Kategorier
feminism & genus

Mäns ointresse för familj och barn

Elaine Eksvärd skriver om mammor som hackar på andra mammor, Cissi Wallin skriver om kvinnor med kontrollbehov och jag tänker lite på att dessa två sorter bottnar i en gemensam faktor: Mäns ointresse för familj och barn. 

Elaine skriver:

Men det lägsta av allt är ni giftiga mammor – för det är aldrig pappor – som sysselsätter er med att ge redan kämpande mammor som gör sitt bästa en massa skit och giftpilar.

”Det är aldrig pappor” skriver hon. Och nej det är det ju inte. Men det beror inte på att kvinnor är mer kritiska och elaka och att män är så himla fina och accepterande (Vi som är offentliga vet ju att det är tvärtom, det är männen som skickar dödshot, sexuella kränkningar och hat).

Nej, det beror ju på att män inte är lika engagerade i frågor kring barn, föräldraskap och familjen. Det är kvinnorna, mammorna, som tänker, analyserar, diskuterar, debatterar dessa frågor till dödsdagar. Det är kvinnorna, mammorna, som nöter, vänder och vrider. Medan männen sitter med gapande små fågelmunnar och väntar på att vi ska kräkas ner en färdig analys och metod och lösning i deras små halsar.

Så därför är det vi som bråkar med varandra. För att för oss är det blodigt allvar, föräldraskapet och barnen, männen bryr sig liksom inte. Och det är därför vi får kontrollbehov. Om vi inte fixar det så blir det inte gjort och blir det gjort så är det ihopslaffsat och slarvigt. Om män tog mer ansvar för våra gemensamma liv så KANSKE inte vi skulle bli galna? Då kanske vi inte skulle bråka med varandra?

Och då kanske vi skulle slippa få skuld och ansvar för att vi blivit galna och bråkiga när det egentligen är fanskapen vi lever med som driver oss dit.

 målgrupp morsor

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Mäns ointresse för familj och barn”

Word för i helvete!! Jag är ett levande bevis på att din tes stämmer. Lever med en man som gör det mesta hemma och kontrollbehovet/gnälligheten hos mig är som bortblåst. Precis detta pratade jag och en vän om nyligen, alla dessa j*vla män som med sin lathet och totala oförmåga att ta ansvar för hem och familj GÖR oss kvinnor till gnälliga, tjatiga as som aldrig vill ligga. Haha, ja! Vem fan vill ligga med en stor bebis som sitter och pillar navel och gärna ”hjälper till” hemma bara han får exakta order på vad som ska göras. Gud så upphetsande… Tror att världen kryllar av utbrända arbetsledare som desperat kämpar med fasaden ”kåt/glad/avspänd/charmig/rolig/cool kvinna som alltid ställer upp för familjen, gärna ser att mannen tar en öl med grabbarna och samtidigt själv bevakar sina intressen, inte bara är mamma utan en alldeles egen person med ett eget ego som ska ha sitt”…. Typ! Hur får man ens ihop den ekvationen? Inte konstigt att många mår skit.

Håller delvis med. Tycker dock att man bör ta kontroll över impulsen att uttrycka sig i tid och otid om andras föräldraskap. Det är ju inte så att det finns ett direkt fasit över hur man är en bra mamma till sitt barn. Jag vill tro på att man är sitt barns bästa förälder. Sen borde pappor absolut ta mer ansvar, jag har lärt mig att jag måste ”ge” min man mer ansvar för att jag inte ska ta på mig allt. Det kan tyckas fel att man ska behöva det, men slutresultatet blev ändå som jag ville ha det…

Ja.
Det är deras ointresse eller bekvämlighet som bränner ut oss. En dag tröttnar vi på att vara den kontrollerande gnälliga gnatiga (osv). Antingen brakar vi in i väggen eller så stoppar vi i tid. Se för fasen till att låta bli att påminna om hans del – och låt bli att göra den delen själv. Försök stå ut i röran. Tvätta dina kläder och hälften av barnens. Diska din egen kopp. Hälften av resten. Damsug halva hallen. Glöm hans födelsedag och framförallt hans mammas. Inte ditt jobb.
Som pappor belönas för att göra vad mammor förväntas göra. Både i hemmet och i kontakt med skola, dagis, samhälle.
Det är dags att fler mammor blir lite mer egocentrerade.

Har en kompis som faktiskt gjorde ungefär det du skrev och det slutade med skilsmässa och mamman har aldrig varit så nöjd med livet som efter skilsmässan. Nu behövde hon inte reta sig på hans slapphet. Nu kör hon sitt eget race.

Har aldrig kommenterat hos dig men läser din blogg flitigt! Men nu måste jag bara säga ja!! Stort ja på detta!! Håller SÅ med! PS. Du var fantastisk hos Malou, älskar din röst och pondus/kunskap!

Men JA! Fixar inte alla kvinnor som hävdar att kvinnor är värre pga onda, när allt handlar om att det är snubbarna som inte engagerar sig och bara därför inte har en åsikt.

Men alltså, varför tillåter ni det pågå? Varför låter ni andra behandla er så (oavsett vem det är som partner, kompisar, mamma, arbetskamrater m.m) Kanske lätt för mig att säga då inte alla har möjlighet eller kraft att bita ifrån men faktum är att om ni inte står upp för er själva så kommer någon stå på er! Om ni vill bli respekterade så måste ni respektera er själva först. Låter som en klyscha men det är sant. På riktigt. Låt inte andra behandla er som skit!

Folk som undrar hur det ser ut när man väljer i att skita i att städa lika mkt kan komma förbi mitt hem och beskåda röran. Ta inte med småbarn, iaf inte om ni inte vill hålla dem i famnen hela tiden. (Obs, det bor inga barn i hushållet, så ni behöver inte ringa soc).

Jag har läst ordväxlingen här ovan och tycker att Linny har en poäng faktiskt. Inte för att det är lättvindigt men för att det är så tärande att ha ett ”tredje barn” om man har två barn egentligen. Bättre då att rodda sina två barn och sitt hushåll på egen hand. Dessutom är det inte ovanligt att kvinnan kommer till den punkt att hon inte längre förmår älska en man som inte finns där och tar sitt ansvar. Jag har själv inte varit i den sitsen men har flera vänner som vittnar om just det. Var finns respekten och omtanken om sin kvinna när han struntar i hur hon sliter? Är det verkligen en man att älska?

Tack Ozzy! Precis så! Om mannen beter sig så respektlöst mot kvinnan så kan han ju inte älska och respektera henne. Varför ska då kvinnan stanna hos denne man? För Barnens skull? För att bekämpa det s.k patriarkatet? För att bevisa någon slags poäng? Yey! Way to go liksom! Det är ju självplågeri.

Grejen är väl att hela samhället och våra egna idéer om hur saker ska vara går ut på att det inte är män som är intresserade av hushåll och barn i en heterovärld. Sånt är inte så lätt att tvätta ur halv sex på kvällen en snöslaskig torsdag i januari med två hungriga förskolebarn och en tjurig lågstadieunge när mjölken man skulle haft till pannkakor är slut, mjölet utspelet och själv känner man att influensan är på väg. Och pappan ringer från jobbet och säger att han ska ”ut me polarna ”. (Fiktiv situation och tillskruvad men ni fattar nog) Vad göra? Få ett utbrott och kräva att han kom hem? Eller kvittra ”javisst gullet” och sen ringa advokat för tips om skilsmässa och enskild vårdnad? Samma resultat för kvinnan. Det går alltid att skylla på henne och säga att hon gjorde fel och det är vad vi måste sluta med. Vad skulle hon göra?

Var så lyckligt lottad med mitt ex. Han städade, lagade mat, rensade avlopp etc. Jag var inte lat, men han gjorde för det mesta mer än mig. Vi städade tillsammans, vi hade trevligt… Tyvärr tog det slut….

Din analys är problematisk. Under kapitalismen indelas arbete i produktivt arbete (vanligt löneslaveri) och reproduktivt arbete (vad som traditionellt varit kvinnors och barns oavlönade arbete inom kärnfamiljens ramar). I den kapitalistiska, individualistiska produktionsordningen tilldelas människor exklusiva identiteter i flera lager som svarar mot deras specifika (alienerade och starkt kringskurna) roll som arbetare, ex. könsidentitet, yrkesidentitet, etnicitet osv.
Din lösning på den kvarlevande dikotomin mellan produktivt och reproduktivt arbete är alltså att de av oss som tvingats in i den stympande kategori av människor som traditionellt utnyttjats för produktionen av mervärde för kapitalets räkning, helt enkelt som individer ska välja att också inlemmas i den reproduktiva sfären.
Förutom att inlägget därigenom rent diskursivt återskapar den individualistiska grunden för kapitalismens fundamentala arbetsdelning (ansvaret för problematiken läggs på enskilda individer, låsta vid sina roller) så missar lösningsförslaget tyvärr det faktum att produktionsordningen och dess propagandasystem hela tiden återskapar den här fundamentala arbetsdelningen, som i sin tur förstärker könsrollerna, heterosexismen och den binära könsidentiteten.
Problemet i korthet är att du beskyller enskilda människor (i egenskap av borgerlighetens fritt väljande subjekt) för ett problem som direkt härstammar från det totalitära systemets återskapande av sina existensbetingelser. Vi kan liksom inte bekämpa systemets reproduktion av arbetsdelningen, heterosexismen eller det alienerade subjektet genom att peka finger och kräva av våra kamrater att de i större utsträckning inordnar sig i en annan produktionssfär än den de för närvarande är mer eller mindre fastkedjade vid. Vår kritik av systemet måste vara radikal – först när vi upprättar produktionsförhållanden som inte med all sin kraft återskapar alienationen, exploateringen och könsmaktsordningen kan vi komma tillrätta med e.g. att män ”väljer” att vara ointresserade av familj och barn.

Det är, tyvärr, det som beskrivs ovan som gjort att jag valt bort barn. Pallar inte dubbelarbete helt enkelt. För även om en hittar en man som är med på jämställdhetståget, så är ju resten av samhället kvar i stenåldern. Ta bvc, skola, kalas, släktsammankomster osv. där är det fortfarande mamma som är den som adresseras och förväntas ta huvudansvaret för barnen och familjens allmänna välmående. Orkar ej. Har nog med att bygga en rimlig karriär och en god relation med min partner.

Intressant diskussion, många intressanta tankar och oerhört viktigt ämne! Jag arbetar i skolan, lågstadiet just nu, o upplever ju dagligen ojämställdheten i klassrummet o på raster. Hur killar, redan i tidig ålder, har en bild av att killar är mer värda än tjejer, att de får synas o höras mer, att deras åsikter är viktigast, att tjejer kan man ”köra” med, tjejer behöver inte tas på allvar liksom. Riktigt skrämmande emellanåt…
Jag är själv ensamstående med mina två tjejer, o vi har ett väldigt bra liv nu! 10 år har gått sen separationen, o jag känner fortfarande INTE att jag vill dela mitt liv med någon annan.. MEN då har det varit missbruk, hot o otrevligheter inblandat, då tjejernas pappa hamnade i ett grovt spel-drog-alkoholmissbruk. Min yngsta var 6 månader o min äldsta 2 år när vi separerade, men egentligen var jag ensamstående redan när äldsta var nyfödd, så jag vet inget annat! För mig blev det bara STOR frihet o MYCKET enklare leva själv med tjejerna, iaf efter ett par år när hoten o ovissheten började upphöra. Men som sagt, då var det missbruk inblandat, så det går inte att jämföra! Jag hade aldrig förlåtit mig själv om jag låtit tjejerna växa upp med sin pappas missbruk, som han inte ” ville” ta ansvar för. 10 år har gått o tyvärr finns han fortfarande bara med som en skugga för tjejerna.

Jag blir så illa berörd av diskussionen ovanför. Det är alltid samma personer som liksom ”gaddar ihop” sig i de här frågorna, dvs de som har osympatiska åsikter om det mesta. Och det är inte bara det att de stöttar varandra, de sitter ofta och skrattar dessutom. Det är väldigt mycket hahaha och smajlisar och andra helt opassande känsloyttringar. Det är de som aldrig ser problem som samhällsrelaterade beroende på politiska beslut, ekonomiska intressen och djupt rotade föreställningar i folksjälen, det vi kallar för strukturer och som bara de i toppen av näringskedjan tjänar på. De ser alla problem som sprungna ur individens personliga flaws. Jobbar individen lite hårdare bara kommer allting lösa sig. Det tyder på ett fruktansvärt människoförakt rentut sagt. Det förutsätter ju att människor inte redan jobbar hårt. Att de är lata och lite dumma i huvet.
Det är därför de uppträder så överlägset. För även om de aldrig skulle erkänna det (kanske för att de inte är medvetna om det) så tycker de sig vara förmer än de som är missnöjda. De undervisar och läxar upp och kommer med oombedda råd, som om ingen mer än de tänkt på de här ”goda råden” tidigare. Det faller dem aldrig in att andra inte bara tänkt på dem utan försökt genomföra dem men att det inte fungerade.
”Det är bara och göra si och så!” säger individualisten.
”Fast jag har redan gjort det och det fungerade inte” säger människorna den riktar sig till.
”Jaha, ja det är ju ditt problem om du inte vill ha det bättre” säger individualisten. ”Väljer du dåligt så får du väl ha det dåligt då.”
Det är så oempatisk, distanserat, avhumaniserat och fördömande att jag får ont i magen. Hur de här människorna kan ha några vänner öht is beyond me. Inte ens de själva tycker om att bli uppläxade, behandlade som mindre vetande och fördömda. Jag har en tendens att svara dem som de tilltalar andra och de blir alltid arga, tycker att man är sjukt otrevlig, inte respekterar dem och försöker sätta sig på dem. De begriper aldrig att de ser sitt eget beteende i en spegel.

WDF: det är betryggande och hoppingivande att läsa dig, dina tankar, och att du orkar finnas här i kommentarsfältet när de förutsägbara, osympatiska, empatistörda, onyanserade, fördömande, fördummande människoovännerna härjar – tack!

Lisa MondoCane, kan inte svara direkt under ditt inlägg, men den ena diskussionen behöver inte utesluta den andra. Man kan jobba på flera håll samtidigt. Men att man som individ inte ska behöva ta ett eget ansvar för hur man lever utan bara hänvisa till strukturer i samhället funkar inte för mig. Var och ens måste försöka leva sitt liv så bra som möjligt. Om det då innebär en separation så då är det så. Vi har ett liv och varför kasta bort det på en människa som inte förtjänar det?

In kommer WDF i diskussionen och kör på likt en ångvält i vanlig ordning på just mig. Jag drar mig därför ur för jag klarar inte av den tonen där jag även blir anklagad för att skratta åt andra osv. Jag diskuterar gärna men inte på en sådan hatisk nivå. Tack för mig!

Fast nu får du lägga av. Jag har inte anklagat dig för att skratta åt någon. Jag bad dig sluta med de opassande känsloyttringarna. Men herregud, fortsätt skratta om du själv tycker att det passar sig i den här diskussionen. Eller berätta varför du skrattar, det kan ju vara så att du ser något komiskt i det här som inte vi andra gör. Och vadå kör på likt en ångvält? Jag skrev två korta kommentarer till dig varav den ena var ett helt sakligt svar på det dina egna ganska spydiga kommentarer till Lisa. Och hatisk nivå? Det är du som kommer med mängder av personpåhopp här, bla att jag anonymt ger mig på folk för att må bättre. Och det ska komma från en som själv är anonym och dessutom både otrevlig, fördömande, spydig och skuldbelägger kvinnor för att de ”valt fel” i det ”sk patriarkatet”?

För att kommentera det som inlägget handlar om: Känner igen det här så jäkla mycket! Nu lever jag som tur är med en medveten man som tar sitt ansvar i hemmet. Han tog större delen av föräldraledigheten och har en jättefin relation med vårt barn. Men. Det är fortfarande jag som läser böcker, bloggar, artiklar om föräldraskap och är med i olika grupper på facebook som avhandlar föräldraskap ur olika aspekter. Det är jag som så att säga har huvudansvaret för hur vi uppfostrar vårt barn. Det var jag som läste på om BLW (som jag hörde dig LD nämna i en podd), i somras var det jag som läste en hel bok om potträning på semestern, och sen fick tala om för min man hur det skulle gå till. Det är jag som håller koll på när det behövs fyllas på kläder till förskolan, när kläder börjar bli urvuxna och det är läge att köpa större, när det är dags att köpa nya kläder för säsongen (overall, stövlar, vantar, sockor, etc). Och det är bara det som rör vårt barn, i hemmet blir det inte handlat om jag inte säger till att nu ska vi handla, vad ska vi handla. Det är fruktansvärt utmattande att hela tiden behöva ta det här ansvaret, och då behöver jag inte ens utföra allt som ska göras på egen hand som vissa kvinnor faktiskt gör.

Tror tyvärr inte heller att det hjälper. När min man var FL var det fortfarande jag som fick tala om när det behövdes tvättas, handlas och lagas mat. Det var liksom nog för honom att ta hand om barnet, det gick aaaabsolut inte att slänga in en tvätt som fick gå medan de gjorde annat. Om inte jag sa till eller förberedde det förstås…

JO! Jag har både hört män tala illa om mammor OCH blivit offer för en man som kritiserade mig.
Han antydde att jag är en lat mamma eftersom min man ibland åker på aktiviteter med barnen – och att jag då stannar hemma. Det var giftigt. Men han ville antagligen föra bort fokus från sig själv, han är nämligen en dead beat dad som inte har det minsta intresse i sina barn.

Är uppvuxen med en far som var så där ointresserad, min bror är precis tvärt om, han tar fullt ansvar, filosoferar och har barnen varannan vecka utan undantag, min man är likadan, tack o lov hade jag tur. Det är verkligen dags att männen börjar se på sin papparoll som viktig.

…fast de studier som finns, både av FK själva och nyligen publicerade avhandlingar tyder på att det hjälper 🙂 inte alla såklart. men många.
jag har personligen väldigt positiv erfarenhet av delad föräldraledighet och fortsatt delat ansvara för hem och barn.

Är också helt fascinerad av pappors ointresse för barn, båda mjuka och hårda frågor.
Hur kan man längta ihjäl sig efter en film om hur man överlever på Mars men inte ägna en tanke på hur varmt man ska klä en tvååring samt få med lite mellis? Eller spendera timmar på mansplaination istället för en halvtimme med barnens läxor?
Google tusentals mountainbike tester istället för två om vinterstövlar?
För att inte tala om muttra när barnen ”stör” vid datorn istället för att säga ”åh kommer du nu? Jag älskar dig.

Det är så sjukt jäkla jobbigt att läsa sånt här och hamna i frågor om vad som är sånt jag måste acceptera och vad som är sånt som går att ändra på. Just ny tycker jag det är skitjobbigt att intresset är så svalt, att barnens bästa inte alltid är i första rummet och att det där jäkla ANSVARET helt vilar på mig. OM jag nu väljer att leva ihop med honom, kommer jag kunna leva med det här ointresset?

Jag blir lite allmänt förvånad över kommentarerna ovan, som jag läst med spänning. Jag lever inte med någon man och kommer inte heller göra det, men jag har ju vänner som lever i heterosexuella förhållandet, och i sak känner jag igen mycket. Men det som förvånar:
1. Beskrivningen av kvinnan som projektledaren i familjen, som planerar, bestämmer, håller ordning och delegerar arbetsuppgifter. Jag hade fått för mig att det vanligaste i heteroförhållanden var att mannen var den som hade makten. Även om det ovan beskrivs som patriarkat att kvinnan bestämmer så har jag svårt att få ihop det.
2. Klagomålen på att odugliga män inte tar mer hand om barnen. Varför vill man det? Varför har man ens skaffat barn med en oduglig man?

att ha makt och att vara projektledare är verkligen inte samma sak. Att ha makt kan innebär att låta andra göra jobbet medan man själv lutar sig tillbaka. Att kvinnor får styra hem och ta ansvar för allt där är inte makt, det är en del av vår underordning och vårt förtryck.
Sen är det inte så enkelt som att man ”skaffar barn med odugliga män”. Du får nog läsa om kommentarerna kring detta då flera redan utförligt förklarat detta.

Verkar som att Maja har löst det hela. Männen är helt enkelt inte gamla nog att skaffa barn. Min man tjatade om barn i två år innan jag gick med på att det kanske var dax. Sedan tog det två år att bli gravid och nio månaders graviditet på det. Han var trettiofem då, så det är väldigt rimligt att vi inför en faderskapsåldersgräns på 45 år.

Genial lösning! Min var 46, och det mesta funkar mycket bättre hos oss än vad jag läser av flera kommentarer.. Har iofs alltid trott att det varit för att han varit ensamstående pappa i flera år innan som han har bättre koll, så föreslår tillägg till regeln: 45-årsgräns + minst 5 års singelskap med
barn innan män får skaffa barn! Hmmm..?

Älskar att du berör det här! För mig handlar det om att kvinnohatet tar sig nya vägar. Att säga att kvinnor behandlar varandra illa, är si å så och lägga in negativa grejer är liksom ok att säga, och vem som helst å när som. Kvinnor är fucking otroliga. Borde va norm. Punkt.

Oavsett om det är målgrupp mammor eller nåt annat så ska man väl ändå inte gå in och hata eller basunera ut sina vidriga åsikter om den som skriver. Håller med om att män inte är duvungar men fan kvinnor som hatar i bloggkommentarer. Men att män är oengagerade i familj och barn håller jag inte med om. Min man är lika engagerad som mig, var den som skrev listor om vad vi behövde köpa, läsa böcker om föräldraskap och tar upp hur han vill uppfostra sina barn tillsammans med mig. Generaliseringar är aldrig bra, inte heller generaliseringar om feminister eller tjocka personer som du vänder dig mycket emot.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *