Kategorier
feminism & genus

Detär alltid kvinnornas fel

When darkness falls, denna klippa som levererar sanning efter sanning i mina kommentarsfält, skrev idag detta apropå hemska mammor som minsann sabbar föräldraskapet för de stackars små männen som vill vara med sina barn men inte får för dessa hemska ragator som förbjuder dem:
  
Påminner mig om diskussionerna kring normer och patriarkatet, där kvinnor ofta anklagas för att sabba för andra när de tex väljer bort karriär till förmån för feminismen. Dvs lite hederligt kvinnohat levererar som nån slags ”feminism”. Twittrade lite häromdagen om det.
skamma mammor skamma mammor 2 skamma pappor
Precis. Att skuldbelägga kvinnor som väljer barnen framför karriären och mena att de sabbar för andra kvinnor är inget annat än antifeminism. 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Detär alltid kvinnornas fel”

Undrar verkligen när männen ska sluta vara bebisar själva? Nästan så man får knacka på medan de är på toaletten för att fråga om de är klara så man kan torka dem där bak. De är hur kompetenta som helst på jobbet, kan ta beslut och peka med hela handen men ”vet inte/du gör det så mycket bättre” när det kommer till att planera hemma/städa/diska/tvätta/borsta tänder på ungarna osv i all oändlighet. Jävla svin.

Fast män gör inte en massa extra arbete på jobbet heller. De gör det som syns, det som hjälper karriären och det de måste. Känner de att allting flyter på ändå finns det ingen motivation att göra något. Jag säger inte att det är rätt, men så fungerar män enligt mina erfarenheter.

Hur gör man rätt i vårt samhälle?
Fy skam på kvinnan som gör karriär och inte vill ha barn. Fy skam på kvinnan som väljer barnen framför karriär. Fy skam på kvinnan som försöker ha båda. Fy skam på kvinnan som ber maken torka snor. Fy skam på kvinnan som gör allt själv. Etc. Det är fullständigt omöjligt att göra någonting rätt.
Personlighetslöfte (avskyr nyårslöften): det jag gör utifrån mitt perspektiv är oftast rätt (mord, hot, etc. Räknas såklart inte)

Tycker det är tråkigt att min kommentar tolkades som om jag menade att kvinnliga ragator sabbar för stackars män. INGENTING hindrar män från att vara närvarande pappor, eller ta ut föräldraledigt eller ta hälften av ansvaret hemma. Det enda jag reagerade på var meningen att kvinnor borde ha samma möjlighet som män att välja (dvs välja karriär eller ”go all in” i föräldraskapet, som jag tolkade det). Jag tror att det pga normer och ibland ekonomi är mycket svårare för män GENERELLT än det är för kvinnor att välja att vara hemma med barnen till exempel under flera år eller att gå ner mycket i tid på jobbet. Precis som det är svårare för kvinnor att välja karriärvägen. Ganska oviktig kommentar som jag ångrar att jag skrev eftersom jag tydligen var otydlig och det lästes in en massa som jag absolut inte menar. Vill tillägga att jag inte tycker det är synd om männen på grund av detta.

Jag tycker du kan sluta påstå att jag ”läste in” saker som inte stod i din kommentar.
”Inte många kvinnor går med på att mannen tar största delen av föräldraledigheten.”
”Att få kvinnor skulle gå med på att överlåta större delen (med det menar jag alltså typ allt utom de två reserverade månaderna) på mannen står jag för. Inte på grund av ondska och hat mot män utan för att de vill vara lediga och/eller att man ses som konstig och en dålig mamma om man är hemma för lite.”
Hur tycker du det här ska läsas om inte som att kvinnor inte låter män vara med sina barn? Kvinnorna går ju inte med på det enligt dig? Berätta hur kvinnorna gör när de inte går med på det! Jag är nyfiken på din definition. För den vedertagna definitionen är ”vägra”.
”Visste inte att detta påstående betydde att man ansåg att kvinnor hindrade sina män att umgås med sina barn och tror på nån slags konspiration.”
Kvinnor vägrar låta männen vara med sina barn enligt dig. Och vet du vad det är? En antifeministisk konspirationsteori påhittad av män som hatar kvinnor. Du kan med fördel sluta sprida den och ägna dig åt djupare analyser av mänskligt beteende än den kvinnohatande antifeminister använder sig av.

Jag antar att det är mina kommentarer som är antifeministiska och jag som är kvinnohataren. Jag står för det jag har sagt: I ett samhälle med tydliga könsroller blir det svårare för kvinnor att göra karriär, dels pga av att de saknar stödet hemifrån (dubbelarbete) och dels för att de inte förväntas vilja/kunna/behöva göra karriär och tjäna pengar på samma sätt som män. Att ett sådant samhällssystem uppehålls av dem som tjänar på det (både kvinnor och män) är helt naturligt.
Män är naturligtvis inte oskyldiga (det är tragiskt att så många pappor frivilligt spenderar så lite tid med sina barn), men anser man att pojkföräldrar (dvs mammor, för att referera till förra diskussionen) borde kunna uppfostra sina söner anser jag att man som kvinna borde kunna ställa lite krav på sin man.

Hoppsan hejsan, tror du att du är unik? Kan glädja dig med att jag 1. Sett detta resonemang från flera de senaste dagarna. Här i min blogg men också i andras. 2. Sett detta resonemang om och om igen i flera år. Cirka varje gång mammor debatteras. VARJE GÅNG.

Det argumentet har jag fått smetat i ansiktet ggr flera, jag som valt att vara hemma och är inne på år tre med detta. Högutbildad, intelligent, stark, självständig och helt adekvat har jag som kvinna VALT att stanna hemma med mina barn. Jag ville inte göra som jag tänkte innan barnen föddes – vara hemma ett halvår och sen jobba igen. När första ungen kom ville jag inget annat än vara hemma med honom, sen kom andra ett år efter det och jag ville inget annat än vara hemma med honom heller. Det har gjort att alla mina åsikter och min ”kamp” för jämställdhet helt avblåses som ovärdig i och med att jag valt det jag valt. Som den svikare jag är. Man får kalla det könsroll och att jag är ”lurad” till detta eller vad som, jag säger inte att dessa icke existerar men för egen del har jag gått på känslan inuti, den tycker inte att det var dags att jobba före nu och jag vill inte heller jobba heltid. Mitt val, min rätt.
Att sambon också går ner till deltid och att vi i slutändan varit hemma tre år var det gills inte. Det som ses är att jag som kvinna minsann borde ha återgått till heltid senast ett år efter mitt barns födsel. Min egen vilja som individ är helt irrelevant, i alla fall om jag vill räknas i feministiska sammanhang.

Jag tänker mer och mer att det är kvinnor som kombinerar (små) barn och krävande yrkesarbete som är problemet. Eller inte de enskilda kvinnorna och deras individuella val förstås, men myten att det är helt normalt och inga problem att göra så. Att barn och hemarbete (trots att det idag är gigantiska krav på hur en bra förälder (mamma) ska vara) är något som kan göras i förbifarten. Att jämställdhet fixas genom att kvinnor bara skärper sig och gör dubbla jobbet, helst utan att klaga och med ett leende på läpparna.
Vi borde sluta betrakta det som normalt att män lever familjeliv och skaffar barn utan ens ambitionen att ta halva arbetet och ansvaret som kommer med det. Och det borde pratas mycket mer om vad det faktiskt fortfarande kostar kvinnor i heterosexuella relationer att ha barn. Särskilt för dem som också har drömmar och ambitioner om ett kvalificerat arbete och karriär.

Och framförallt – hur kommer det sig att feminister tagit till sig de traditonella ”manliga” normerna och gjort dessa till de mest åtråvärda? Det anser jag är det största kvinnoföraktet – att dissa alla traditionellt ”kvinnliga” värden.
Varifrån kommer denna inställning och är det inte lustigt hur detta resonemang gynnar kapitalismen (alla SKA jobba heltid och satsa på karriären), att ta hand och barn, familj och hem ska ut på entreprenad.
Uppvärdera det traditionellt kvinnliga!! Betala föräldrar som vill vara hemma med sina barn motsvarande dagis-kostnaden tex. Gör dessa alternativ åtråvärda och möjliga att ägna sig åt (dvs omfördela subventioner).

LD : Hur skulle du reagera om din man valde att ta ut halva föräldraledigheten och krävde att ni lönearbetade på samma premisser? Han gjorde hemmajobb på samma sätt och drog in till er försörjning.
Skulle du vara helt ok med den fördelningen och där med hans önskan /krav att få vara lika delaktig i sina barns liv rent tidsmässigt?

detta är ett omöjligt scenario eftersom att jag aldrig skulle kunna dra in tillräckligt för att vi ska kunna behålla vår livsstil som vi båda vill ha, för våra barns skull. Skulle min man föreslå att vi ska sälja huset och förändra livet så skulle jag vilja prata mer om det, om hur en flytt skulle påverka oss, våra barn osv.

Fattar inte vad ni har för snubbar. För mig och de flesta jag känner så delar man lika alternativt så tar pappan ut mer tid. Kanske inte i början när bebis är liten och amning är det som gäller, men sen så kommer papporna ifatt. Min man har gått ner till 75 %, jag jobbar 100 %. Min man lämnar och hämtar nästan varje dag. Matlagning, städning osv delar vi lika på. Fattar inte hur man kan gå med på att sköta allt i hemmet och låta mannen glida med?

Ja men precis. Mycket snack och liten verkstad från många kvinnors håll verkar det vara. Förstår inte ens hur man hamnar i situationen att kvinnan ska göra allt med barn och hem och mannen ska stå för jobb och cash?

Tycker självklart att man borde kunna välja att vara hemma med barnen utan att skammas och skuldbeläggas, och om man förvärvsarbetar borde ju båda föräldrarna hjälpa till med barnen och hemarbete. Men jag förstår inte hur LD och ni i kommentarstråden resonerar när ni både vill kunna vara hemma med barnen OCH skuldbelägger och skammar män för att de förvärvsarbetar så mycket och inte spenderar tid med barnen. Det är väl inte så konstigt att om den ena föräldern väljer att vara hemma och man lever på en lön så måste/borde den andra partnern förvärvsarbeta mer? För att få pengarna att räcka till och för att du ska kunna vara hemma? Vad begär ni egentligen?

Det är ganska svårt att idag leva på en ”arbetarlön” med 2-3 barn. Och har man ”turen” att ha en man som tjänar mycket pengar så betalar han också mycket i skatt och det blir ändå inget lyxliv.
Min mans mamma var hemmamamma stor del av hans uppväxt och hans pappa arbetade mer än heltid för att de skulle kunna leva ”folkhemslivet”. Jag värderar min svärmors arbete i hemmet jättehögt och ser med glädje att saker som bakning och stickning är på modet, men visst borde vi alla vara eniga kring att även om ”kvinnosysslor” är guld värt så ÄR det en klassfråga kring om man KAN leva på dessa ”kvinnosysslor” på heltid? KAN en ensamstående mamma GÖRA det t ex? Nej, för socialtjänsten KRÄVER att hon säker jobb, så mossiga är de, att de inte alls accepterar och uppvärderar kvinnosysslor så till den grad att man kan säga ”jag sökte jobb hos mig själv, som hemmamamma”?!

Jag spaltade upp våra respektive hushållssysslor för mig och min man för några år sedan. Min lista var mycket längre än hans. Bland annat vattnar jag krukväxterna och hans lösning på problemet var att vi skulle kasta alla blommor.
Numera tror jag att det är mer lika fördelat, sedan jag mer eller mindre gick in i väggen med min sjukdom och han tagit flera av mina gamla sysslor trots att han hävdar att han inte har tid med fler, utan vi måste ta bort för att få mer lika listor.
Jag har tänkt att jag ska göra en ny lista och se hur vi ligger till och vad vi kan göra för att förenkla.

Det är så fantastiskt hilariuos och typiskt att hans lösning var att kasta blommorna istället för att vattna dem :). Hur ofta har en inte fått höra i ett förhållande att ”Om du har så höga krav att du tycker att handdukar na måste bytas en gång i veckan så får väl DU göra det”. Många män är ju faktiskt riktiga skitgrisar som hellre spelar dataspel än tar gemensamt ansvar för hemmet. Har avverkat några sådana innan jag nu äntligen hittat ett underbart exemplar med samma basala värderingar som jag.

Har inga barn och är numera frånskild, så min synpunkt faller lite utanför. Men för mig personligen har det alltid varit förenat med en sån enorm stress att vara ekonomiskt beroende av en annan person. Jag måste veta att jag klarar livhanken på egen hand om jag skulle behöva. Därför skulle jag nog aldrig greja att vara ”hemmamamma”.
För mig känns det som en sån klassisk ”kvinnofälla”, att vara borta från arbetslivet i många år för att ta hand om barnen. Sen är man helt beroende av sin man och kan inte lämna relationen ens om man vill det i ett senare skede. Och om mannen lämnar en står man där.
Nu är väl detta att stanna hemma helt med barnen och inte jobba alls något som endast en minoritet kvinnor har möjligheten att göra, men ändå.
OBS vill förtydliga att jag inte på något sätt vill skuldbelägga kvinnor som är hemma med barnen eller säga att de är sämre på nåt sätt. Det här är bara min synvinkel, som grundar sig i en stark rädsla/motvilja att vara just beroende av någon annan rent ekonomiskt.

Blir riktigt ledsen när det kommer in ”fina kvinnor” (med andra ord de lyckade som faktiskt lever jämställt och har planerat hela sitt liv samt att allt följer den planen) och fullständigt skiter på oss andra som är då ”misslyckade” som lever ojämställt. Precis som att majoriteten av kvinnor väljer att skaffa barn med en man som inte verkar vilja ta hand om barn. Men verkligheten kan ju vara så att mannen, sen när barnet kommer, inte gör nästan ett piss. Vad gör jag då? Är det mitt fel för att jag valde fel partner då? Är det så att om jag bara planerar mitt liv och ser till att min man kommer vara lika jämställd efter barnet fötts så är det löst? Hur vet jag det och hur gör jag ens det? Hur vet jag att mannen jag är med kommer vara likadan efter att barnet kommit till världen? Det finns ju ingen garanti för det liksom. Men sen när jag sitter där med mitt barn, arbetar lika mycket som min man och gör allt hemma och är den som gör allt för mina barn då får jag skylla mig själv. Föe jag borde ha vetat bättre, eller?

Känner samma sak. Sorg över att kvinnor utan att vara medvetna om det gör jobbet åt antifeministerna. För i en värld där kvinnor är det sämre könet är vi alla så benägna att ge oss på andra kvinnor, när det är männen som är problemet. Det är männen som inte vill ta ansvar. Som inte gör det tråkiga hemarbetet, som inte tar hand om barnen, som inte vill vara jämställda. Och sen ifrågasätts kvinnorna för det. Varför gör du inte ÄNNU mer för att det ska bli jämställt? Varför ställer du inte krav (och går de inte igenom ska det vara tack och hej direkt bara så du vet!)? Varför gör du inte karriär? Varför lämnar du inte förhållandet, varför stannar du hemma, varför städar du, varför tar du ut föräldradagarna, varför förutsåg du inte allt som kan hända under resten av livet???
När frågan borde vara: VARFÖR GÖR INTE MÄNNEN MER?

Tycker det är sånt jävla skuldbeläggande mot kvinnor hela tiden! ÄVEN från feminister och andra kvinnor. För att man inte vill göra samma val. Feminism för mig handlar om att alla oavsett kön ska ha samma möjligheter. Att man ska få välja hur man vill leva. Vill en man vara hemma med sina barn, så är det väl super! Om en kvinna VILL vara hemma med barn istället för karriär, så är det väl super? Om möjligheterna finns?
Fuck it. En del kvinnor och feminister (jag själv) skulle vilja vara hemma heltid och ta hand om barn och hushåll om min pojkvän jobbar och drar in pengarna. Ser inget fel i det heller. Sålänge man gör gemensamma val i förhållandet med respekt för varandra. Och självklart tar gemensamt ansvar. Nu vill min pojkvän också vara hemma med barn. och bästa vore om man fick vara det bägge två samtidigt. Jag tror iaf inte på ett liv där bägge jobbar heltid och barnen är på dagis. Jag vill inte ha det så med mina barn! Hellre att ena är hemma heltid med barn och den andre jobbar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *