Kategorier
feminism & genus

Jagär den jag är för att jag är kvinna

När jag skriver om föräldraskap så skriver jag oftast om mammor eller från mammors perspektiv. Inte för att jag tycker att kvinnor är mer lämpade biologiskt för att ta hand om barn eller för att jag tycker det är kvinnors jobb. Jag erkänner utan omsvep att jag har ganska låga tankar om män och jag har skrivit tidigare att män är sämre föräldrar än kvinnor och det står jag för helhjärtat.

Att prata om könskillnader är ofta kontraproduktivt eftersom att de oftast görs dels ur ett biologiskt perspektiv men också som ett sätt att främja status quo, låta saker vara som de alltid varit och som en ursäkt till att inte förändra eller förbättra nåt. Typ män är si och kvinnor är så och så har det alltid varit så nu finner vi oss i det. Jag har personligen länge undvikit att prata om män och kvinnor på så sätt av den anledningen. Liksom vad tjänar vi på att konstatera att diverse könsroller formar oss som föräldrar? Eller som människor? Så har jag tänkt länge och liksom vägrat ta i frågorna och på sätt låtit diskussionen kidnappas av biologister men också låtit kvinnor bära mycket ansvar och skuld över att de inte lämnar över, de inte anpassar sig, de inte släpper in männen osv.

Att växa upp till och som kvinna har format mig. Jag är den jag är för att jag är kvinna. Jag har fostrats att ta hand om, sätta mig själv sist, bry mig om andras behov, ta hänsyn och foga mig. Jag har även tafsats på och lärt mig gilla det, fnittrat runt på skolgården när pojkarna jagat även fast det känts jobbigt, jag har utsatts för övergrepp av vuxna män när jag bara varit tolv och fått lära mig att det är helt självklart för män kan inte kontrollera sig och min kropp ser ju så mycket äldre ut, jag har nedvärderats, setts som lite dummare och svagare och lärt mig tro att det är sant, Jag har tystats, kränkts, avbrutits, skämtats om, sexualiserats, växt upp i konstant rädsla, växt upp som ett objekt och fått lära mig att jag som kvinna alltid betraktas ur ett manligt öga, att jag är till för att betraktas ur ett manligt öga. Asså ni fattar hur lång den här listan skulle kunna bli va? Fyll gärna i hur det är att växa upp som flicka och hur det är att leva som kvinna.

Att växa upp till och som kvinna är inte samma sak som att växa upp till och som man. Att växa upp till och som kvinna har gett mig erfarenheter och en position som jag har gemensamt med de flesta kvinnorna jag träffar och som män aldrig kan förstå eller ta del av på samma sätt. (och vice versa såklart)

Jag tror också att det enda sättet att överhuvudtaget börja förändra är att börja se hur kön faktiskt påverkar vem vi blir och är. Och utifrån det skapa strategier eller motstånd. Inte bara för nästa generation men för oss själva också.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Jagär den jag är för att jag är kvinna”

Jag känner igen mig så. Och har på sistone funderat över hur jag ska bemöta unga tjejer. Jag minns själv att jag som 10åring var nyfiken på vuxenvärlden, prova utmanande kläder, smink osv. Jag tänker att det ska vara självklart att få utveckla sin identitet, men som förälder är det lätt att känna sig oroad över en 10åring med smink och utmanande kläder. Jag kommer liksom inte vidare i tanken. För jag vill inte vara den som förbjuder, men samtidigt så kan jag ju inte kräva av en 10åring att hon ska stå på sig, säga ifrån och inte ta nån skit.

Jag håller inte alltid med dig, och tycker ibland att du drar saker lite väl till sin spets för provokationens skull.
Med detta sagt, shit vad jag är impad av dig och hur du gång efter gång får mig att tänka efter på varför jag gör och reagerar som jag gör. Ett ärligt menat tack!

Välformulerat och mitt i prick! Alla dessa män som aldrig inkluderar en i samtalet när de talar med min sambo som står bredvid eller lägger någon vikt vid mina kommentarer i ämnen som min sambo inte har koll på (exempelvis ölbryggning och fantasy).

Välskrivet och på pricken! Kan som kvinna bli ytterligt less på att bli osynliggjord av män som hellre talar med min sambo än med oss båda och bortser från mina kommentarer i frågor som jag kan mer om än sambon (ölbryggning och fantasy t.ex.). Och att ’alla’ antar att jag har ensamt projektledaransvar hemma!

Jag är den jag är för att jag föddes med snippa och uppfattas som ”tjej”. Jag identifierar mig inte som kvinna. Inte heller som man. Jag ser mig som sk agender. Hade jag fötts med en snopp och uppfattats som kille hade jag nog behandlats totalt annorlunda, även om jag aldrig identifierat mig som kille. Jag har lärt mig att rosa är en fin färg. Hade jag uppfattats som en pojke hade jag nog fått lära mig att rosa är en fjantig färg som bara är för tjejer. Jag har förväntats växa upp till att bli en kvinna och drömma om snygga killar, bröllop, familjeliv och att vara en ”bra kvinna”. Jag är homosexuell och har aldrig velat ha barn, tänkt att det här med bröllop och äktenskap nog inte är för mig, fått höra att såna som jag inte ska ha rätt att gifta sig. Jag kommer nog aldrig kunna få barn pga att jag 1) blev tvungen att operera bort livmodern pga sjukdom 2) som sagt är homosexuell och dessutom har psykisk ohälsa så chansen att jag ska få adoptera är väl obefintlig.
Hade jag blivit itutad att gifta sig och skaffa familj är meningen med livet om jag varit kille? Förmodligen inte. Jag hade förmodligen blivit uppmuntrad att satsa på karriären och ”leka av mig” innan jag började fundera på familj och sånt.
Jag blir ärligt talat förbannad när jag hör liberalfeminister/livmoderfeminister prata om hur bra det är med våra könsroller. ”Kvinnor blir ju bra mammor om de uppfostras till att bli det! Uppmuntra kvinnor till att vara omhändertagande och snälla så får de snälla barn och mannen kan satsa på karriären!”. Precis så resonerade man på femtiotalet. Kvinnor ska vara snälla mammor som ägnar 99% av sin vakna tid åt barnen och hemmet och pappor ska skaffa pengar och då kan han inte ta hand om barn lika bra som en mamma. På vilket sätt kommer vi gå framåt av att gå tillbaka i tiden?

Att leva i en relation där man får veta att mannen sitter uppe extra länge för att se på porr medan de andra sover och sedan få i ansiktet: ”Det är ju för att vi aldrig ligger”.
Hände igår. Känner mig väldigt sugen nu måste jag säga.. har ju dessutom husfriden att tänka på och som flåsar mig i nacken.
Alltså det är väl inte bara jag som har det så här!!??? Kan man leva ihop länge med denna hets?

Kattbjörn: NEJ. Offra inte din integritet och dina egna önskningar för husfridens skull. Lämna – eller ha ett seriöst snack med honom, för det där ska man definitivt inte behöva ta.
Begriper inte män att ju mer de skuldbelägger och kräver sex på olika vis, desto mindre lust får man? Nä, i stället för att en som kvinna tänker att en måste släppa till (för annars kanske han tröttnar på en/lämnar en/får en skrumpen penis(stackarn)/tycker en är trist och sipp) kan man ju faktiskt vända på steken och se det för exakt vad det är: Hur attraktivt är det egentligen med en desperat, självupptagen man som måste gnälla och skuldbelägga för att få som han vill? Så kan man ju sedan fundera på vem det egentligen är som förstör den där husfriden – personen som skuldbelägger eller personen som skuldbeläggs?

Tycker resonemanget är så intressant!
Tänker mycket på det här att man ofta pratar om kvinnors eventuella inlärda tillkortakommanden som något självklart som kvinnor måste träna på. Typ ”kvinnor måste bli bättre på att ta för sig och säga ja till sig själva”. Det känns som ett ganska okontroversiellt uttalande och få kvinnor skulle nog bli stötta eller personligen kränkta av det. (en del skulle kanske inte dela analysen att det är en individfråga, men det är en annan sak).
Men om man då säger ”män måste bli mer ansvarstagande och emotionellt tillgängliga föräldrar”. DÅ tar det ofta hus i helvete. Personen som yttrat får höra hur hen ”dömer” och så vidare och så vidare. När det liksom aldrig har handlat om en individfråga, utan om en gemensam samhällsattityd kring vilka egenskaper vi tycker att det är viktigt att medborgarna har.
För det är ju det det handlar om. Vilka egenskaper tycker vi att det är viktigt att ha som medborgare? Är det bra om så många som möjligt har chansen att förvärva så många som möjligt av dessa egenskaper? Och hur ger vi så många som möjligt chansen att göra det?
Sen föredrar jag alltid uttrycket ”du behöver träna på det här” snarare än ”du är dålig på det här” eftersom man i det första fallet fokuserar på det man faktiskt vill uppnå, snarare än det man INTE vill ska vara.

Reduceras till ett relationsobjekt som förväntas ta ansvar för bådas känslor när en man frågar om jag vill hitta på nåt. Svaret ”ja” utläses med fördel som ”ja, och jag är intresserad av en eventuell relation, dessutom har jag inte någon partner”. Svaret nej finns inte (uppfostrade att inte bara säga nej, vi kan såra andras känslor), det är svaret ”jag har pojkvän” som gäller, vilket sorgligt nog är ett säkrare sätt att freda sig från kontakt än att bara säga ”nej” (då är det ju en annan man som sagt ifrån).
Självklart kan ”jag har pojkvän”-svaret också uppröra genom att man tagit för givet att mannen vill ha en relation!
Vi måste väga vad som känns jobbigast:
1) Kränka mannen genom att förutsätta att han vill ha en relation.
2) Kränka mannen genom att vara en ”cock tease” (dvs umgås) och att få honom att tro att det är nåt på gång; dvs förutsätta att han på egen hand kan berätta om sina känslor och avsikter, och dessutom förutsätta att han inte blir kränkt när kvinnans känslor och avsikter ej överensstämmer med hans egna.
Ahhh..!

I min ungdom spelade jag fotboll.Mitt fotbollslag spelade ett tag i division 2. Herrlaget spelade i division 5. Vi spelade våra matcher oftast på vår träningsplan och fick inte tillgång till den fina matchplanen trots att den ej var upptagen. Däremot tränade pojklagen på den fina matchplanen!?! När vi tränade inomhus började våra träningar 21:00.. Dvs sista tiden som överhuvudtaget var möjlig.. En av flera oförklarliga ologiska upplevelser under uppväxten som flicka.

Jag känner ofta att jag skulle vilja skriva något om hur mycket du betyder för mig. Trots att jag ju aldrig träffat dig. Men jag hur jag än försöker formulera mig känner jag att det inte bekriver en i närheten av exakt hur mycket din blogg betytt och betyder för mig. Din blogg gör att jag känner mig lugn och trygg en stund. Och självföraktet när det gäller min egen kropp och de förväntningar som finns på mig i egenskap av kvinna, känns för en stund inte så påträngade. Tack för att du skriver igen. /Cecilia

En kompis till mig är gravid med sitt första barn nu, en son. Och hon sa nåt så himla bra. Att det var viktigt för henne att ta reda på barnets kön inte för att det spelade någon roll vad det var men så att hon som förälder skulle kunna förbereda sig på hur man uppfostrar en pojke till att våga vara den han är utan att bli en stereotyp förälder. Så ja, jag tror det är skillnad på att vara förälder till en kille eller tjej, men kanske inte på det sättet många tänker utan tvärtom, att man måste peppa sina barn att våga vara sig själva och gå emot samhället. Inte falla in i föräldrafällan där tjejer är puttinuttiga och killar coola.

Får hål i huvudet av allt funderande…Hjälp mig kloka kvinna.
Utifrån UnderbaraClara om att vara rädd för män.
1. Ingen kvinna ska behöva vara rädd för en man. Där är vi tveklöst överens.
2. Varför ska vi klumpa ihop männen som ett stort ansiktslös problem?
3. Männens överordning måste/ska brytas. Har så svårt att inte tycka att det ska lösas genom att möta individen från början. Pojkar ska inte ursäktas med ”Pojkar gör sånt” lika lite som att flickor ska komma undan med att ”vara söta” Alla ska läras hänsyn!
Skapar vi inte nya ” monster” genom att prata om dom som monster? Var och hur lyfter vi bra förebilder, både män och kvinnor?
Tycker det här är supersvårt och det viktigaste vi måste göra för våra barn: ett samhälle utan värdering utifrån kön.
Grupp-individ-bryta struktur-respekt…
Får inte ihop det….

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *