Kategorier
feminism & genus

En feminism som tar mer hänsyn till att män ej blir kränkta än att kvinnor får vara förbannade,rädda och hatiska är ingen feminism alls

Att som feministisk rörelse inte omfamna de kvinnor som upplevt så grovt patriarkalt förtryck, ofta i form av konkret våld och övergrepp, att de börjar försvara sig med att hata, är ju däremot en utmärkt antifeministisk strategi.

kommentar från ”exquisitecorpse”

Debatten om manshat tycker jag visar på hur läget är: Mäns känslor är viktigare än kvinnors rätt att vara arga på förtrycket de utsätts för.

Kvinnor hatar män för att vi blir utsatta för förtryck, våld och kvinnohat. Det är en direkt konsekvens av detta. När män slutar förtrycka och vi har samma maktpositioner i samhället (och privat) så kommer manshatet försvinna. Manshat är liksom inget hot. Manshat kan vara en feministisk strategi för de kvinnor som behöver det. Som känner skuld och skam och självhat. Manshat blir då snarare en överlevnadsstrategi för kvinnor som lever utsatta i patriarkatet än nånting annat. Utan denna utsatthet, ingen rädsla eller hat.

Jag tänker att de som klarar att inte hata är privilegierade. Kanske haft resurser eller andra möjligheter som hjälpt dem hantera. Alla hanterar förtryck och utsatthet på olika sätt men viktigast tror jag är att inte skuldbelägga de som försöker överleva. Det hör liksom inte hemma i feminismen. Men folk sitter där ändå på sina höga hästar med sina privilegierade arslen och pekar med sina dömande fingrar och tror att man bara kan välja känslor. ”nämen usch o fy hat leder ju ingenstans, usch så dåligt av dig du dåliga feminist som ger oss andra dåligt rykte, jag tror inte på hat!”

Regel ett som feminist: SLUTA SKULDBELÄGG KVINNOR FÖR DERAS REAKTIONER OCH KÄNSLOR INFÖR DET FÖRTRYCK DE UTSÄTTS FÖR. Är du feminist? Ja men börja feminista då. Sluta försvara män. Sluta hacka på kvinnor. Håll varandra om ryggen. Kritiken mot manshat får väldigt många kvinnor inklusive mig att må jävligt dåligt. Om jag inte har rätt att vara arg och hata den grupp som förtrycker mig, vad ska jag göra med alla de känslorna annat än att samla och trycka ihop dem inombords?

Om kvinnor inte har rätt till sina känslor under feminismens vingar, när fan ska de ha det då?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”En feminism som tar mer hänsyn till att män ej blir kränkta än att kvinnor får vara förbannade,rädda och hatiska är ingen feminism alls”

Vad gör du för skillnad på ilska och hat som känsla? Jag har bara använt ilska som strategi tror jag, för att orka lägga tillbaks skiten där den hör hemma så att säga men vet inte om jag egentligen vet skillnaden..
Sen, det där med att kvinnor kommer sluta hata när de inte förtrycks längre, är det verkligen så enkelt, att man slutar hata när en inte förtrycks längre, inte är rädd eller har fått upprättelse? Kan vi egentligen garantera att vi inte börjar förtrycka istället? Jag vill ju såklart gärna tro att jag står över sånt det men hur vet en det egentligen..

Det där med att ’kvinnor kommer vara precis lika jävliga’ när de får lika mycket, eller mer (gud förbjude), makt som män är ju ett typiskt antifeministargument och en extremt hypotetisk situation eftersom vi är så fruktansvärt långt från målet. Så du behöver nog inte lägga energi på att tänka på det – lägg energin, och ilskan, på att feminista i stället!

Sant! Lever själv i en sund relation med en man men jag kan ändå se de förtryckande maktstrukturerna i samhället och jag lever inte i en bubbla, jag ser väninnor som lever med män som inte ens kan koka potatis eller vet vart de rena handdukarna finns i hemmet. Även min man, som är fantastisk är en man och har mer makt än mig i samhället. När folk kommer och frågar om vem vill sitta i styrelsen till bostadsrättsföreningen så har de ögonkontakt med min man och inte mig och så är det, det finns maktstrukturer och varje kvinna har egna upplevelser. Kvinnor ska hållas om ryggen av andra kvinnor och få ha en röst i kvinnorörelsen utan att vi hela tiden ska försvara män eller säga ”inte alla män”. Alla vet att det inte är alla män men vi pratar inte om det, vi pratar om kvinnors individuella upplevelser och om männens roll i samhället.

Rubriken säger: ”En feminism som tar mer hänsyn till att män ej blir kränkta än att kvinnor får vara förbannade,rädda och hatiska är ingen feminism alls”. Skulle det lika gärna kunna stå såhär istället: ”En antirasist som tar mer hänsyn till att vita ej blir kränkta än att rasifierade får vara förbannade, rädda och hatiska är ingen antirasist alls”?
Vad säger ni feminister? De flesta av er säger ju att ni även är antirasister, right? Frågan är inte direkt riktad till dig LD utan till er som var på mig några blogginlägg tillbaka. Svara bara på detta tack!

Det svarar jag gärna på. Faktum är att jag var inne på detta redan i de tidigare kommentarerna men jag ska utveckla.
Eftersom du kopplar ihop mina kommentarer med detta-:
”En antirasist som tar mer hänsyn till att vita ej blir kränkta än att rasifierade får vara förbannade, rädda och hatiska är ingen antirasist alls”?
-får jag anta att du missuppfattat det jag skrivit om kapitalt. Så jag ska vara så tydlig det bara går: Rasifierade får vara hur förbannade, rädda och hatiska de vill för mig. Jag förstår känslorna och skulle aldrig be någon som pratar om förtrycket den utsätts för att lugna ner sig och prata vänligare med mig, annars kommer jag inte kunna lyssna.
Det har dock ingenting att göra med det jag diskuterade i förra tråden. Redan från din första kommentar där har du velat göra den här diskussionen till en fråga om att du blir utsatt för rasism och jag håller inte med om det. Inte heller tänker jag låta mig avfärdas med att jag inte kan förstå hur det hänger ihop eftersom jag inte är rasifierad. Det är f ö väldigt vanligt att man dumförklarar människor i de här diskussionerna och påstår att de inte kan dra logiska slutsatser längre för att de inte har exakt på pricken samma erfarenheter som man själv. Man använder det som ett maktmedel för att få tyst på andra.
En jämförelse mellan två förtryck i syfte att vara pedagogisk så att alla lätt ska kunna förstå att det är fullt rimligt att hata sin förtryckare är inte rasism. Du har inte blivit förminskad, slaveriet har inte blivit förminskat och ingen har försökt ta ifrån dig något genom att göra den jämförelsen. Du har däremot kommit hit och krävt att vi andra måste ta hänsyn till din upplevelse annars är vi rasister och använder vårt vithetsprivilegium till att trycka ner dig.
Och det här är problematiskt, inte bara i den här diskussionen utan i väldigt många diskussioner på internet. Var och en anser att den har rätt att definiera när den blivit utsatt för förtryck enbart genom hur pass förolämpad den känner sig. Med det resonemanget kan vad som helst vara förtryck. Men inte nog med det. När var och en gjort sin egen definition av förtryck ska omgivningen dessutom anpassa sig efter den. Det innebär att man när som helst kan bli anklagad för att vara en vidrig rasist, homofob, kvinnoföraktare, fettföraktare, transfob, manshatare osv och det ska man finna sig i utan protester.
Något resonemang kring hur man tänker ska inte finnas. Den anklagade ska backa, hålla käften och vara ödmjuk, annars har den tagit ifrån människor deras känslor, åsikter och upplevelser och visat prov på vilken vidrig förtryckare den är.
De lättkränkta sätter agendan helt enkelt och bestämmer hur samtalet ska se ut.
Och som avslutning vill jag tillägga att jag personligen inte blivit kränklt av något du skrivit och inte begär jag att någon ska ta hänsyn till mina åsikter heller i den här diskussionen. Jag tycker att du har fel helt enkelt. Jag håller inte med dig.

Jag tycker att man får vara hur arg, hatisk och rädd man ”vill” (känslor är ju sällan något man väljer) och det gäller alla. Däremot tycker jag att det är viktigt att kampen som förs i feminismens namn är konstruktiv, annars kan man lika gärna låta bli. Man är sällan den som har det värst utan det finns kvinnor som behöver se framsteg på jämställdhetsfronten mycket mer än jag och det är för deras skull jag anstränger mig och försöker vara konstruktiv när jag egentligen är arg. Att använda feminismen som stödgrupp enbart och inte egentligen bry sig särskilt mycket om hur samhället utvecklas är något man bara kan göra om man är väldigt privilegierad i förhållande till andra. Det är också ganska egoistiskt, man sätter sina egna behov framför andra kvinnors behov.
Sedan finns det förstås undantag. Det finns alltid människor som har haft det riktigt jävligt och som helt enkelt inte kan vara konstruktiva och de ska förstås ha feminismens fulla stöd. Men jag talar mer om ”vanligt folk”, som jag ser överallt i facebookgrupper och på twitter, som kanske är utbildade, har relativt bra jobb, har ett ganska stort socialt kapital och ändå bara använder feminismen som ett rum att skrika ut sitt hat i, utan att bry sig om vilka konsekvenser det får för feminismen som rörelse och i längden även för de kvinnor som har det allra tuffast.

Först tänker jag att hat kan vara väldigt konstruktivt. För mig är den det. Utan hat hade jag inte haft ork att fortsätta blogga och skriva.
Sen tänker jag att alla har rätt att slippa föra feministisk kamp överhuvudtaget. Alla har ej den energin eller den möjligheten, det handlar inte alltid om att man är privilegierad utan tvärtom.
Och hur ser kamp ut? Är det bara kampen för ALLA kvinnor som spelar roll eller kan man driva feministisk kamp i sitt eget huvud, för sig själv?
Sen ser jag också feminister som använder sitt utrymme till att bara hacka på andra, men den gruppen tycker jag är överrepresenterad bland dem som ska berätta för mig att manshat är dåligt och att jag är en dålig feminist.

Kanske man också ska sluta skuldbelägga oss kvinnor som faktiskt inte känner hat eller att vi blir kränkta eller utsatta på olika sätt, av män?
Känner mig ofta skuldad av den feministiska diskussionen. Jag har tydligen inte sett och förstått, jag är mindre bemedlad att uppfatta verkligheten som den är. Jag är i behov av hjälp och upplysning som jag ännu inte känner till.

Att du inte känner dig kränkt osv betyder ju inte att du inte ser vad som händer i samhället och hur kvinnor lever under förtryck. Om du inte ser det är du blind eller vill inte ta till dig ren fakta påstår jag.
Även om jag själv varken är rasist eller utsatt för rasism ser jag ju att det finns i samhället… samma med förtrycket av kvinnor.
Det går ju att bevisa att kvinnor tjänar mindre än män. Enbart för att dom är kvinnor. Hur kan man inte veta det?

Jättebra inlägg! Det som gör mig mest irriterad kring hela debatten om manshatets vara eller icke vara är att den alltid är så abstrakt. Det pratas om ifall hat är en bra strategi eller inte, hat som ”verktyg”, eller det värsta av allt: ”hat föder hat” *kräks*. Ni kvinnor som inte tycker att hat är en bra ”strategi”, ni har aldrig tänkt tanken att det hat en hel del kvinnor känner mot män inte är tänkt som en del av en strategi i den feministiska kampen, inte är ett självvalt ”verktyg”? Att hat är en jävligt stark känsla, inte något man väljer, utan en reaktion på något konkret? Att de kvinnor som faktiskt hatar män har all anledning att känna så, och att det antagligen inte har något med ett aktivt val av feministisk strategi att göra? Att ta avstånd från män är ett val och en strategi, att hata är en känsla som väckts av något. Själv hatar jag män pga alla hundratals sexuella övergrepp män har utsatt mig för, inte för att jag ser det som en feministisk strategi. Att som feministisk rörelse inte omfamna de kvinnor som upplevt så grovt patriarkalt förtryck, ofta i form av konkret våld och övergrepp, att de börjar försvara sig med att hata, är ju däremot en utmärkt antifeministisk strategi.

Jag känner bara att med dessa argument kan man också försvara en rasist? ”Hat är en jävligt stark känsla, inte något man väljer, utan en reaktion på något konkret?”. Jag menar, att hata en hel grupp känns för mig befängt när det är ensklida individer som har förtryckt. För mig är det som att säga att jag ska hata muslimer pga IS eller ganska nyligen hända terrordåd i Köpenhamn eller Paris. För den känslan skulle jag ju inte kunna styra över, den känslan hade varit en reaktion på något konkret? Skulle det alltså vara okej då, för mig att hata muslimer som grupp?
Och jo, jag vet, jag ser och har upplevt patriarkatet, jag har blivit utnyttjad både sexuellt och emotionellt, jag behöver ingen läxa i hur samhället är uppbyggt. Jag har bara svårt att klandra en hel grupp som har föds in i ett samhälle som under hundratals år har bygds upp till mäns fördel. Jag kan hata dem som utnyttjar detta och inte ser sitt privilegium, men aldrig generalisera och hata alla. Jag tror inte att det är en bra strategi.

Jag skiter väl i om en man blir ledsen när kvinnor måste vara rädda
Men hur ska du inkludera mannen om du sopar bort dom som smuts. Dom blir väl inte taggade på att hjälpa till om dom oskyldiga bara för höra hur vi hatar. Det leder ju till att dom hatar feminister och så fortsätter det för evigt. Frågan var vill du spy ut ditt hat eller göra skillnad?
Inte fan skulle ju Sydafrika bli ett land där alla har samma rättigheter om de svarta bestämde sig för att ge tillbaka och hata? Nä Mandela tänkte logiskt. Möter vi dom med kärlek eller icke hat så blir det bättre. Och nu är det inte svartförtryck där. Till och med jag som feminism och kvinna och massa andra kvinnor vill inte kallas sig för feminism för mam vill inte föra krig utan lösa det på ett bättre sätt
Byt taktik om du vill ha skillnad. Nog håller jag med dig nästan jämt men hat är värdelöst och kommer aldrig vara lösningen

Nämen, vad skönt att höra att ”nu är det inte svartförtryck” i Sydafrika längre minsann. Hoppas att de snart sätter ihop ett memo på hur en skapar ett samhälle, helt fritt från rasism, genom att bara visa kärlek till sina förtryckare.

Jag och min pappa kollade dokumentär om kvinnor i Indien om våldtäkter osv. Han började lipa och var förbannad och snacka om att man borde skjuta våldtäktmän. Är han också en bajskorv och ingen att ha?
Tänk fan på hur du skriver. Du skapar hat. Blir nästan arg. Klart kvinnor och män ska vilja kämpa för jämställdhet. Måste man dra alla män över en kant och odla ett hat mot feminister? Vet många män som är för jämställdhet men klara inte av feminismen. Hade det inte varit bättre att inkludera dom och välkomna dom och inte på villor att dom ska kallas sjuka saker.

Ett långt utlägg angående att kalla män för sjuka saker:
Patriarkatet är en sjukdom. Vårt samhälle är sjukt bl.a. p.g.a. patriarkatet och andra orättvisa maktstrukturer. Vi håller på att förstöra oss själva och vår jord; det är en sjukdom med dödlig utgång om vi inte adresserar den. Män är sjuka som förtrycker och kvinnor är sjuka som samtycker till sitt förtryck. Att kalla män för sjuka saker är ju en observation av det en ser och upplever. Att släta över sina observationer och låtsas som att mäns beteenden är friska hjälper inte samhället på vägen fram mot hälsa/jämställdhet.
Sjukdomar är naturliga. Att göra sjuka saker när en är sjuk är naturligt. Det finns egentligen ingen fördömelse över den som är sjuk. Men den som är sjuk upplever ofta fördömelse. Detta p.g.a. att den sjuke ofta identifierar sig med sjukdomen eller vägrar att se den. När någon annan ser att en är sjuk och påpekar att det är dags att adressera sjukdomen känner den sjuke sitt existensberättigande ifrågasatt: ”Vadå? Det är väl inget fel på mig. Får jag inte vara som jag är? Måste jag förändra mig för att behaga dig? ” Jag reagerade så i början av min kroniska sjukdom. Jag ville slå alla på käften som påpekade mitt sjukdomstillstånd och hela tiden drog upp det till ytan. Jag ville inte se det som alla andra uppenbarligen såg. Det är oerhört känsligt att påtala sjukdomar. Att säga att någon är sjuk är detsamma som att säga att något är fel på personen. Och det är det ju. Men en vill ju inte utrota den sjuke utan en vill utrota sjukdomen så att den sjuke kan bli frisk och njuta av full funktionsduglighet.
Ett långt utlägg för att visa att det är legitimt att kalla män för sjuka saker. Ja, jag vill gå så långt att kalla kvinnor som inte ser sitt förtryck för sjuka saker, men det är absolut inte ett skuldbeläggande även om det uppfattas så. Jag vill verkligen väl när jag säger det. Jag vill verkligen att alla ska vara friska = jämställda. Men vi är inte jämställda och jag är medveten om att jag blir sedd som ett rövhål när jag kallar folk sjuka av de som identifierar sig med eller inte ser förtrycket. Jag ville som sagt slå folk på käften som påpekade mitt sjukdomstillstånd och jag har full förståelse att folk vill slå mig på käften när jag påpekar att de är sjuka. Det är som när en vill hjälpa en skadad fågel men fågeln ser en som ett potentiellt hot och attackerar en när en försöker hjälpa. Jag kan bara rannsaka mig själv och veta att mina intentioner är goda när jag kallar folk sjuka. Sen är det upp till var och en att rannsaka sig själva och ha sin egen tolkning om mitt påpekande har verklighetsförankring eller inte. Typ, jag tar ansvar för mina observationer och du tar ansvar för din reaktion mot mina observationer och vice versa.

Känslor kan sätta käppar i hjulet för en, men kan också vara precis det som behövs för att nå förändring!
Jag tänker t.ex på dessa kvinnor med endometrios som nu har tröttnat på att inte få vård. De känner ilska och besvikelse över att bli ifrågasatta och rekommenderade att söka psykvård för sina besvär (eftersom de bara ”inbillar” sig eller att ”det gör ont att vara kvinna”). Tacka fan för deras känslor! De organiserar sig, tänker demonstrera och skicka in namnuppror osv.
Och för att snurra vidare på den tråden; endometrios är en kvinnosjukdom men också en folksjukdom. Ca 200 000 kvinnor har detta och mellan 50 000- 100 000 av dom lider verkligen varje dag. Men de får ingen hjälp. Varför inte? Är det för att de är just kvinnor? Det är ju bevisat att kvinnor får sämre vård jämfört med män.
Jag blir fan också arg på det här!
Känslor är bra, de eldar på och tvingar en till förändring.

angående att hat föder hat: jag undrar varför det är den som personligen mottar hatiska uttryck som först ska sluta hata? det enda som hänt hittills är att ett allmänt manshat, som känsla, har uttryckts i text, ej för att organisera våld eller dylikt. men då har diverse män tagit det personligt och skrivit hot och hat direkt till de som uttryckt denna känsla, samt diskuterat hur de ska hämnas fysiskt på dessa personer. själv tycker jag det är mer skadligt och obehagligt med det sistnämnda, olagligt är det också.

Jag håller med, det är ju absolut inte konstigt att man hatar sin förtryckare och antagligen en normal reaktion. Du skriver också om att hantera sina känslor och vissa ”klarar av” att inte hata och jag kan säga att jag hatar inte män och anledningen till det är helt enkelt att jag inte känner mig förtryckt, inte så EXTREMT allafall så det skapar massa hat inom mig liksom. Sen kan jag ju se förtrycket ute i samhället och vet att det finns men upplever själv inte att det är så himla allvarligt, det känns som kvinnor och män lever till största delen på samma villkor här ändå liksom. Kan ju såklart reagera på grejer som man ser händer men då är det oftast långt bort och kanske i nåt annat land så då känner inte jag mig förtryckt direkt. Men jag har kanske bar tur som inte har märkt av så mycket än, det är väl det som har hjälpt mig ”hantera” det.

Åh Dahmer! Jag ÄLSKAR DIG, du är så otroligt intelligent och du är SÅ SINNESSJUKT INSPIRERANDE. Jag läste din rubrik högt idag i skolan (går tvåan på gymnasiet) som löd ”kvinnor är bättre föräldrar än män” typ.. och då kollade ALLA på mig på ett extremt surt sätt och sen började jag läsa en del av det där du förklarar VARFÖR och då bara såg man folks ansikten ändras till förstående uttryck och ÅH vad stolt jag blev över att det finns såna människor som du som verkligen kan förklara det som INGEN vågar säga offentligt och dessutom göra det så att folk (även de av manligt kön) förstår och håller med!!!
Nu bråkar jag med min pojkvän som vägrar förstå vad jag menar med att jag också är manshatare och fick som svar på bön upp just DETTA inlägget av dig och blev så sinnessjukt glad. Du är verkligen en människa som tänker PRECIS som jag!!! JAG ÄLSKAR DIG! <3 <3 <3

Du säger att du är feminist, visst kan man hata vissa män men det låtar som på dig att man får hata alla om man har känt sig förtryckt av många under en lång tid. Du skriver ”Om jag inte har rätt att vara arg och hata den grupp som förtrycker mig”, feminism står ju för jämlikhet, men här sätter du direkt män i en grupp, det är inte ett dugg jämlikt. Hata dom som förtjänas att hatas, och det vet jag är inte alla män.
”Ja men börja feminista då. Sluta försvara män.” Igen, feminismen ska ju stå för jämstäldhet, vi ska väl försvara män lika mycket som vi försvarar kvinnor. Bara för att män förtryckte kvinnor under en väldigt lång tid betyder det inte att DU blev förtryckt under den perioden (nu menar jag under en period där du inte var född, säg 1800 talet ett vad du vill).
Så länge du är för att man hatar män, så länge du är för att man ska sluta försvara män så står inte du för jämlikhet alls. Du sätter män i grupp och säger att det är okej att hata alla män så är inte du en feminist. Du är en manshatare som kallar dig feminist och ja du smutsfläckar hela feminismen, det är pga folk som dig som feminister bara ses som gnälliga kärringar som hatar män.

alla män förtrycker. ALLA.
och nej jämställdhet betyder inte att man ska ge lika mycket till alla. Det betyder att alla ska ha lika mycket i slutänden. Att t.ex försvara män lika mycket som kvinnor behåller bara det ojämställda läget. Inget annat. Vi kan illustrera så här: Det finns bara tio äpplen. I heeeela världen. Kalle (männen) äger sju av dessa äpplen. Lisa (kvinnorna) äger tre äpplen. Något snedfördelat om man säger så. Orättvist liksom. En del tycker att Lisa ska vara glad att hon har tre äpplen men om det vore jämställt skulle ju Lisa och Kalle ha fem äpplen var.
Så hur gör man då? Ska Lisa nöja sig eller ska hon helt sonika ta två äpplen från Kalle?
Och du, det går alldeles utmärkt att hata män om man är feminist. Feminist är du om du tror att vi lever i ett könsmaktssamhälle och att kvinnor är underordnade och att du vill göra nåt åt det. Inget annat. tror du det så är du feminist. Oavsett vad du tycker om män, fåglar, vintern, madonna eller vad det nu må vara.
Och nej, det är inte pga mig som folk tycker att feminismen handlar om gnälliga kärringar. Det är pga feminismen ifrågasätter mäns makt och beteende. Feminister har alltid varit hatade. Feminister har alltid kallats manshatare. feminister har aldrig varit omtyckta eller populära. Tack vare mig så är väldigt många fler människor, män som kvinnor, feminister idag. tack vare MIG. Stanna kvar så kommer du bli en av dem. Det lovar jag.

Jag har varit med om ganska mycket i mitt liv. Självmordsförsök, missbruk, våld och proxy våld. Sedan jag blev ren pluggade jag in gymnasie kompetensen och har nu börjat på universitet. Jag slåss fortfarande mot självmordstankar (och om det inte vore för mina syskon skulle jag ha gjort det för länge sen). Om jag hör ett högt ljud utanför dörren klockan ett på natten blir jag helt paralyserad tills jag vet att det som fanns utanför dörren är borta. Även fast jag vet att jag inte behöver oroa mig, blir jag rädd ändå. Det är nästan instinktivt vid det här laget. Om nånting händer som gör att jag blir så ledsen att jag vill gråta trycker jag ner det. Även om jag är ensam. Om jag pratar om det undviker folk mig och jag får lägre status (AKA fuckability factor) och det blir nästan omöjligt att skaffa en brud som umgås i samma kretsar som mig. Ja, jag är en feminist för jag vill kunna gråta utan att bli dömd eller bara säga det jag säger nu utan att nån man känner skulle börja snacka skit om mig bakom min rygg. Eller rakt av bli misshandlad för att jag säger det jag tycker.
Jag är emot manshat men jag tror inte jag kommer kunna övertyga dig, varför ens försöka? För att vara helt ärlig ville jag bara säga det jag känner under ett påhittat namn så att jag för en gångs skull ska kunna yttra mig. Jag är inte ensam. Det är ganska många som känner att de inte passar in men man vänjer sig. för min del känner jag att det börjar bli svårare att vara en människa istället för ”En man” som pappa alltid kallar det. Jag vill vara en människa och inte en robot. Jag vill krama mina framtida barn istället för att ge ett leende och säga duktigt jobbat. Jag vill inte känna att kontoret är det ända stället jag hör hemma. Jag vill inte känna att det är jag som måste offra hela mitt liv för att lära mig programmera och arbeta resten av min tid som nån jäkla Systemanalytiker men hur mycket jag än hatar det kommer det nog inte ändras… Vet ni hur tråkigt det är? yeah sure, när man sysslar med metoder och små gulliga databaser är det väl roligt men sen när man ska optimera andras kod kan bokstavligen känna hur själen sugs ut ur kroppen. Tack för att jag fick dela med mig även fast det spårade ut där i slutet.
Mvh //Tomas (inte mitt riktig namn)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *