Kategorier
feminism & genus

Överallt i alla kulturer i alla tider så har kvinnor hållt ihop

Nåt jag tänker mycket på är kvinnors gemenskap. Jag tänker att vi idag, i västvärlden, ska vara så jävla jämställda (haha jo men vi låtsas för sakens skull) men ibland känns det som att patriarkatet byggt upp så många rökridåer och illusioner för att lura oss att tro att vi är frigjorda och jämlika. (Någorlunda iallafall). Men vi är så jävla ensamma. Vi lever isolerade i våra tvåsamhets-heteronormativa relationer med män och vi växer upp med uppfattningen om att kvinnor är opålitliga, inte går att lita på, bara snackar skit om varandra och är varandras konkurrenter. När startade detta patriarkala projekt egentligen? När slutade kvinnor att gruppera ihop sig? När slutade kvinnor bygga relationer med varandra? När slutade kvinnor värdera andra kvinnors gemenskap?

Ok, nu förenklar jag för det är ju inte svart eller vitt. De flesta av oss har nära relationer med andra kvinnor men förstår ni vad jag menar? Förr så hade kvinnor en plats. Vi levde närmre varandra. Vi bar och lärde oss av varandra. Vi höll ihop. Överallt i alla kulturer i alla tider så har kvinnor hållt ihop. Men inte längre, inte nu. Vi är här, i västvärlden 2015 och nåt har gått förlorat.

IMG_4167.JPG

Ensam kvinna är stark kvinna? Ja om man får tro västvärldens moderna illusion (allt för att kväva motståndet), men ensam kvinna är snarare en ledsen och utsatt kvinna. Själv drömmer jag skamlösa drömmar om kvinnokollektiv där vi lever ihop tillsammans med våra barn, män strikt förbjudna.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Överallt i alla kulturer i alla tider så har kvinnor hållt ihop”

Spontant tänker jag på all kunskap som gått förlorad. Förr när man levde i storfamiljer och lärde av varann. En mor hjälpte en dotter vid en förlossning osv. Tryggheten, gemenskapen.
Jag skulle vilja bo i bullerbyn, med alla barn som leker med alla. Allt finns. Ingen hets liksom. Nära djur å natur..

hur tryggt var förlossningar med mamma i hemmet på bullerby-tiden egentligen? Jag förstår tanken på grupp-gemenskap som mål för framtiden men inte alls vurmet för dåtiden. Vi vet hur dåtiden såg ut, det var inte särskilt fantastiskt. storfamiljer är väl bara sunda om värderingarna i den gruppen är sund? Om vi tittar tillbaka på dåtidens samhälle och familjestrukturer så undrar jag vilka som egentligen vill tillbaka till bullerbyn.

Blir lite fundersam när du skriver ”Själv drömmer jag skamlösa drömmar om kvinnokollektiv där vi lever ihop tillsammans med våra barn, män strikt förbjudna.”
Är det något du drömmer om på riktigt? Dvs vill byta familjesituation och leva utan din man? Eller är det mer ”i utopi så hade jag velat ha det så här men eftersom det inte kommer att hända så är det ingen idé att ens försöka förverkliga det”.
Själv hoppas jag på att få allt, både tvåsamhet och en stark kvinnogemenskap.

Jag kan inte svara för LD. Men själv drömmer jag också om det, både på riktigt och på låtsas.
Jag vet inte riktigt om jag INTE vill för att jag är rädd att överge tvåsamhetsnormen, eller för att jag verkligen vill leva mitt liv med min pojkvän. Jag vet inte riktigt om jag VILL för att jag längtar efter det och skulle må bra av det, eller för att jag vill provocera andra genom att säga det.
Men skit samma, jag drömmer om det och struntar lite i vad det beror på och om det kommer att hända.

exakt! it takes a village som det så fint heter. alla kvinnor som varit där vid förlossningar/tagit hand om varandras barn/ammat varandras barn/stöttats o hjälpts åt osv. gaddat ihop sig mot män o mäns våld mot kvinnor. åhhh <3

Förr utgjorde släkten och familjen en arbetsgemenskap. De flesta fick sin försörjning av jorden. De må ha varit godsägare eller statare.
Vi var beroende av varandra för att överleva. En ensam kvinna och en man med sina barn hade det ofta tufft.
I och med industrialiseringen slogs denna arbetsgemenskap sönder. Vi blev solitärer beroende av stat och arbetsgivare. Det som återstår av storfamiljen är parrelationen.
Men jag tycker du går för långt när du säger att kvinnor håller ihop i övriga världen och att vi gjorde det tidigare.
Om man går tillbaka i tiden har inte förtrycket av kvinnan nånsin varit lika hårt här uppe i Norden som det är just nu i många delar av världen.
Dessutom är det tyvärr kvinnorna som är kulturbärare av viss komponenter som utgör det värsta förtrycket. Könsstympning och barnäktenskap. Jag säger inget om motivet, för det må vara i rent självförsvar.

Vackert foto! Påminner om Ecce Homo av Elisabeth Ohlson.
Jorå, förstår hur du menar. Något är definitivt fel i det här samhället, skulle välkomna ett uppror.
Varför skriver inte du (eller ni) en bok? Eller är det något på gång?

Kvinnogemenskaper är för mig oerhört viktiga. Jag lajvar, det är min stora nördgrej, och jag driver en facebookgrupp för kvinnor som lajvar (det är lite mer komplext än så, men förenklat) och jisses vilket stöd vi varit för varandra sedan den gruppen sparkade igång i juli förra året. Jag har varit ”ensam och stark” så länge, men även jag behövde det nätverket.
Nu skäms jag aldrig för att säga att jag föredrar kvinnors sällskap framför mäns.

Min mamma berättade om en dokumentär som gick på Kunskapskanalen på Internationella Kvinnodagen, där var det en by i Afrika där män hade för vana att slå sina fruar, då fick en hövdingadotter nog och startade en kvinnoby i närheten där männen var portade. Kvinnorna fick naturligtvis umgås med män utanför byn, så när de blivit gravida återvände de ofta till kvinnobyn. Tydligen var det där väldigt fridfullt och harmoniskt. Ska kolla om hon visste vad folket eller dokumentären hette 🙂

När mun mamma och moster skilt sig flyttade de ihop och jag växte därför delvis upp med både kusiner och syskon. Det var några härliga år, tills nya män dök upp i bilden.
Jag har länge stört mig på att heteronormen står i kontrast till singellivet, som att det bara är de två som finns att tillgå, och jag som känner mig både monogam och har stort ensamhetsbehov fastnar inte för kollektiv eller lösa relationer heller utan storfamiljen är min idyll. Slippa fundera så mycket, alla finns där och gör sitt bästa liksom.

Personligen har jag alltid känt mig mer trygg tillsammans med tjejer och utan de systerskap jag upplevt vet jag inte var jag hade varit.
En bra praktisk grej dom jag tror kan så ett frö i dom allt förvanliga fikarastdiskussionerna ang att grupper med endast tjejer blir skvallrig ( indirekt; det behövs en man för att vars en fungerande grupp) har jag märkt är att berätta sin erfarenhet; att jag själv älskar att jobba med kvinnor och den omhändertagande ansvarsfullA och engagerade egenskaper som ofta kvinnor fått. Det är som att så en litet litet frö i den patriarkala öknen. Som att det perspektivet aldrig lyfts fram vilket är ytterst sorgligt.
Jag tycker detta är så svårt att ta till sig diskussionen kring att lämna sin relation. Det kommer så nära och jag förstår liksom, grejen och argumentationen. Men sen älskar jjag min partner och definitivt inte lÄmna. Kärlek kan ju vara en konstruktion men känns så jäkla verkligt och rätt.

Jag skulle vilja att barnfamiljer hade lite mer kontakt med varandra. T.ex om man själv har barn och har någon nära vän som också har familj. Man skulle behöva samarbeta lite mer och avlasta varandra. Ge stöd, råd och ännu en vuxen för barnen att se upp till.
Idag är vi ju så himla isolerade, vilket är både synd och tråkigt!
Vi svenskar skulle behöva vara lite mer kontaktsökande gentemot grannar eller liknande. Även om man måste vara försiktig vem man lämnar barnane med!
Jag tycker att kvinnobyar och liknande låter häftigt! Jag personligen skulle inte kunna bo i kollektiv, jag är för osocial. Men jag tror det skulle kunna ge fristad till många behövande kvinnor!
Någon som har råd att köpa en by i norrland och grunda en alldeles egen kvinnoby?

I min värld hänger det ihop med medelklassen. När vi skapade en efterapning av överklassen fast i Svensson-format. Samtidigt som femminutersmetoder och att allt ska handlas i affären, uppbyggandet av konsumtionssamhället. Kvinnan måste ut i arbete för att kunna konsumera. Då blir den jämställdhet som egtersträvas och premieras den som eftersträvar mannens position i samhället (den arbetande, familjeförsörjande) inte att han ska hem och det kvinnliga (hemmalivet, familjen) ska eftersträvas.
Åh, jag har så mycket tankar kring detta men får inte ut allt i ord.

Att kvinnor har kommit ut i arbete tycker jag bland det bästa som hänt i nyare historia. Ett ekonomiskt kapital ger frihet och trygghet. Ett arbete kan även vara mer än ett sätt att få in en inkomst – ett intresse, en plats där man träffar likasinnade, ett sätt att få bekräftelse, att utvecklas kunskapsmässigt och kreativt.
Däremot är dagens arbetsliv inte anpassat efter kvinnor (eller män) som vill lägga tid på familjen. Där finns det mycket att göra.
I slutändan är naturligtvis allt man kan köpa för pengar konsumtion, men det finns mycket viktigare faktorer bakom att kvinnor arbetar än att uppehålla ett konsumtionssamhälle.

Du är så jäkla bra! Jag vill skicka dig all kärlek i världen och hoppas att jag en dag kan få bara en gnutta av ditt mod. Första gången jag var in på din blogg stod det nått i still med ”du kommer att älska mig”. Då kände jag mig högst tveksam (vem fan tror hon att hon är) men nu bara flödar kärleken. Ju mer vuxen jag blir, ju fler barn jag får, ju fler gubbkräk jag träffar, ju tjockare jag blir, ju mer pengar jag tjänar, ju starkare jag blir och ju längre från systerkärleken och vännerna jag kommer destu mer älskar jag och behöver dig. I dina gråa dagar kan du tänka på det. Vi håller varandras händer när det blåser.

Jag har också börjat drömma om det! Jag drömmer om hur vi bor på gårdar, alla lägger ihop sina inkomster och sen delar man jämnt mellan alla, och ser till att alla har vad de behöver.
När jag tänker på det så somnar jag bättre på kvällen!

Ack så sant, var så himla deprimerad som yngre när jag såg hur alla mina kvinnliga vänner bara försvann för manliga bekantskaper som utmynnade i annat. Helt plötsligt gick jag från att höra att jag var snäll till att höra hur alla tjejer snackar skit, hur mina tjejkompisar inte skulle klara av att gå i en klass med bara tjejer, hur mina tjejkompisar fick pojkvänner som gjorde både det ena och det andra mot dem och när de kom och grät ut trodde jag alltid att ”yes, nu blir det som förut” men det blev det aldrig för en vecka senare, när de hade gråtit mot min axel och jag hade fått ge dem pepp i oändlighet var det samma skit igen. ”Det går inte lita på tjejer, de är så falska” och så skaffade de sig nya pojkvänner som behandlade dem som skit och umgicks med killarna som drog nedvärderande och sexistiska skämt. Och kvar var jag som kände mig obekväm med män men som nu fick dem tvingade på mig.

Älskar bilden.
Jag har vänninor som jag har känt sedan jag var 9 år. Jag är 32 nu. Vi har hållit kontakt sedan vi var barn. Mina vänninor är fan mina räddare.
Älskar kvinnor och kvinnligt sälskap. Utan män, det blir genuint.
LD <3

Det här med att ”ensam är stark”, senare även för kvinnor, mynnar sig att samhället blir mer och mer individualiserat. Märks i politiken, i privatlivet och i det egna huvudet. Vi lever inte längre tillsammans, stöttar varandra, eftersom det är på tapeten just nu att endast fokusera på den egna sfären, det egna jaget. Vad får jag ut av det här? Vad ska jag göra med mitt liv? Vad är viktigt för mig? Hela tiden handlar det om jag, jag och mig. Detta är en mentalitet som sprider sig som en löpeld genom landet och världen. Istället för att hålla ihop, går vi ifrån varandra. Eftersom jag inte tjänar något på dig längre. Tragiskt, men dessvärre sant.
Sen finns det forskning som visar på att unga män, 25-35år, begår självmord om de är utan förhållande. Män i regel är ofta ensamma utan en partner. Vi kvinnor däremot klarar oss utan partner eftersom vi har varandra, eller åtminstone hade. Det tåls att tänka på.
Härligt att någon lyfter diskussionen.

Min mamma har alltid trummat in att jag ska vårda vänskapen med mina väninnor. En sån liten grej har verkligen gjort skillnad i mitt liv. Jag är gift med en man, vi har det toppen, men jag har flera nära kvinnliga vänner som är lika viktiga. Vi umgås flera ggr i veckan, åker på resor ihop och så. Minns att när jag var liten hörde jag ofta att ”tjejer inte kan leka ihop, tjejer snackar skit, bla bla” och det förundrade mig alltid eftersom det inte var så bland mina vänner. Tror mammas inställning och engagemang för att jag skulle hitta tjejkompisar spelade in där. Tack vare det köpte jag inte myten om tjejer som elaka och skitsnackande.

Att kvinnor i grupp i större utsträckning än män inte kan hålla sams tror jag är en myt. Det är iallafall ingenting jag har upplevt. Däremot tycker jag att kvinnor är alldeles för snabba att kritisera kvinnor som gjort annorlunda val än de själva. Då blir det väldigt mycket kritik mot kvinnor, eftersom män också gärna kritiserar kvinnor.
Sen har kvinnor mer nära vänner, men för att få ett ökat inflytande tror jag att man måste forma nätverk även med kvinnor som inte står en så nära.

Vid vilken ålder flyttar männen ut då? Eller ska det bara vara tjejbarn? Ska vi ha ett samhälle likt apornas planet där kvinnorna styr allt och männen sitter i burar?

Pojkbarn får uppfostras av män, alternativt flytta ut när de kommer i puberteten. Många män säger ju att det viktigaste för dem, är att få växa upp bland män och med manliga förebilder.
”Ska vi ha ett samhälle likt apornas planet där kvinnorna styr allt och männen sitter i burar?”
Åh, shit vad kåt jag blev nu.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *