Kategorier
feminism & genus

Mannens passivitet blir ett maktuttryck, om han inte gör något så gör någon annan det och då slipper han

Nu har jag skrivit ännu en grym ledare för ETC, som lägligt nog handlar om just kvinnors ansvar: Bara kvinnor förväntas ta ansvar.

Jag hade deadline vid jul, så detta var innan diskussionerna här men är ack så relevant. Vi har redan berört detta i diskussionerna här i mitt kommentarsfält, detta med att män har låga krav (nån av er nämnde en make som hellre slängde alla krukväxter än vattnade dem och om lilla frun ville ha dem kvar så fick väl hon vattna) och att detta tillsammans med passivitet kring det som behövs göras tvingar kvinnor att ta mer ansvar.

Samtidigt som alla ju vill ha det mysigt och hemtrevligt. Så någon måste ju fixa det och denna någon blir alltid lilla mamma. Mannens passivitet blir ett maktuttryck,  om han inte gör något så gör någon annan det och då slipper han.

Är detta nånting ni känner igen?

ledare etc kvinnor tar ansvar

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Mannens passivitet blir ett maktuttryck, om han inte gör något så gör någon annan det och då slipper han”

Jag känner delvis igen det från vår familj, även om min man också gör en hel del. Sen tänker jag att många kvinnor gör mycket mer än de behöver. Jag förstår att man vill leva i ett någorlunda rent och fint hem och att barnen ska ha det bra, men där tycker jag att man kan dra en gräns. Så låt bli att köpa, tvätta och stryka mannens kläder, strunta i att laga till mat som han vill ha (men som du klarar dig utan), baka absolut inte kakan som han ska ha med sig till jobbfikat och låt honom köpa presenter till sin familj när det behövs osv. Så tänker jag iallafall.

Jag ser det här med krukväxterna som ett sidospår. Ett sätt att fastna i detaljer och inte komma vidare. Ett sätt att att bevisa att kvinnor har orimliga krav på män. För jag tror att de som tar upp exemplet med krukväxterna är överhopade av ansvar och till slut inte vet vad de ska säga för att få folk att förstå. Och de som inte förstår att problemet är mäns ointresse för allt som har med omvårdnad och omtänksamhet att göra, är genast där och slår ner ”Titta vilka krav kvinnor ställer, nu är män t o m odugliga för att de inte är intresserade av krukväxter!”
Det är inte växterna det handlar om. Det handlar om att män inte tar tillräckligt med ansvar för hushållsarbete, barnen, planering och organisering, och att kvinnor då blir tvungna för att få en fungerande familjesituation.Vilket leder fram till problemets kärna, nämligen myten om männens förträfflighet och kvinnors oviktighet. Män har betydelsefulla arbeten. Kvinnor har intressen. Män ser helheten. Kvinnorna ser detaljerna. Män är logiska. Kvinnor behöver hjälp för att förstå. Män vet. Kvinnor tror.
Jag blir frustrerad över att folk inte ser helheten när jag tycker det är glasklart hur allt hänger ihop. Det män prioriterar är så viktigt att det ses som skuldbeläggande manshat att ifrågasätta det. Det kvinnor prioriterar kan bortprioriteras för så oviktigt är det. Sitta i ett styrelserum och diskutera hur man ska placera folks pengar = jätteviktgt, hög status, stör ej, manliga väsentligheter pågår. Ta hand om familjen = ja det kan du ju vara intresserad av om du vill, det väljer du ju själv om det är så du vill ha det, skyll inte på någon annan sen när du står där utan pengar när du blir gammal. Och folk verkar tro att det är något de kommit på av sig själva utan att förstå att de är ett eko av tusen och åter tusen år av misogyna röster.

Fast det där med krukväxterna är ju just en sån grej där man får sortera lite i vad som är helt nödvändigt och vad som är personliga önskemål. Man måste inte ha krukväxter för att ha det hemtrevligt. Jag hade bara plastväxter innan jag träffade min man och tycker mest att hans stora krukor är ivägen. Vattnar dem om han uttryckligen ber mig, men är inte jätteförtjust i det då jag råkat vattna ihjäl en av dom tidigare. Nå det är just sånt här som gör att jag känner att LITE av problemet kanske också ligger i att kvinnor BARA kan acceptera att män tar ansvar om det görs PRECIS på kvinnors sätt.

För det första är en relation ett ständigt givande och tagande där man inte bara kan prioritera det som är viktigast för en själv. Jag är florist. Blommor är viktigt för mig. Och som någon skrev så är många av våra växter nyttoväxter för att vi ska ha en dräglig luftkvalitet hemma. De nätter vår stora sovrumsblomma är på ferie i duschen ligger vi och hostar och kippar efter andan.
Vilket leder till för det andra: det var inte blommorna jag bad om hjälp med uttryckligen, jag visade en lista på våra respektive hemmasysslor där min var dubbelt så lång som hans och lösningen var att slänga mina blommor istället för att axla några av mina bördor. Och för att förekomma: nej, jag har verkligen inte högt ställda krav vad gäller städning o dyl i hemmet. Vi hade bara fått en väldigt skev fördelning som nu, efter några år, ser ut att vara på bättringsvägen.
Mvh lilla frun med krukväxterna.

Intressant. Kämpar med detta dagligen. Jag vill liksom ha det någorlunda städat hemma och han bryr sig inte lika mycket. Jag känner dock att jag bryr mig lite för mycket. (Det behöver inte vara sterilt rent, alla leksaker behöver inte vara bortplockade, man behöver inte ha massa krukväxter…) det gör att jag plockar och fixar för att jag tycker om det. Blir ologiskt frustrerad när han inte bryr sig lika mkt. Men många områden här hemma (mat tex) är helt hans, där bryr jag mig inte alls, matlagning för mig är att koka ett ägg, typ. Jag tror ändå att vi fixare måste sluta fixa så mycket för att de som är lata ska inse hur mycket vi fixar. De som är lata ska givetvis sluta upp med det!

Vi har alltid gjort lika mkt i hemmet men jag har planerat och bett honom om än det ena och än det andra. Det ledde till att han automatiskt tagit itu med allt uppenbart, tex laga mat, diska m.m. Men tex att fundera på vilken overall vi ska köpa till ungen, städa eller frosta av frysen var inget han gjorde förrän jag bad om det. Mkt frustrerande, det tar energi att planera allt. Men insåg att vi båda vant oss vid våra roller. Han blev passiv av att jag agerade projektledare. Och jag detaljstyrde allt onödigt mkt. Jag har nu slutat styra upp allt, slutat be honom om saker och slutat detaljstyra. Det i kombination med ytterligare ett utbrott från min sida gällande hans passivitet har faktiskt gjort enorm skillnad. Han tar massa egna initiativ. Och jag slappnar av mer och lägger inte massa energi på att styra och detaljstyra.

Projektledare! Ja! Precis så är det. Min man gör MASSOR hemma, men jag känner igen mig i det du skriver om att vara projektledare. Var länge den hemma hos oss. Jag har använt taktiken för att orka att HELT ge upp vissa bitar, som fått bli hans områden. Det tog för mycket energi att rodda allt, även om jag inte gjorde allt sen. Och projektledare gäller så mycket, jag tänker även på sociala bitar. Jag har ex vis uttryckligen sagt att jag inte engagerar mig i hans släkt. När jag gjorde det var det en lättnad, och han förstod helt och fullt. Visst kommer jag med osv, men han sköter all kontakt, planering, osv. Jag är också tillräckligt ärlig mot mig själv att jag erkänt att vissa saker vill jag inte att han ska göra för att jag gör det bättre. HEMSKT att erkänna, men jag tycker det och när jag sagt det till honom håller han med mig. Ex på detta är att slå in julklappar. Skäms faktiskt! Pinsamt men sant, och jag jobbar med mig själv och mina krav, det går framåt.

Ja ta detta med städning, Mon man dammsuger och torkar golv sen är han färdig, ingenting annat ingår i vad han kallar städning. Han blir sur och arg om jag ber honom göra saker så för att slippa ta den fajten så får jag göra det själv. Och det är jäkligt mycket mer än golv som behöver städas, torkas, plockas undan i en familj. Blir så trött och bitter på detta. Han tycker att han städar mest medan jag tycker att han gör 10%.

Låter som hemma hos oss. När jag tvättar ingår även strykning, vikning och inläggning i garderober. När han tvättar så tvättar han och lämnar det skrynkliga tvätten i soffan.
När jag lagar mat ingår även disk före och efter, dukning, avtackning av bord osv. När han lagar mat så lagar han mat.

Min make och jag har från början haft olika ansvarsområden i hemmet. Om han inte har gjort sin del så får han ta ansvar för det och vice versa. Jag har t.ex. aldrig tagit ansvar för att se till att svärmor blir uppvaktad med present på födelsedan, glömmer maken det så är det hans ansvar. Jag har aldrig tillåtit att någon klagar på mig för hans tillkortakommanden utan sagt hur vi gör hos oss och ryckt på axlarna. Jag har aldrig strykt en skjorta eller putsat hans skor, vill han ha det gjort är han väl inte dummare än att han kan fixa det själv. Tänker inte idiotförklara honom. Vårt barn har fått lära sig från början att det går lika bra med mamma eller pappa. Vi har levt tillsammans i 40 år och det har gått väldigt bra.

Men män vill kanske inte ha det mysigt och hemtrevligt? I varje fall gjorde inte min man något för att göra sin lägenhet mysig innan vi blev ihop. Tänker på inredningen i sovrummet: det enda som fanns var en säng samt en jättehög på golvet med mc-tidningar. Eller att han bara hade plastblommor, ingen mat i kylen, en halv tapetrulle som hänge löst på ena väggen från när förr-förra ägaren tapetserat men inte orkat skära av sista biten M.m..
Han bryr sig inte ett dyft om presenter, komma ihåg när kalas är, städning etc. Så vill jag ha det gjort får jag tala om vad som ska göras. Sen gör han hälften av arbetet. Men tankearbetet tar ju också tid…
Men som sagt- jag tror bara att många män inte bryr sig om dessa saker.

Har samma erfarenhet. Med de män jag haft längre relationer så har problemet inte varit att de är vana vid att ngn annan, tex mamma, fixar, utan att de faktiskt – bokstavligt talat – inte brytt sig det minsta om att de lever i svinstior. Deras hem har kunnat bestå av en madrass på golvet samt flera års samlade ölburkar, skräp o matrester i högar. Anser inte att de männen varit några extrema undantag. Det funkar liksom inte att bara sluta sköta hemmet själv, för att få mannen att vakna – han tycker ju att det är helt ok att leva så?!

WORD!
Om en enskild man gör något för julen är det liksom bonus. Han får massor med creed och komplimanger för god jansson/perfekt griljerad skinka/omtänksam julklapp till frun/gulligt tomtande för barnen, men när får kvinnorna höra att duken var fint struken/hemmet välpyntat/gammelfaster fick julblommor/julkorten blev skickade trots allt?
Förutom att vi förväntas ta ansvar för hela projektet jul (även advent, lucia och hela jäkla december är ett enda julprojekt som aldrig tar slut, avslutas dessutom med nyår med förväntade middagar osv osv) får alltså de män som behagar göra något alls creed för det medan vi ska stå med skuldkänslor för att vi inte slappnar av/låter männen göra på sitt sätt/ändå bara blir utbrända till ingens nytta. Snacka om orättvist!

Jag och min man gjorde upp allt sådant innan vi gifte oss, vilket jag tycker fungerar mycket bra och är väldigt skönt. Vi bodde för att förtydliga inte tillsammans innan vi gifte oss och hade då bara ”känt” varandra i en månad. Sen vet jag att det inte passar alla såsom vi har det, men jag tycker vårt säkert ganska ojämställda sätt att leva på är en befrielse. För min del var det nog viktigt med att prata om arbetsfördelning och ansvar innan vi blev ett par. Jag vet inte om jag uttryckt mig otydligt eller så nu men min poäng gäller kanske förväntningar på rollerna i relationen, oavsett vad dessa roller innebär för det enskilda paret. Kanske är det svårare att leva jämställt på det sättet jag uppfattar att många vill göra, alltså dela på samma ansvar osv än att dela upp olika områden. Bara en reflektion från min sida, aldrig kommenterat här men följer och läser ofta denna blogg och ni som kommenterar här. Uppskattar verkligen alla olika perspektiv det går att få ta del av. /Mayy

Jag tänker att det är många kvinnor som är rädda för att bli lämnade av sina män om dom inte är den där omhändertagande pyssliga kvinnan. Känner faktiskt ett par sådana. Men då tänker jag att vilket är värst, leva med en slapptratt till karl som bara glider eller leva ensam med behållen mental hälsa och bra humör. Känner några som har lämnat och det är enligt dom deras livs bästa beslut.

Bra skrivet! Här delar vi på själva sysslorna, men det är ändå på mitt ansvar att saker ens blir gjorda. Jag tar initiativen. ”Jag har fixat pepparkaksdeg så vi kan väl baka imorgon?” (sedan gör vi det tillsammans), ”Jag bar upp jullådorna från förrådet förut så vi kan börja pynta” (sedan gör vi det tillsammans). Allt delas på, fint och prydligt, men ansvaret för att det ens sker är mitt. Förutom en grej då. Jag tycker inte vi ska ha tomte för vårt barn på julen. Det vill min sambo. ”Fint”, sa jag, ”då är det ditt ansvar. Jag är inte emot tomte, men jag ordnar det INTE.” Vårt barn är 5 år nu och det har inte varit tomte en enda jul :-p Både jag och min sambo är numera medvetna om detta och försöker ändra mönstret. Även då det inte är jul 🙂

Klokt! Många kvinnor verkar bli så otroligt sura över att de är ”projektledare” och ska det t ex julpyntas så drar de på sig offerkoftan, bär fram julpyntet och gör allt själva (medan de möjligen suckar och blänger på mannen som t ex tittar på TV). Visst kan man tycka att man inte ska ”behöva be” män om saker och ting, men man kan ju också se det som ”peppning”. Sedan tror jag män är mer eller mindre initiativlösa hemma och att initiativlösheten ser olika ut och grundar sig i olika saker (min man är t ex en ”uppskjutartyp som skjuter upp allt ifrån joggande till bakande hur länge som heöst och är tacksam för stöttning i att komma igång).

Finns också en utbredd passiv-aggressiv tendens hos många män. Att det helt enkelt funkar bra att sitta i soffan och domdera med ölkorv, bärs och fjärrkontroll. För att det går.
Har sett en separation på nära håll nyligen och den mannen gick från att ha varit slö, slapp soffpotatis i närmare 10 år till att kort efter att de separerat bli en superaktiv, ultramedveten singelpappa och började sporta, baka julgodis och lyckades dessutom ”vinna” barnen över julen (de är i ålder att bestämma själva). Kvar står min vän som jobbat sporadiskt under åren men annars varit hemma och slitigt med hem och med ett antal barn (där exmannen alltså var som ett barn). Han var en sån som pissade på toastolen trots han visste att hans sambo var städerskan. Behöver kanske inte utveckla mer?
Nu efteråt: han har jobbet, har kvar huset och har startat ett nytt liv. Hon – som gjorde slut för att han A L D R I G gjorde någonting – står utan jobb och precis fixat bostad. Det är så jävla orättvist.
Det jag ville säga med detta är alltså att det kan finnas ett passiv-aggressivt ”jag tar det sen” / ”jag gör det i morgon”-beteende i förhållandet. Eliminera detta tidigt i en relation är mitt förslag. Annars lär det beteendet ”äta upp” er inifrån och ut, förr eller senare. Ta inte skit från passiv-aggressiva soffpotatisar!

Vet inte om jag är överkänslig men tycker (trots att du verkar vara en reko person med bra åsikter) att det osar lite katt när du går in på en feministisk blogg där 99,9% av kommentarerna skrivs av kvinnor och ger dem lite handfasta råd i all välmening… Ungefär: ”Jag föreslår att ni istället gör så här för att lösa problemet!” ”Ta ingen skit från dumma män!” – Som om det vore så enkelt. (Fast jag fattar ju alltså att du förmodligen tycker precis som jag. Men du heter Jonas…)

Jo, känner igen det. Gör inte jag något så förfaller hemmet ganska fort och ändå är det jag som lönearbetar på heltid medan han går hemma och lever på min lön och pysslar med diverse kreativa projekt. Jag har inga problem med att försörja honom (hans obetalda arbete är lika mycket värt som mitt betalda arbete enligt mig) men blir irriterad på att enda sättet att få honom att hjälpa till i hemmet är att agera projektledare och dela ut och påminna om uppgifter som behöver göras; inga egna initiativ förutom att han måste tvätta sina egna kläder och laga sin egen mat. Det är väl ingen ödesfråga för vår relation; jag hade ganska låg standard gällande renlighet redan innan vi träffades och tolererar att leva ganska grisigt under längre perioder när jag inte orkar ta tag i hemmet. Men det är oerhört ledsamt att han inte tar egna initiativ för att öka trivseln för oss båda. Vi är båda överens om att vi mår bättre när hemmet är städat och mysigt.

Tänkte senast igår på att jag är så himla glad att jag bor med en kvinna. Både för att båda tar ansvar över grundläggande hushållsarbete utan att någon behöver delegera uppgifter för att den andra ska fatta vad som behöver göras, men också över att båda tar ansvar över att typ ”göra fint”. Hemtrevnad, liksom. Det är underbart och något jag kan rekommendera till alla!

Fast jag måste erkänna att jag har svårt för många kommentarer här. Som jag uppfattar det ska kvinnor gärna få vara hemma om de vill det, samtidigt ska man dela lika på hushållssysslor och annat pyntande utifrån vad kvinnan tycker är viktigt för trivseln. För kvinnor är det ett sätt att visa att man bryr sig om varandra, så det får gärna var mycket. Män ska absolut ta egna intiativ, men inom de gränser för vad kvinnan tycker är viktigt. Samtidigt ska han arbeta, för trots allt måste någon tjäna pengar. Det låter som en omöjlig situation.
Om ”karriärskvinnor” sen uttrycker åsikten att hemmakvinnorna kanske kunde göra lite mindre och ställa krav på sina män är de antifeministiska kvinnohatare. Men se det ur deras perspektiv: Själva kan de rimligtvis inte göra lika mycket hemma, de jobbar ju, och tänker antagligen att det går rätt bra. De täcker inte upp för manliga kollegor, typ städar och kokar kaffe, och det går också bra. De kämpar mot strukturer varje dag, speciellt om de arbetar i en mansdominerad branch tillsammans med män som är helt befriade från hemarbete. Då kanske det inte är så konstigt om man tycker att hemmakvinnorna också kan dra sitt strå till stacken.
Jag skriver inte det här för att stödja männen, men för mig låter det som orimliga krav och beskyllningar.

den som är hemma bör givetvis ta mer ansvar över hemmet – det är inte speciellt konstigt – men när båda jobbar så ska båda ta ansvar för hem och barn också, men så är det sällan. Kvinnor tar mer ansvar över hem och barn även när de arbetar.
Detta är ju två skilda sakfrågor som du klumpar ihop. Detta inlägg handlar inte alls om hemmamammor, var får du det ifrån?

Min svärfar blev änkling för ett par år sedan och sedan dess har hemtrevnaden i hens hus förfallit, i år rationaliserades t ex julpynt och gran bort och krukväxterna blir allt färre.
Ifrån början av detta förfall blev jag förbannad. Men sedan insåg jag att pyntandet var ju svärmors grej. Hon gjorde det säkert för DERAS skull, men främst var det hennes INTRESSE. Att pynta och byta gardiner och vattna krukväxter är inte en nödvändighet, i paritet med att t ex byta till vinterdäck. Vi kan inte anklaga honom för att inte hålla liv i svärmors inredningsintresse, för han är en egen individ.
Alltså, tar det för mycket energi att pynta, tär det på relationen, så SLUTA pynta. Köp plastkrukväxter och rationalisera bort pynt som samlar damm. Hemtrevnad är så mycket mer än pynt.
/Thessa
Tycker man ska vara jämställda hemma, men pyntande är värdelöst som argument enligt mig.

Fast nu hamnar vi ju i detaljerna igen, med tanke på de sista kommentarerna och ett par tidigare. Som om det stora problemet är några krukväxter och prydnadssaker. Varför fastnar vi där? Är det verkligen så svårt att gå vidare och försöka se helhetsbilden?
Hur förlorar hela samhället på att kvinnor tar ansvar för hem och barn gratis och är majoriteten inom lågstatusyrken inom omvårdnad och omsorg? Hur förlorar vi på att traditionellt manliga värden premieras? Det är inte pga att det sett ut så som världen har blivit bättre. Det är pga att den börjat röra sig bort från det här samhällssystemet som det blivit rättvisare. Men vill folk hellre prata om krukväxter och julpynt så kan jag inte hindra dem. Vad jag kan säga är att det är en återvändsgränd.

Argumentet att kvinnor ska sätta hårt mot hårt och antingen ställa krav eller kasta ur karln fungerar ju inte heller. För det första har ju männen, i egenskap av män, mer makt. Det medför att deras åsikter oftast väger tyngre, lyssnas på mer, oavsett ämne. Så om han anser att det inte behöver vara så städat, så ska alla gå med på det. För det andra, mäns sysslor – lönearbete – anses vara mer värt än hushållsarbete. För det tredje, egenskaper som anses manliga är mer värda. (Kvinnorna är för snälla helt enkelt.) Så vad ska kvinnor sätta emot egentligen? Även om de äger den egna bostaden och kastar ur honom är det ju som några skrivit kvinnan som drabbas av det sociala straffet – det kommer låta att hon hade för höga krav, hon får skylla sig själv, hon är en ragata bla bla. Är ju bara att kolla i det här kommentarsfältet, få verkar tycka att det är värt det att ha hemtrevligt, det är åtminstone inte lika mycket värt som män och deras åsikter.

Och alla som inte håller med kan gå på homeparty med Gudrun och ni som inte vill det kan ju läsa nån bok. Och ni som inte vill det kan ju bara inse att ni irrar runt i ohållbara trygghets-cirklar och att ni inte är med och bidrar till att göra världen till en bättre plats att leva på för någon, varken er själva eller kommande generationer. Ibland måste en bita i det sura äpplet många gånger för att inse.
:*

I Sverige idag har ju både kvinnor och män möjlighet att utbilda sig, göra karriär, vär a om familjen och vara föräldralediga. Alla familjer gör och väljer ju ofta det som är bäst för dem. Om båda tycker mannen ska skippa att vara pappaledig för att han tjänar mest så har de ju all rätt att göra så. Det är dock inte min bild av min omgivning, vänner och bekanta. Där delar man på allt: föräldradagarna, vabb, hushållsarbete osv. Och det är ju positivt att det blir fler och fler som gör så. Min pappa var hemma MER med mig än min mamma när jag var liten och det var ju inte vanligt, är betydligt vanligare idag och visar ju på att det går åt rätt håll.
Tycker ändå det är viktigt att påvisa att det visst finns familjer, par, äkta makar som delar lika.
Sen handlar det ju om intresse också. Här verkar det ju som inga män är intresserade av växter utan att det är kvinnans grej. Även där är det ju väldigt olika. Jag skoter rätt hårt i växter över lag medan jag har många manliga i min närhet som har det intresset.

Åh, jag lämnade ett 20 år långt sådant förhållande och kände mig äntligen fri. Var det skitigt hemma så var det _min_ skit, skickades det inga julkort så var det åtminstone bara _mina_ släktingar som eventuellt brydde sig.
Efter fyra år som självvald underbar singel träffade jag en ny man, en man som levt själv i sex år och hade både krukväxter och inte alltför missfärgade och skrynkliga kläder…..så flyttade vi småninom ihop och då, helt plötsligt förändras allt och både krukväxter, julkort och tvätt blev mitt ansvar!?!? Jag förstod aldrig riktigt hur en person förändrades från fullständigt självgående till totalt ointresserad – och för att ingen ska missförstå så nej, jag bad aldrig om, eller manipulerade mig till de hä sysslorna, helt plötsligt bara utfördes de inte längre. Och vi är inte längre sambor….

Jag tänker på underbaraClara och det hon skrev för några år sen att hennes pappa kunde fixa jul fastän hennes mamma dött. Att han kunde alla de där grejerna och att det var enormt viktigt för henne som barn att världen inte föll samman i det avseendet *också*. Jag skulle vilja att mina barn kunde ha den tryggheten (självklart omedvetet), att han kan ta vid mitt och jag hans. Men vi har en bra bit dit.

Bra skrivet! Det är ju verkligen något att ta tag i för många och inte bara tro att det ordnar upp sig av sig självt med vem som gör vad. Det verkar va enormt lätt att ta efter som ens egna föräldrar alltid gjort trots att det är nya tider nu.
Själv är jag nog av den lata sorten, trots att jag är tjej 🙂 Men har aldrig bott ihop med någon man heller. Skulle jag bli sambo med någon skulle vi ju få prata ihop oss till något överkomligt för båda parter. Sen tror jag att många kan kör med outtalade regler och förväntar sig att andra ändå ska förstå, det är ju bara önsketänkande. Jag tycker det är najs att spela ”dum” vid såna tillfällen, t.ex när en är bjuden på större kalas och en i egenskap av kvinna sen gamla tider ”förväntas” plocka ihop disk och föra till köket medan männen sitter kvar och pratar. Jag brukar sitta kvar o prata jag med, lite disk har aldrig stört mig.

Har tagit mig många år att inse att jag är slav under någons passivitet. Har alltid likställt förtryck med någon som gormar och skriker, hotar och är allmänt aggressiv. Men hela min vardag, de flesta aspekter i den är totalt beroende av att jag har en strategi för att hinna med, omplanera eller bortförklara för andra varför mina barns far och mannen jag lever med inte gör det som hade varit normalt att göra för en ansvarskännande person. Allt från att täcka upp för städning, missade dagishämtningar till vad som saknas i kylskåpet när jag jobbat dygn och barnen är hungriga. Alla som vet att man lever i en relation talar till en som att det vore självklart att man delar på allt, men jag blir så nervös bara av antagandet på att han ”kan väl skjutsa”, ”gör den där sysslan när du inte är hemma”, ”höra av sig och planera med gemensamma vänner”, utan att de ens verkar kunna föreställa sig vilket mönster av övertalning och ”klappa medhårs” som krävs för mig för att få igenom sådant som andra tydligen bara gör…

alltså, min boyfriend bryr sig inte speciellt mycket. Klart han gillar när det är nice och städat hemma, men han är så upptagen och stressad av skolan så han hinner inte, och sen när han inte pluggar/går i skolan måste han ju få relaxa liksom. Och jag då, jag är ju precis lika stressad av skolan osv men som HATAR att vara hemma när det är stökigt, och kan inte ens koncentrera mig på att plugga om det behöver städas i lägenheten blir ju då såklart den som lider i båda tänkbara scenarion; antingen får jag leva med röran eller så får jag städa själv. Och det känns ju himla orättvist att jag ska tvingas ta den tiden ur mitt liv så att jag ska kunna leva drägligt, för han bryr sig helt enkelt inte tillräckligt för att prioritera städningen. Detta trots att vi båda är väl medvetna om strukturer och ojämställdhet…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *