Kategorier
feminism & genus

Kvinnor får skylla sig själv helt enkelt!

Sakine Madon har hittat min senaste ledartext, jag kritiserar ju hennes text i den så det är förståeligt att hon vill bemöta detta, men diskussionen som uppstått på twitter visar upp just den attityd mot kvinnor som jag vill problematisera här med mina inlägg och i de tidigare diskussioner* vi har haft om kvinnor som får skuld när de tar ansvar. Jag tänkte att jag delar med mig av några tweets, men försök hellre läsa ikapp på twitter för en bredare bild av det som faktiskt sagts av samtliga parter!

sakine gnälltraditioner

Min text handlar inte om att upprätthålla traditioner, även om jag personligen inte ser problemet med att vilja bevara dessa. Det är inte traditioner och högtider per se som är problemet, utan om vem som ser till att de funkar.

Texten handlar ju om vem som tar ansvar och vem som inte gör det. Över julen men också över allt annat i vardagen: Allt från högtider och födelsedagar till vardagspusslet där kläder till barnen, läxläsning, tvätt, städning, umgänge och relationer, fritidsaktiviteter, matlagning, inköp, hemmet osv ingår.

Kvinnor tar ansvaret. män gör det inte. Till och med när de iallafall gör hälften av sysslorna så måste kvinnorna styra upp och projektleda. (Obs nu handlar mina texter sällan om mig och min enskilda situation, såvida jag inte specificerar det. Jag är gift med en man som faktiskt gör sin del och som är lika mån som jag om att hemmet, vardagen och högtiderna funkar och är mysiga)

sakinefuck julen

Personligen så tycker jag inte att det är speciellt radikalt att skuldbelägga kvinnor som blir förtryckta eller utsatta för orätt. Var kommer papporna in i bilden då? Varför riktas inga kängor åt dem? Varför är det alltid kvinnor som ska skylla sig själv när de lever i ojämställda relationer och hur långt kan vi dra detta personliga ansvar? När slutar det vara kvinnors fel?

sakine 1sakine2sakine 3sakine 4

Sen var ju nivån på diskussionen lite sisådär. Jag blev besviken och chockad.

sakine ålder

sakine klappar på huvudetsakine klappar på huvudet idiot

Obs, vill ej ha diskussion kring Sakines person. Bara en headsup ifall nån blir provocerad och glömmer av sig. Kram!

* Tidigare inlägg i samma ämne:

Det är alltid kvinnornas fel

Kvinnor förväntas inte blir tråkiga när de blir mammor, de skammas för det

Männens passivitet blir ett maktuttryck, om han inte gör något så gör nån annan

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Kvinnor får skylla sig själv helt enkelt!”

Någon slags fördelning måste väl alla som lever i familj där hemma ha. Idag ser vår fördelning ut så här: Jag som mamma dammsuger huset och bakar en banankaka (för jävligt) och maken har gjort research kring lämpliga radiatorer att värma det svinkalla huset med och har åkt iväg för att inhandla bra sådana. Han föreslog att ”duscha inte förrän jag kommit hem med dem”.
Alla saker vi gör här hemma handlar om omtanke kring familjen. Ibland tror jag att vi kvinnor inte ser skogen för alla träd?
Sedan kan man ifrågasätta det radikala hemma hos oss i att jag städar och bakar och att maken sköter husuppvärmning. Men det är en annan femma.
/Thessa

Usch, har blivit så ledsen över att läsa diskussionerna de senaste dagarna tex här inne. Att det finns så många kvinnor som går runt med en så misogyn, mansorienterad världsbild där kvinnor är gnälliga, känslostyrda offerkoftor som inte kan prioritera och som ställer helt orimligt höga krav på tex hur hem och barn ska skötas (och blir sedan utbrända av sina egna påhittade krav och skyller det på stackars männen). Medan män är rationella, rimliga, bryr sig lagom mycket om rätt saker och ger en objektiv, sann bild av verkligheten. Det är så nedslående att se hur vanligt det tankesättet är också bland kvinnor.

Så bra skrivet Sanna, är också trött på synen att män alltid är så mycket vettigare, rationella och objektiva. Som om liksom, mäns åsikter och perspektiv är så jävla subjektiva och utgår alltid från deras privilegierade position.

Alla borde ta och läsa ”Det kallas kärlek” av Carin Holmberg. Den är ganska gammal men jag vill påstå att strukturerna lever kvar. Hur mannen ses som norm och kvinnan (undermedvetet) gör det som krävs för att anpassa sitt liv efter honom.
Jag har vänner vars sambos/makar kallar dem för gnällkärringar, hysteriska och pedantiska för att de en och annan gång vill ha hjälp med vad som bör betraktas som BASALA sysslor i hemmet. Som byte av sängkläder, ut med sopor, tvätta kläder, dammsuga, diska, laga middag osv. De blir så skuldbelagda och manipulerade till att tro att de kräver för mycket, och är de så ”pedantiska” så ligger faktiskt ansvaret på dem själva att göra det där extra – det kan man inte kräva maken på. Vem väljer då inte att dra det större lasset själv för att undvika gräl som alltid leder till att kvinnan bara mår sämre? Det värsta är ju att många faktiskt tror att det ska vara såhär – att det är så rollfördelningen ska se ut. Hur kan man skuldbelägga kvinnor för det då? ”Lämna honom då”, det kanske inte är så enkelt. Det kanske är ett bra förhållande i övrigt. Man kanske inte har råd att klara sig själv. Man kanske är helt inne på omgivningens förväntningar att kvinnan (särskilt om det finns barn med i bilden) inte ska lämna sin man.

När jag och sambo ska resa blir det jag som tar projektledarrollen och fixar och donar med förberedelser, kollar upp saker och planerar för att det över huvud taget ska fungera. Sedan blir man anklagad för att ha ett extremt kontrollbehov!? Liksom hade inte jag hållit på hade vi inte ens kommit in i landet ( i fallet nu i jul) då det inte ens hade slagit min sambo att man behövde ansöka om visum (en månad i förväg). Gaaah blir så arg när jag tänker på hur det är!

Ungefär likadant här. Om maken ska planera en resa, vare sig det är en semesterresa eller en enda övernattning någonstans, lämnar han det alltid så sent att alla rimliga hotell är uppbokade, det finns bara opraktiska och dyra restider kvar osv. Men han har i alla fall slutat klaga över min vilja att planera efter förra året, då vi var en hårsmån ifrån att helt gå miste om novembersemestern pga att ALLT var slut.

Hej!
Jag vill bara säga TACK till LD som öppnar mina ögon om och om igen. Så jag orkar och kan se på min situation utan att skämmas och rygga undan.
Jag orkar inte slåss för jämställdhet varje dag i min vardag. Jag gör lite, det är inte för att jag är lat eller traditionell – det är för att motståndet är så kompakt!

Jag drar en parallell till en tidigare text du skrivit som handlar om hur det aldrig ens fanns med på kartan för dig (LD) att plugga vidare. I din familj/din uppväxt var det liksom inte ett av alternativen (förstod jag det som). Då blir det sjukt konstigt för dig eller nån annan i din situation att höra ”men bara plugga vidare, alla har en chans”. Absolut, det är sant att man i Sverige har en chans att plugga och ”bli nåt mer”. Men det är otroligt svårt att bryta normer och inte leva enligt familjens kultur.
Jag har vuxit upp med en pappa som skött all matlagning, har varit pappaledig med alla sina barn (70-80 talet), har sytt kläder till oss, städat, bakat och ordnat med pynt till jul, det vill säga gjort allt traditionellt kvinnliga husgörat. (Mamma har också hjälpt till). För mig hade det klaschat så totalt med mina invanda föreställningar om hur ett förhållande ser ut om jag blivit ihop med en man som satt i aoffan som en otacksam och clueless bebis. Jag har nu en man som helt på eget initiativ delar på allt och alla uppgifter som rör hem och barn etc.
Jag tror inte att det är lika lätt för en kvinna som vuxit upp med mer traditionella man och kvinnoroller att ställa de kraven på sin partner. För mig är det så självklart men för en annan kanske det går helt emot något som är aå djupt rotat, även om kvinnan mår dåligt över det så kanske det inte går för henne att verkligen ställa krav. Jag menar inte detta nedlåtande, utan bara som en förklaring till att det inte är så enkelt som att bara göra slut/skiljas/kasta ut sin otacksamma skitstövel till man, beroende på vad man har för bakgrund.

Jo, det spelar nog in. Både jag och mannen kommer från religiösa hem där vi fick lära oss att uppvärdera mannen och nedvärdera kvinnan genom antika texter som vi fick pränta in i huvudet från ung ålder (och bidrog till att jag hellre ville vara manlig än kvinnlig utan att byta kön; bli en pojkflicka helt enkelt). Våra respektive mammor förväntade sig ingen hjälp från papporna i hushållet som i sin tur inte heller erbjöd någon hjälp på den fronten. Jag som inte var så husligt lagd från början kände alltid skam inför att jag inte tog mer ansvar i hemmet även om jag gjorde mer än mannen på grund av den förväntan som lades på mig att axla den traditionella kvinnorollen. Glad att höra att det finns män som på eget initiativ bryr sig om den gemensamma trivseln i hemmet. Det ger mig hopp för framtiden!

Man får ju tycka som man vill så det var synd att hon började med helt onödiga personangrepp. Fattar inte riktigt varför. Hon svarade ju folk sakligt först och visste inte vem du var så det var konstigt att hon blev så arg plötsligt.

Jag kan hålla med om att kvinnor skulle kunna må bra av att släppa lite på kraven att ha ett ständigt perfekt hem, egentrillade köttbullar och nybakt bröd redo at the drop of a hat. Men samtidigt måste man ju i en familj och i en relation kunna kompromissa och mötas nånstans på halva vägen. Om man har olika krav på städning, exempelvis, är det inte rimligt att det är enbart den ”slarviga” (alltså mannen i det här sammanhanget) som ska få sin vilja igenom. I en familj ska väl alla kunna känna att deras behov och åsikter blir bekräftade och tagna på allvar?
Och lite förståelse för att det inte är så jäkla lätt att skaka av sig dom där kraven och förväntningarna på hur en bra mamma eller en bra kvinna ska vara, tycker jag man kan förvänta sig. Att bara säga ”men skilj dig då” om mannen inte drar sitt strå till stacken är ju också rätt aningslöst. Att bryta upp från en relation är jättejobbigt och jättesvårt, både av praktiska och känslomässig skäl. Jag kan tänka mig att det inte blir lättare om man har barn. Ett visst mått av ödmjukhet, en insikt i att andras livssituation inte är exakt som ens egen, verkar vara jäkligt svårt att uppbringa hos vissa.
Vad gäller Sakine var det ju enbart tramsigt att hålla på och tjafsa på det viset om ålder, mognadsgrad osv. Väldigt obehaglig stil.

Min pappa brukar alltid säga ”men strunta i det då” när mamma ber om hjälp. Som att det är bättre att ingen gör något än att han måste anstränga sig. Förut tyckte jag att han hade rätt och att mamma överreagerade, men idag gör det mig bara ledsen att min egen pappa ger en sådan skev bild av könsroller. Är trött på att jag som 19-åring tar mer hushållsansvar än min egen pappa. Men nu flyttar jag om en vecka, så då är det väl inget problem längre. Flyttar till korridor dock fyllt med killar, och har fått höra flera gånger att då ”blir det ordning i köket”. Jag orkar inte tjafsa med det, det känns lättare att göra arbetet bara. Tar mycket mindre tid i alla fall. Grejen är ju att de flesta killar låtsas att inte se hushållssysslor.

T, jag förstår din känsla kring din pappa och att du gör mer än honom. Så har det varit många gånger i det hushåll jag själv växte upp.
Angående korridor, ta hand om ditt eget och skit i andras. Lättast så. Då slipper du stressa över saker som inte ens är ditt ansvar. Lycka till med flytten!

Jag tänker inte kommentera Sakines karaktär annat än att konstatera att jag är besviken på henne. Jag vet att Sakine är uttalat sekulär, men jag undrar om hon reagerat likadant och kunnat skriva ”skit i Eid!”?

Tankevurporna som uppstår när människor i olika sammanhang vill kategorisera sitt kvinnohat som en del av den feminstiska kampen upphör aldrig att förbrylla mig. Till viss del kan det vara förståeligt, den feministiska kampen är ingen frizon från patriarkal (o)logik. Men ändå; varför inser inte de som själva ser sig som feminister att det kanske inte är så smart att argumentera för att legitimera misogyni?
(i det här fallet att tycka att skuldbeläggande av kvinnor är positivt)
Extra bisarrt blir det när människor som själva ser sig som feminister menar att jämställdhet uppnås genom reproducering av misogyni. När förvridna systerskapstankar läggs till detta (exempel: en kvinna befinner sig i ett misogynt föreningsklimat där några få män tar stor plats, istället för att kritisera männen kritiserar hon kvinnorna i föreningen för att inte vara systerskapliga och dåliga feminister) blir det en riktigt ofräsch och sörjig pannkakstårta. Vet inte riktigt i vilken ände en ska börja när situationerna uppstår, men nog borde det finnas något sätt att tala med människor som säger att de vill uppnå liknande saker som en själv?
Kanske är identifieringern/positioneringen en del av problemet. Om jag ser mig som en jättejättebra superfeminist som minsann har koll på allt och om detta är en stor del av min egen självbild blir det såklart väldigt jobbigt om någon menar att mina resonemang i själva verket osar av misogyni. Kanske är det ödmjukhet jag efterlyser, men jag vet inte. Känns lika mycket som att kompromisslöshet behövs för att inte låta antifeministiska tankar sippra in och normaliseras som feministiska. Kanske en ödmjukhet inför att en själv inte alltid har de bästa svaren även om en delar problemformulering, en slags ödmjukhet inför att andra kan tycka annorlunda och fortfarande vara lika mycket feminister som en själv.
Eller nä, själv respekterar jag inte direkt liberalfeminister för deras feministiska ställningstaganden, däremot försöker jag respektera dem som människor. Kanske helt enkelt bara efterlyser någon slags grundläggande medmänsklighet och förståelse för att ens handlingar och ord påverkar.
Är uppenbarligen ambivalent. Inte inför vad jag tycker om misogyni förklädd till feminism, däremot angående vad en ska göra åt det/hur en ska se på det/hur jag ska undgå att falla i fällan att ta mig tolkningsföreträde över vad som är ”en bra feminist” samtidigt som jag inte kompromissar med antifeminism.

Jag är så otroligt tacksam över att jag har den kunskap jag har när jag är i den här åldern. Att jag får ha mitt eget liv, kan fatta egna beslut, tjäna egna pengar och kommer att ställa krav på hur en framtida relation ska se ut redan från början. Det är inte alla förunnat. Vi kan bara hoppas att det blir det en dag, och fortsätta den feministiska kampen. Och där ingår inte att älta att X antal kvinnor har ”valt” att t.ex. vara hemmafruar. Det är liksom så totalt irrelevant. Leder ingenstans. Uppfostra männen bättre istället.

Tycker det här är svårt… Jag håller med både dig men även andra sidan också på något sätt. Att män är hopplösa jävla idioter är inget nytt och hur gärna man än vill att de ska ändras så kanske man själv får vara just lite radikal och inte slå knut på sig själv för att leva upp till nån borglig fantasi av hur julen ska se ut? Min mamma fick nog och sa till att ”nu tänker inte jag göra det här, det här eller det här längre. Vill du (pappa) ha det på jul så varsågod och fixa”. Några saker fixade han själv vissa saker släppte vi för ingen skulle sakna det ändå.
Balansgången är svår. Jag agerade projektledare hemma åt min man tills jag insåg att det är så jävla dumt så det finns inte ord. Övergav den rollen och såg förödelsen då saker glöms bort, det blir fel osv. Det är lite av en rävsax, helt klart. Vet inte lösningen på problemet men hellre att min man får börja göra lika mycket som jag och så får det bli fel som sen blir rätt när han ”lär sig” (gud, låter som att man pratar om barn) än att jag ska leka extramamma åt min egen man!?
Däremot har vi alltid delat exakt lika på all städning, matlagning, dammsugning etc, något annat skulle jag aldrig tolerera och det kan jag faktiskt inte förstå att någon kvinna gör? De kraven får man ställa med en gång så man inte sitter där med massa barn och hus och det är försent och man inte vill skilja sig ”för barnens skull”. Dock hade jag turen att träffa en man som tycker att det är självklart så har inte behövt tjata. Sen diskar han lite oftare och jag lagar mat de gångerna, för de tycker vi är ”roligast” av de två sysslorna.

Höll på precis så skötte allt! 5 barn varav en kille med svår hjärtsjukdom och down syndrom. En 18 årig kille som hamnade snett m kriminalitet och droger! Dom två yngstas pappa är inte fadern till dom tre äldsta. Jobbade nätter och kvällar med ungdomar med olika problem. En man som ansåg sig oumbärlig på jobbet. Brakade ihop totalt och är nu sjukskriven sedan 1 år tillbaka. Gissa om jag idag ångrar att jag inte skrek ifrån hjälp till här hemme förihelv…. Lätt att vara efterklok. Och ja jag skötte allt runt barnen och hemmet… Jämt!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *