Kategorier
feminism & genus

När en man är närvarande så tvingas jag förhålla mig till det och till honom

Fanny Åström har skrivit två inlägg om att inkludera män i feminismen som jag tycker är jätteviktiga att läsa och fundera över. Här:

1. Det är upp till oss att vara kvinnosolidariska
2. Erfarenheter av män i feministiska rum

”Precis så har jag själv känt: jag håller igen. När män är när närvarande så blir det ändå att jag förhåller mig till dem. Jag vill inte såra dem, och därför blir jag snällare i mina analyser. Eller så märker jag att andra kvinnor förhåller sig till dem. Detta gör att samtalet om mäns förtryck av kvinnor flödar mindre fritt.”

– Fanny Åström

Jag har samma erfarenheter som Fanny. När en man är närvarande så måste jag förhålla mig till honom. Jag är aldrig mig själv helt och hållet och jag ser att mina kvinnliga vänner inte heller är det. Det kan handla om att få dåligt samvete för mitt manshat eller manskritik till att inte kunna slappna av och prata om vissa rädslor eller problem som kvinna till att helt enkelt vara medveten om att jag är kvinna inför mannen (om han är heterosexuell) med allt vad det innebär. Värderar han mig nu? Duger jag?

Ibland är jag rädd. Rädd för att han ska köra över mig eller dumförklara mig för det händer ofta i feministiska rum där män deltar men också rädd för att han är man och män, oavsett hur ”medvetna” de är också kan vara problematiska eller gå över gränser och bete sig hotfullt eller obehagligt. (som en feministisk man tillika fan som ba ”jag vet att du avskyr kroppskontakt men jag ska ha en kram av dig!” och som helt respektlöst tog den)

”Män utgör ett direkt, reellt hot mot kvinnors fysiska och psykiska säkerhet. Män skadar kvinnor. Detta gäller inte bara ”dåliga” män, det gäller även medvetena och upplysta feministiska män. Jag vill inte att det ska vara på det här viset, men i samhället vi lever i är det tyvärr så och det är inte så mycket att göra åt.

En rörelse för kvinnors frigörelse måste ha kvinnors säkerhet i fokus. Det måste alltid vara högre prioriterat att kvinnor ska känna sig trygga än att män ska kunna vara med. Hur ska vi kunna kämpa för kvinnors rättigheter om vi i våra egna sammanhang prioriterar mäns deltagande framför kvinnors?”

– Fanny Åström

Vi lever i ett patriarkat där kvinnor alltid måste vara på sin vakt och där mannen är hotet vi lever under. Det är nånting vi måste förhålla oss till precis hela tiden för vi kan aldrig veta vem som är schysst och vem som är livsfarlig. För att inte tala om den enorma gråskalan mellan som också kan vara farlig eller skadlig för vårt välmående. Att då kräva att män inkluderas i alla feministiska rum och då åberopa nån slags diskriminering när de inte gör det (ibland t.o.m skuldbelägga de feminister som inte vill ha med män, hävda att de ej är för jämställdhet på riktigt eller förstör för feminismen eller är kontraproduktiva) är rentav patriarkalt och antifeministiskt.

daddysgirl3

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”När en man är närvarande så tvingas jag förhålla mig till det och till honom”

Fanny skriver ”Därför borde all feministisk organisering utgå från en separatistisk grund” du skriver ”Att då kräva att män inkluderas i alla feministiska rum och då åberopa nån slags diskriminering när de inte gör det (ibland t.o.m skuldbelägga de feminister som inte vill ha med män, hävda att de ej är för jämställdhet på riktigt eller förstör för feminismen eller är kontraproduktiva) är rentav patriarkalt och antifeministiskt”. Lite oklart om du håller med Fanny om att all feministisk organisering bör utgå från en speratistisk grund eller om du tycker att det bör sker ibland, är ju trots allt rätt stor skillnad mellan de två?

Måste det vara så svart eller vitt? Jag känner bara att det blir för svårt det där med feminism. (När det dras såhär långt) Jag är en sån där feminist som helt enkelt tycker att alla ska ha samma rättigheter. Punkt. Lite mer som när du snackar genus. Alla ska ha rätten att utvecklas till den dom är!
Jag älskar människor (eller inte om det är dåliga människor), sen är det helt oväsentligt vilket kön dom har menar jag. Jag klarar inte av det där med att ALLA män är förtryckare. Eller snarare, jag SER det inte.
Hur ska jag titta för att se det ni ser?

Jag ser det som att ingen människa är felfri. Vi gör alla fel ibland och som man inkluderar de felen förtryck av kvinnor. Det är dock långt ifrån de enda felen vi gör. Det viktiga är att inse när en gör fel och försäkra jobba med sina brister och förbättra sig själv. Sen kommer en säkerligen göra fel igen och få fortsätta jobba med det. Sen kanske jag har lättare att se det så då jag är kristen och en grundtanke för mig därmed är att alla vi alla är människor som syndar dvs. gör fel ibland.

Män som envisas med att ge kramar när man räcker fram handen, fy fan vad trött jag är på det! Dom ser markeringen och visar oftast väldigt tydligt att nu tänker jag ignorera din önskan genom att säga ”nämen nej, nu ska du allt få en kram”. Eller också tror de att det handlar om någon slags blyghet och försöker ”hjälpa” mig att släppa den blygheten. Sjukt irriterande är det i alla fall, det går inte ens att hälsa innan vi behöver markera.
Håller nog med om att det finns mycket att vinna på att slippa ta ställning till män i vissa sammanhang, för att bli starkare. Och tänker att ovanstående förklaring borde räcka för att de ska fatta. Men kan samtidigt inte låta bli att fundera på att det kanske finns vissa situationer när de bör släppas in, för att lära sig. Att det handlar lite om vad syftet just då är?

Ja fyfan för att man ska va trevlig och kanske inte spy hat över en människa som inte gjort nått annat fel än att födas på ett visst sätt. Vart är världen påväg?
När man inte ens kan sitta o hata på människor vid kaffebordet. Då vet man att något är .. Fel?
Nu får ni väl ge er, klart fan man har artigheten att anpassa sig efter sitt umgänge, det kallas uppfostran, och det gäller inte bara mot män. Det gäller de flesta som är annorlunda än en själv,

jag anpassar mig efter umgänget, det är lite det som är problemet om man ska känna sig trygg i feministiska rum. Hur pratar jag om mäns förtryck när män är närvarande? hur tillåter jag mig själv att vara förbannad på män när män är närvarande? Feminismen handlar om kvinnors frigörelse, men så länge män bjuds till bordet så kommer vi aldrig frigöras.

Fast nu överdriver och överanalyserar ni ganska rejält. Man förhåller sig väl alltid på något sätt till personer man har runtomkring sig, och anpassar sig åtminstone lite beroende på sällskap och sammanhang. Jag personligen känner mig mer avslappnad med killar än tjejer då jag upplever att det är högre i tak och mer utrymme för att vara lite konstig.

Ja, precis detta.
Nej, det handlar inte om att ”navelskåda i slutna rum”.
Nej, det handlar inte om att vilja ”utrota det andra könet” (seriöst? Vilken nivå tänker ni på, folk?)
Nej, det handlar inte om att man inte ska anpassa sig efter sitt umgänge.
Se efter själva, hur påverkas en kvinnogemenskap när män träder in i den? Det är det HÄR som är den viktiga biten, för mig. Inte för andra kanske, men då behöver ni ju inte heller ägna er åt separatism.

Jag ser absolut vinster med att kunna vistas i separatistiska rum. Samtidigt upplever jag inte att det enbart är där feminismen skall vara. Jag vistas i en värld full av fäder, bröder, vänner, kollegor, chefer, grannar och många av dem är män. Jag vill ha med dem i en förändring. Jag vill att de skall känna sig välkomna i mitt liv, samtidigt som jag kämpar för en plats att vara välkommen i deras. Om min feminism bara sker kvinna till kvinna kommer de människor jag har, och kommer fortsätta välja att ha, i mitt liv inte påverkas av min feminism. Jag vill att de skall förstå den, kanske till och med känna sig delaktiga i den.

Sällskapet utesluter kvinnor som medlemmar i klubben pga sitt kön. Endast män får bli medlemmar och detta regleras genom att två befintliga medlemmar rekommenderar en ny person att tas upp som medlem. Så hindras kvinnor att ens komma på tal som medlem.
Här finns i princip varenda manlig makthavare i landet med. Endast på vissa middagar är kvinnor medbjudna, då oftast deras fruar/flickvänner.
Så länge denna klubb får fortgå ser jag inte problemet att utesluta män ur kvinnors sammanhang.
http://www.sallskapet.se/content/om-klubben-och-dess-historia

Hallå Lady Dahmer! Först vill jag säga att jag tycker din blogg är rätt nice. Håller inte med om allt du skriver men det är ändå trevlig läsning.
Jag tycker inte att det är värt att lita på män som utger sig för att vara feminister. Ett exempel är den manliga feminist förespråkaren Mohamed Touzari på hemsidan nyheter24 som är dömd för två fall av misshandel mot kvinnor och ett fall av våldtäkt.
Källa:
http://genusdebatten.se/feministisk-nyheter-24-reporter-ar-domd-kvinnomisshandlare/
Jag tycker att sådant underminerar feminism. Det gör att det blir skrattretande på något sätt. Nästan hånfullt. Ungefär som en barn misshandlare helt plötsligt sadlar om och börjar arbeta för rädda barnen. Det går inte att ta på allvar.
Mvh

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *