Kategorier
feminism & genus

Om kvinnor inte har rätt till sina känslor under feminismens vingar, när fan ska de ha det då?

Att som feministisk rörelse inte omfamna de kvinnor som upplevt så grovt patriarkalt förtryck, ofta i form av konkret våld och övergrepp, att de börjar försvara sig med att hata, är ju däremot en utmärkt antifeministisk strategi.

Det är mycket prat om att män behöver inkluderas för att feminismen ska föras framåt och att förändring ska kunna ske, men jag håller inte med. Jag tänker att en kamp som förs av förtryckaren aldrig kommer ligga i den förtryckta gruppens intresse och att män som tillåts sätta agendan inom feminismen kommer göra det till sin egen fördel. 

Jag har en manlig bekant som tycker hela feministdebatten är jobbig. Han tycker det är bråkig, får honom att må dåligt och han orkar inte lyssna längre så han har deklarerat att han helt enkelt tänker skita i det där nu. Och jo jag förstår, så kan jag känna också ibland. Kanske inte gällande feminismen för feminism för mig är överlevnad, det är ingenting jag kan välja bort. Att kunna välja bort feminismen är privilegierat och visar på vilken position man har och utgår från. För kvinnor är feminism överlevnad, för män är det ett specialintresse, en hobby, nåt de kan pyssla med så länge det ej blir för krävande. 

  

Debatten om manshat tycker jag visar på hur läget är: Mäns känslor är viktigare än kvinnors rätt att vara arga på förtrycket de utsätts för.

Kvinnor hatar män för att vi blir utsatta för förtryck, våld och kvinnohat. Det är en direkt konsekvens av detta. När män slutar förtrycka och vi har samma maktpositioner i samhället (och privat) så kommer manshatet försvinna. Manshat är liksom inget hot. Manshat är väldigt sällan en medveten strategi för att förändra samhället. Det kan däremot vara en feministisk strategi för de kvinnor som behöver det. Som känner skuld och skam och självhat.

För många enskilda kvinnor hjälper det nämligen att rikta agg och ilska åt rätt håll. Hat mot män kan hjälpa kvinnor att sluta hata eller anklaga sig själva. Det kan hjälpa dem att få styrka. Det kan ena kvinnor. Det kan såklart också bryta ner och få människor att må sämre, men olika människor funkar olika. För mig har hatet varit bränsle. Oftast är det ofrivilligt. Det är en reaktion. Jag kan inte reagera annorlunda på det jag själv utsätts för och det jag ser andra utsättas för. Manshat blir då snarare en överlevnadsstrategi för kvinnor som lever utsatta i patriarkatet än nånting annat. Utan denna utsatthet, ingen rädsla eller hat.

Jag tänker att de som klarar att inte hata är privilegierade. Kanske haft resurser eller andra möjligheter som hjälpt dem hantera. Alla hanterar förtryck och utsatthet på olika sätt men viktigast tror jag är att inte skuldbelägga de som försöker överleva. Det hör liksom inte hemma i feminismen. Men folk sitter där ändå på sina höga hästar med sina privilegierade arslen och pekar med sina dömande fingrar och tror att man bara kan välja känslor. ”nämen usch o fy hat leder ju ingenstans, usch så dåligt av dig du dåliga feminist som ger oss andra dåligt rykte, jag tror inte på hat!”

Vad jag säger är att kvinnor som vänder ryggen åt andra kvinnor för att de hatar män är sämre för kampen än inga kvinnor alls. Det de håller på med är nämligen ingen kvinnokamp alls oavsett vad de kallar det för. Det är anpassning till männen och ett svek mot de kvinnor som blivit så skadade av män att de känner hat.

– When Darkness Falls

Regel ett som feminist: SLUTA SKULDBELÄGG KVINNOR FÖR DERAS REAKTIONER OCH KÄNSLOR INFÖR DET FÖRTRYCK DE UTSÄTTS FÖR. Är du feminist? Ja men börja feminista då. Sluta försvara män. Sluta hacka på kvinnor. Håll varandra om ryggen. Kritiken mot manshat får väldigt många kvinnor inklusive mig att må jävligt dåligt. Om jag inte har rätt att vara arg och hata den grupp som förtrycker mig, vad ska jag göra med alla de känslorna annat än att samla och trycka ihop dem inombords?

Om kvinnor inte har rätt till sina känslor under feminismens vingar, när fan ska de ha det då?

Sen, inte för att vara den som är den men jag blir alltid full i skratt när mina motdebattörer ska läxa upp mig i hur feminismen bäst förs fram eller som antyder att jag inte gör skillnad. Hallå, ursäkta självgodheten här va men vet de vem de talar till?  

   

Ursäkta men I’m Lady Dahmer liksom.

 

Puss!

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Om kvinnor inte har rätt till sina känslor under feminismens vingar, när fan ska de ha det då?”

Så länge kvinnohatet är norm och så internaliserat som det är, finns väl ingen anledning att låta bli manshat?
Kvinnors kamp och rätt till överlevnad är viktigare än att inte göra vissa (bekväma, självgoda) män lite ledsna i ögat. Mycket viktigare.

För mig handlar det inte om att skydda mäns egon eller känslor. Jag känner inte hat. Däremot känner jag att feminismen är viktig för mig. Mycket viktig. Jag försöker att förstå hatet och de som hatar, jag försöker att respektera det. Jag vill att feminism skall ha plats även för mig, utan hat men men mycket kamp. Nog finns väl utrymme för olika sätt att leva feminism?

Feminism kan se ut på många olika vis, jag kan inte hata en grupp människor bara pga av kön, jag hatar enskilda män för det jag har fått stå ut med men det är en helt annan sak. Jag ser inte ner på andra kvinnor som hatar män som grupp men JAG förstår det inte. För mig är hat en personlig känsla likaväl som kärlek är personlig.

Det finns lika många sätt att göra feminism på som det finns feminister tänker jag. Nån gör si nån annan gör si, vissa av oss orkar mer, andra orkar mindre, en del vill stå på barrikaden medan nån annan har fullt upp med att sluta självhata. Töänker att allt kvinnor gör för att må bättre är ett steg i rätt riktning oavsett hur litet steget är.

Delen av din kommentar: ”Män som GENUINT vill kämpa för kvinnors rätt kommer göra detta oavsett. Män som ”tappar lusten” pga manshat är män som aldrig var på vår sida till att börja med”. Tack! Precis så är det. Jag har brutit med vänner (män) som reagerat på mitt ”manshat” och därefter skuldbelagt mig själv, för jag kunde ju ha uttryckt mig bättre, känt annorlunda. Men nej, det hade jag inte kunnat!

Alltså tack, detta är vad jag behöver. Bästa bästa texten i ämnet på länge är så jävla leds och blir provocerad av hur debatten blivit.
Jag älskar verkligen apor gruppen.. Tyvärr har det senaste veckorna blivit mycket mycket ”buhu männen då” ”men tänk på oss goda feministiska män!” osv osv önskar det försvann eller om ni har nån annan grupp där detta tänk inte existerar för brinner seriöst inom mig när jag ser det

Fy vad du är bra som orkar förklara. Du hjälper så himla många (inklusive mig) att fatta!! Det var tack vare dig jag slutade ta avstånd från vissa feminister bara för att jag inte kände som dem. För det första är det väl uppenbart att alla inte känner likadant (och den som inte fattar det är nog ändå inte så begåvad) och för det andra så betyder det inte att jag inte borde hålla dem om ryggen. Förhoppningsvis hjälper du många fler att fatta med det här inlägget!! Go you

[…] På riktigt, varför kan jag inte få äga min känsla? Varför måste min känsla vara pk och konstruktiv för att accepteras? Så typiskt män att kräva att deras känslor skall stå i centrum för kampen och att kvinnor skall locka dem till feminism med socker. Jag fattar att folk blir sura över att det kanske är en ickegrej att prata om, men tydligen måste man ju fortfarande ha diskussionen. […]

[…] På riktigt, varför kan jag inte få äga min känsla? Varför måste min känsla vara pk och konstruktiv för att accepteras? Så typiskt män att kräva att deras känslor skall stå i centrum för kampen och att kvinnor skall locka dem till feminism med socker. Jag fattar att folk blir sura över att det kanske är en ickegrej att prata om, men tydligen måste man ju fortfarande ha diskussionen. […]

När jag ska va pedagogisk (uteslutande med män såklart) och förklara hur en utsatt grupp kan förändra samhällsstrukturen som förtrycker, brukar jag ta apartheid som exempel… (Det är naturligtvis inte samma sak, men en liknande förtryckarkultur och oftast lättare för män att fatta om en talar om andra män)
Då har det hänt (otroligt sällan, men ändå…) att folk fattat att hat och vrede är nödvändiga ingredienser för att ena den utsatta gruppen och frammana den energi och självkänsla som krävs för att störta förtryckarna… Men det kräver ju såklart att vederbörande har koll på vad ANC mfl gjorde och hur samhället i S.A då såg ut..och framförallt, som du skriver, att en pallar va pedagogisk!!

Grinar: över hur bra du är, över att du orkar, över kommentarer på detta och förra inlägget – från de som är med och de som inte. Så otroligt utmattad/nerslagen/upplyft/ilsken/rörd (och kanske litelite onykter..)

Du har så rätt! Det känns som att man lägger krutet på fel ställe. Istället för att analysera de förtrycka känslor och dess verkan samt vara eller icke vara, borde man istället hålla varann om ryggen och säga att man förstår. Att man förstår varför. Sen kan man ju så klart påpeka att man inte känner likadant men ändå accepterar och respekterar den andres känslor. Alla reagerar olika på samma sak. Det hjälper inte att trycka ner eller se ner på de som inte reagerar precis som en själv.

Antingen är det min dator som bråkar men flera av bilderna är döda. Kan vara värt att kolla, och är det bara för mig (mac, os) så ber jag om ursäkt för orelevant inlägg.

Ska tilläggas att ser mig själv som en man.
Du skriver
Jag tänker att en kamp som förs av förtryckaren aldrig kommer ligga i den förtryckta gruppens intresse och att män som tillåts sätta agendan inom feminismen kommer göra det till sin egen fördel.
För mig känns det som ett kortsiktigt sätt att tänka på, då jag är rätt säker på att det finns så mycket forskning som visar att mer inkluderande och mer jämställdhet gynnar alla långsiktigt.
Sen att vissa män inte fattar det är bara idiotiskt.
Sen håller jag med om resten av artikeln. Jag kan förstå och ibland känna hat till män och mansroller. Men jag kan nog aldrig sätta mig in i er överlevnadskamp, och bara det är tillräckligt för att kvinnor ska sätta agendan och inte män.

Det är ju ingen som hindrar män från att driva en feministisk kvinnokamp. Det är inte ens så att män i allmänhet är exkluderade från feminismen. Jag skulle nog vilja påstå att LD är en av de ”hårdaste” feministerna på den punkten, men inte ens hon exkluderar män från sina plattformar. De män som inte får uttala sig på hennes plattformar har nästan uteslutande antifeministiska åsikter. Men även dessa får uttala sig till en början. Det är när de vägrar lyssna på kvinnorna som berättar om hur det är att vara kvinna och fortsätter framhärda i att kvinnor förtrycker män genom att neka dem sex/har ansvar för att inte bli våldtagna/ljuger jämt och ständigt om våldtäkt, som de blockeras.
Det här är ett påhittat problem som diskuterats de senaste dagarna som om det vore ett problem. Män är inte exkluderade från feminismen. Massor av kvinnor vill ha med er. Massor av kvinnor är t o m beredda att vända ryggen åt andra kvinnor bara ni kan tänka er att vara med. Ni får bestämma villkoren helt själva, bara ni är med. Vill ni inte ha några kvinnor som hatar män i kvinnokampen ska ni inte behöva det. Det är bara att läsa kommentarerna under förra inlägget.
Så jag tror inte du behöver oroa dig för jämlikheten inom kampen. Tillräckligt många män och kvinnor verkar tycka att förtryckaren visst ska få föra kampen och sätta agendan. Vilket låter absurt i mina öron och inte ett dugg jämlikt. Men det är jag det.

Beundrar din uthållighet att undervisa om det här ämnet år in och år ut. Det var du och Fanny som hjälpte mig att omvandla mitt självhat till manshat. Ja, hat ÄR destruktivt och när det riktas mot män i egenskap av förtryckare så blir det till en kraft att riva ner patriarkatet. Det har bl.a. hjälpt mig att ta plats på bekostnad av män där jag annars hade vikt undan utan att säga något fastän jag var mer kompetent. Manshat har gjort under för min självkänsla!

Men utgår man inte lite ifrån att människor redan har en färdig analys och förståelse när man säger att de ungefär måste förstå att hat är en rimlig reaktion på förtrycket man utsätts för som kvinna? Manshatet skrämmer ju inte bara bort män, det skrämmer även bort kvinnor som inte är särskilt insatta i feminism men kanske hade behövt feminismen som mest. Samtidigt finns det ju inga direkt positiva konsekvenser av att hata öppet. Det är en sak att sitta med en grupp vänner och avreagera sig, eller att göra det på egen hand, och en helt annan sak att göra det ”i feminismens namn” öppet på internet och i andra sammanhang där andra, oinsatta, kan lyssna och läsa.
Sedan är det ju det här med att hata alla män eller att hata mansrollen. Ganska många säger att de hatar mansrollen, men några brukar säga att de hatar alla män – exakt alla män (även t.ex. transmän, får man anta). Hur fungerar det och varför gör man det? Det är jag nyfiken på.

Tack för ett intressant och givande inlägg. Länge sedan jag läste något så bra. Det tog mig bara ca 20 år att förstå att det jag, i min enfald, trodde var normal, var kärlek i verkligheten var makt och övergrepp. Att jag mådde dåligt pga rädsla för den personen. Det tog ytterligare mer än fem år innan rädslan släppte – efter uppbrottet! Att under mer än 30 år varit utsatt för omgivningens förtryck sätter spår. Idag lever jag ensam, vill inte annat. Önskar att jag orkade ställa mig på barrikaderna och skrika ut, men är ”inlåst” pga funktionshinder, helt beroende av andra för att rent fysiskt ta mig ut ur min lägenhet. Beroende av andras beslut om vilka besök som jag ska få göra inom vården. Beroende av andra för att få vård mot min svåra smärta.
Har ofta tänkt: OM jag nu hade varit en högre tjänsteman i dryga 50-årsåldern, med samma svåra smärta och i övrigt samma problem – hade jag då t ex blivit avfärdad av manliga läkare med orden: ”Så ont kan du inte ha!” eller i övrigt blivit ifrågasatt varför jag söker vård för mina besvär? Jag tillhör ”fel” kön och socioekonomisk grupp. Därför blir jag avfärdad. Funktionshindrad, överviktig, fattig kvinna = en person som inte behöver lyssnas till. Detta har samhället och dess strukturer lärt mig, så effektivt att det har tagit mig många år att förstå att felet INTE ligger hos mig, utan i strukturer i samhället. Jag skulle hinna fylla 50 innan jag förstod det intellektuellt. Jag har fortfarande problem med att förstå det emotionellt.
Hur det implementerades från att jag var barn har jag beskrivit i min blogg, i trilogin ”Den lata flickan” https://wordpress2202.wordpress.com/2016/02/26/ditt-lata-stycke/
TACK för ett bra inlägg! Jag ska nu sätta mig och läsa (och lära) mer av denna blogg, samt lägga ind den på min lista av bloggar jag följer!
Vänligen
//Piia-Liisa

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *