Kategorier
feminism & genus

Detär inte synd om män som inte får utnyttja kvinnors kroppar för egen vinning

Denna ide om att barn är en rättighet är väl ändå ganska märklig tycker jag. Speciellt när denna rättighet ibland verkar trumfar alla andra. Som t.ex när vi talar om surrogatmödraskap. Jag läste nämligen denna artikel som QX skrivit. ”Vill hindra bögar från att skaffa barn”. Här försöker de smutskasta Fi genom att antyda att Fi inte bryr sig om homosexuellas rättigheter eftersom att Fi är emot surrogatmödraskap men det är ju en ganska ohederlig vinkling och godtycklig tolkning där de använder sig av hbtq-rörelsen för att föra sin egen agenda när det i själva verket handlar om att skydda kvinnor från att ytterligare utnyttjas och fara illa.

Barn är inga liksom beställningsvaror och kvinnor inga inkubationsugnar, men män är män. Det spelar ingen roll om de är bögar, hetero, bi eller annat, män vill alltid ta sig rätten att bestämma, äga och bruka kvinnors (och andra icke-mäns) kroppar för egen vinning. Patriarkalt förtryck (och kolonialismen i sitt esse) där vita män gömmer sig bakom hbtq-rättigheter för att kunna köpa (oftast bruna) kvinnors kroppar för att kunna förse sig själv med en alldeles egen bebis.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Detär inte synd om män som inte får utnyttja kvinnors kroppar för egen vinning”

Men herre vilken skev artikel! Jämför skribenterna på riktigt att bära på någon annans barn i nio månader, med alla komplikationer graviditet och förlossning kan innebära, med att donera ägg eller sperma???

Jämförelsen med ägg- och spermadonation är ju helt absurd. Har de missat vilken fysisk uppoffring och vilka hälsorisker som är förenade med graviditet och förlossning samt vilken emotionell påfrestning surrogatmödraskap kan innebära?
Visst, nu kanske någon säger att det finns ett antal kvinnor i världen som bara älskar att vara gravida och föda barn och sedan ge bort barnet, och det är säkert sant. Personligen tror jag dock att antalet som far illa är långt större, därför är behovet av att skydda kvinnan här större.

Tack Natasja för att du tar upp det här!
Det finns så många sjuka fall angående surrogat att läsa om på nätet (så sjuka fall att jag inte ens vill ta upp de här)
Man skaffar inte barn som man skaffar ett djur! Barn är ingen rättighet, utan barn är något man får om man har tur (vilket de flesta har)
Kan man inte hantera sin barnlöshet på ett normalt sätt (utan att vilja utnyttja andra människor och deras kroppar) så tycker jag inte man kan hantera livet öht

När folk vill hävda att någon är emot homosexuella mäns rätt till att skaffa barn* bara för att den inte vill se en vidare kommersialisering av kvinnligt könade kroppar, eller menar att barn inte bör hanteras som handelsvaror, gör det mig halvt tokig. Det är liksom STOR skillnad på det och på att hävda att homosexuella inte kan få vara föräldrar pga ”ett barn behöver en maaaamma och en paaappa” alternativt något ännu värre argument.
Det är biologins att två cismän inte kan skaffa barn tillsammans, och det suger förstås för de som vill det men biologin suger för en hel massa personer. Surrogatmödraskap är inte lösningen. Kanske skulle det kunna fungera i de perfekta och jämlika världen (fast då skulle det förhoppningsvis snarare vara så att en singel som väldigt gärna vill ha barn kan gå ihop med ett par som vill det, och så kan de tre fostra barnet tillsammans…), men det är inte den vi lever i och här finns en massa maktstrukturer som påverkar.
Sen är det klart att om folk inte vill rösta på Gudrun som årets hetero utifrån F!:s inställning till surrogatmödraskap så behöver de inte göra det.

För egen del tycker jag att så länge det är ett avtal som ingåtts mellan två jämbördiga parter borde det inte vara ett problem. Jag vet fall där ett homosexuellt par fått barn genom insemination och en kvinnlig vän som var gravid och födde barnet. Modern är för övrigt med i barnets uppfostran, hon bodde med paret första året och de brukar t e x åka på semester, paret, modern och barnet.
Det ser jag inte som särskilt problematiskt och människors privata arrangemang i den stilen borde väl inte vara något lagstiftning kan hindra, det ser jag som allt för långtgående ingrepp i människors privata sfär.
Den springande punkten är jämbördiga parter. Så fort det kommer in pengar och fattiga kvinnor som betalas för att upplåta sin livmoder blir det genast mycket mer problematiskt och då blir det stor risk för utnyttjande.
Om äggdonation fortfarande är förbjudet i Sverige så är det ju väldigt märkligt att spermadonation är okej. En annan fråga men kom att tänka på varför det även där haltar i lagstiftning med slagsida mot män…

Processen vid spermadonation och vid äggdonation är lite olika. Äggdonation innebär mer besvär och möjliga komplikationer, vilket gör det till en känsligare fråga. Bland annat tas hormoner med potentiellt jättejobbiga biverkningar för att maximera äggskörden och extraktionen innebär ett ingrepp på donatorn. Donatorn kan behöva ta ledigt från jobbet för att vila upp efter extraktion, et.c. Man kan inte bara få ett privat rum där man klittrar loss ett ägg i en liten mugg och det är svårare att ändra sig i sista sekunden och improviserade ”privatdonationer” är i praktiken rätt svåra.
(Jag personligen hade kunnat tänka mig att donera ägg (nu är jag för gammal) om någon frågat, detta medveten om att det kan vara en mkt jobbig process.)

Jag förstår inte, om man inte själv kan få barn (eller pga andra anledningar) så brukar väl adoption vara förstahandsvalet? Finns ju otroligt många barn som skulle behöva ett tryggt hem (även om adoption i sig kan komma med liknande risker som surrogatmödraskap). Och varför anses barn vara en rättighet? Bara för att man levt i ett förhållande (etc etc) ett visst antal år får man inte automatiskt rätt till ett barn. Känns lite som det där med ”snälla killar”, stoppar de in ”snällhetsmynt” så ska de minsann få något för det också.

Word! Det finns sån uppdelning mellan löftena ”barn är en gåva” vs ”barn är en rättighet”. Ingendera speglar hur livet funkar och nånstans får man ju ändå tala klarspråk om att skaffa barn för homosexuella inte kan ske med samma självklarhet som för heterosexuella, utan att det jämt ska behöva göras till en värderingsfråga.

Jag håller inte riktigt med dig.
Jag kan förstå problematiken med surrogatmödraskap och att det finns en risk att det blir en ekonomisk fråga för kvinnor. Men jag håller med Lottsky om att så länge det är två parter som ingått ett avtal av fri vilja så borde det vara lagligt. Tänker att det måste ske en utredning (av exempelvis familjerätten) av både surrogatmoderns och de blivande föräldrarnas lämplighet innan, för att det inte ska ske på fel sätt.
Visst två biologiska män kan inte få barn på naturligt sätt, men de kan fortfarande ha en längtan efter att få barn och bilda familj. Det är idag vanligare för kvinnor som lever i samkönade relationer att ha barn än vad det är för män i samkönade förhållanden. I dagens samhälle finns ett moderskapsideal där idén är att kvinnor är det mest lämpade könet att ta hand om barn och att det är en kvinnas ”livsuppgift” att få barn. Detta tror jag bidrar till att homosexuella mäns möjligheter att få barn inte är något som anses som viktigt av samhället och att det därför inte är en fråga som prioriteras.
Visst, det är ingen rättighet att ha barn, men det finns många heterosexuella par eller lesbiska par som inte kan skaffa barn på naturligt sätt. Men som tack vare andra vägar kan få barn, ex. insemination för det lesbiska paret och internationell adoption för det heterosexuella paret. Varför ska inte homosexuella män få ta del av de möjligheter som finns?

Men nu finns det ju flera olika sätt även för penis+penis-par. Tex inseminering av tredje förälder eller adoption.
”Att det inte ses som viktigt av samhället” är för att det inte är viktigt för samhället att varenda invånare får barn. Det är inte synd om barnlösa på det sättet att de ska få frikort för människohandel. Det har inget att göra med att just homosexuella cismän ses som ovärdiga föräldrar -längtan efter barn trumfar inte människohandel.

Fattar inte resonemanget att det skulle vara en rättighet att få biologiska barn. Biologiska barn är inte de enda som behöver beskydd här i världen. Inga föräldrar har rätt till ett barn, men alla barn har rätt till vårdnadshavare.

Hej, jag vill mest påpeka att det är inte qx som skriver detta utan det är en debattartikel skriven av öppna moderaterna. Framgår visserligen om en klickar in sig på länken men inte i texten.

Men de som vill vara surrogatmamma då? Nu menar ja INTE kvinnor ur u-länder, de räknar ja för tillfället bort. Men de kvinnor (och män med livmoder) som lever i Sverige och kan tänkas sig vara surrogatmamma då? Jag skulle absolut kunna tänka mig vara det, men jag vill inte ha egna barn.
Givetvis är det fel att spela på någons utsatthet och fattigdom, men de som varken är fattiga eller utsatta, och som vill, varför inte?

Jag har hört att om det skulle bli lagligt att vara surrogatmamma så måste man först ha fött ett eget barn, vilket jag tror skulle vara ett måste för att det ska kunna genomföras på ett någorlunda bra sätt. För innan man har gått igenom en graviditet kan man omöjligt veta hur kroppen kommer att reagera på den och därmed svårt att avgöra om man tycker att det är värt det. En graviditet kan vara traumatisk. Min egen graviditet blev en chock för mig, jag höll på att dö under graviditeten, fick så mycket brister på olika ämnen att jag till slut fick en blodtransfusion i veckan. Höll på att förblöda under förlossningen, blev rullstolsbunden i månader och har nu tre år senare fortfarande komplikationer.
Innan den graviditeten kunde jag också tänka mig att vara surrogatmamma, men nu känner jag annorlunda. För mig hade det inte varit värt att gå igenom allt det för känslan av att ha varit snäll.
Man bör också fundera på vem som står för kostnaderna som en komplicerad graviditet eller förlossning medför. Om man är sjukskriven i två år efteråt på grund av komplikationer, ska surrogatmamman bara ta det inkomstbortfall som det medför eller ska föräldrarna till barnet bistå ekonomiskt? Och en sådan fråga blir problematisk då endast de med en relativt hög inkomst skulle ha råd med något sådant.
Det finns med andra ord många problem med surrogatmödraskap och jag tycker som många andra att barn inte är en rättighet även om det kan vara smärtsamt och sorgligt att inte få den möjligheten.

TACK. Jag är gay och transman och jag blir spyfärdig på andra homsexuella män som uppriktigt anser att de inte kan vara sexister, rasister eller transfober (trots att de ofta är alla tre) eftersom de är gay. Alldeles för få feminister talar om det, tycker jag, och det är som om vi gaymän får någon slags oförtjänt hedersplats inom feminismen?

Alltså en fråga. Är det på tapeten att det ska bli lagligt att betala surgatmamman? I så fall säger jag nej.
Men om det blir som i Storbritannien eller Finland där inga pengar får delas ut och att allt ska ske frivilligt, så ser jag inga problem. Blir samma sak som att det är fullt lagligt att donera en njure till någon, känd som okänd om du vill.
Fattar inte problemet. Har jag missat något?

Men utan ekonomisk ersättning till surrogatmamman så får vi då ytterligare ett obetalt kvinnoarbete. Ett till arbete som sliter på våra kroppar och tar av vår tid men utan ekonomisk ersättning, som vi ska göra för kvinnor ska ju vara goda och uppoffrande.
Nä! Jag vill inte att kvinnors kroppar ska vara till salu men om det av nån outgrundlig anledning skulle bli möjligt att anlita surrogatmammor i Sverige så ska de betalas multum för deras psykiska och fysiska arbete att vara gravida med några andras barn.

Surrogatmödraskap i Sverige kommer sannolikt att skydda utsatta kvinnor i fattigare länder eftersom färre personer kommer vara villiga att betala för att åka över halva jorden för att skaffa barn med surrogatmamma. Det finns tex systrar och vänner till par av alla könen som redan nu väntar på att få vara surrogatmammor som sannolikt inte skulle se det som att de blir utnyttjade. Jag tycker att detta obalanserade motstånd är ett hån emot kvinnors förmåga att fatta beslut om sitt eget liv och sin egen kropp. Om en kvinna kan välja över sin egen kropp och om hon inte vill bära ett barn i sin mage, varför ska hon inte få fatta beslut om att göra det vare sig det är för att själv uppfostra det eller för att någon annan ska kunna göra det?
Ja, jag är för surrogatmödraskap men inte för betalning och jag ser det som en naturlig del av utvecklingen när det gäller olika fertilitetsbehandlingar och som en del i utvecklingen som möjliggör för de som inte har livmoder/ej fungerande livmoder att bli föräldrar.
Och nej, det är inte lätt att adoptera, köerna är långa och de flesta länder utesluter helt homosexuella och singelmän från att adoptera, även heterosexuella par med höga inkomster är långt ifrån garanterade att få ja. Det är sant att många barn inte lever med sina föräldrar men det betyder inte att de är tillgängliga för adoption av en rad orsaker.

Fast i den här frågan anser jag att alla kvinnor är på samma sida. Hur det än är så är det kvinnornas kroppar som utnyttjas, oavsett om det är kvinnor i det ena landet eller det andra. Man kan inte försvara ett kasst system med att förlägga problemet på annat håll.

Alltså detta!! Fick upp ögonen för hur hemskt surrogatmödraskap är när jag såg en föreläsning med Kajsa Ekis Ekman för typ fem år sedan. Sedan dess har jag knappt hört något om det. Tack för att du tar upp en viktig fråga! Faktumet att vit medelklass från väst som köper kvinnokroppar från fattiga länder är standard gällande surrogatmödraskap verkar vara okänt för många, de tror typ att det är någons schyssta kompis/syster osv som ställer upp…

Alltså, så bara för att man hållt sig till att knulla en och samma person i kortare eller längre tid så anser man sig ha rätt att ta makten över en annan person i 18 år? När har man någonsin ”rätt” till ett barn?! De flesta borde inte ens få skapa egna. Som sagt, världen är full av miljontals föräldralösa barn som behöver ett hem. Ta någon av dem istället, så slipper ni bråka om surrogatmödrarna, och lidandet i världen kanske minskar istället för ökar.

Jag är EMOT surrogatmödraskap!
Men det är väl i princip omöjligt för två män att adoptera? Vilka värdländer godkänner det? Väldigt svårt, för övrigt att få adoptera, ställs väldigt höga krav.
”Ta någon av dem”? Seriöst? Ta? Herregud… Inte riktigt så enkelt, va…

Jag håller med om att mäns (oavsett sexualitet) utnyttjande av kvinnokroppen är ett kvinnoförtryck. Men glöm inte att personer i samkönade förhållanden utsätts för homofobi, som bl.a. tar sig i uttryck att de anklagas för att inte kunna vara bra föräldrar. Att kritisera surrogatmödraskap innebär såklart inte att man automatiskt utövar homofobi, men det kan vara bra att tänka på hur man uttrycker sig och också försöka förstå den delen av det hela.
Jag tyckte inte att artikeln var vidare bra, och jag håller inte med, men jag förstår att många främst homosexuella män genast känner sig osäkra när surrogatmödraskap kritiseras eftersom det så ofta bottnar i homofoba antaganden om att de pga sin sexualitet inte kan bli lika bra föräldrar.

Gud vilket svårt ämne känner jag! Har läst igenom alla kommentarer nu och jag kan inte komma fram till vart jag står i frågan.
Å ena sidan är jag för surrogatmödraskap (och organdonation) då jag har ett nära samkönat par som så gärna vill bli pappor. De hade först tänkt åka till Indien och förverkliga detta, men vad jag förstått så blev det olagligt. Så nu är det USA som gäller. Det viktiga för dem är att de ska vara de enda ’lagliga’ föräldrarna. I Sverige tex. får ju inte surrogatmamman avsäga sej mödraskapet. Jag tror att de dels är rädda för att bäraren ska ångra sej under loppets gång och dels vill de helt enkelt inte ’dela’ barnet med nån.
Å andra sidan är jag emot det då jag inte tycker det är rätt att ’bestämma’ över någon annans kropp, att köpa tillgång till den liksom. Det innebär ju ganska stora uppoffringar; kroppsligt, emotionellt, tidsmässigt. Har du inte den biologiska möjligheten så är det liksom inte ditt rätt att få barn.
Sen tycker jag ändå att det är skillnad på att bära ett barn och att ge ett organ. Okej, båda påfrestar kroppen men det ena räddar ett liv, det andra tillfredsställer ett (egocentriskt) behov.

Magdalena: Eller så ser man på det som att det ena räddar ett liv och det andra skapar ett liv. Då blir det inte så stor skillnad, eller?
Man skapar det bara inte åt sig själva utan man hjälper någon annan att få ett liv skapat när de själva inte kan. Varför är det mer rätt att skapa liv till sig själv för att man kan, än att skapa ett åt någon som inte kan?
Jag tittar på ett program som heter typ, ”Little couple ”. De handlar om två kortväxta personer, (dvärgväxta för att vara tydlig) där det innebär livsfara för henne att bära ett barn, så de har hittat en surrugatmamma som mycket gärna hjälper dem. Ingen släkting utan de har gått genom en förmedling om jag förstått det rätt.Tycker du att de inte ska få det?
Känn inte att du behöver svara mig. Svåra frågor det här. 🙂

En lösning kunde ju vara att lagen inte begränsade föräldraskap till 2 personer. Utan till 3-4 föräldrar.
Ex:
1 kvinna som kanske inte är intresserad av livspartner ihop med ett manligt gaypar, 3 legala föräldrar
2 gaykvinnor och 2 gaymän, 4 legala föräldrar
2 gaykvinnor och en man som är ointresserad av en livspartner, 3 legala föräldrar…
Ja ni förstår kanske tankegången?
Jag hade själv lätt delat vårdnad om ett gemensamt barn med ett gaypar. Biologiskt som adopterat. Bara vi har någorlunda samma synsätt på uppfostran och värderingar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *