Kategorier
feminism & genus

Kvinnoseparatismär ett viktigt feministiskt verktyg

Det tidigare inlägget handlar om att synliggöra problemet med heterorelationer för kvinnor, inte om att romantisera homosexualitet. Jag ber verkligen om ursäkt om det verkade så. (min katastrofala rubrik var nog en bidragande bov) Att ej ingå i relationer med män tror jag minskar mycket utsatthet men det innebär ej att jag tror att ickestraighta relationer är lösningen på nåt.

Jag tror att kvinnoseparatism är ett bra och viktigt feministiskt verktyg dock. Att undvika relationer och umgänge med män bidrar automatisk till att man slipper en stor del av utsatthet och det minimerar risken för våld och sexuella övergrepp. Men att undvika heterorelationer som kvinna innebär heller inte att andra typer av relationer är problem- eller våldsfria. Det tror och hoppas jag att alla förstår. Det finns många olika sorters maktstrukturer och de tar sig olika sorters uttryck beroende på vilka relationer man ingår i. Och förtryck kommer i många former och där har ju homosexuella ett annat krig att utkämpa.

Jag tror att det, för mig som förälder, handlar mycket om att jag faktiskt är mer rädd för vad ett liv med män skulle innebära för min dotter än vad ett liv som lesbisk innebär. Jag har såklart inte den blekaste aning om hur det är att vara lesbisk och har kanske helt fel, detta är ju givetvis rena spekulationer från min sida baserat på de erfarenheter jag själv har som hetero och de samtal jag haft med vänner som valt bort män. Men jag tror det är viktigt att våga ventilera och samtala om dessa frågor. Givetvis utan att sparka på nån.
Tack för ert engagemang och ert tålamod!

Emma // Homo Sapiens Sapiens skrev ett svar på mitt inlägg här:
Sluta hoppas att era döttrar ska bli lesbiska

mansvägran

Fanny Åström har även skrivit en del inlägg i ämnet som är lite mer radikala och nytänkande och jag tycker det är värt att läsa dem:

”Tragedin är inte att vissa är lesbiska utan att heterorelationer är normen.

”En får lära sig att det är en tragedi att vara lesbisk och att ingen frivilligt skulle utsätta sig för det förtryck det innebär. Ungefär som om kärlek var någon slags magisk kraft som bara träffade en och som en inte kunde fatta några som helst beslut om. Som om inte människor varje dag väljer sina relationer.”

”ang. Politisk lesbiskhet”

”Att begära kvinnor kom inte ”naturligt” för mig, utan det var något jag var tvungen att sakta sakta gräva fram bakom ett stort jävla berg av inlärd heterosexualitet.”

”Om bra relationer med män”

”För mig finns det flera olika skäl att skippa relationer med män. För det första är män i regel ganska ointressanta. För det andra är det mycket lätt att en hamnar i ”traditionella” relationer vilket i regel skapar väldigt mycket utsatthet.”

”Att välja bort relationer med män”

”sedan tycker jag också att just kön är extra relevant när det kommer till kärleksrelationer, eftersom kärleksrelationer är konstruerade kring just kön och eftersom kärleksrelationer är grundläggande i patriarkatet på ett annat sätt än i andra förtrycksordningar.”

”Relationer med kvinnor och ickemän som politisk kamp”

”Och jag tänker på de ickemän jag älskat, och hur oerhört svårt det har varit att våga. Att våga värdera relationen, att våga lägga tid och känslomässigt engagemang i relationen, och hur mycket jag har sårat människor och blivit sårad.”

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Kvinnoseparatismär ett viktigt feministiskt verktyg”

[…] Lady Dahmer har skrivit om att välja bort relationer med män. När en skriver om det här med att välja bort relationer med män så kan folk reagera med att det minsann inte är något som någon människa skulle kunna välja, utan att det faktiskt är något en föds in i. En får lära sig att det är en tragedi att vara lesbisk och att ingen frivilligt skulle utsätta sig för det förtryck det innebär. Ungefär som om kärlek var någon slags magisk kraft som bara träffade en och som en inte kunde fatta några som helst beslut om. Som om inte människor varje dag väljer sina relationer. […]

Förstår tanken om separatism väl och den måste finnas för att skapa rum åt de i underordnad position i samhället. Men om en kollar efter andra historiska stora sociala rörelser (tex medborgarrörelsen i us) så vinner oftast den inkluderade strategierna över separatismen. Det är liksom Dr Kings metod och strävan och inte Malcom Xs som tas upp när gränsöverskridningar och nedmontering av sociala orättvisor diskuteras. Eller har jag förstått det hela fel nu.

Detsamma så gällde inkluderande tänket i Syd Afrika under Mandelas styre. För honom var det viktigt att de fd styrande men nu än mer i minoritet, Borerna, skulle känna att det var deras land också. Bygga ett land tillsammans.

Det finns dem som flyttar till ett annat land pga att naturtillgångar, fabriker eller annat so är jobbrelaterat. Andra flyttar till ett nytt land då deras hälsa blir bättre av detta.
Det nya landet har kulturer och strukturer som inte stämmer överens med immigranternas syn på demokrati mm. De väljer att bygga gated comunites för att skydda sina barn från att adoptera det nya landets kultur och skydda kvinnor från det nya landets syn på deras jämställdhet och frihet att bära sina kläder som de vill.
Dessa immigranter vill renodla sina värderingar fritt från den ny kulturens. De vill separera sig. Bo bakom galler. De orkar inte deala med en kulltur som de inte sympatiserar med. Lämnar dem åt att sköta sig själva. Tänker separatistiskt.
Gör de rätt? Skjut!
(När jag formulerade min kommentar så hade jag X.Pat i tankarna, men ju mer jag skrev så inser jag att bortsett från fysiska galler så gör visa av immigranter inflyttade till Sverige exakt samma sak)

Fast den här jämförelsen haltar eftersom du försöker jämföra två grupper som inte är analoga, där den så kallade separatismen sker av helt olika skäl. Det är inte samma sak att bli utsatt för förtryck som att ha olika åsikter.
Förtryckta människor ha ingen som helst skyldighet att vara tillgängliga för sina förtryckare.
Sen är det faktiskt fullt fritt att isolera sig från samhället en flyttar till också om en nu vill det. Och det kan vara värt att komma ihåg att invandrare också utsätts för förtryck så det är inte så enkelt som att de väljer att isolera sig för att de är envisa och egensinniga och vägrar förändras. Det är inte nån picknick att leva i vita samfund* som rasifierad och särskilt inte om en har några som helst personliga uttryck som västerländska kulturer ger sig själva rätten att bedöma och fördöma.
*för att inte nämna att det är ett helt universalt beteendemönster att invandrare söker sig till andra från samma kultur, detta gäller ju för sjutton t o m svenskar i Norge(!) så vi kanske kan tagga ner lite på förnumstigheten

”Det tidigare inlägget handlar om att synliggöra problemet med heterorelationer för kvinnor, inte om att romantisera homosexualitet.”
Lesbiska som har uttalat sig mot, vad de påstår är, ”romantisering” av homosexualitet, måste på något sätt anse att detta gynnar deras kamp? Jag undrar – hur gynnar det lesbiskas kamp att påstå att ni är lika förtryckta som heterosexuella kvinnor, typ – ”det är minsann lika illa att vara lesbisk kvinna som heterosexuell kvinna”?
Patriarkatet jublar naturligtvis över er insats, eftersom patriarkatet gillar att andra sätt att leva, än heterosexuellt, problematiseras in absurdum.
Sen gäller det tala om samma sak när det gäller förtryck. LD skrev om förtrycket som heterosexuella kvinnor utsätts för i sina relationer, i sina egna hem, och inte om förtrycket som alla kvinnor utsätts för i samhället.
Lesbiska utsätts för förtryck utanför sina hem, pga att patriarkatet vill tvinga dem till att rätta sig i hetero-ledet, tex genom våld, skam- och skuldbeläggning. Jag tycker inte att det ens är jämförbart med det mans-förtryck som heterosexuella kvinnor utsätts för, både ute i samhället och i sina egna hem.

Varför måste de lesbiska som svarat och berättat om sina egna erfarenheter anse att det gynnar deras kamp?
Vad baserar du det antagandet på?
Skulle lesbiska inte ha rätt att yttra sig eller ens kunna komma på tanken att yttra sig om huvudsyftandet med yttrandet är ett annat än att det ska gynna lesbiskas kamp?!
Att vilja påpeka felaktiga antaganden och protestera mot missförstånd om hur det är att leva som lesbisk är ett fullgott skäl att protestera mot det flera lesbiska upplever som ”romantisering av homosexualitet”.
Lesbiska har ingen som helst skyldighet att hålla käften och avstå från det de tänkt säga för att du eller någon annan anser att det inte gynnar lesbisk kamp.
Att lesbiska inte skulle kunna utsättas för förtryck i sina hem av sin livspartner är absolut inte sant. Flera av de lesbiska eller bisexuella personer som protesterade här mot romantiseringen av homosexualitet berättade just om sina egna erfarenheter av våld och förtryck i samkönade relationer.
Och om du nu viftar bort det som incidenter på individnivå så kan du läsa vad ROKS har att säga om våld i lesbiska relationer. ROKS har i mer än ett decennium ”erkänt” att våld är ett strukturellt problem också i lesbiska relationer och att också lesbiska relationer genomsyras av patriarkatet.
Bemötandet gentemot lesbiska som utsatts för våld av en partner som är icke man fungerar säkert inte perfekt på alla jourer och kunskapen om våld i lesbiska relationer är säkert för låg på många håll också inom ROKS.
Men likväl har ROKS länge officiellt erkänt våld i lesbiska relationer som ett strukturellt problem och försökt skaffa sig kunskap om hur de kan stödja de som utsätts för våld i lesbiska relationer.

Jag har inga problem att förstå behovet av separatistiska rum eller platser. Med funktionsnedsättningar i mitt liv är dessa platser i perioder mycket viktiga för mig, för att få förståelse, hämta kraft, diskutera hinder och möjligheter eller bara vara på en arena där jag tillhör normen.
Dessa rum fungerar som andningshål för mig, men är just det, avsteg för att på ett bättre sätt delta i den diversa vardagen som jag kallar verklighet. Jag upplever att världen är blandad, och att det berikar. Att isolera mig i dessa separatistiska rum är för mig inte aktuellt, och därför skulle jag gärna vilja förstå hur någon som vill göra just det resonerar, om någon kan tänka sig att vilja förklara. För mig är den blandade värden viktig och berikande, om än svår och ansträngande och emellanåt mycket nedtryckande. Jag vill vara i den blandade värden, men hävdar inte att alla borde vilja det, jag vill bara bättre förstå dem som inte vill.
Jag skulle också, om någon vill förklara, vilja bättre förstå detta med att välja homosexualitet som en politisk handling. Jag är vanligen tämligen ointresserad av hur och med vem folk har sina sexuella relationer, men om homosexualitet är att betrakta som ett val, borde det då inte följa att heterosexualitet skulle kunna vara ett lika möjligt val, lika påverkbart av den fria viljan? Detta stämmer så dåligt med hur jag fått verkligheten förklarad av dem jag känner som lever liv som inte följer den heterosexuella normen att jag har svårt att förstå.
Ingen har några skyldigheter att förklara något för mig. Som alltid. Men jag vill förstå så om någon vill berätta lyssnar jag hungrigt.

Tack, jag uppskattar verkligen att min blogg här blir hänvisad till. Det visar på vilja att ifrågasätta de egna ståndpunkterna och mod att lyfta fram kritik från utsatta grupper. Tack också för ursäkten. Fanny Åströms blogginlägg håller jag dock inte riktigt med om, även om jag förhåller mig nyanserat till ståndpunkten och är kluven i frågan. Mer om det här: http://homosapienssapiens.blogg.se/2015/march/att-politisera-en-sexualitet.html

För övrigt tycker jag det är märkligt att lesbiskhet ofta framställs som det enda och det självklara alternativet till romantiska / sexuella relationer med män.
Att avstå från romantiska / sexuella relationer oavsett kön på partnern är självklart ingen strategi som passar alla , kanske inte ens de flesta. Men ganska många människor trivs utmärkt med det, åtminstone periodvis.
Jag vet inte hur många kvinnor, i synnerhet ensamstående mammor som jag hört slå fast att de saknar absolut inte att ha en partner i sig eller ens att ha sex med någon annan människa, därmed kan de uppleva omgivningens press och tjat om att ”skaffa” en partner eller åtminstone ”gå ut pch ragga lite” som otroligt påfrestande.
Självklart går det inte att jämföra eller likställa med det förtryck lesbiska får utstå, men likväl kan det vara väldigt jobbigt.
Jag är inte främmande för tanken att behovet av att ha en eller flera parallella romantiska / sexuella relationer med andra människor till viss del kan vara medfött och inte enbart inlärt.
Men det blir fel om man antar att I stort sett ALLA människor som genomgått puberteten har de här medfödda behoven i stort sett hela livet.
Jag är övertygad om att olika former av asexualitet, t.e.x periodvis /partiell asexualitet eller demisexualitet är betydligt vanligare än vad många tror.
Handen på hjärtat: Hur många har inte någon gång varit i ett förhållande med någon man inte ens från början var vare sig särskilt attraherad av eller förälskad i ”bara för att”, för att den personen var ”bättre än ingen alls” eller för att framstå som mer ”normal” i sina egna och / eller omgivningens ögon.
Längtar efter en värld där ovanstående var en erfarenhet få kände igen sig i eftersom det inte ansågs vara det minsta konstigt att under långa perioder eller för vissa ett helt liv avstå från romantiska/ sexuella relationer med andra människor.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *