Kategorier
feminism & genus

Kvinnor som hatar kvinnor och var kommer min dotter in i den bilden?

Jag kom i säng skitsent i natt. Jag fastnade på ett av Fannys alterego-konton, i en obehaglig diskussion med tre kvinnor som tyckte de hade rätten att håna och skamma Fannys kropp, behåring och utseende. Eller ”vi har ju bara en åsikt” som de sa. Det som var mest nedslående, förutom det självklara internaliserande kvinnohatet som dessa bar på, var att detta inte är nåt undantag. Jag stöter på de här kvinnorna hela tiden, även på mitt eget konto (men blockar snabbt) och jag tycker det är skitsvårt att vara feminist och systerlig när jag gör det.

Jag undrar hur är det att vara kvinna i deras umgängeskrets eller familj. Hur är det att vara arbetskollega eller klasskompis till dessa? Hur behandlar de varandra? Hur pratar de om varandra eller om kroppar och utseenden, när andra hör på? Har de småsystrar?

kvinnor som hatar kvinnor

Jag har ju en sjuårig dotter. En fantastisk liten tjej som just nu aldrig funderar på om hennes kropp är äcklig eller ful. Hon är bara glad. Hon leker med sina vänner, tycker om att gå i skolan. Är snäll mot sin lillebror. (för det mesta) Tycker att hon är fin som hon är, vill gärna ha flätor och tycker att Kapten Krok i Once upon a time klär sig skitsnyggt. (?!)

Captain_Hook

Snälla kan nån förklara för mig hur det kan vara rimligt att hon snart ska behöva lära sig hata sin kropp? Att hon snart ska behöva höra från klasskompisar (eller andra tjejer på instagram och facebook) att hennes hår på benen är äckliga? Att hon är för tjock? För ful? För fel? Att hon ska skämmas för sin fitta, för att den är hårig, luktar eller blöder? Snälla förklara!

Hela samhället kommer trycka ner dessa sanningar i hennes oskyldiga hals, påhejjade av andra kvinnor i ett patriarkat som lär henne att hennes värde bara kan mätas i knullbarhet. Hur ska hon orka stå emot när inte ens hennes egna medsystrar står vid hennes sida? Jag orkar fan inte leva så här. Jag orkar inte föda barn in i den här världen.

 


Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Kvinnor som hatar kvinnor och var kommer min dotter in i den bilden?”

Usch! Flashback till min egna barndom.
14 år och håller på att byta om efter gympan, plötsligt kommer en klasskamrat fram till mig och berättar att några av de andra tjejerna tar kort på mina ben. Mina håriga ben för att förtydliga. Jag hade hört dem skratta men hade inte lagt någon stor vikt vid det, trodde antagligen att de skrattade åt något skämt.. För varför skulle de skratta ÅT någon i ett omklädningsrum liksom? I vilket fall som helst så slutade det inte bara med att de skrattade lite och tog kort, de gick också runt i klassen och visade upp mina håriga ben för grabbarna i klassen som även dem apgarvade åt mig. Det var den dagen mitt kroppshat började..
Sedan dess så har alldeles för många tjejer kommit fram för att ”göra en makeover” dvs sminka, vaxa och trycka ned mig i klänningar. Det roliga (?) är att nu när jag väl går i kjol och rakar mig (ja hej grupptryck) så är det tydligen modernt att gå i skjorta och jeans?
Blir också rädd för att föda in en dotter (och son fast av andra anledningar) i den här världen.. :/

Vidrigt !! Vet du vad jag tror…Jag tror det sitter bittra människor utan jobb eller utbildning /mening med tillvaron . Usch jag trodde inte det fanns såna troll kvar ?
Eller så är det män som skriver bakom sign i kvinno-namn ?

Jag läste där igår och förundrades över dessa människor. Vilken syn de har på andra som inte vill raka sina kroppar. Det är vidrigt att man ska bli skammad för att man väljer att INTE göra något.
Jag vaxade mina ben i somras. Ibland gör jag det, för att jag vill. Min sjuåriga son blev djupt besviken på mig, han saknade att knäna sitta och känna på mina håriga ben. Och han tycker det är finare med hår än utan. Så glad att jag uppfostrat honom så.
Jag gillar att din dotter tycker om Hook!! Han har ju skitsnygg klädstil! Heja N! Hon verkar vara en fantastisk unge och hon och min sjuåring skulle ha mycket roligt ihop. Han gillar mest att vara med tjejer, då behöver han inte låtsas som om han gillar fotboll och sånt, säger han själv.

Jag tänker också, utöver det du uttrycker, att det handlar om hur man värderar sig själv. Jag ska försöka förklara min tankebana. Om man växer upp med en tro/inbillning om att ens värde definieras av vad en man anser om en så blir ju detta viktigt. Alltså att bekräfta patriarkatet. Att vara smal, snygg, rakad och ”kvinnlig”. Jag har en syster som efter mina förlossningar där jag stod med min numer förbrukade kropp (i samhällets mått) frågade mig om min sambo fortf älskade mig eftersom jag numer är ful och aldrig längre sminkar mig. Jag svarade henne att han får känna precis som han vill och att mitt värde inte är hans att bedöma, JAG älskar mig och varken hon eller någon annan har rätt att prata om mitt utseende på något sätt. Jag hoppas att hon fick en tankeställare…
Dessa tre kvinnor (har läst allt de skrivit) verkar alla värdera sig själva efter vad andra anser om dem. Den mest aktiva menar ju tom att hon inte rakar sig för någon annan och att det här med att inte ha hår inte är en norm. Hon är ju vilse, blind och omedveten. Och ingen av dem önskar lyssna på de som försöker medvetandegöra. Deras världsbild består ju av att män ska värdera dem, annars är de inget att ha. För oss som inte låter män avgöra våra värden ser världen annorlunda ut. Vi klarar av att inte raka oss, sminka oss eller göra annat för att behaga.
Det, plus att de uppenbart är ouppfostrade för att kunna göra det de gör, tänker jag ligger till grund för sånt här. De är fastlåsta i vårt samhälle, förmodligen för unga för att ha kommit loss (om de någonsin ens kan det). Min poäng är att jag tror (hoppas med allt jag har) att vi som på nåt sätt är medvetna kommer att ha barn som också är medvetna och därmed klarar sig dessa… Iaf någorlunda bra. Tonårstiden är en tid då det är viktigt att vara som alla andra, men sen. Sen kanske. Det är vad jag lever på i alla fall. Utan det kan jag likaväl krypa ihop i ett hörn och dö för den här världen är så sned.

Jag tänker att din uppläxande och elitistiska attityd, My , ”vi som är medvetna”, ”lyssna på de som försöker medvetandegöra” ” vi som klarar av att inte raka och sminka oss” o.s.v också kan vara ett uttryck för kvinnoförakt och inteenaliserat kvinnohat.
Att vara en ”medveten” kvinnlig feminist mot andra kvinnor sedan många år tillbaka är aldrig ett vaccin mot kvinnoförakt gentemot andra kvinnor, det hoppas jag att DU, My är medveten om.
Jag tycker mig se en nedlåtande och föraktfull syn mot kvinnor som beter sig ”normativt” i ditt inlägg, samtidigt som du själv gjort ett par av de mest normativa saker som finns, nämligen valt att leva med en man och föda minst ett barn!
Du måste väl ändå själv inse att rakning pch sminkning är flugskit jämfört med att leva i en heterosexuell kärnfamilj om vi ska prata om vad som gynnar patriarkatet, låser fast oss och är normativt?!
Märk väl att jag som skriver själv har fött barn och levt heterosexuellt en stor del av livet. Något jag som feminist faktiskt problematiserar betydligt mer än att jag ibland rakar och sminkar mig.
Jag försvarar på intet sätt de kvinnohatande citat Lady D skriver om i sitt inlägg.
Det jag försöker säga är att din attityd My , är en del av problemet med kvinnor som föraktar andra kvinnor och inte en del av lösningen.

Jag hoppas att dessa individer reflekterar några varv till och funderar på varför det som är mest naturligt, är mest äckligt, enligt dem. Och om det är okej för män, varför är det äckligt på kvinnor? Av kommentarerna att döma känns de väldigt unga. Det är dock nog så sorgligt eftersom de redan har starka åsikter om vad som är rätt/fel, fint/fult. Utan att alls fundera på vad deras tyckande bottnar sig i.
Det är en sak att tycka olika. En helt annan sak att inte vara införstådd i varför en tycker som en gör. & hur en uttrycker sig spelar stor roll, såklart. Sen får var och en behandla sin kropp efter tycke och smak, men för den saken skull inte ge sig på de som inte tycker likadant.

Jag har ju vuxna döttrar, och ja, jag oroade mig som du över vad de skulle utsättas för. Till sist tycker jag att det ändå gick rätt bra. De är självständiga, för att inte säga egensinniga, de verkar inte bry sig överhövan om vad andra tycker, de är snygga – tycker jag – men klär sig med lite lagom ointresse för mode utan snarast originellt. De har åsikter och uttrycker dem. Jag tror att det kan gå att undvika att kvinnor hamnar i det kroppsfixerade träsk som ovanstående citerade kvinnor gjort. Och samtidigt som de är totalt ouppfostrade (ja jag är gammaldags – man ska inte uttrycka åsikter om andras kroppar) så går det ju inte att undvika att tycka lite synd om dem. Tror de verkligen att deras gubbar kommer att rata dem om de inte ser ut som i modetidningarna? Det måste ju vara rätt skrämmande.

Men stackars förvirrade människor! Blir så ledsen när jag läser kommentarer som deras, de är ju helt förlorade stackarna!
Skummade bara igenom de kommentarer som gick att se (i det du länkade till) men vad härligt med så många som backar upp och försöker utbilda de där tjejerna. Hatten av för sånt engagemang och driv! Whooo! 😀

Jag tycker gott man kan bli förbannad över själva mobbningen (såklart) men tycker samtidigt att det är lite av ett hyckleri att förfasa sig över/fördöma dessa kvinnors kvinnosyn (vilket jag inte tycker att du gör i ditt inlägg LD vill jag bara tillägga). Vi vill så gärna tro att vi själva står över det där, medvetna insatta feminister som vi är. Jag skulle vilja påstå att det är helt omöjligt att göra sig av med sitt kvinnoförakt hur medveten man än är och hur mycket man än vill. Det är så normer och kultur fungerar. De påverkar en på djupet på ett sätt som är omöjligt för en enskild individ att se vidden av. Det är hjärntvätt i sin finaste form vi alla utsätts för. Och det är inget att skämmas över eller känna sig dålig för. Ingen av oss har valt att bli hjärntvättade. Så istället för att angripa de här kvinnornas kvinnosyn kan man ägna sig åt självreflektion och titta på de ställen där man fortfarande har kvar sin patriarkala hjärntvätt. Om man vill.

De tjejerna verkar väldigt otrevliga, okunniga och ointresserade av att lära sig mera. Att en själv gillar vissa normer gör dem inte mindre till normer. Frågan är vad en viss norm fyller för funktion. Som exempel är normen att kvinnor ska vara hårlösa en meningslös och dålig norm, medan normen att inte nysa folk i ansiktet är en bra norm som minskar smittspridning.
Nej, det är svårt att känna sig systerlig mot kvinnor som hånar en (för ens kropp). Och just hånet av kvinnor med kroppshår är enligt min erfarenhet ganska jämt fördelad mellan könen. Det har varit fler yngre än äldre som kommenterat min kroppsbehåring.

Fy fan, vilket skamligt beteende. Jag minns när jag var liten, jag var en av de som var väldigt tidigt i utvecklingen. Varpå ”de coola tjejerna” hade sådana himla bekymmer huruvida jag bara bh på mig eller inte, då gick jag i fjärde klass och ansåg att jag inte behövde någon till min dåvarande lilla A-kupa. Det störde väldigt många tydligen. MEN när jag sedan kom upp något i åren och då även bh-storleken och jag valde att börja använda bh av just den enkla anledningen att jag tyckte att jag behövde det, så var det tydligen inte bra det heller. Jag gick i femte eller sjätte klass och hade en väldigt skaplig B/liten c-kupa. Det är precis innan idrotten och jag är ombytt och klar då en av min närmaste vänner störtar ut från omklädningsrummet och berättar att tjejerna stod och inspekterade min bh (?!!). De stod där och hånade min kropp och skrattade åt min bh som uppenbarligen var betydligt större än deras egna (vad nu det ska ha för betydelse). Det roligaste var att när jag då konfronterade dem så hade ingen av dem någonting att säga. De stod där med min bh i näven och såg bara dumma ut. För det är vad de är, dumma. Och dumheter skall INTE belönas.

Fy så hemskt. Jag minns alldeles glasklart första gången jag skammades för min kroppsbehåring. Jag gick i sjuan – sjuan! – och hade capribyxor på mig utan en tanke på huruvida jag borde raka bort de blonda fjunen på mina ben, när en klasskompis, en tjej, anmärkte att hon aldrig hade vågat vara barbent med orakade ben på det viset. Det är så vidrigt att det är tjejer som för det här vidare. Nu är jag färdig. Min son kommer aldrig att se mig med rakade ben.

De låter som omogna tonåringar som trollar. Jag hoppas verkligen inte att det var vuxna människor, men nåt säger mig att de är vuxna… Sorgligt. Varför inte bara låta folk vara? Vad skadar det dom att nån har håriga ben (vem fan bryr sig!?) eller ser ut på ett visst sätt? Hur orkar man vara så jävla elak och onödig?

När en i årskurs tre på gymnasiet inser att en inte duschat ”in public” (aka i omklädningsrummet) sen årskurs två på GRUNDSKOLAN för att en redan då börjat tro att en inte duger eller att det är fel på en för att alla ser så olika ut och och ska påpeka det på ett negativt sätt. Jag är glad att jag lärt om, men mår ändå dåligt över min kropp väldigt ofta.

Och åter igen skriver du ett briljant och träffsäkert inlägg. Du har så rätt, så rätt. Det är egentligen helt sjukt, att folk tar sig rätten att kommentera andras kroppar – det rör ju inte dem?? Så himla onödig grej att spendera sin energi på.
Men du är helt grym. Älskar din blogg och dina informativa inlägg. Sluta aldrig med vad du gör!

Hon har ju en mamma som kommer hjälpa henne att hitta sin kompass. Dessutom: jag vet att kvinnor kan vara vidriga mot varandra. Men vissa kommentarer luktar det manligt troll om tycker jag…

Jag har aldrig förstått varför folk har ett behov av att yttra elakheter om hur andra ser ut och sedan dessutom ”ursäkta” sig med att ”jag säger bara min åsikt”. Som att folk inte tar illa upp när det ”bara är deras åsikt”. Detta skadar många. Det skadar även dem som uttrycker det. De måste ju själva leva upp till dessa krav som de själva blivit lärda och som de så gärna ”lär vidare” till andra. Vet inte hur man ska kunna förändra detta heller… Det jag gör i min lilla omgivning är att jag ÄR den där ”tråkiga” som sätter ner foten när folk pratar om hur ”fula” och ”äckliga” andra är. Själv trivs jag bättre med min kropp efter att ha släppt på alla de där ytliga kraven.

Tror att de tjejerna kanske är ganska unga och inte presenterats med så många alternativ förutom det vanliga idealet. Känner igen mig själv från när jag var yngre, även om jag aldrig skulle uttryckt mig så. Men jag tyckte det var väldigt viktigt att vara söt och snygg, fräsch och ”kvinnlig”. Tjatade ofta på mina tjejkompisar om att få göra makeovers på dem, sminka dem och parfymera dem. Det störde mig när tjejer valde att vara ”fula” trots att de med lite fixande kunde bli ”snygga”. Jag kunde inte förstå det, och ofta är det ju så att det människor inte förstår blir vi arga på. Det krävdes ett feministiskt uppvaknande för att jag skulle börja fatta, och också folk som sa till mig typ ”du kanske vill sträva efter idealet, gör det du mår bra av. Jag vill det inte, och det är helt ok”. Då kunde jag börja fatta att det här med att sträva efter idealet kanske inte heller fick mig att må så jäkla bra, även om det satt långt inne att medge det… Och jag fattade, och mina ögon började se, att en person inte är ”ful” bara för att hen inte lever upp till vårt samhälles fuckade ideal.

Jag låg klistrad inatt. Det var riktigt obehagligt. Hur de bara fortsatte och inte verkade vilja ta in någonting. Tyckte att du LD var riktigt skarp och som många andra beundrar jag dig för att du öht orkade vara pedagogisk. Tänkte skriva ett par gånger, men ärligt talat vågar jag inte sånt. (”vem är jag att komma där och säga något?” , det sitter hårt i mig)
Tror faktiskt inte att dessa kvinnor är förlorade. Jag har själv haft en del obehagliga åsikter tidigare i mitt liv som jag lämnat/arbetar bort idag. Tror att det ligger något i att natten är som mörkast innan gryningen, dagen är nattens dotter och så vidare. För rent krasst, om de inte på något plan blev djupt berörda/fascinerade av hämnden-kontot tror jag inte att de hade hängt kvar så länge som de gjorde.

Det här gör mig så illa berörd 🙁 Det värsta är att jag kan tänka att jag önskar att mina barn ska se bra ut och passa in i normen för att det blir så mycket lättare då, då skäms jag, när jag tänker så 🙁 Sen tänker jag också på mig själv hur jag som 13 åring slutade vara mig själv och istället klädde mig ”rätt”, började sminka mig, raka mig och brydde mig endast om att behaga killar och män. Det gjorde mig ledsen då (samtidigt som jag älskade uppskattningen och uppmärksamheten tyvärr) och det gör mig ledsen idag. Nu 27 år gammal vågar jag nästan vara mig själv men inte helt. Vågar inte gå orakad under armarna t.ex. Men någon dag så! Gick med orakade ben o somras för första gången, otroligt jobbigt och ångestframkallande men det gick.
Även fast jag passade in när jag var ung och då var snygg och smal så hatade jag ju min kropp ändå. Ville ändra på det mesta. Helt sjukt såhär i efterhand. >Nu försöker jag att inte bry mig om yta alls men det är svårt. Vill inte skaffa barn pga detta bland annat.

LD snälla hjälp mig.
Min 10 åriga lillasyster som jag älskar mest i hela världen har varit ledsen till och från i flera veckor. Hon som alltid varit världens gladaste och spralligaste, har börjar gråta på kvällarna. Hon säger att hon inte är (tillräckligt) fin, och tvekar på hela sig själv. Jag blir helt förstörd, för jag kan inte kontrollera vad som händer på skolan, jag har en känsla av att det är hela klassen, främst tjejgäng som börjat komma in i en fas där det bråkas och kanske möjligtvis kommentarer fälls, och utseendekrav och press börjar ta fart. Jag vet inte vad jag ska göra, känner mig paralyserad för jag vet själv hur komplicerad känsla man hade i hela kroppen, och hur mycket tankar som man aldrig fick grepp om.

Din kommentar går rakt in i hjärtat, jag minns själv när jag var 10 år och började komma hem från skolan med en klump i magen.. Jag hade alltid älskat skolan, haft många kompisar och allmänt varit en glad och bekymmersfri unge. Men jag kommer ihåg hur stämningen började förändras drastiskt, plötsligt var det mycket fokus på just utseende, killar och hets om att vara populär. Många av mina kompisar började dra sig undan mig, vissa började tissla och tassla bakom min rygg.. jag var alltså en av loser-tjejerna, de som inte ville sminka sig och fjäska för killarna. Och jag hamnade utanför, tillsammans med några av de få kompisar jag hade kvar. Det var en jobbig tid i livet. Jag vet inte hur jag kan hjälpa dig, men min storasyster var en stor tröst. Hon hade gått igenom samma sak och berättade rakt upp och ned för mig att de var dumma i huvudet och inte förstod bättre. Försök att prata med din syster och få henne förstå vad dessa processer beror på. Det kommer ju inte förändra situationen, men förhoppningsvis ger det henne lite styrka iallafall att orka göra motstånd.

Jag ligger nog lite otakt med dina inlägg men jag tror att du var inne på ett bra svar när du nämnde idrotten. Jag har alltid hållit på med olika idrotter och pga det har mitt fokus alltid varit på funktionen inte på utseende. Utseendet har aldrig haft något värde, prio har alltid varit att den funkar. Sen har jag ju precis som du fått kommentarer om mitt utseende, oftast i positiv bemärkelse men de har inte heller haft något värde eftersom min prio inte låg där.
En annan sak som jag tror har påverkat mig mycket är att mina föräldrar aldrig nånsin kommenterat eller berömt mitt utseende. Å andra sidan har de inte berömt prestation heller 🙂 Det här har gjort att min trygghet har hela tiden legat i kärlek. Jag har varit/är älskad för att jag är jag. Inte för att jag hade högst betyg i klassen eller för att jag var söt i min nya tröja osv. Jag blev jätteförvånad när mamma för två år sen nämnde att hon är så stolt över att jag alltid varit en så fantastisk mamma. Jag har funderat mycket och jag tror att det var första gången nånsin min mamma berömt mig. Trots det har jag alltid alltid varit säker på hennes (och pappas) kärlek.
Det här har jag tagit med mig till mina ungar och jag har så gamla ungar att jag fått facit. De är i dag vuxna och om vi någon gång pratar kropp så är det alltid i formen funktion, aldrig vikt eller snygghet.

Tror du inte de är förtryckta och utsatta för en kritiserande omgivning och på något vis känner sej bättre om de kan trycka ner någon annan? Absolut inget försvar utan enbart en förklaring. På något sätt osar det allmänt missnöje med livet om alltihop.

Tjejerna var ju utländska, i vissa kulturer (mellanöstern) är det mycket mer fokus på att ta bort kroppshår för att vara kvinnlig (sen lång tid tillbaka). Jag tror de reagerade så mkt på grund av sin bakgrund, de vill vara kvinnliga och snygga själva, så då måste de skriva att hår är äckligt så ingen ska tro att de inte rakar sig.

Precis vad jag tänkte på! Jag gissar att de här tjejerna dras till konton som hämnden med en slags skräckblandad förtjusning. De var ju kurder och lever i en annan kultur när det gäller sådana saker trots att de bor i Sverige. Här har feminismen mycket att göra och det kan kännas tungt när man upplever att medsyskon är bakåtsträvande och omedvetna. Men trots allt måste vi nå fram även till kvinnor som dessa. De är trots allt bara produkter av sin tid och plats och behöver feminismen minst lika mycket – om inte mer – än oss som redan är på. Men ska vi få med dessa kvinnor får vi nog börja med att fokusera på helt andra saker än utseende. För de lever trots allt i en värld där deras utseende och attraktionskraft är viktigt kapital på äktenskapsmarknaden. Och det är väl bland annat här som vi stöter på patrull inom feministrörelsen eftersom vi nog varit rätt dåliga på att verka inkluderande. Vi har ju aldrig riktigt behövt vara det på samma sätt som nu. Och samtidigt tycker vi väl kanske alla någonstans innerst inne att det känns surt att gå tillbaka när vi har så oändligt långt kvar att gå…

Den som bidrog till mitt kroppshat var faktiskt skolläkaren. Var ca 10 år, lite rund men i övrigt en glad tjej och får kommentaren ”Du är tjock, du får aldrig äta två tallrikar”. 14 år senare hör jag fortfarande hennes kommentar varje gång jag äter. Nu försvarar jag alla mina yngre syskon och kusiner från dessa kommentarer. Livet är tufft som det är.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *