säger jag då, just han är annorlunda. Jag tror det är viktigt att inte generalisera.

Jag har också två pojkar men här är det ettan som är lugn och känslig medan tvåan är vild och busig. Min väninna har en son som är lugn och känslig och en dotter som är vild och busig.
Nästan alla mina vänner har pojkar och man ser sån otrolig variation i personligheter så jag tror inte att bara för att dom har ett visst kön är barn på ett visst sätt.

Jag har sån ångest för det här med att uppfostra en pojke (2,5), som dessutom är vild o bufflig. Orkar inte! Vill inte fostra honom till att bli en ”typisk pojke”. Punktmarkerar honom så fort vi är ute bland folk så att han inte springer ikull ngn, eller buttas, eller what not. Väldigt påfrestande. Men kan ju inte sluta… Han måste ju lära sig att så gör man inte, han kan inte få komma undan med det bara för att han är pojke! En gång råkade orden ”åh typiskt pojkar” komma ur min mun när han och en annan pojke lekte, men NEJ, så ska det fan inte va! Blir så trött på att jag omedvetet eller bortryckt medvetet säger såndana saker, ångest på sånt! Är själv en tjej (numera kvinna) som tar plats och har fått försvara mig och mitt, framförallt till andra kvinnor som inte gärna gillar mitt sätt att vara alltid. Så ska det inte va, alla ska få ha sin plats, oavsett kön. Ah, shit va jag babblar. Men tycker iaf att det är svårare att uppfostra en kille än en tjej (har båda). Lättare att peppa och bygga upp (tjejen) än att ”trycka ner” och dämpa (killen) antar jag…?

Min son är nästan lika gammal (typ 2,2 eller någe ) och jag upplever det tvärtom.
Eller….jag tänker nog tvärtom som du skrev. Jag ser rakt igenom hans personlighet och har aldrig känt att han gör ngt just för att han är en kille. Han gör det för att han är han eller försöker kommunicera något.
Jag försöker alltid se sammanhanget. Jaha, nu är han bufflig, varför det? Kanske för att han försöker få min uppmärksamhet men hage totalignorerar och glor i min telefon istället?
Tror det kan vara lätt för så små killar att ta till andra lite mer oaccepterade metoder för att ibland få kontakt med oss föräldrar.
Ett tag hade vi en jättejobbig period då han ofta slogs, sparkades, rev, skrek. Givetvis totalt oaccepterat av oss och när vi väl fattade varför (för att vi var lite frånvarande som föräldrar jag och min man) och ändrade vårt beteende så blev det mycket bättre.

Åh, kan du inte skriva mer om hur man kan jobba med det där bröliga på ett vettigt sätt (apropå allt om uppfostran du skrivit om på senare tid). Jag tycker vi pratar mycket om respekt och hur man ska bete sig mot andra och försöker skapa miljöer och aktiviteter som uppmuntrar till lugnare beteenden, men vi lyckas inte så bra och hamnar mycket i tillsägelser, skäll och ibland frustrerad ilska. Känns inte bra. I vårt fall är det mellanbarnet det gäller, storebror tog aldrig ”för mycket” plats eller ton på det sättet. Kom gärna med tips på hur man kan jobba med att försöka minska det där bröliga och brötiga, jag tror inte att det handlar om personlighet.

Att prata tror jag är viktigt.
Har ni tagit mellanbarnet åt sidan när det är styrigt och bråkigt för att prata om beteendet och att det är jobbigt för alla andra runtomkring? Har ni frågat VARFÖR mellanbarnet gör som denne gör? Hen kanske har en god förklaring till sin stökiga sida.

Jag tycker jag är bestämd på den punkten med min son.. Han är 4 nu och vi accepterar inte bråk och röj och har aldrig gjort.
Det som skrämmer och orar mig är att det ändå har blivit en stor del av honom. Jag är helt övertygad om att våra personligheter och könsidentiteter är sociala konstruktioner så det där med ”egen personlighet” är liksom bara ursäkter enl. mig.
Vad jag menar är att jag tror inte det räcker att bara markera vilket beteende som inte accepteras. Det måste kombineras med så mycket annat. Närhet, känslor, samtalsämnen. När och hur vi ger tröst.. Osv.
Jag gissar att det är där med allt det andra det brister för mig mest. När dottern gråter så Ååå vad jag vill trösta, puttinutt och gulli gull. När sonen gråter så blir jag oftast mer irriterad, tycker liksom inte lika synd om honom. (Detta har jag funderar över och analyserat länge så inte alls så att det var helt uppenbart.)

Precis som en får jobba med sin egen personlighet så en väl lyfta barnens positiva sidor och försöka dämpa de sämre. Min pojke är världens gulligaste människa i vissa avseenden, men han blir lätt påverkad av bröl-ideal från tv och när han träffar andra pojkar, för det är så pojkarna leker och han anpassar sig för att få vara delaktig. Det gör dock att det vänder sig i magen på mig, och så fort han kommer till mig med bröl så säger jag Oj, vad du låter – kan vi inte kramas, klappa fint och pussas istället?
Jag vet inte hur länge det kommer funka.

Den där pojkmentaliteten har jag inte sett hos mina grabbar. Det har snarar3e varit tvärtom. mina töser är tjurskalliga vilda ettriga och galna. Medans killarna nöjer sig med att bara sitta och chilla. visst är lillen busig men inte mer än töserna sen är han 2 år.
Jag har nog omedvetet lärt killarna att stå tillbaka ett steg medans jag uppmuntrat tjejerna och gå cray crazy. Det ser jag mer av nu när man lärt sig mer (här bla)
17 åringen och 13 åringen (båda killar) är inte som sina kompisar utan mer står tillbaka och är givmilda empatiska och snälla(hoppas det håller i sig). Alla såna abilitys som i dagen macho kultur gör dom till en toffel. Tror mer att vissa uppmuntrar en viss beteende som dom anser höra till könet. Sen tror jag att många är mer burdusa och ”galna” när dom leker med pojken och mer återhållsam och försiktig med tösen. Och det följer liksom med som en röd tråd i uppfostran.

Som mina pojkar då. Det FINNS ju en massa pojkar som är på detta sättet, men tydligen är de svåra att hitta. Mina pojkar är nu 15 och 21 och det slog mig relativt nyligen att de nästan bara har tjejkompisar. Jag tror inte de känner att de kan vara riktig sig själva tillsammans med många av de andra killarna.

Det här är så intressant! Jag har två tjejer och väntar en kille, och tänker att jag ska gå all in till att det ska bli en mjuk och fin man i långa loppet. Sedan tycker jag att man föds med mycket personlighet. .. Jag har två helt olika barn, dock väldigt mycket energi fast på olika sätt. Jag tänker som så att jag slipar vissa kanter och bygger på på andra kanter på två juveler för att få dom till fungerande vuxna människor. Men som sagt, det ska bli spännande att se vem lillebror är! Och om jag kommer att vara annorlunda mot honom..?

Jag tror att det till stor del beror på att idealet i vårt samhälle är att vara extrovert och ta för sig. Jag är faktiskt inte säker på att föräldrar med ”vilda flickor” försöker hålla dem tillbaka mer än föräldrar med ”vilda pojkar”, bara det att de är färre till antalet (ja, jag tror att biologin spelar in). Själv är jag rätt blyg och introvert, och ska jag vara ärlig är det inget jag önskar något av mina barn (flicka och pojke). Inte för att det är ett negativt personlighetsdrag, det gör bara tillvaron svårare.

Håller med dig på alla punkter. Men framför allt detta med biologin då, som ju är lite ”tabu” att tala om i många feministiska kretsar. Jag blir alltid så nyfiken kring hur alla som tror att ”kön” är en 100% social konstruktion resonerar, hur man helt o hållet kan bortse från biologiska faktorer (skillnad i hormon tex, mer testosteron = högre aggressivitet o sexlust). Jag håller på mkt med djur (hästar, hundar) o där är det helt självklart att en hingst inte är ett sto eller valack (kastrerad hingst), en hanhund har andra beteenden än en tik osv, det går inte att bortse från biologin? Människan har en unik förmåga att resonera kring sig själv o i viss mån ”sätta sig över” biologiska faktorer, men är ju i grund o botten ett djur som påverkas av sin biologi. Ser inte detta som en ursäkt att låta saker o ting vara, tvärtom ett ännu starkare argument för kompensatorisk barnuppfostran, då mäns biologiska utgångsläge är direkt skadligt i ett modernt samhälle (har väl fyllt en funktion då människan levde i grottor typ).

Haha! Där har jag väl tur, eller vad man nu ska säga… En rätt lugn o eftertänksam son som låter andra ta plats och en stark, drivig tjej som alltid säger sin mening. Fast det är ju svårt ändå. Jag vill acceptera olika personligheter och gillar att tjejer tar plats, men ändå måste jag ju lära min dotter att inte köra över andra, att låta andra komma till tals ibland i alla fall… Suck! Hur man än vänder sig har man rumpan bak typ…

Jag vill bara säga tack för att du fick mig att öppna mina ögon! När jag först läste din blogg för ca ett år sedan så stack det verkligen i ögonen och jag tyckte att det du skrev om var överdrivet och fel. Jag kunde trots min starka irritation inte sluta läsa och ju mer jag läste så kände jag igen mig mer och mer. Sluta aldrig med det du gör!

JAG var en jobbig, brölig unge med adhd, trotsutbrott, våldsamma lekar, dålig taktkänsla mm. INGEN tyckte att man inte fick hindra min personlighet. ALLA tyckte att jag borde uppfostras bättre, få diagnoser, mediciner, träffa psykologer, straffas, skämmas ut, få veta att det var fel på mig. Varför? För att jag föddes med vagina antar jag. Jag uppfattades som flicka. (Jag har ändå aldrig uppfattat mig själv som flicka. Jag är transkille.)
Pojkar med samma jobbiga personlighet bemöttes aldrig på samma sätt. De fick bete sig så för att de var födda med snopp och därför var RIKTIGA pojkar. Jag, som inte var en ”riktig pojke”, skulle sättas på plats och det lärde sig även mina jämnåriga killkompisar. De kunde bråka med mig och slå mig bäst de ville, jag betedde mig ju som att jag ville att de skulle slåss med mig när jag var så busig! Och de vuxna tyckte ”jamen om du inte vill att de ska slå dig kanske du inte ska uppmuntra dem till det?”. Jag förstår inte ens vad jag gjorde för att uppmuntra dem. Pratade högt och skrek mycket, kanske? Lekte med bilar och dinosaurer? Hittade på bus? Sånt som typ alla pojkar gör och det anses som helt normalt. Men när någon som enligt alla andra än hen själv uppfattas som flicka gör det, är det att ”uppmuntra till bråk”.
Förresten, att uppmuntra till att killar slår en genom att vara busig… Låter inte det misstänkt likt att uppmuntra till att killar tafsar genom att vara flirtig?

Tänker mycket på jusst dethär med att pojkar får ha en inre, nästan orubblig personlighet som räknas mer än det som de gör medan flickor är vad de gör och ständigt ska förändras..det hänger ju såklart med upp i vuxen ålder! Jag höll min son hemma tills han var 3 och jag vet inte om det är det eller hans personlighet men han är relativt lugn och försiktig och väldigt mjuk och kramig ännu som 7åring, men jag märker att pojkmammor ofta ursäktar varenda dåligt beteende med ”jaa men man vet ju hur pojkar är”. Oberoende hur barnen är så kommer det upp! Nästan som att de väntar tills de uppför sej illa för att få bekräfta att pojkar ”är sådär”. Hör det så ofta att jag inte orkar ta diskussionen längre, och det är överallt..! Nästan så jag funderar börja slå mej på örånen å börja ”la-la-la” .. Har börjat kontra me att säga att man vet ju hur BARN är.. men på något sätt tror jag inte det kommer att catch on.

Funderar mycket på detta. Vi har en pojke som på många sätt har en stereotyp pojk-personlighet. Han är väldigt fysisk och det var redan från början tydligt att motoriken ”kom först” i utvecklingen. Han kunde t.ex åka ner för en barnbacke på slalomskidor själv vid ett och ett halvt. Han har sedan han lärde sig krypa varit extremt nyfiken och rörlig. Jag var helt svettig när jag var på kyrkans barntimme för att jag bara punktmarkerade, medan de andra bebisarna satt i ringen och lyssnade på sångerna.
Samtidigt går det utmärkt att ta med den numera treåriga sonen på restaurang, konsert och barnteater. Då sitter han som ett ljus. Vi får beröm från förskolan för att han väntar på sin tur på samlingen, är artig, säger tack och så vidare. Och vi har egentligen inte gjort så mycket för att det ska bli så, mer än att agera förebilder och säga hur VI trivs med att man samspelar.
Egentligen så handlar det ju inte om egenskaper som behöver stå emot varandra. Det är lätt att tolka det fysiska och motoriska som ”pojkigt” men det är ju inget problem i sig. Däremot så tycker jag det är jätteviktigt att hela tiden lotsa den fysiska leken mot konstruktivitet och hänsyn. Det finns ett spännande koncept som heter Roughhousing som handlar om att lära barn att leka fysiska lekar med just hänsyn. Det finns mycket forskning som visar att detta förhållningssätt har många fördelar. Här är en spännande länk och det går också att googla roughhousing:
http://xn--detknsligabarnet-ynb.se/2010/chapter-6-in-playful-parenting/
Egentligen tror jag att det stora problemet är att pojkar i högre utsträckning lämnas ensamma och inte får hjälp i hur man kan leka mer konstruktivt. Inte det ”vilda” eller ”fysiska” i sig, utan hur man doserar det. Ser ofta småkillar som är konstant uppvarvade och inte vet hur man varvar ner. Ständig affekt.
PS:

PS. blir också lätt illamående av att så många barnprogram har ett helt HYSTERISKT tilltal. Slappna av! Bilden vi ger barn via många barnprogram är att man ska skrika hela tiden och vara helt uppvarvad. Yankoo på Bolibompa är bäst. Han är så lugn och helt naturlig. Samlar på tiaror och klär ut sig till hockeyspelare.

Jag tror att det är viktigt att försöker SE barnet utifrån den dom är och arbeta därifrån. Jag har en känslig kille, det jag fått kritik för från dagis och skola är just om hans beteende ibland, att han ”skriker”, själv tycker han att han gråter för att andra gör honom arg och ledsen, har haft mycket diskussioner med honom och han har fått bra kontroll på sitt temperament nuförtiden, insikt i detta med hänsyn och lärt sig att inte vara så lättprovocerad.
Han har dock aldrig varit brölig på det sätt som många killar tillåts vara, jag fick bättre insyn om den saken på en resa nyligen med hans klass. Speciellt killar i grupp verkar lätt uppvigla varandra till dåligt beteende om inte någon vuxen lägger sig i. Endel av dem verkar ha svårt att greppa detta med empati (som ju är nåt som kommer med åldern) ännu, och då snackar vi 10-årsåldern, det är mycket ”jag, jag, jag” och beteenden mot varann som de inte skulle vilja råka ut för själva.
Angående biten med biologi så tror jag inte hormonerna spelar såå stor roll innan de börjar bli könsmogna.
Tror nog mest det är föräldrars medvetna eller omedvetna ”låt gå”-attityd och inte att förglömma biten med dataspel. Jag har hållit sonen undan såna spel som är riktade till äldre barn eller vuxna men det är inte alla föräldrar som bryr sig eller är insatta. Dataspel tränar ju mycket men inte just empati då direkt…

AFK istället för IRL då det som händer elektroniskt, via nät som telefon, är lika in real life som det face to face.
Vet att du såklart tycker detta också, social ångest osv i bagaget, men för att liksom fundamentalt få folk i allmänhet – som ”funkar normalt” i vårt samhälle – att haja det också.
Vissa av mina viktigaste relationer är uppbyggda via nätet, och fortfarande anser inte många runt mig att jag ”lever” på riktigt då jag är verksam på nätet. Om jag berättar något jag gjort eller samtalat om ”jaha, men har du gjort något i VERKLIGA livet?” ba ja, det jag just berättade…

Har tre söner (eller, vad vet jag, dom föddes med snopp i.a.f….), tycker det är så jävla svårt. Känns som att det skulle vara lättare med tre döttrar, att bara säga: kör! ta plats! Nu är det mer: kör! men inte för mycket!…
Gud vad jag skulle vilka veta hur man fostrar starka barn, men som inte växer upp och blir mansgrisar.
Pratar mycket genus och feminism hemma, hoppas på att lyckas. Men det är svårt, lever på en liten ort där ”allt är som det alltid har vart” och där dom formas väldigt mycket av skola och förskola där det känns som dom flesta lärare och föräldrar har just ”pojkar är pojkar”- tänket. Fan vad jag vill vinna mot dom. Men hur!!??

Jag har en femmånaders pojke, och funderar helt sonika på att inte ”låta” honom leka pojklekar. Inte köpa bilar och vapen, inte uppmuntra intresse för såna grejer, inte uppmärksamma fordon (Tita BILEN! BUSSEN! TÅGET) och inte visa intresse för sport och manliga superhjältar. Kan man göra så?

Ja herregud vad jag har hört kommentaren ”men låt de hållas, de är ju bara pojkar”.
1. Vaddå ”bara” pojkar?
2. Så i helvete att de ska få riva stället bara för de är pojkar!!!
Jag har fyra killar som är 5, 8, 10, 12 år gamla och ALLA har ADHD och viss autistisk problematik. Här är jävligt hög nivå för det mesta, MEN ta mina ungar till MAX och de sköter sig exemplariskt! De har fått en stenhård uppfostran och jag accepterar inte att de inte uppför sig mot folk när vi är ute. Att härja runt på en lekplats utan sans och nalans är respektlöst mot andra människor, t ex…
Men visst ser jag och framför allt hör en massa skit som jag inte låter passera.
Jag är nog en bland de få som ger sina söner en så pass könsneutral uppväxt som det går, vi har dagliga samtal om vad man får/inte får säga till folk för det är inte okej! Osv osv osv….
Jag har stort utbyte med lärarna i skolan och så fort killlarna använder ett språkbruk (tex kallar tjejer för hora) så åker mamma ut ögonaböj!
Jag vägrar låta mina söner bli typiska män! Tom 20-åringen som inte är min son utan min mans, får stå till svars för sitt språkbruk!

Bra skrivet, och jag hoppas att pojkföräldrar tar till sig! Jag har suttit med på ett antal barnkalas med 5-6 åringar. Alltid samma sak, pojkarna härjar, är högljudda, far runt och river runt, skriker osv. ja, det finns barn med npf-diagnos mm men knappast allihop, och det är inte samma sak som att vara ouppfostrat som VIDEHEXAN skrev bra tidigare. Stereotyper stöter barnen på från dagisstart, i valfri leksaksaffär, många barnprogram och framförallt kompisar. Tyvärr syns konsekvenserna av detta beteende senare. I barnens skola hade pojkarna som gick ut nian så låga betyg så att man kan tro att de kollektivt hoppat av sista året. Flickorna hade skyhöga betyg (skolan ligger i topp i kommunen). Rektorn tog upp detta som ett stort problem som skolan ska satsa på. Inte så konstigt om pojkarna tidigt lär sig att det är accepterat att fara runt och störa andra, att inte lyssna på andra och kunna leka och umgås på ett lugnt och sansat sätt.

Fast då har den skolan antagligen ett problem i förhållningssättet till pojkar. Har själv en son, som dessutom håller på mycket med sport så jag träffar många pojkar i åldern 6-9 år. Den absoluta majoriteten är faktiskt lugna när de leker 2-3, när de håller på med en aktivitet, eller när de vet vad som gäller. Det sista kräver vuxna som vågar säga ifrån när det går över styr ( Inte att likställa med att skrika och skälla, även om det kan vara befogat att bli arg).

Följer detta med stort intresse då vi har en mjuk pojke som nästan uteslutande lekt med flickor under sin uppväxt. Nu har han börjat förskoleklass och från början passade han inte in någonstans. Det tog några veckor och sedan ändrade han personlighet. Men bara i skolan.
Nu har han istället blivit en typisk ”pojke” som söker sig till de barn som från början retade honom. Han skriker, slåss, tar plats, leker bara med pojkar och pratar om att ”hoppa på tjejerna” för att slå dem. Han säger själv att han inte vet varför han gör så och tycker inte om sig själv när han är i skolan. Vi pratar, är närvarande i skolan, har daglig kontakt med lärarna men inget verkar hjälpa.
Frustrationen är enorm!

Han har blivit uppfostrad av sina mobbare nu tråkigt nog, tagit deras värderingar till sig som de ”rätta”. Försöker smälta in, vinna deras gillande. Skulle det börja en ny mjuk pojke där skulle han antagliten reta honom för att vinna mera gillande från de andra.
Sådär var det i liten skala men ändock, med min son som ibland hade rosa sockor på förskolan, en färg bland alla andra bara. En dag kom han hem och ville inte ha rosa sockor mer, för att en annan pojke retat honom för det. Och det gick liksom inte att laga trots att jag pratade mycket med honom om det. Han hade också undervisat en annan ovetande i att som pojke så ska man inte ha rosa. Det var några år sedan och numera kan han har rosa nångång men det var svårlagat.
Försök med att prata med honom på hans nivå om att stå upp för sig själv som person och inte kämpa för att bli omtyckt i ett mobbargäng genom att trycka ner andra, utan genom att göra snälla saker mot de som är snälla med en, oberoende om de är pojkar eller flickor. Kanske förskolan skulle behöva lite genuspedagogik, att det är ”boys will be boys”-stämning där, att sånt beteende accepteras pga att de är pojkar?
http://www.jamstalldskola.se/arbeta-jamstalldhet/trygghet-grunden.shtml

Min son (3år) är också en ”härjare” av rang. Känns som en energigrej, om man ber honom dämpa sig med rösten så försöker han, men då måste energin komma ut nån annanstans, då blir det t ex häftiga ryckiga rörelser, hopp på stolen eller annat. Jag försöker inrätta dagen så att det finns utrymme för att rasa av sig på något sätt utan att det påverkar andra negativt. Inte helt lätt, då han dessutom är typen som blir speedad när han är övertrött, så det ska inte bli för mycket av det goda heller.
På ett generellt plan så känns det som att pojkar har en högre energinivå än tjejer, därför blir pojkar ofta mer ”härjiga” av sig. Jag tror hårt på att se till att energin kanaliseras i något positivt.

Jag tror också att personligheten formas av ens erfarenheter, hur man blir bemött, vilka möjligheter man har, vilka hinder man har o.s.v. Enligt min erfarenhet så säger vuxna mycket snabbare till flickor som är högljudda eller springer runt i full fart, medan pojkar tillåts att göra detta ”för att de är pojkar”. Självklart påverkar det. Jag är mest förvånad över att det finns folk som tror att deras barn är helt opåverkade.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *