Kategorier
feminism & genus

Mäns totala blindhet inför de övergrepp deras polare utövar

Alltså den senaste tiden så har ju kvinnor berättat om övergrepp de utsatts för, genom typ hela sina liv, vi har berättat om hur killar inte bara tafsar på krogen utan om pojkar som begår övergrepp i skolan, om killar som i gäng trycker in en i hörn och sliter i kläder och klämmer på bröst och kör upp händer mellan benen. Nån enstaka snubbe har också kommit ut (som en hjälte) som f.d tafsare och bekräftat det kvinnor tjatat och ältat i snart tusen år men ändå… alltså, ändå så är detta de vanligaste reaktionerna vi får:

måns manskultur 2 måns manskultur 3 måns manskultur 5  måns manskultur månsmanskultur 4

Finns inte! Lalalala jag har inte sett det! Inte vi iallafall!

Här har vi en del av problemet med vår våldtäktskultur: den totala blindheten från övriga män. Alla känner nån som utsatts för övergrepp, men inget känner en kille som tafsar eller våldtar. Det är nån annan som tafsar, (förslagsvis fem inhyrda killar från mars) inte vanliga schyssta killar, inte MINA kompisar iallafall för det har jag aldrig sett och om jag sett det så skulle jag faktiskt säga ifrån!

måns manskultur hade jag sett

Alltså, handen på hjärtat, jag kan ärligt säga att jag aldrig någonsin varit med om att män ifrågasatt tafset jag utsatts för. Tvärtom har det brukat heta ”inte så farligt” men allra oftast har det inte registrerats alls även när de bevittnats.

Jag minns när jag var runt tolv och ofta hängde med äldre killar hemma hos dem. Ibland var det fest, ibland var det bara filmkväll men av nån anledning – så fort sällskapet blev lite för stort – så var det alltid nån som slängde mig över axeln och helt sonika bar in mig i ett mörkt rum tillsammans med flera andra där det slets i kläder och grävdes under tröjor och i byxor. Jag skrev och slogs. Och de skrattade.

Alltid var det nån tjej som sa ifrån och hjälpte mig. Aldrig killarna. De skrattade bort det. Jag också efteråt men fy fan vad rädd jag blev, hur otryggt det alltid kändes och hur ambivalent det också var för flera av dem var ju mina vänner, killar jag tyckte om och hade kul med annars. Skulle det vara så här? Var det så här det såg ut? De ser mig ju? Jag var tolv år, vad fan visste jag? Och hur detta påverkade min självbild och min uppfattning om världen och kvinnor och mäns rätt till våra kroppar. 

Jag minns när jag berättade om dessa tillfällen utanför gruppen, hur killarnas flickvänner fick veta vad jag sagt till andra och sedan skällde ut mig på skolan mitt bland alla, sa att det aldrig hade hänt och att jag skulle sluta snacka så jävla mycket skit. Jag minns att flera av dessa utskällningar och konfrontationer skedde framför de som faktiskt bevittnat allt men inte en käft sa nåt. Inte jag heller, jag bara skämdes, tog på mig skulden och fann mig.

Alltså fy fan vad förbannad jag blir när jag tänker på det här. Dessa killar har barn idag. Undra hur de resonerar kring det här nu.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Mäns totala blindhet inför de övergrepp deras polare utövar”

Dom resonerar inte kring det alls är jag rädd. Ingen disskution eller analys. Dom har ju inte gjort nåt! Jag minns när jag på mitt dåvarande jobb sade att alla män kan våldta. Och ingen sade emot. Alla höll med för dom visste. Men detta var tidigt i den allmäna disskutionen kring feminism och innan den utpekades till att vara manshat.

Precis..alla män som säger sej inte har sett nåt övergrepp har nog bara inte tittat eller ens reflecterat över det. Sånnt händer även mitt på blanka dan i högstadie skolor å det händer ju inte av sej själv, någon är det ju som gör det.

Problemet är ju att killar/män inte fattar att de gör fel! Att det inte ALLS är ok. De fattar inte, det är ju bara skoj, kvinnorna fattar inte att de bara skojar! Det är inte tafs på riktigt, det är ju skoj din dummer! Därför registrerar de inte att de gjort något fel.
Precis det du berättar om hände min kompis hela tiden på högstadiet och jag halvskrattade med, sa till ibland fast jag visste inte heller var gränsen gick, när är det allvar?! Men jag var där iaf, vet inte vad som hänt om jag inte var där. Faktiskt.

Jag tror de lever i förnekelse. Som med mobbning. Jag mobbades brutalt under min skoltid, skulle jag fråga de i min gamla klass varför de betedde sig på det viset så är jag övertygad om att majoriteten helt enkelt inte minns att de mobbade någon. Det glöms bort.

För att det, enligt de flesta män, ska klassas som våldtäkt, eller tafsning, ska det vara antingen ”buskvåldtäkten” eller en sån där grisig karl på dansgolv som är uppenbart svinaktig. Alla andra överträdelser är liksom ”okej” i deras ögon. Eller ett missförstånd. Detta ”älskade” missförstånd. Nej, men alltså jag missförstod faktiskt inte att du tog mig på brösten fast du är både snygg och vältalig i normala fall, du gjorde det ändå och nej det är faktiskt inte okej, det är inget jävla MISSFÖRSTÅND, men jag är tydligen asbra på att missförstå saker, när män menar väl osv….

Jag minns så tydligt en hyfsat nylig situation, typ ett knappt år sedan, så jag hade redan fått upp perspektiven för sånt här.
Jag var på en fest, det var mest män på denna fest, varav några är vänner till mig. En av dessa är inte trevlig när han är på fyllan, han blir ”kladdig” med hela sin framtoning. Jag säger till en av mina vänner att jag tänker ta skydd bakom honom mot kladdiga mannen. Min vän svarar ”nä men han gör aldrig nåt, han är inte sån”….nähä. Det kan inte vara så att du är man och inte uppfattar det jag gör som är kvinna? Jag tycker ju situationen är obehaglig. Bah.

De tror att alla män som tafsar är sjuka. Sanningen är att de flesta män som beter sig svinigt är vilka män som helst. En bror, kompis, pojkvän, pappa, morbror, kusin, lärare. Inte bara otäcka gränslösa gamla gubbar. Jag vet killar som berättat att de klappat tjejer på röven ”utan att tänka på det” när de gått förbi. Sådär bara. Ingen stor grej, ”det hände bara”. De är inte sjuka som tafsar på tjejer, de är väldigt vanliga och har lärt sig att det är okej, det är ju ”ingen stor grej”.

Enig i allt du skriver, och varit med om mycket liknande: i skolkorridorer, på fest och klubb, i lokaltrafiken etc.. Men för att nyansera bilden ytterligare av vilka de här männen är så har det också hänt mig på en stor internationell forskarkonferens, där jag stod som arrangör. En av de inbjudna talarna, fö juridikprofessor, valde att smeka min rumpa när han gick förbi bakom mig i stolsraden i föreläsningsaulan. Många blickar som snabbt vändes åt andra håll kan jag säga..

Detta har ingenting med inlägget att göra!
Men jag drömde här om natten att din man dammsög dig under brösten och sa att ”det är lite utav en favoritsyssla” och ”en behandling värd en drottning”. Jag vaknade mitt i natten och kunde inte hålla mig för skratt! Älskar din blogg, fortsätt med ALLT du gör 🙂

Problemet är ju att män själva inte förstår när de gör fel. Det har hänt så många gånger när jag konfronterat pojkvänner, morbröder, killkompisar osv osv att de aldrig kan förstå när de gjort fel. ”Nä men jag menade inte så” okej, men jag KÄNDE så. Är det mindre jobbigt för att Du inte menade så? Förstår inte alls resonemanget när man berättar något som man upplevt som jobbigt/svårt/traumatiserande osv och män säger ”nä så var det inte”. Ok?
Kommer ihåg när jag sa till en partner en gång att jag inte ville ha sex, han höll på i alla fall. Sen låg jag bara där och han slutade mitt i allt och ba ”vad är det, vill du inte?”. Nä…jag sa ju det redan från början. Han blev tokig när jag sa att jag kände mig utnyttjad och ja, våldtagen helt enkelt. Han kunde verkligen inte för sitt liv fatta vad han gjort fel. ”Trodde du ville ändå” var hans svar. Ok? Så att jag sa nej betydde alltså ingenting.

Minns så väl vad som hände i skolan efter avsnittet av Bert visats då den coola snubben Klimpen tydligt demonstrerat hur man gör ”balla balla” på tjejer (klämma på rumpan samtidigt som man skriker balla balla).
Vi tjejer stod upptryckta mot väggarna i korridoren för att försöka undgå tafs på röven (gick ju sådär….).
Minns så väl muren av pojkar som stod framför en när man skulle ut på skolgården.

Minns en gång när jag skulle gå hem en lördag kväll från en fest. På vägen blev jag förföljdav en man. Försökte spela cool och snäll för att han inte skulle provoceras. Detta tar han som en invit. Håller fast mig, börjar slicka mig i nacken, tafsar etc. Jag blev livrädd och lyckades slita mig loss och sprang för mitt liv tillbaka till festen jag var på. Väl där beklagar mina killkompisar, de säger att en ”riktig man” inte beter sig så. Jag känner mig sönderstressad av händelsen och vågar inte ge mig ut igen. Får dela säng med en killkompis då det inte fanns någon annan plats att sova i lägenheten. Vaknar mitt i natten av att hans händer är innanför mina byxor och på mina bröst. Kände mig totalförnedrad och ledsen men lyckades putta bort honom. Han blev sur. Detta är bara en av många situationer i vilka jag blivit sexuellt trakasserad. Jag gjorde ingen big deal av det, för jag skämdes och det var ju ”inte så farligt”. Blir så ledsen när jag tänker på det.

Alltså…jag kanske är heeelt ensam om detta men here it goes:
Absolut att jag blivit tafsad, klämd, nypt, slagen mot min vilja. Fått bh:n uppknäppt, gympabyxor nerdragna osv. Ibland kunde man dock…känna någon slags ”stolthet” över attman blev utvald, att det var just en annan som blev slagen på rumpan just då av ”rätt kille” (läs populär). Det är så sjukt när jag tänker tillbaka och jag inser ju VARFÖR jag kände så (killar visade ju att de tyckte man är snygg så, annat bullshit osv) men ändå..man känner sig ju lagomt korkad. Och sen den här naggande utnyttjade känslan när det gick överstyr och allt bara blev fel. För så kändes det senare: som att jag blivit utnyttjad även fast jag fått bekräftelse.
Och kanske är det på samma sätt idag än idag för unga tjejer fast man vågar inte säga för då ligger ju ansvaret på tjejen IGEN as usual

Du är absolut inte ensam! Kan än idag känna mej nästan lika stolt som förnedrad när män ”tar sej friheter”.. men speciellt som yngre, var bara 9 år första gången jag blev ner knuffad i en skol soffa och tafsad på, det känndes som en sån bekräftelse och alla kompisarna som blev avondjuka.. Tror det har att göra med att det är så ingrott att vi ska vilja bekräftas för vårt utseende och ofta genom våld, hela sammhället är uppbyggt kring det. Men visst känns det konstigt..dubbelsidigt på något sätt.. Tror också det är därför vissa kvinnor är ”mot feminism” för om vi inte har det längre vad har vi då?

Dom resonerar antagligen likadant tyvärr. Alla män är ju inte så, det är ju antagligen så att dessa män blivit uppfostrade på det här sättet. En pappa med dålig kvinnosyn och en mamma som bara sväljer skiten. Nu gör dom väl likadant mot sina barn och ekorrhjulet är igång.

Jag försöker så smått förtränga saker som hänt i min ungdom. Sådana här inlägg påminner mig om det och håller ilskan vid liv.
Som när jag 17 år gammal följde med några tjejkompisar på fest med ett gäng utomsocknes äldre killar (20+) som en av mina vänner mött på krogen.
Jag blev pissfull och låg på golvet och fnissade. En av killarna kysste mig och sa att jag var söt. Följde med honom till ett sovrum och inledde snusk.
Helt plötsligt kom 2-3 av hans polare in och ställde sig och glodde. De började runka och killen jag var med gjorde ingenting, så klart.
Inte förrän jag började kasta grejer på dem sa han åt dem att dra ut. Sen försökte han fortsätta som om inget hänt.
Jag blev inte av med (penetrations)oskulden då heller.
Mina vänner blev ju arga när jag sa vad som hänt. Men killarna. Fy fan. Vanliga svennebanan, medelklass-snubbar. Snygga och trevliga (not!).
Eller när jag som 16-åring hade prao i Sthlm och blev bjuden på maskeradfest av mina 20-åriga polare, och fick gå för mamma! Coolhetsfaktorn alltså! Skulle sova över och fick ett sovrum. Men så blev en kille jättefull och behövde sängen så jag tog soffan. Alla andra sov.
Då var där en äldre man runt 30 som försökte sig på mig. Tafsade och smekte och smickrade. Var inte beredd och inte van. Så var rätt mesig när jag försökte freda mig.
Till slut satte jag mig i köket o åt en macka för o få vara ifred. Då försökte han vara ”sexig” och satte sig gränsle över mig o slabbkysste mig i halva fejset. Motade till slut bort honom med att jag måste gå hem och trasslade mig loss. Så kl 06 gick jag, fortfarande onykter, genom Sthlm hem till min morbror. Kunde inte med att berätta för någon.
Eller när en äldre man stod i rusningstrafik i tunnelbanan och väldigt medvetet tryckte sig mot mig fast jag försökte flytta mig. Sprang i panik ut ur vagnen. Var tonåring bara.
Eller killen jag dejtade för ett par år sen. Som tryckte sig in i mig så jag skrek. Fast han visste att jag är känslig och han måste vara extremt försiktig.
Det är ju bara ett axplock av vad jag varit med om. Och man fattade att det var fel, men hade inte alltid modet/orken/vettigt att säga nej. Och i stort sett alla jag känner har varit med om liknande.
Ändå sitter män jag känner, vänner, bröder, släktingar och bah: INTE ALLA MÄN! Man måste väl få skämta lite! Män blir också utsatta! Svenska män gör inte sånt! De är undantagen som bekräftar regeln!
Skit.på.er.karljävlar!

Blir så jävla arg. Jag tror inte dom (män) reflekterar över vad dom gör i dessa situationer. Hade fest en gång och en killkompis var intresserad av en av mina tjejkompisar. När de blev sov tajm så försökte han upprepade ggr att kyssa, smeka, klä av trots att hon sa att hon inte ville eller var intresserad. När jag ifrågasatte (dagen efter TYVÄRR) så fattade han inget? vadå kränkande? det är väl smickrande?
Jag påminde min expojkvän flera ggr att jag avskydde när han bara stoppar ner fingrarna i trosorna på mig när vi tex kollar på film. Eller försökte stoppa in fingrar i mig när jag gick i bara morgonrock uppför trappan. För MIG är det inte ok och saknar respekt. Men män har alltid gjort så, andra tjejer gillar ju de? Ju mer ämnet diskuteras ju argare blir jag. Det känns som att männen blir dummare och dummare.
**OBS såklart ej alla män men jo typ alla. Generellt.

Det är så jävla lätt att peka finger åt andra än se vad man själv har gjort, sett och hört. Det är ”acceptabelt” att säga att män från andra kulturer minsann tafsar och beter sig som djur, men inte ”jag”. Näää, jaaaag och mina vänner är riddare i skinande rustningar, på vita springare som räddar stackars ungmör i ur händerna på de ”onda” mörka männen från andra delar av världen… Suck… snacka om att ha huvudet i röven.

Dom har nog förträngt det. På samma sätt som jag förträngt det men som jag när jag läser din text återupplever i mitt huvud. Jag råkade ut det flera gånger under högstadiet och mådde dåligt över det men förstod aldrig riktigt varför för det var ju ingen annan som reagerade, alla som såg på bara skrattade. Jag mår dåligt när jag tänker tillbaka på det och hoppas att om det skulle hända idag att någon skulle reagera. Jag vill aldrig att min dotter ska behöva vara med om det!!

Nja, de har nog inte förträngt det… Det är nog männen som med fasa ser på sina egna älskade döttrar och tänker ”låt henne aldrig bli behandlad så illa som jag behandlade en del tjejer”. Så finns det väl de förstås som inte bryr sig, men de är nog färre.

Jag är tacksam över att jag blivit skyddad av män när man utsatt mig för våldtäkt och tafs, kanske just för att jag tror att jag annars skulle ha utvecklat ett svårt manshat annars. Menar det inte som någon kritik utan är bara tacksam själv över det när jag läser det här. Det beror väl på att jag oftast haft nära killkompisar men inte nära tjejkompisar och folk ställer ju upp för sina kompisar. En del av dem vet jag att själv behandlat andra tjejer illa när de var unga. Jag vet att de skäms oerhört för det idag och verkligen avskyr när unga tjejer blir behandlade så av killar som är lika korkade som de varit.
Tror att det vore bra om några av dessa män som nu är vuxna kunde gå ut och prata (i skolor, pressen, skriva en bok, whatever) om vad de gjorde och varför, hur de ändrat sig och varför. Kanske slå in lite vett i skallen på de unga killar som beter sig som svin idag.

Jag har också haft män som stöttat och hjälpt mig. Jag har en sambo som aldrig skulle göra dumma saker mot mig. Han klämmer mig inte på brösten bara sådär. Han petar mig inte i skrevet för att han kan. Han visar respekt för mig och mina känslor och för min kropp.
Han blir genuint förbannad av våldtäktsmän och folk som slår sina partners/ungar/vem som helst. Han värnar om djur, är snäll mot barn, ger mat och pengar till EU-migranter och bär tanters kassar och rullator ut från bussen.
Trots detta så kan han fortfarande garva HÖHÖHÖ åt plumpa sexistiska skämt. Han tycker han är rolig när han säger på skoj ”ut i köket o hämta en öl, kvinna!” Utan att reflektera vad det egentligen betyder.
Han skriker gladeligen jävla fitta! när det inte går bra i tv-spelet. Han gör små saker som inte är farliga i sig. Men slår man ihop alla småsaker riktade mot kvinnor, hos alla på riktigt snälla och goa män, så kan det bli farligt till slut.
Jag skrev tidigare i kommentarerna om saker jag utsatts för. Och trots dessa saker, trots allt jag vet och bär med mig, så hatar jag inte män som grupp.
Och vi vet alla att det finns mängder av schyssta grabbar och män därute. Men de kan inte komma undan att de har en del i att visa vägen, säga ifrån åt dem som inte kan låta bli sexism och dumheter och framförallt. De kan inte, hur fina de än är, kräva att vi inte ska vara rädda för dem, säga att vi överdriver och att bara för att DE inte sett det/gjort det/det är ovanligt så är det inte deras eller ens samhällets problem.

”Alltså, handen på hjärtat, jag kan ärligt säga att jag aldrig någonsin varit med om att män ifrågasatt tafset jag utsatts för”.
Det är min erfarenhet också. De (få) gånger någon kommit till min hjälp i situationer då jag varit utsatt för obehagliga/tafsande/våldsamma män har det alltid varit andra tjejer.
Har flera gånger varit med om att killar jag uppfattat som mina vänner tagit killens parti då jag berättat om något som hänt – de har lagt mer energi på att hitta olika ursäkter och förklaringar till hans beteende (”han menade nog inte…” ”du missförstod nog” ”han var full” osvosv) än på att trösta, stötta eller lyssna på mig.

Min uppväxt och mina erfarenheter ser ut precis som de som lyfts i inlägget och kommentarerna. Inget nytt under himlen. Jag var 10 år gammal första gången jag omringades av pojkar i min klass och blev klämd på, tafsad och även fingrar instuckna. Detta pågick varje rast under hela mellanstadiet och lärarnas reaktion var ”pojkar är pojkar, de är troligen kära i er”. Pojkar som heter Thomas, Marcus, Daniel och Rickard, uppväxta i vår kultur i en rikare kommun norr om Stockholm. Pojkar jag var tvungen att möta varje dag. Inte blev det bättre i högstadiet när fler elever från olika områden men med samma syn på tjejer kunde ta för sig ännu enklare av våra kroppar.
Alla hemmafester under tonåren när jag och alla tjejer var allmänt villebråd. Tafs och värre var mer regel än undantag. Återigen från killar uppväxta i den svenska kulturen med likartade namn som ovan. Alla de gånger jag varit ute på krogen och blivit tafsad på och sedan kallad hora för att jag säger ifrån.
Min första längre relation var med en man från en ännu rikare kommun med snuskigt många miljoner på sitt konto. Han tog sig än mer friheter, min kropp var hans egendom när han själv behagade. Näste man, som jag också gifte mig med, förstod inte att jag hade en egen vilja. Han såg mig inte vare sig det var i sängen eller utanför. Det var som att jag hade upphört att existera.
Nu, snart 40 år gammal, har jag nyligen mött en man som jag har hånglat med några gånger. Han har hela tiden känt in mig mentalt och inte tagit på någon kroppsdel utan att först veta att jag vill. Han ställde även frågan ”får jag känna på dig innanför dina trosor?” sist vi hånglade. Jag blev helt paff, på ett bra sätt. Tänk att äntligen få uppleva detta! Han är, till skillnad från alla andra, uppväxt i en annan kultur än den svenska och har inte ett likartat namn som ovan.
(Vill bara dela med mig av min glädje, jag försöker inte säga ”inte alla män” på något sätt för jag är smärtsamt medveten om att den man jag nu mött inte alls behöver vara så fin som han verkar. Och att han är ett avvikande undantag från den norm som råder. Men på samma sätt som jag själv uppskattar att se fina klipp på nätet (t.ex. när okända människor räddar vilda djur eller söta kattklipp) för att orka med nyhetsflödet så ville jag dela min än så länge fina erfarenhet.)

Jag kommer att tänka på den gamla seriestrippen ”Ensamma mamman” av Cecilia Torudd. Det fanns en bild på ensamma mamman som sitter ensam och uttråkad i en bar och säger ”Om ingen nyper mig i rumpan snart går jag hem”. Vi är nog många som gillade Ensamma mamman och skrattade åt den seriestrippen. Idag känns den skrämmande aktuell…

”Dessa killar har barn idag. Undra hur de resonerar kring det här nu.”
Skrev ett kort inlägg om denna tankegång på fb för några år sedan, summary: Kommer dom minnas hur dom själva utsatt och begått övergrepp på tjejer (tex mig) och varna sina döttrar med detta i åtanke, ge dom verktyg osv. ELLER komemr dom MINNAS exakt samma sak, men vara livrädda för att deras döttrar ska få reda på vilka svin dom själva var och förakta sina fäder för det, att dom gör precis tvärtom, teachar dom rakt ner i våldtäktskulturträsket, för att bevara sin egen heder snarare än att underlätta sina ödttrars självbild och psyke när dom själva eventuellt kommer utsättas för liknande?

Jag har nog kommit milt undan, men minns att det var en tjej i högstadiet som ofta fick bhn uppknäppt (genom tröjan) på rasten av de coola ”white trash” killarna som sket i skolan, hon skrattade och verkade besvärad nog men sa aldrig ifrån heller så det var svårt att veta hur man skulle gjort, det var ingen jag kände på så vis heller. Själv blev jag aldrig trakasserad på det viset men det var ju lite som ett popularitetstecken också. Jag använde inte ens bh i högge…
Jag stör mig dock lite i intimlivet med killar just att det ska va handen ner i trosan åt en fortast möjligast, jag har lite svårt för just den där handen, de checkar inte av en mentalt, som någon skrev ovanför. Det blir lätt så mekaniskt, som om en vore en bil eller någon annan maskin, där de vrider på rattarna o trycker på knapparna. Att få känsla för samspel verkar svårt för många. Det är tufft att va singel idag iaf. Romantik och hålla handen verkar va hopplöst ute, det ska va dickpicks, oanständiga förslag, kk-deals och snabbt sex, men ve den som vill ha några riktiga känslor inblandade.. Mycket på killarnas villkor känns det som 🙁 Annars får man va utan.

Min ettåriga guddotters pappa är förmodligen en sån som tafsade på tjejer förr. Nu är han livrädd att hans dotter ska bli en ”slampa”. Han pratar om alla ”slampor” han träffat i sitt liv och hans största rädsla är att hon ska bli som dem. De har haft stora bröst och tajta kläder, de har raggat på honom, de har varit ”bitchiga” mot honom, de har haft långt blont hår och glittrigt läppglans, de har varit högljudda, de har varit tystlåtna, de har varit de har inte tagit ögonkontakt med honom när han försökte ragga, de har sagt nej, de har sagt ja… Det finns så mycket som han dömer ut som ”slampigt”. Den enda kvinnan som duger är min vän, guddotterns mamma alltså. Hon är ”inte som andra”. Hon har inte ”sånt där självförtroende”. (Hans ord. Han ser det som en fördel att hon är osäker.)
Han tycker alla kvinnor som inte tilltalar honom till 100% är slampor och är rädd att hans dotter ska vara en av dessa osmakliga kvinnor när hon blir vuxen. En kvinna med självförtroende. Såna som förtjänar att bli kallade slampor och får skylla sig själva om man tafsar och inte respekterar dem. Jag har försökt övertala min vän att ta dottern och sticka, men det är uteslutet för henne. Suck…
(Nu menar jag absolut INTE att jag tror att han kommer tafsa på sin dotter, men jag kan tänka mig att han inte kommer stötta henne om hon berättar att en kille i skolan dragit ner hennes byxor, t ex.)

Jag har alltid skämts och därför inte berättat. Så nu finns det absolut män i min närhet som inte har en aning om att jag blivit utsatt för tafs och obehagliga situationer. Det kanske är dags att vi börjar berätta? Inte bara om vad vi blivit utsatta för utan kanske viktigast, vilka som gjort detta mot oss? Så kanske vi kan förändra bilden av männen som begår övergrepp?
För mig var den förste en kille på högstadiet. Mina föräldrar umgicks med hans föräldrar och vi hade gått i samma klass sedan ettan. Helt vanlig svensk 13-årig kille med helt vanliga kompisar som körde upp handen mellan benen på mig på en orienteringsdag. Flera runt om såg. Ingen sa något.
Den andra killen var lite äldre, kanske 15-16 år och gick i specialklassen på samma högstadieskola. Glasögon, oklippt hår och smutsiga händer. Han hade en yngre syster och familjen bodde i villa nära skolan. Han drog ned mig i knät, höll fast mina händer och tog på mina bröst tills jag skallade honom. Alla runt om skrattade. Jag sprang iväg gråtande. Inte för att någon tafsat på mig, men för att jag var rädd för konsekvenserna av att ha skallat honom.
Efter den här händelsen dröjde det tills jag var 19 år innan något hände igen. En nära vän till mina föräldrar, kanske 50 år, arbetar som ordningsvakt och har en dotter som är äldre än mig. Han bor i villa, har hund, är intresserad av sport och bilar. Drar jobbiga sexistiska skämt ibland. Han, hans fru, mina föräldrar och jag var på en möbelaffär tillsammans. Plötsligt känner jag hans hand på min rumpa. Jag blir förbannad och vänder mig om och skriker åt honom. Sedan ser jag hans fru i ögonvrån. Den skammen. Fy fan.
Senaste gången var jag 25 år och var på fest. När jag skulle gå hem tog jag sällskap med en brittisk utbytesstudent som gick samma universitetsutbildning som mig. Smart kille med många kompisar. Kortare än mig. Jag var rädd för att gå själv. Vi hade pratat lite på kvällen, men absolut inte flörtat. När vi kommer till punkten då vi borde gå åt olika håll så vägrar han gå. Jag går mot mitt studentrum, men han följer efter. Jag vågar inte gå in i porten eftersom jag är rädd att han också ska lyckas ta sig in. Han försöker hålla fast mig och tar på mig. Jag skriker och sparkar honom så hårt jag kan. Till sist ger han upp. Någon dag senare kommer ett mail där han ber om ursäkt ”om han betett sig dumt” och vill att vi ändå ska vara vänner.

Konstigt om de menar att det aldrig händer. Nu har jag bara en gång blivit utsatt för sexuella trakasserier eller något slags övergrepp av någon jag kände, annars har det varit främlingar (fler gånger än jag har lust att räkna faktiskt, för jag skulle behöva räkna händelserna för att veta) och mitt umgänge har alltid varit väldigt litet, så vitt jag vet så har inte någon av de jag känner, med undantag från en tjej, utsatt någon, men någon måste ju vara dessa människors umgängeskrets?
Jag tycker inte nödvändigtvis att dessa exempel är bevis på en våldtäktskultur, för jag kan inte veta om de här människorna HAR sett något, det betyder inte att jag inte tror att det händer eller har hänt eller att det finns människor som ser saker men viftar bort det (det vet jag ju att det har från vad du berättat), men som exempel då när du skrivit om det som skett i skolan när du var liten så har jag blivit totalt chockad, inte för att jag som barn eller nu varit blind för sexuella övergrepp (jag blev tex titt som tätt utsatt för internetpedofiler och hade blivit varnad av min mamma som själv blev utsatt av sin morfar när hon var åtta), men för att det inte var något jag såg på min skola och jag hängde oftast inte med de på min skola utanför utan hade en eller två vänner som jag umgicks med, så jag vet inte vad som hände utanför. Närmsta jag kan minnas var när ”tjejgruppen” (dvs majoriteten av tjejerna i klassen som hade bildat sin grupp som jag och några andra inte hörde till) stoppade sina sminkspeglar (i 5-6:an) under en mellandörr (mellan duschrummen) för att titta på killarna när de duschade, vilket jag tyckte var jättekonstigt och jag och en annan tjej sa till de att det var konstigt och att låta de vara. Eller jo! När jag började högstadiet så slog en kille mig på röven varpå jag slog honom i ansiktet. Men jag hängde som sagt inte med de på rasterna eller utanför, utan var i min egna lilla värld med mitt lilla umgänge och vi höll mest fast vid barndomen snarare än försökte bli vuxna som jag upplevde att de andra gjorde.
Att vissa säger att ”det var inte så farligt” kan jag inte helt garanterat heller se som bevis av en våldtäktskultur då jag faktiskt, med handen på hjärtat, aldrig har stött på den attityden när jag berättat för någon, utan har mötts av förståelse och uttryck av äckel och hur dessa killar borde få ”nackskott”, precis som jag inte kan se de anekdoterna som bevis för en våldtäktskultur tycker jag inte att jag kan använda mina anekdoter som motbevis för en våldtäktskultur. Jag kan utifrån mina upplevelser spekulera och från mina upplevelser så är inställningen hos majoriteten av de jag träffat att inte ”ens” verbala trakasserier är lugna och har möts av uttryck för avsmak. Finns det människor som reagerar så? Absolut, men för att jag ska känna att något är kultur så tänker jag att jag behöver ha stött på det åtminstone en gång, jag hade tex inte firat midsommar en enda gång förrän i vuxen ålder, men hade kommit i kontakt med andra som gjort det.
Det som fokus borde vara på, enligt mig, är människors första tre år. För gemensamt för tjejerna med speglarna, killen som slog mig på röven (som något år senare skar upp sina handleder i klassrummet) och de männen som jag stött på som utsatt mig (blanda andra en snubbe som följde efter mig i olika affärer när jag 15 år gammal & hade häng och stoppade sin hand mellan mina skinkor, en snubbe som följde efter mig till tandläkaren och kladdade etc etc etc i all oändlighet mellan 12-20 (24 nu och tillhör gruppen som minst benägen att bli utsatt dvs i äktenskap med barn) är att dessa människor helt garanterat inte fått vad de behövde som barn, väldigt flummigt nu men jag kan verkligen se det här i människors ögon (vet inte om det är pga min mammas psykiska problem/skador från barndomen, att jag känner igen något från hennes ögon, hennes och pappas som blev slagen av sin pappa).
Den prefrontala barken, som även kan kallas den sociala hjärnan, utvecklas inte automatiskt utan via socialt samspel och av att få konstant feedback och bekräftelse på sina känslor under ens först

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *