Kategorier
feminism & genus

Den svartvita synen på relationer

Nåt jag lagt märke till i diskussionerna kring minskad sexlust och relationer är den svartvita tonen där det är antingen eller och ”varför är ni ihop med dessa hemska män som inte bryr sig om er, lämna dem då!?!1” Men det är ju inte så enkelt alls. Det handlar liksom inte om elaka egoistiska män och trasiga destruktiva relationer där mannen hotar och tvingar sig till sex annars jävlar, och där valet blir mycket mer självklart.

Det handlar om vanliga relationer med vanliga män för det mesta. Där relationen i övrigt kanske är helt fantastisk och trivsam och givande, där mannen man valt att leva med verkligen är kompatibel på alla andra nivåer, där barn kanske är inblandade, där känslor och kärlek och annat gör hela situationen med komplex och där kvinnorna ofta ofta curlar mannen. Och där många män håller för öron och ögon lite lalalalala och intalar sig själv att det är ömsesidigt.

Och många kvinnor är bra på att invagga honom i det genom att försäkra honom om att joooooo jag vill visst fast hon egentligen önskar att han kunde läsa hennes tankar. (Och män är ju usla på just den biten, att känna av, läsa kroppspråk och de verktyg vi har för att förmedla oss genom utan ord) Jag har gjort det. Det betyder inte att männen vi lever med är svin eller att relationerna vi har är dåliga. Att ens prata i de termerna både skuldbelägger men osynliggör också det våld och de kränkningar som sker i vanliga relationer. Det lär oss kvinnor att blunda inför det, skjuta undan tankarna, förneka och intala oss själva att allt är bra. Samtidigt som nånting kryper under huden.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Den svartvita synen på relationer”

I ena meningen skriver du att kvinnor curlar sina män, är otydliga och inte säger vad de vill och menar utan hoppas att männen ska förstå av sig själv och i nästa kallar du det beteende som detta leder till för kränkningar. Hur kan det vara en kränkning om han inte har fått så tydlig information att han förstår vad som gäller? Tillåter jag någon att behandla mig på ett sätt som jag egentligen inte vill utan att jag säger ifrån så fungerar det som ett indirekt godkännande och behandlingen kan fortsätta för utövaren har inte uppfattat någon protest. Notera att jag inte pratar om våld eller uppenbar våldtäkt nu för där gäller helt andra regler, men vad som är okej i en relation mellan två människor bestäms av de två människorna och om den ena då väljer att inte berätta vad den tycker och vill, hur ska då den andra kunna veta?
Sen känns det som om du ibland gör det onödigt svårt för dig. Jag tänker några inlägg bakåt nu och plockar valda delar som dykt upp i resonemangen kring de problematiska relationerna med män. Följande saker har konstaterats här på bloggen relativt nyligen: Mannen kräver saker av kvinnan som hon inte är bekväm med och inte mår bra av. Kvinnan är olycklig i sin relation och känner sig illa behandlad och inte uppskattad av mannen. Kvinnan vill inte lämna mannen för att det finns delar av relationen som hon uppskattar trots att andra delar gör henne illa. Kvinnan vill inte vara tydlig med att upplysa mannen om vad han gör fel utan föredrar att han upptäcker det själv, vilket han inte gör. Kvinnan vill inte ändra på sig själv eller sitt eget beteende eftersom det är kränkande att ens föreslå att det skulle behövas en förändring eftersom det antyder att det skulle vara något fel på kvinnan. Kvinnan känner sig alltså orättvist behandlad för att hon inte får vad hon behöver i relationen och känner sig kränkt av mannen men hon vill samtidigt inte vara delaktig i en förändring.
Så summasumarum är situationen mest skit men eftersom alla alternativen för förändring är otänkbara så kvarstår bara att lida och beklaga sig och tycka att världen är orättvis och att allt ä mannens fel. Ja, jag provocerar lite nu, men som den lösningsorienterade person jag är så förstår jag faktiskt inte resonemanget och skulle väldigt gärna vilja få förklarat varför det är så fel att försöka förändra något man inte är nöjd med och varför det är så mycket bättre att leva i missnöje?
Charlotta

det jag menar är att män spelar oförstående o att kränkningar inte alltid är medvetna och allt inte är svartvitt. Jag har ju heller inte sagt nåt om att man inte får förändra det man är missnöjd med, förstår inte riktigt vad du menar nu…?

Verkar som att vissa inte förstår hur utbrett och inpräntat detta är i oss alla. Kvinnor uppfostras till att vara vårdande och sätta alla andra före sig själva. Är det inte barnen så är det mannen, sen kommer släkten, arbetskollegor osv och SEN kommer kvinnan själv.
Männen däremot blir inte riktigt uppfostrade till att tänka på och ta hand om andra. De behöver bara tänka på sig själva och fixa sina ”skills” inför framtiden.
Jag tror också att män är fullt kapabla till att läsa in de subtila känslorna, men då gäller de att de har fått lära sig att tänka på andra, lyssna och läsa av. Det är ju sånt kvinnor rent generellt lär sig tidigt och snabbt!
Fler kvinnor behöver nog bli lite mer ego och hårda. Inte vika sig för lätt utan kräva lika villkor, även om det inte är det lättaste. Och män behöver lära sig att tona ner lite, lyssna och läsa in andra och inte bara ta för sig hur som helst.

Jag har varit på andra sidan i en tidigare relation. Det vart till slut destruktivt för jag ville ha mer sex än han. Jag var den som gick runt och suckade, hittade en väg att subtilt visa att ”nu är jag sexuellt frustrerad, du duger inte”. Detta var några år sen nu och nu lever jag i en annan relation vars jag är mogen och förstående.. dock så vill mannen jag är med idag ha lika mycket sex som mig, så jag vet inte hur jag hade reagerat om det hade varit som i min förra relation. Men jag kan definitivt säga att jag insett mitt tidigare beteende genom att läsa detta.. jag var helt enkelt lite utstuderande och svinig emot min fd. Pojkvän. Jag såg det som min rätt i förhållandet att ha sex så mycket jag ville, precis såsom LD beskriver.. men ja, jag har lärt mig av detta!

”Och många kvinnor är bra på att invagga honom i det genom att försäkra honom om att joooooo jag vill visst fast hon egentligen önskar att han kunde läsa hennes tankar.”
Det är väl det här som är kärnan i det hela. Speciellt för yngre som ännu inte hittat sig själva eller snarare tryckt undan sig själva p.g.a. yttre press. En press som skapas av samhällets förväntningar och som trycker in en i en färdig mall som säger vilka önskningar och beteenden en skall ha för att vara godkänd. Även om de går på tvärs med ens verkliga och innersta önskningar. Därför önskar en att partnern kan läsa tankar för själv har en inte utvecklat förmågan att uttrycka sina innersta och verkliga önskningar. Det är en förmåga som tar lång tid att utveckla om man missar det i barndomen. För mig tog det över 30 år.
En dum liknelse kanske, men när jag var 18 år gammal gick jag på en fest där jag verkligen inte trivdes. När en kille kom fram och frågade vad jag tyckte om festen log jag och sa att jag trivdes eftersom jag upplevde att det var det ”rätta” svaret. Han hostade ”bullshit” och jag blev så glad över att han såg igenom min lögn och såg hur jag verkligen kände. Så jag kan definitivt relatera till önskan om att andra kan läsa ens verkliga tankar även om en inte alltid kan verbalisera de p.g.a. upplevt påtvingat rollspel. Jo, jag önskar att jag fick lära mig att verbalisera de redan som barn, men jag fick inte det och har fått kämpa hårt för att lära mig det på egen hand.

Jag undrar också hur stor roll media spelar i haussandet av sex överhuvudtaget? Nästan lika ofta förekommande som bantningstips är rubriker som ”så räddar du ditt sexliv” eller ”så älskar Svensson”. Vi bombarderas med budskapet att det viktigaste i livet är att ligga och gör en inte det är en misslyckad. Detta budskap skapar en missnöjdhet i oss som kanske inte fanns från början, men om en dagligen läser hur viktigt det är att man har KUL I SÄNGEN! så är ju logiken att om en inte har det, (eller kanske bara 2 sköna ggr per år?) så är förhållandet olyckligt och då hjälper ju nästa bubblande glada rubrik: ”Så vet du om det är dags att skiljas!”
Säkerligen var det inte ovanligt att par ur vår föräldrageneration höll ihop ”för barnens skull”, men jag tror även att många par hade en fin gemenskap som par och som familj men att kanske sexet ebbat ut med åren.Förut var det kanske i många fall en naturlig process (jag spekulerar) i förhållandet och en ny plattform/livsavsitt i livet, medan det idag är dödsdomen. Ligger ni inte? SKILJ ER!

Offtopic!
Följer dig på twitter och du frågade hur det fungerar med att gå till en privat psykolog. WeMind finns i stockholm och de tar emot remisser från vc-läkare. Så det kostar som det skulle att gå till en vårdcentral. De håller också i utredningar om ADD/ADHD. Jag ska börja gå till dem i Göteborg så det är drf jag vet.
Jag vet dock inte om de är bra eller inte, bara att det är korta väntetider (enligt min vårdcentral) och att det är kostar typ 50-100 kr per gång.
Kanske kan vara något för dig?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *