Kategorier
feminism & genus

Kvinnorär bättre föräldrar än män

Apropå män och kvinnor och könsroller och skillnader som är inlärda så skulle jag vilja prata med om varför mammor faktiskt är bättre föräldrar än pappor och varför det är dags att sluta sträva efter att bli lika ”avslappnade” som de sistnämnda. Jag är ganska trött på uppfattningen att män, som inte fått i närheten av samma träning i empati, lyhördhet, omhändertagande som kvinnor fått SEN VI FÖDDES ändå på nåt sätt anses vara precis lika kompetenta för denna uppgift? 

Självklart så handlar det inte om biologi, det fattar ju vem som helst. Men könsroller helt enkelt. Olika fostran och förutsättningar, olika förväntningar och uppmuntran. Flickor tränas stenhårt i att lyssna, ta in, känna av, bygga relationer, läsa signaler och tyda kroppsspråk samt vara allmänt omhändertagande. Vi leker med nallar och dockor och mammapappabarn och tränas i omvårdnad och mjukhet. Pojkar tränas stenhårt i att sätta sig själv i första rummet, köra på, kväva sina känslor och får bristfällig empatiträning. De får heller aldrig lära sig läsa av signaler och kroppsspråk. (”vadå jag kan väl inte läsa tankar heller?”) De leker våldslekar.

Flickor uppfostras till mammor.
Pojkar uppfostras inte till pappor.

Jag tycker det är ganska anmärkningsvärt att just feminister som annars är så medvetna om hur könsroller formar oss blir som helt förbytta när män och kvinnors föräldraskap diskuteras och jämförs. DÅ är det minsann ingen skillnad på män och kvinnors beteende och förmågor. Fuck socialiseringsprocess och genusmedvetenhet, män och kvinnor är preciiiiiiiiiiis likadana. Ba hallå? VA?

”Kvinnor kan inte släppa in pappan” – nä, men det kanske bottnar i just att kvinnor är mer lyhörda inför bebisens behov och inte har lust att låta den skrika sig blå tills pappa kommer på att den kanske vill nåt? Okej nu raljerar jag, pappor duger såklart mycket väl som förälder och en del är såklart både lyhörda och empatiska för män saknar inte den förmågan helt. Men de får inte tillgång till samma empatiutveckling som kvinnor och det påverkar såklart hur de formas som människor och som föräldrar. Vi kan inte bortse från det.

Och vi MÅSTE sluta prata om mammor som hysteriska och stressiga och kontrollerande och vi måste sluta framhäva pappors föräldraskap som lite bättre och sundare bara för att de är lite mer skitsamma och lite mer avslappnade än oss. ”Pappor oroar sig inte lika mycket över sånt här!” Nähä? Det är liksom inte en FÖRDEL när man tar hand om en bebis eller för all del en treåring som kan dra vilken jävla sekund som helst.

familjen

(Obs nu säger jag INTE att pappor är dåliga föräldrar. Jag säger att mammor är bättre föräldrar. Stor skillnad.)

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Kvinnorär bättre föräldrar än män”

Det där har jag tänkt på generellt. När män går in på typiskt kvinnliga områden framställs det som helt förkastligt om en kvinna försöker lära dem något.
”Låt pappa ta hand om barnet på sitt sätt, var inte så orolig”, ”klaga inte på att han glömde såsen till maten”, är tips som jag t o m läst av genusexperter. Tänk er samma råd till män i motsvarande situationer: ”Låt henne sätta upp hyllan på sitt sätt”, ”klaga inte om hon glömde dra åt skruvarna när hon bytte däck”.

Jag tycker faktiskt att det är bra tips. Bara för att man blir mamma blir man inte allvetande och ibland fastnar man i mönster där vissa saker tycks jätteviktiga, fast de inte är det egentligen.

Mina personliga erfarenheter säger mig att pappor är böttre föräldrar. Mer avslappnade och lyhörda. Generellt sätt så förstår jag dock vad du är ute efter men jag tycker nog snarare att mammor och pappor är överlag bra på olika saker.

Men då är det väl en sjukt dålig idée att som många feminister vill, införa en tvådelad föräldrarförsäkring. Vill ni ge barnen en sämre uppväxt eller vad är målet?

Tvådelad föräldraförsäkring är ju av två anledningar:
Det är ju en nackdel av söka jobb som kvinna i fertil ålder eftersom det är mest troligt att jag är hemma med barnen mest. Om pappan också är hemma får jag bättre möjligheter på arbetsmarknaden.
Och sedan som beskrivs ovan. Bara för att det inte är bra idag måste man ju försöka styra utvecklingen åt ett mer jämställt håll.

”Och vi MÅSTE sluta prata om mammor som hysteriska och stressiga och kontrollerande och vi måste sluta framhäva pappors föräldraskap som lite bättre och sundare bara för att de är lite mer skitsamma och lite mer avslappnade än oss.” JA!!! Detta var precis vad jag behövde och ville läsa!

Jag har följt dig sen Ninja var bebis och du har typ…lagt grunden för mitt föräldraskap i en hel massa grejer.
Jag håller med. Vi fick barn för ett år sen och målet var att dela lika på allt och vara superjämställda. I mycket går det utmärkt. Men medan jag från dag 1 vaknar av minsta lilla läte eller rörelse från barnet, så får jag ofta sparka upp mannen när barnet redan skriker. Detta är bara ett exempel på många saker som faktiskt ställer föräldraskapet på sin spets och som ofta orsakar gnabb. Jag märker viss förbättring ju längre tiden går, men det går ju alldeles för sakta. Och jag inser att ett jämställt föräldraskap låter jättefint i teorin, men trots medvetenhet så är det mycket svårare i praktiken. Vi har liksom diskuterat massor kring dessa saker lååångt innan barnet kom.
Men min fråga är hur vi bäst kan jobba i detta? Vems är ansvaret och vad bör en göra?

Fast jag tror att det kan ha att göra med att du tar ansvaret. Vi hade ett kolikbarn och delade natten mellan oss för att orka. När min man var ansvarig vaknade inte jag, när jag var ansvarig vaknade inte han. Ingen hade problem att vakna när vi visste att vi måste gå upp.

Detta inlägg får mig att känna mig SÅ glad över att mitt barn har två mammor. Jag behövde inte oroa mig, efter att jag hade förr vårt barn, för att lägenheten inte skulle bli städad , eller att handla mat, laga mat osv. För det gjorde barnets andra mamma !

Förstår hur du tänker! Men om män och kvinnor skulle bli uppfostrade på samma sätt, dvs att män också skulle leka lika mycket med dockor, lära sig att sätta andra i första rummet etc. Hade de då blivit lika bra pappor? (Om vi förutsätter att ALLA uppfostrar barnen lika, oavsett kön.)

Jag kommer ihåg i början efter förlossningen. hormonerna var heeeelt galna o jag kände knappt igen mig sjäv. bebis som vägrade va hos papoa från början gjorde så att jag alltid tog hen. pappa satt vid datorn. :/ han påstod sen att ”han kunde ju ändå inte göra ngt” nähää? vad sägs om att typ i af VARA MED OSS?? sen försökte vi verkligen få bebis att vilha va hos pappa o hen bara skrek o skrek. jag trodde jag skulle gå under. jag tyckte han var helt inkompetent. ”gör ngt för i h-vete!!!!” när jag skulle gå tillbaka till jobbet så hade jag en klump i magen. nu när hen är 1,5 har hen en bra relation till båda sina föräldrar. men alltså. ibland glömmer pappa bort att byta blöja o låter he ne gå i blöt blöja heela dagen. glömmer bort att ge mellanmål!!! ibland tom lunch. i det stora hela känner jag mig som en bättre relation. men känner att han kan hålla bebis vid liv. men ja…hårdare krav på pappor tack. det är så sjukt att de kan glömna av bebisblöjor inte klarar av att stryka sin egen skjorta o lika förbannat är de dom som jobbar som operationsläkare o VD:ar. vad fan har samhället gjort med våra män??? :/

Alltså, om man är så inkompetent/glömsk/förvirrad/helt-jävla-dum-i-huvet att man kan gå en hel dag utan att komma ihåg att byta blöja eller laga mat till sitt barn så får man ju skaffa sig en mat-och-blöjklocka à la Skalman: alarm var annan / var tredje timme för mat och varje halvtimme för blöjkoll / toabesök.
Känner väl spontant att det inte är ok att enbart ’hålla barnet vid liv’ utan att man som förälder ska ligga några nivåer över det (det är möjligt att misshandla sina barn ganska grovt, medan man fortfarande ’håller de vid liv’). Hade du (eller din man för den delen) accepterat en förskola där lunch och mellanmål ’glöms bort’ och samma blöja är på från morgon till kväll?
Hur klarar din man att sköta ett arbete? Komma i tid, svara på mail, hålla deadlines, sköta arbetsuppgifter, respondera på andra över huvud taget..?
Det är ju inte du ’svamp’ som ska ha det här, fattar att du gör ditt bästa och det är ju liksom hela temat på inlägget – men blir så provocerad och sorgsen över folk (män?) som inte ser sina barn eller deras behov öht.
Eller som du säger inte kan komma på hur de kan bidra om nu barnet vill vara hos mamman (typ: laga mat, hämta vatten, massera den som bär barn, ge en paus när det funkar (så att mamman får gå på toa/duscha/vara), umgås – vara närvarande!).
Min man som numera är en svinbra pappa, eller har väl varit en bra pappa hela tiden, var ingen superpartner i början när barnet bara ville ha mig – då vart han ’sur’ och kände sig så utanför buhuu, stackars!

Män förväntas ju inte göra lika som föräldrar som mammorna. Mamman är ju alltid bäst för barnet, det kan man ju se i vårdnadstvister också. Det gör ju att män inte vet vad fan som förväntas av dom och kvinnor drunknar i skuld och ansvar.
Men jag säger så här, om jag får barn och det blir en son eller två, så ska dom fan i mig få leka med dockor! Lära sig att ta hand om nån annan och sätta andra framför en själv.
Det går inte ändra det här på nåt annat sätt!

Inte för att jag inte håller med dig, men det är inte direkt lätt att få ett barn att leka med det man som förälder vill 😉 tänkte som du innan jag blev förälder själv. Min son vill BARA leka med fordon. Då går han ändå i en dagisgrupp med tre flickor som leker med dockor. Jag försöker uppmuntra honom att leka med dockor och gossedjur, men han vill inte. Han har fått en dockvagn som han leker racerbil med. Helt hopplöst.

Ja jo, håller i princip med. Men så säger man väl för att uppmuntra män och inte förstärka skillnaderna så att säga.
Jag tycker ärligt att jag är mer lyhörd för barnens behov tex än min man.
Men å andra sidan ser jag att han försöker och lyssnar när jag säger till om något. Då vill jag inte gnugga in att jag är bättre förälder än honom.
Det är hemma hos mig.
Pratar vi i allmänna termer så vill jag ju inte bli anklagad för att inte ”släppa in” pappan. För då är det ju mitt fel att han inte tillåts bli en bra förälder.
Så jag är en av dom du beskriver ovan, men nu har jag försökt förklara varför. Rätt eller fel? Men så är det.

Instinktivt utan att själv ha barn håller jag helt med enbart utifrån observationer av andra mammor. Särskilt när det gäller jobbiga ungar ”som fått gör mkt uppmärksamhet” Pga ”mamman varit för ängslig” (o pappan är för den avslappnade approachen vilket ksk hade vart bättre för ungen men man kan som mamma inte vara så jävla avslappnad pga all press från omgivningen).
Känner det själv vid varje interaktion med barn hur jag förväntas bete mig moderlig o får blickar om jag inte bryr mig Om barnet. Måste vara en miljon gånger värre om man har egna barn.

Jajajajaja på det sista stycket. Har tänkt mycket på det de senaste åren. Som kvinna förväntas jag le mot barn som glor på mig på bussen, engagera mig i grannens nyfödda bebis – le, säga ”naw, vilken glad bebis” och ”vad heter hen?” – och prata med småbarn som söker kontakt i kön på ica. Och jag gör det. På reflex För att det förväntas av mig. Gör mina manliga bekanta detta? Ytterst få. Möjligen några stycken, som är nyblivna och engagerade pappor. Vad händer när de inte gör det? Ingenting, för ingen förväntar sig något annat. Vad händer när jag gör det? Jag stämplas som konstig, sur, känslokall. Jag har inte barn, men jag känner att det som ”räddar” mig och gör mig till en någorlunda ”normal” kvinna i omgivningens ögon (vad är det för fel på en kvinna som inte har barn liksom) är att jag är, citat, är ”så bra med barn”.
Inlärda beteenden och förväntningar, inlärda beteenden och förväntningar.

vad finns det för mening med att skaffa barn med någon som bara fungerar som nån slags barnvakt? (Pappan) då kan jag ju lika gärna skaffa barn utan partner. Är han inte lika lyhörd och omsorgsfull som jag, då får han tamefan lära sig det.

Hade varit trevligt om de hade kunnat lära sig detta på egen hand. det är alltid vi(kvinnorna) som ska se till så att mannen tar sitt ansvar och lära honom att ta hand om sitt eget barn. varför kan de inte bara ta ansvaret från början? Eller helt enkelt ta eget initiativ till att lära sig att ta eget ansvar? it makes me pissed off!
En pappa kan bli hur bra förälder som helst – men tyvärr tar det en stund efter uppläxning av mamman…
samma sak med jämställdhet. Kvinnor kan ha relationer med riktigt jämställda män och kan leva i jämställda förhållanden – efter ”utbildning” av den som faktiskt tyckt att det varit viktigt – dvs kvinnan. Och är karln inte tillräckligt ansvarsfull i hemmet eller inte tar hand om sina egna barn. Gissa vems fel det är? jo, kvinnan. ”har du inte sagt åt honom?/Lärt honom bättre? osv.

Jag tycker att det är viktigt att kräva samma omsorg av pappor som av mammor pga att människor ofta gör det som de tror förväntas av dem, om en man vet att det inte förväntas av honom att ta ansvar för sina barn så tror jag inte heller att sannolikheten är lika stor att han gör det.

Min man är klart mer empatisk mot vårt barn än mig, det är verkligen inte problemet, problemet är att jag är mer ansvarsfull än honom. Han kan dessutom ta hand om henne utmärkt när han själv vill. Problemet är bara att barn kan man inte ta hand när man vill utan de behöver tas hand om när de är nedkräkta till tånaglarna, när de skriker, när de är ilskna och sura, när man själv är trött, när man själv har magsjuka, när man själv inte vill för att man vill se TV, när man själv har haft en dålig dag osv osv. Ansvarstagandet i sig är problemet för oss, inte vare sig empati eller skötseln. Detta jobbar jag hårt med och det har blivit bättre också.

Saken med det här inlägget är ju att det upprepar precis vad antifeminister säger. Om män inte kan utvecklas till lika bra föräldrar som kvinnor kan ju inte heller jag som kvinna, trots min tekniska utbildning, bli lika bra på teknik som en man då jag inte växte upp med byggsatser och liknande. Inte dålig, bara inte lika bra. Dessutom är min mans dåliga omdöme en potentiell risk för våra barn, oberoende av hur mycket han anstränger sig. Om jag vill mina barns bästa (och det vill ju de flesta) borde alltså jag vara hemma.
Tråkigt, jag önskar att alla kunde se människor som individer och sluta tala om för folk vad de är bra på.

Känner inte igen min man i det här, vi gick dock igenom ett helvete med vårt barn som föddes för tidigt och både barnet och jag höll på att stryka med.
Det gör nåt med en person som istället för en förlossning måste sitta i ett rum bredvid medan ens älskade måste sövas och skäras upp i rummet bredvid. Och första gången hen får se sitt barn så är det livlöst och ett team av läkare kämpar för att rädda det.
Lägg till två totalt utmattande sjukhusmånader med ett barn som inte tillfrisknar ”som det ska” och ditt barns chans för att överleva är helt beroende på hur väl dens föräldrar kan läsa av den (”hen har varit extra andfådd idag”, ”syrgasen behöver höjas, dipparna är för många”).
Släng in extra mycket gemensam föräldraledighet och 10 månader ”egen” fulltid med barnet.
Då får du två, helt emotionellt slutkörda men, fantastiska föräldrar som är precis lika bra på att läsa sitt barn.
Vi har pratat en del om hur bland annat hans föräldraroll skulle ha varit utan denna resa och han säger själv att han troligtvis inte hade kunnat förstå vårt barn lika väl utan den. Kanske litat mer på hur andra säger att barnet ska vara än kännt sitt eget barn.
En crash course i empati och vad som är viktigt i livet. (OBS: rekommenderas inte om man får välja själv…)

Tack! Jag har verkligen haft den här gnagande känslan utan att kunna sätta ordet på det. Känner verkligen att kvinnor generellt är lyhördare och bättre föräldrar, men att de får väldigt lite credd för det. Du är så bra!!!!

Känner mig verkligen delad i denna fråga. Håller med om att pojkar och flickor traditionellt uppfostras till att ha olika egenskaper. Detta gör att kvinnor som uppfostrats som flicka lärt sig att ta ansvar, vara omhändertagande etc, vilket är bra egenskaper i ett föräldraskap.
MEN som det brukar vara här på bloggen så är det jävligt heteronormativa tankar och idéer som dyker upp (nu låter jag kanske bitter, men gillar LD för övrigt). För med tanken att kvinnor är bättre föräldrar betyder det teoretiskt att ett barn med två mammor skulle vara bästa familjekonstruktionen och att ex två pappor med gemensamt barn inte är lika kompetenta som kvinnor. Det känns då som om barnen utan mammor ”lider” och att de skulle behöva en mamma för att kunna utvecklas bäst. Detta tänk om att kvinnor skulle vara bäst på föräldraskap är något som människor som är anti gay-familjer har som argument.
Alltså håller jag med om att kvinnor och män lär sig olika egenskaper, men kan ändå inte riktigt hålla med om att mammor vore bättre än pappor.

Fast då tänker jag att i en familj med 2 pappor(eller en ensam pappa för den delen) så finns det ju ingen mamma som tar allt ansvar/gör allt bättre. Så i hushåll utan kvinnor så är ju männen tvungna att ”skärpa till sig” isåfall.
Problemet blir väl ofta i just heterorelationer där kvinnan tar allt ansvar, pga bättre, och att männen då inte ens försöker engagera sig, lära sig eller utvecklas.

Funderar på varför det inte talas mer om kloning som en väg för till ett samhälle fritt från könsförtryck och patriarkat. Om kvinnor klonar sig istället för att skaffa barn så kommer ju manssläktet att dö ut på sikt. Då finns ju inget problem mer. Allvarligt alltså.

Jag blir lättad över att du sätter ord på det jag vet men inte kan formulera. Samtidigt gråter jag över att det är så skuldbelagt, nedvärderat, ifrågasatt hela tiden. Tack för att du orkar tänka och vågar förmedla!

Åhhhh, känner igen mig. Har inte ens barn, men är tillsammans med en kille som ibland gör så konstiga grejer att jag bara vill skratta/skrika/vet inte. Alltså nu menar jag hushållsgrejer. Handla, laga mat, diska, städa och sånt där. Han KAN inte. Jag förklarar, visar och försöker vara superpedagogisk istället för att bli arg, men det är som att han inte förstår. ”Nej, stek inte med plattan på max hela tiden”, ”Skölj av innan du sätter i diskstället”, ”Du glömde stänga av plattan”, ”Fyll inte diskhon med vatten upp till kanten så det svämmar över”, ”Torka upp vattnet på golvet när det svämmar över”, ”Ta inte hela paketet med diskmedel” osvosvosvosvosv i all oändlighet. Och JA, jag har testat att inte göra något och låta honom ”upptäcka felen” själv, men det hjälper inte ett dugg.
Kvinnor är fan bättre på allt.

Förlåt, men skrattade så högt av hopplöshet när jag läste detta. Skulle bli heeelt jävla galen alltså, typ slita av mig allt hår och brinna inombords. Liksom seriöst?!

Jag har två olika erfarenheter då jag har två olika pappor till mina barn.
Pappa till barn nummer 1 (Uppfostrad av ensamstående mamma, äldsta barnet av 4.)
Väldigt avslappnad.
Inte alls orolig.
Tog inga nätter eller blöjor.
Ska göra saker på sitt sätt.
Inte lyhörd för signaler.
0% av städning hemma.
Håller inte heller rutiner på mat eller läggdags.
Inte alls engagerad i skolan. hämtning, lämning, aktiviteter.
Ej delaktig i barnets liv. (Han försvann för ca 3-4 år sen och har ingen kontakt alls med barnet idag)
Pappa till barn nummer 2 (uppfostrad av ensamstående pappa och är mellanbarn)
Är extremt lyhörd för sina barn.
Har tagit hand om både barn 1 och vårat gemensamma.
Byter blöjor, tar nätter.
50% av hushållet städar han.
Jobbar mindre för att kunna spendera mer tid med mig och barnen.
Gör saker och ting på mitt sätt (eftersom det alltid funkat enligt honom)
Är super orolig vid sjukdomar eller andra besvär.
Han vaknar oftare på natten av barnen och hjälper dem att somna om.
Är intresserad av skola, aktiviteter, rutiner och allt som rör barnen.
Pappa nummer 2 känns som att leva med en annan mamma. Haha jag brukar kalla honom extra mamma. För han är super duktig med barnen. Pappa nummer 2 likställer jag med mig själv. jag litar på honom lika mycket som på mig själv. Jag skulle kunna dö idag och veta att barnen kommer klara sig galant med honom.
Däremot pappa 1 så kändes han typ som min egna pappa. Ej intresserad eller ens vilja att vara pappa eller ta någon sån roll. Där anser jag mig vara långt bättre förälder.
Konstigt att det är så stor skillnad på pappor?

Är det då inte intressant att pappa #1 är uppfostrad av en kvinna?
Jag tänker på detta ofta i diskussionen ang hur män är. Att männen idag ofta är uppfostrade av kvinnor, då mammor oftast tar huvudansvaret, och att pojkar som växer upp utan en pappa mer sannolikt hamnar i trubbel så som kriminalitet, droger etc samt blir lusiga partners.

Alltså YES! Jag är helt och hållet en produkt av min mamma. Allt jag är, är till hennes förtjänst. Hon är liksom min mamma, min pappa, min familj, maten på bordet, typ luften jag andas osv osv i all oändlighet. Vet inte vad jag skulle göra utan henne, är så tacksam och lyckligt lottad <3

Min mamma och pappa är lika underbara och har varit lika oroliga lyhörd snälla. Pappa är helt underbar på alla sätt och han förtjänar verkligen allt fint på jorden. Min kära mor också. But pappa var klippan

Jag är fan livrädd för detta. Min kille är underbar, men jag kämpar ständigt med att förbereda honom på att jag inte vill bli ansvarsmamman som håller koll på allt medan han bara tar det roliga. Har sett tendenser till det i vårt förhållande och vill få honom att förstå att jag förväntar mig att han kliver fram när det är dags. Men empatin är det inget fel på, han kommer bli en underbar pappa den dagen det är dags. Tyvärr är man ju produkter av sin omgivning och jag ser tendenser i hans familj som pekar på att han kommer få beröm och medaljer och applåder varje gång han byter en blöja medan det kommer tas för givet av mig att jag sliter ut hjärta och själ i mammaskapet. Inget nytt under solen alltså.
Off topic: Har för övrigt tänkt en del på hur män baktalar sina fruar till höger och vänster och att det är det normalaste som finns. Jag jobbar med en manlig kollega (det är alltså bara vi två under större delen av arbetsdagarna) och han är en traditionell, medelålders man som gillar hockey och börda och lämnar julklappsinköpen till frun. Hygglig, men typiskt ”manlig”. Och det är fan vad han baktalar sin fru, i någon slags ”oskyldig jargong” som många män gör tillsammans med andra män som en del i något slags socialt samspel. Kräks på det!
Jag är ju kvinna och när han sagt något om som rör hans fru, typ ”jag skulle aldrig kunna leva med två kvinnor, heehee” (apropå en artikel vi just läst om en man som gjorde just det) eller antyder att hon kör med honom så har jag klargjort att jag är solidarisk med andra kvinnor och aldrig kommer spela med i mäns raljerande över sina äktenskap.
Så den dag jag och min sambo gifter oss, blir äldre och han går ut i det mansdominerade yrke han nu utbildar sig till, så kommer jag klargöra att jag förväntar mig att han är lojal mot mig och står på min sida på så sätt att han aldrig baktalar eller höhö-ar för att vinna poäng hos andra män och att han aldrig, någonsin, kallar mig regeringen, chefen eller liknande.
Någon annan som har tankar kring detta?

Jag har tänkt på det här inlägget ganska mycket sen du skrev det. Vill verkligen säga att jag gillar din blogg jättemycket och hoppas att det här inte kommer ut på fel sätt. Men here we go:
Precis som du säger uppfostras kvinnor till att bli mammor. De kommer därför, enligt dig, att lämpa sig bättre för föräldraskap än män eftersom män uppfostras annorlunda. Av denna anledning får man inte beskylla kvinnor som inte ”släpper in män i föräldraskapet”. Men hallå. Män uppfostras ju till att bli företagsledare (typ) och bara tänka på sig själva. Kan inte någon oskön man då komma med samma argument fast tvärt om? ”Nej, vi kommer inte släppa in kvinnor i vår ledningsgrupp eftersom de är uppfostrade till att bli föräldrar”, liksom.
Om män som grupp någonsin ska kunna bli lika bra pappor som kvinnor blir mammor måste vi väl börja någonstans? Eller?
Till saken hör att jag är 17 och inte vet så mycket om livet så skulle verkligen bli jätteglad om du svarade på min kommentar.
Kram!

Clara sätter huvudet på spiken. Det går inte att vara konsekvent och hävda att kvinnor är bättre än män på vissa typiska ”kvinnosysslor” bara för att de är uppfostrade till dem men samtidigt förneka att män skulle vara bättre på vissa typiska ”manssysslor” av samma skäl.
Precis som Clara säger så innebär denna argumentation att det är fritt fram att hävda att kvinnor inte är lämpliga chefer, poliser, ingenjörer, osv eftersom de inte har blivit uppfostrade till att vara bra på dessa saker. Och precis detta är orsaken till att de flesta inte skulle få för sig att argumentera för att kvinnor är bättre föräldrar än män, för de inser att då måste män vara bättre än kvinnor på något annat.

@Mie
(kommenteringsfunktionen tog slut i vår diskussion ovan)
Jag har heller aldrig hävdat att man inte ska göra något åt nuet, jag skrev att jag tror att det kommer ta väldigt lång tid att nå ett postpatriarkal. Och att en mer kompenserande uppfostran av barnen är en viktig del av en bestående förändring.
Inte heller hävdade jag att det bara var gamla män som var se ister och att DE måste hinna trilla av pinn, som sagt är det en lång process och man kan inte frälsa folk som inte vill bli frälsta (oavsett ålder) så då får man vänta på att de blir färre med tiden, vilket går att uppnå om man ägnar sig åt riktade insatser i generationen under. Så om några hundra år kanske det artar sig.
Och javisst ska man ägna sig åt nuet också, en stor del av hur mina barn kommer ”programmeras” beror ju på hur jag och min man lever och förhåller oss till varann.
Poängen är att nej, man kan inte ”bara se alla som individer” då vi är produkter av vår samtid – däremot kan man se till att gå in och ändra i produktionskedjan.

Ja, jag antar att vi tycker rätt lika. Det är mest det att som heltidsarbetande ”karriärsmamma” är jag rätt trött på att höra att kvinnor passar bäst till att ta hand om barn. Om det kommer från feminister eller antifeminister och har sociala eller biologiska orsaker spelar ingen roll, det blir ändå en kritik mot mitt sätt att leva.
Andra klassiker för att trycka till kvinnor som satsar på jobbet är kommentarer som:
– Jag spenderar hellre tid med mina barn än köper en ipad/åker på semester till Thailand (underförstått, du säljer ut dina barn för värdelösa prylar). och
-Jag ser inte varför båda föräldrar måste arbeta heltid, sen om det är mamman eller pappan som är hemma mer spelar ingen roll (kommer alltid från kvinnor som själva gått ner i tid, men vill framstå som jämställda).
De enda kvinnor som tillåts jobba riktigt mycket är ensamstående (även om det inte är en situation jag avundas).
Jag bor i Tyskland, som ligger typ 50 år efter Sverige när det gäller jämställdhet. Här finns det ett begrepp ’Rabenmutter’. Det betyder egentligen en mamma som struntar i sina barn, men används ofta som skälsord för mammor som yrkesarbetar. Rabenvater, dvs samma begrepp för män, existerar givetvis inte.

TACK! För att du sätter ord på min dagliga kamp med att försöka få min man att förstå grundläggande mänskliga behov och hur en bäst kan svara på dessa.
Jag insåg allt för sent att jag blivit gravid med en dominant mansgris som e entuellt lider av Aspbergers eller liknande social och empatisk störning.
Jag är helt slut av att, i min vilja att skydda vår dotter, täcka upp för pappans brister.
Han å sin sida känner väl att jag beter mig som en kontrollerande diktator när det gäller dottern- men vad är alternativet?
Jag känner mig så ensam i detta och den skam och skuld som åläggs mig gör det inte lättare.
Jag har funderat på att lämna min man men är rädd för vad det skulle innebära för dottern att då behöva vara ensam med min man kanske så mycket som 50% av tiden…

Oj, vilken svår och jobbig situation! Delvis igenkänning, fast utan diagnoser, ”bara” ej empatisk/vettigt beteende… En gör ju ”allt” för barnen, inklusive funderar på hur man ska orka i ett förhållande som är sjukt, för att skona barnen. Har numer en helt annan syn på och förståelse för ”att hålla ihop för barnens skull”…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *