Kategorier
feminism & genus

Vafalls, står du här och säger att kvinnor kanske skulle må bättre utan män? Ja det gör jag.

Många kvinnor lever i relationer som är nedbrytande utan att se det själva. Det betyder ej att de är dumma men att förtrycket normaliserats. Att kvinnor tar allt känslomässigt ansvar i relationer är inget ovanligt eller konstigt men få tänker på hur det faktiskt påverkar oss.

Kvinnor bryts ner, sugs ut, tystas, anpassar sig, curlar och sopar upp efter män och det är inte heller konstigt utan tvärtom vanligt och något vi ibland sitter i grupp och skrockar över, men hur ofta är det nån som säger ”vänta, vad är det vi håller på med?” Eller ja ibland gör ju kvinnor det. De pratar om det men sen…. ingenting. Ingen förändring. Nåt powersnack om att säga upp sig som projektledare höhöhö då ska han få se, men det händer ju inte. Det går inte ens för då kommer ju kanske barn eller andra i kläm.

Vi finner oss. Vi märker det inte ens. Det beror som sagt inte på att vi är dumma men det beror på att förtryck är en process som går ut på att först bryta ner allt motstånd, sen få den förtryckta att tro att hen har ett fritt val och att hen har valt detta för att detta är bra och fint fast det egentligen bara är nedbrytande.

Även relationer som till synes verkar ”bra” och med ”snälla killar” kan innehålla exempelvis gaslighting, känslomässig otillgänglighet eller sexkrav. Det ser vi ju på de samtal vi haft den senaste veckan om sexlust och sex i relationer där flera hundra kvinnor, här i min blogg och på instagram, i andras bloggar och andras instagram, på twitter och andra sociala medier bara släpper på slöjan och berättar om sexkrav och press från sina ”snälla” och ”omtänksamma” män som ”egentligen är fina” men som ”inte förstår”.

Jag tänker på alla unga tjejer med killkompisar som girlfriendzonar dem, beter sig sexistisk, skämtar på andra kvinnors bekostnad och på hur tjejerna lärt sig att detta är kul och ok och bara på skoj (fast det kanske skaver under skinnet ändå, även om de inte kan sätta fingret på det)

Det är så många kvinnor som lär sig att prioritera relationer med män som bryter ner dem istället för att fokusera på uppbyggande vänskap med kvinnor. Men vi finner oss i det. Vi ifrågasätter det inte och om vi gör det så möter vi sånt otroligt motstånd; Vafalls, står du här och säger att kvinnor kanske skulle må bättre utan män? Ja det gör jag. Inte alla men många. Och det är värt att undersöka.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Vafalls, står du här och säger att kvinnor kanske skulle må bättre utan män? Ja det gör jag.”

Om det bara kunde få vara ett realistiskt mål att slippa detta patriarkat och istället ha… ingenting. Finns inga maktspel, vare sig mellan kön eller klass.
Istället känns det bara som en orealistisk dröm. Jag skyller gladeligen på männen.

Tycker du har så himla rätt i allt du säger. Har du eller någon annan tips på hur en kan bemöta ”inte alla män”-argumentet? Hade diskussion med en nära vän (tjej) nyligen som kallar sig feminist men tycker det är onödigt att vara så hatisk mot män, typ. Försökte förklara att man menar män som grupp och att i stort sätt alla män bidrar till dessa strukturer mer eller mindre, även om en själv kanske inte ens tänker på det mesta av det. Har ni fler exempel på sådant, typ vardagssexism, än det som tas upp i inlägget?

Jag kan inte riktigt ge nåt enkelt svar och tror ej du kan det heller om du inte har tid och energi. grejen är det att man föst måste förstå hur förtryck ser ut, hur det upprätthålls och hur män förtrycker subtilt. Lite så som du redan försökt förklara. Sen får man ju prata om hur hat kan se ut och skillnaden mellan att hata upp och hata ner och varför kvinnor måste få ha rätt till sina känslor utan att skammas.

Inget fan av ”inte alla män” i vanliga fall men tycker att det är passande här. Du skriver ju konkreta problem som finns i en del relationer och bekantskapskretsar. Lösningen är väl då rimligtvis att undvika relaitoner och bekantskap där det förekommer? Samt att motverka att det förekomer. Så fungerar ju det annars, finns ju t.ex. väldigt många rasister i skåne men jag skulle inte vilja inleda en relation med en rasist men att säga att jag inte skulle vilja ha bekanta och ha relationer med personer från skåne eftersom många skåningar är rasister är en annnan sak.

LD tar ju upp exempel, men inte en fullständig lista på problem som kan finnas i relationen kvinna-man. Jag tror inte det är möjligt att ”välja” en hetereorelation som är helt fri från patriarkala uttryck, det är inte praktiskt möjligt att skapa den postpatriarkala relationen i det patriarkala samhället, vi är alla präglade av det.
En nackdel med att lyfta fram väldigt tydliga exempel på förtryck och sexism är att många män då känner att problemet inte finns hos dem. Några konkreta exempel på vanliga beteenden män i relationer har att utnyttja sin överordnade position är tex att ta sig tolkningsföreträde (tex prata om kvinnans kritik som gnäll eller hennes känslor som överdrivna, tycka sig veta bättre om saker som hon egentligen har mer kunskap om), strunta i ”osynliga” arbetsuppgifter i relationen (planering, känslomässigt arbete osv) och hålla inne med saker kvinnan behöver (bekräftelse eller helt vanlig information om vad man planerar och tänker). Alla heteromän jag någonsin träffat ägnar sig åt någon av de sakerna i större eller mindre grad i sina relationer.

Du har rätt. Jag bara ”vet” att jag aldrig kommer gifta mig igen. Inte heller kommer jag nånsin vilja bo med en man igen. Det är otänkbart. Jag har varit skild i fem år, och jag har inte blivit kär mer. Det känns som om jag aldrig kommer bli det igen heller.

Jag har hela uppväxten haft en nära tjejkompis åt gången och resten killkompisar. 95% eller mer har varit män i min bekantskapskrets och det är av olika anledningar. Jag dras inte medvetet till just män, utan det har bara blivit så. Men det är på senare tid som jag verkligen har märkt hur män i grupp beter sig. På en ”korvfest” (där jag var ensam tjej) för några år sen, satt grabbarna och snackade om att de skulle ut och leta efter en full brud som de kunde ”dubbelmacka”. Sen asgarvade de och high five:ade. Jag tog jävligt illa vid mig och tyckte inte alls att det var kul.
En annan gruppering av män satt och skämtade mycket om kvinnoroller. Typ att kvinnor ska hålla sig i köket, att man inte skulle ta kvinnor på allvar och att de duger till att knulla, typ. Visst, det var skämtsamt men jag tycker inte det är så kul… Min humor är ganska gränslös och elak, men jag skämtar inte om funktionshindrade, rasifierade, fattiga osv. Jag tycker inte sexistiska skämt är så roliga heller.
Nu har jag ju som sagt inte beblandat mig så jättemycket med tjejer och tjejgäng. Men på de arbetsplatser/fester/skolor där jag träffat tjejer har de aldrig pratat så där. De kan skämta med och om varandra, till varandra, men det handlar sällan om sexistiska/rasistiska saker.

Det som är så sjukt obehagligt med att vara ”en av grabbarna”(vilket du ju aldrig någonsin kan bli hur mycket ”skön tjej” du än är) är att då kommer det fram i ljuset hur män i grupp pratar och tycker om kvinnor.Att vara den ”sköna tjejen” och umgås mycket med män som ensam tjej har fått mig att bli EXTREMT misstänksam/paranoid mot män. Jag har ju hört i flera årtionden hur dessa ”snälla killar” pratar om kvinnor, och det gör mig spyfärdig!!!!

Jag är en heterosexuell kvinna som, trots ett rätt högt sex-intresse, har valt att leva i celibat eftersom jag helt enkelt inte vill ha en man. Om vi nån gång blir jämställda på riktigt, så kanske jag ändrar mig. Men som det är nu anser jag helt enkelt inte att män är värt besväret.

Jag har definitivt kommit till en insikt i livet (tack vare feminismen!) att jag inte vill gifta mig eller skaffa barn med en man. Det har jag aldrig velat, men har väl tänkt att det nog kommer hända iallafall för det är ju så saker och ting ”är”.
Men fy fan vad trött jag är på män och att ha relationer med dem, och det har alltid känns jobbigt att tänka på att man måste välja en som man sedan ska tillbringa resten av livet med och dessutom skaffa barn med. Hur stor är chansen att man hittar en man som man kan göra det med liksom?? Varje gång jag har varit i ett förhållande har det inte känts bra, och jag har tröttnat. ”Hur ska jag då kunna klara äktenskap och barn?!?” har jag då tänkt tidigare.
Feminismen har hjälp mig att inse att jag faktiskt inte behöver leva i ett förhållande med en man, eller skaffa barn. Vilken lättnad! Jag kommer nog leva som singel resten av mitt liv, och det har jag ingenting emot! Att leva helt och hållet i celibat är inte riktigt min grej, helst har jag en eller flera kk som man kan träffa när man känner för det. 🙂

Att som tjej leva i ett heteroförhållande låter bara tröttsamt och jobbigt efter att läsa alla dessa historier. Är väl ett form av beroende av mannen fortfarande, om jag som kvinna inte gör arbetet i relationen skulle väl mannen bara hitta en annan kvinna som ställer upp på att göra det.
Tänk om vi alla kvinnor i hela världen eller åtminstone Sverige bara slutade ha relationer med män öht, undra hur männen skulle reagera då!!!

Det är jobbigt så fort man tycker olika, inte annars. För då ska de visa sin makt med mörkare röster osv osv.
Alltså, det ska vara på mannens villkor annars jäklar.
Ofta ska de gärna bånka i något, eller markera att de gärna mååååste få utlopp för sin agressivitet genom att knyta nävar osv.
De kan vara bra männiksor, vänner pappor osv. Men de kan inte hantera sina känslor som normala människor, mycket knepigt.
Aplöjligt.

bara den här grejen att statistiken pekar på att kvinnor blir lyckligare av skilsmässor säger ju en hel del. så egentligen borde vi uppmuntra att kvinnor inte har relationer med män överhuvudtaget för ett bättre välmående. ett bättre liv helt enkelt!!

och dessutom: med tanke på all jävla skit män utsätter kvinnor för hela tiden verkar det ju inte direkt som att män gillar kvinnor heller…så jag fattar inte vad män gnäller om. om vi bara låter bli varandra så blir det ju win win! 🙂

Jag älskar dessa inlägg. Har själv flera killkompisar men ingen står mig så nära som mina tjejkompisar! Killarna är helt enkelt inte lika bra på att vara förtrolig på så vis som tjejer kan vara med varandra.

Blir jag singel ska jag ALDRIG bo tillsammans med en man igen, aldrig!
En relation kan jag ha, men aldrig låta en man dela min borg, mon ekonomi. Det ska inte vara någon man som påverkar mina beslut.
Min nuvarande man tror att respekt är att brösta upp sig och visa sig hotfull, yea right.
Karlar är patetiska faktiskt som håller på så.
Han har måååånga bra kvaliteér, många som jag gärna hade önskat att jag hade. Han är super på många sätt, men ändå har jag insett att ett delat hushåll aldrig är bra i det långa loppet för någon.
Särbo, det är grejen, så kan man säga tack o hej leverpastej om det behövs.
Kan bli så arg på min mamma som lät mig bli sambo redan som sjuttonåring med en 24 årig MAN.
Det fattar man ju liksom, vem som blir den dominanta kraften i det förhållandet.
Han visste ju så mycket mer, hade så mkt mer erfarenhet.bla bla bla.
Jag hade jättemånga bra ideér tills han tyckte olika i något, då jävlar ser ni.
Nej, många män kan inte argumentera när de blir arga, deras grottmänniskofasoner kickar in. Kalla det hormoner eller vad som helst. Testa, ni får se. De går inte, de blir galna om de känner sig tillräckligt pressade.

Jag har för mig att det finns statistik/annan forskning som visar att män mycket snabbare än kvinnor skaffar ny partner efter en separation. Man kan ju lätt se det som ett tecken på vem som har mest att vinna av en parrelation.

Men hjälp! Vad är det för män ni träffar?! Jag känner verkligen inte igen mig. Blir ju mörkrädd av att läsa kommentarerna här. Om det innebär att en måste hata män för att bli feminist vill jag inte vara med i den klubben lägre.

Sara, jag skulle inte heller ha känt igen mig för några år sen. Nu gör jag det. Och då lever jag fortfarande med samma man och han har om något blivit bättre med åren. Han är dessutom en ”bra kille”. Det var nog just därför jag kunde ljuga så länge för mig själv och intala mig att det absolut inte fanns nåt förtryck i mitt förhållande.
Idag är det flera år sen vi båda började närma oss feminismen och den senaste tiden har han själv tagit upp flera av sina problematiska beteenden till diskussion och han försöker ändra på dem. Det är DET som gör att jag stannar – att han vill sluta förtrycka och är redo att både erkänna att han gör/har gjort det samt att han faktiskt anstränger sig en smula för att sluta. Inte att jag inbillar mig att han någonsin kommer att lyckas helt.
Jag behöver inte låtsas (varken för mig själv eller andra) att han är perfekt. Men jag behöver inte heller acceptera att han inte är perfekt och inte förvänta mig förbättringar.

Jag tänker att man inte ska förminska andras upplevelser. Man ska heller inte applicera sina egna erfarenheter på något slags ”många kvinnor” eller hinta om att det har ngn slags generell bärighet(jag tycker inte ursprungsinlägget generaliserar rakt över. men flera kommentarer gör det). Det är ju lite som man frågar får man svar. det är också väldigt många kvinnor som inte delar den här erfarenheten av män. eller hushållsarbete. eller sex.(jag ställde t ex frågan om sex för husfridens skull i ett annat forum och fick helt andra svar, där var de flesta manliga och kvinnliga kommentatorer inne på att graden av lust var oberoende av kön, det är bara att det inte är socialt accepterat att män inte är kåta hela tiden). Det är inte heller enbart en fråga om kön utan det handlar om klass, ekonomisk status, etnicitet – intersektionalitet.
Att separerar könen ser jag som oerhört kontraproduktivt. Slutna rum för kvinnor och män har vi ju haft i århundraden tidigare. Och i vissa kulturer idag. det har ju..ähum….friat oss från könsrollerna oerhört *ironi*
feminismen är en mångfacetterad rörelse och det är bra. jag kommer dock aldrig ställa mig bakom den här varianten eller söka lära den till mina döttrar . däremot söker jag lära om jämställdhet och genus, till allt från dela lika på hushållslarbete, till allas rätt till sin egen kropp. framför allt genom att själv leva så

Jag ligger i skilsmässa. Med säkerhet vet jag att jag aldrig kommer bo ihop med en man igen. Nästan lika säker är jag på att jag aldrig kommer ha en monogam kärleksrelation med en man igen. Just nu känner jag inte heller något behov av att någonsin har en sexuell relation med en man igen. Ever.

En sak jag vill förstå är hur tankarna går hos de som inte vill uttrycka sitt hat mot män? Är det det svartvita tänket att om en hatar män så förkastar en alla egenskaper hos män? För att få del av det goda måste en tyst samtycka till det onda? Oförmåga att förhålla sig till den kognitiva dissonansen där en ser att män gör en hel del behagliga saker mot en samtidigt som en ser att män gör en hel del obehagliga saker mot en?
Ja, hat är destruktivt. Det finns saker som behöver destrueras t.ex. förtryckande maktstrukturer. En kraftig smäll mot hela tankebygget. Män kommer inte att förstöras av hatet, de kommer att gagnas av det när kvinnokampen är vunnen, jämställdhet är uppnådd och det inte längre finns någon anledning till fiendskap mellan könen. Så länge det finns anledning kommer dock hatet att brinna, vare sig en tar ut det medvetet mot män eller omedvetet mot sig själv och andra kvinnor.

”Ja, hat är destruktivt. Det finns saker som behöver destrueras t.ex. förtryckande maktstrukturer. En kraftig smäll mot hela tankebygget.”
*applåderar*
Detta alltså! <3

Hej Lady Dahmer. Om du vill så kan du få lite insiderinfo från en tjej som jobbar som flygtekniker i den så kallade offentliga sektorn. Det är dags för mig att börja dra alla män över en kant känns det som, de har fått tillräckligt många chanser från mig under tillräckligt många fester, och under tillräckligt många fyllor.
Jag är så arg. Kan ni förstå ironin när jag under en fest nitade en kille i magen för att HAN började dra mig i håret, sådär skönt och nära skalpen, för att jag inte ville dricka? Han ville tvinga mig till att supa och då tog han tag i min hårbotten och började dra mig till det härliga whiskeyglaset.
Min reaktion var självklart att försvara mig så jag började slå på honom överallt jag kunde, sen puttade jag in honom i en vägg och gick till min lägenhet (vi är under utbildning för tillfället). Självfallet börjar nu ett evigt ringande och smsande och knackande på min dörr. Jag sitter och kollar på Orange is the new Black och drömmer mig bort till ett lesbiskt liv i ett kvinnofängelse och ignorerar knackningarna.
Först är smsen skämtsamma ”mi scousi”, sen blir det ”förlåt, på riktigt”, och sen ”vi skojade ju bara”.
Nåväl. Morgonen efter står han utanför min dörr när jag ska till skolan och pratar om hur sjuuuukt dåligt samvete han har och att han är dålig på att dricka och vill att allt ska vara bra.
Dum som jag är så säger jag att jag inte kommer glömma vad han gjort, men om han håller sig på sin sida så håller jag mig på min.
I skolan är allt ”dåligt samvete” som bortblåst och han är coola killen igen.
Detta var bara en av många historier, tack för mig.

Sjukt bra inlägg!
Jag brukar fantisera om att bo i ett kvinnokollektiv ute på landet. Med barn och hästar. Jag och mina fantastiska kvinnliga vänner, våra (framtida) barn och total frånvaro av män.
En sådan tillvaro skulle vara så himla rätt.
Livet ser ju givetvis annorlunda ut och jag vill inte lämna min pojkvän. Vi har en relativt (ja allt är väl relativt) bra och kärleksfull relation. Vi förstår varandra ganska bra och han har många fina kvalitéer som andra män inte har. Vi trivs ihop och kommer nog leva länge tillsammans (nej jag har ingen romantisk bild av kärleksrelationer)
Men helt krasst, helt ärligt. Jag skulle ha ett bättre liv helt utan män. Definitivt.
Nån gång i framtiden kanske…..

Men det är väl just detta – att vi klarar oss så bra utan män – som gör dem så osäkra. Så osäkra och rädda att bli lämnade så de känner sig tvugna att förtrycka. Hota och skrämma kvinnor till lydnad.

”Jag tänker på alla unga tjejer med killkompisar som girlfriendzonar dem, beter sig sexistisk, skämtar på andra kvinnors bekostnad och på hur tjejerna lärt sig att detta är kul och ok och bara på skoj (fast det kanske skaver under skinnet ändå, även om de inte kan sätta fingret på det)”
Det här kan jag INTE känna igen mig själv i, trots att jag haft många killkompisar som ung tjej. Jag ”lärde” mig aldrig att det var kul eller ok eller skoj skämt.
Inte heller skulle jag någonsin vilja ha en relation med någon snubbe som ville bli curlad. För det skulle vara för sexuellt avtändande och deprimerande för mig och jag skulle inse att det var det! Så jag skulle säga som det var att jag inte kunde känna att han var särskilt manlig, utan att han var mer som ett bortskämt barn. Sen skulle jag dra från det gamla bortskämda barnet. För det var inte vad jag behövde för att kunna Leva
Och mina kvinnliga vänner har för övrigt inte direkt varit stöttande när jag gjort slut med nån pojkvän. Tvärtom! Min närmsta tjejkompis skällde ut mig när vi satt på en full buss för att jag hade gjort slut med en kille. Hon ansåg sig själv vara feminist, men tog ändå killens parti, trots att hon inte hade umgåtts med honom mer än en kväll i en större grupp och trots att hon hade umgåtts med mig flera ggr/vecka under flera års tid! Det första hon alltid frågade mig om när vi sågs -under ett helt års tid – var om jag hört ifrån den killen igen! Inte någon fråga om hur jag mådde. Hon var en riktigt romantiskt sinnad tjej, som trodde att bara ett par anstränger sig med romantiken så kan och borde de hålla ihop!
Jag tycker dock det är viktigt att nämna att det kanske inte beror på att mannen är sämre än kvinnan av naturen att vissa kvinnor upplever sig friare och gladare utan män i sina Liv. Det beror nog allt som oftast på instängande och deprimerande kulturella könsroller!

Oj vad jag känner igen mig i det där, jag hade killkompisar under gymnasiet (mellan 16-18 års ålder) och fick vara med i deras ”killsnack” vilket var lite coolt – att som tjej få vara en i gänget liksom, och killarna var ju mer avslappnade och snackade inte skit sådär som tjejer gjorde – och jargongen var liksom höhöhö knulla brudar, höhöhö spela skjutspel och höhöhö festa och supa. Och det var precis så, det där med att knulla brudar; det skavde men man vågade heller inte säga något negativt om det för då var man ”så jävla torr och tråkig och pryd” och det ville man ju inte vara. Man ville ju vara den coola snygga tjejen som alla killar pratade om att de ville knulla, men ändå så svår så att man inte blev kallad slampa bakom ryggen. Eller så var det för mig i alla fall. Det är helt sjukt att tänka tillbaka på nu.

LD! Vad lägger du in i begreppet ”känslomässigt ansvar”?
För nåt jag tycker mig se är att det är vanligare att kvinnor är missnöjda med relationen (i alla fall luftar det) medan män verkar vara mer nöjda.
Det kan mycket väl vara helt subjektiva iakttagelser. 🙂

”Vi finner oss. Vi märker det inte ens. Det beror som sagt inte på att vi är dumma men det beror på att förtryck är en process som går ut på att först bryta ner allt motstånd, sen få den förtryckta att tro att hen har ett fritt val och att hen har valt detta för att detta är bra och fint fast det egentligen bara är nedbrytande.”
Exakt min relation just nu. Mitt nuvarande ex, nyligen pojkvän, som jag inte kan sluta träffa pga just detta har fått mig att totalt liksom bortvända min feministiska analys, för att jag liksom så gärna VILL passa in för att bli BELÖNAD i det patriarkala jävla skitsamhället på vilket han grundar sina åsikter – och då jag självklart vill bli bekräftad av honom har jag anpassat mig utav bara helvete – vilket också gjort att jag anpassat mig efter patriarkatets belöningssystem, igen.
Från början: varje gång jag påpekade ett sexistiskt skämt ville han ”ta diskussionen”. Det blev såklart jävligt nedbrytande eftersom det var (frånvaron av) mina privilegier de rörde. Han tyckte det var ”roligt” att diskutera; jag pallade inte fortsätta. Slutade med att jag slutade säga till. Började hålla med. Allt för att få patriarkal bekräftelse, hamna i det där bekväma plusläget man kommer in i när man håller med, passar in, fogar sig, är söt och snäll och tyst. Kvinnlig. Bra. Tar lite plats. Bryter ner.
Sedan har jag ju ett fritt val. Jag KAN ju VÄLJA att ta diskussionen eller inte (bara att jag mår skit om jag gör det). Sedan har jag ju valt det för att det är så himla fint och bra. Ja, för att jag 1) blivit nedbruten och i och med detta fogat mig till patriarkatets bekvämlighet där man inte inser att man aldrig kommer räcka utan fortsätter kämpa ihjäl sig för att ha rätt kropp face beteende åsikter kroppsbehåring sex appeal och således får åtminstone mer manlig bekräftelse än utan det och 2) känner att jag ändå haaaar valt det där (simply för att jag efter att ha börjat nedvärdera mig själv till att bli beroende av bekräftelse inte längre har så mkt val – eller jag KAN ju välja att inte stanna men då får jag ju tillbaka känslan av att värdelös).
Jag ska läsa igenom hela din blogg nu och försöka få tillbaka min självbild grundad på mig själv och inte på någon jävla snubbuppfattning. Inte på orimliga krav skapade av snubbar i slipsar för deras äckliga behov av makt.
Min totala likgiltighet inför mäns åsikter ska tillbaka.
Tack för din blogg. Skit i dreven. Uppenbarligen finns det ju folk som inte ser patriarkala strukturer och reaktioner på dessa för vad de är – men sedan var det ju inte så många som diggade tanken på att jorden inte var platt när den teorin kom heller. Kram!!!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *