Kategorier
feminism & genus

Bakom varje bitter och sur och otrevlig kvinna står en jävla karl som inte drog sitt lass

Tog en dusch. Kändes fantastiskt. Som att bli född på nytt. Fick livsglädjen åter! Sen klev jag ut och feber och ansiktsvärk kom tillbaka med råge. Det kändes mindre fantastiskt. Och min bitterhet som jag alltid drabbas av när jag har ont eller är sjuk kom tillbaka sjufaldigt. Då minns jag hur det var när jag inte hade några barn alls och man kunde unna sig att ligga på soffan med en skål glass och se på film i feberdimman hela dagen om man ville. Och sova fick man. Man fick sova bort det sjuka. Riktigt så är det inte nu.
Med en liten skrikstrut som sover skitdåligt de senaste dagarna (bra tajming!) så får jag sova cirka ingenting. Antingen vaknar jag för att han knölar och stånkar och stönar (i sömnen) eller för att han vill ha mat (som han somnar ifrån för att sen vakna en timme senare och vara hungrig och så håller det på hela natten) eller så vaknar jag av nästäppa, för att jag behöver snyta mig eller för att jag håller på att drunkna i min egna febersvett. Och så klockan fem är det dags att kliva upp! HURRA!
Sen ska man kånka runt på denna lilla bäs halva dagen. Och min rygg gör så ont. Av sjukdom såklart men också av oergonomisk ställning när jag ammar men just nu allra mest av sjukdom, ni vet den där värken som bara finns överallt i varje led.
Så då tänker jag på tiden innan jag fick barn.
Och så tänker jag även på hur kvinnor i alla tider fått göra precis samma sak fast upphöjt till tio. Kvinnor som haft fyra fem sex sju barn och som haft ett hushåll utan bekvämligheter och moderniteter att sköta och en man som aldrig är hemma och som inte vet hur man byter en jävla blöja och som förväntar sig middagen på bordet klockan sex oavsett hur dåligt hon mår eller trött hon är.
Dessa kvinnor som i alla tider slavat oavsett feber, hosta och sjukdomar som är tio resor värre och som aldrig fått någon jävla avlastning och sen tänker jag på hur folk runtomkring gärna pratar skit om sura bittra kvinnor och deras stackars män som får ta så mycket skit och då tänker jag att dessa män förmodligen förtjänar varje sur jävla blick och kommentar de får av sina utarbetade utslitna stackars fruar.

Denna utsikt fick iallafall skrikstruten. Jag ser gladare ut än vad jag var och är men tyvärr var jag tvungen att spexa lite för att få nån slags ”egentid”. Men man får väl vara tacksam för det lilla. Ninja gick inte alls att lägga ner. Att duscha ingick inte i min repertoar alls det första halvåret. Man fick svabba av sig snabbt som attans med en tvättlapp och lite kokosolja samtidigt som man paniksket snabbt medan Oskar vaggade frenetiskt en skrikande unge. Det var tider det. Nu sätter jag på lite Madonna och så ser jag till att ha nån slags ögonkontakt. Då är han nöjd en stund.
Sa jag att jag var bitter?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Bakom varje bitter och sur och otrevlig kvinna står en jävla karl som inte drog sitt lass”

En av anledningarna till att jag förmodligen inte kommer skaffa barn. Pallar inte taken på att inte kunna slappa i soffan, skita i o laga mat o gå ut med kompisar o dricka öl istället och framförallt kan jag inte förlika mig med eller acceptera tanken att jag ska vara fängslad med ett barn så lång tid och agera ”mjölkko”. Jag har svårt att se det fantastiska med det utan ser mest hur tråkigt mitt liv skulle vara och hur min karriär förmodligen skulle dala. Jag närmar mig 30 så samtidigt är jag stressad över att man ”borde” skaffa barn men fyfan vad opepp både jag och min kille är!

Holy flippin’ hey, vilken igenkänningsfaktor på detta! Förvisso har jag bara en unge men ändå. Vad förvånad jag blev av hur det är i praktiken att ha barn. Har inte haft min kropp för mig själv på 1,5 år, sömnbrist, vätskebrist. Ingen tid att ta hand om mig själv eller gör någonting jag tycker är kul. Slutade vara en individ för länge sen.
Samtidigt, när folk säger åt mig att bara lämna över ungen till hennes pappa och gå ut en timme, så säger jag nej. Varför? För ungen VILL INTE vara hos sin pappa. Hon vill hellre vara hos mig, och jag känner mig inte bekväm med att tvinga henne till någonting som gör henne otrygg. Enligt ungens morföräldrar bör jag låta henne vänja sig vid obekväma saker den hårda vägen. ”Låt henne skrika, till slut tystnar hon.” Ja, men varför tystnar hon? För att hon plötsligt gått från hysteriskt gråtande till att bli bekväm? Eller för att hon gett upp, när ingen lyssnar på hennes önskemål och behov?

Nä, det är in i duschen och ut igen, amma på toaletten eller panikskita som LD skrev… En del bebisar går inte att lägga ifrån sig. Visst har min man tagit båda våra barn när de varit bebisar så jag ska få duscha eller besöka toaletten i fred, men det går inte att ignorera det där hjärtskärande skriket på något vis. Speciellt när en helammar…

Men att bidra till hushållskassan är väl också att göra nåt? Hade du hellre skippat att skaffa barn och gett dig ut i arbetslivet? Här kan man också bli bitter, det kan jag lova.
Jag har överlag ganska svårt att begripa det där med bitterhet. Har man valt att befinna sig på en plats har man ju valt det, oavsett om det gäller ett arbete eller ett hem.

Men ”E” det är ju jättehärligt att du inte känner dig bitter! Men jag tror ändå att de ”val” vi gör är något mer komplexa än bara val. Det är omöjligt att veta hur man kommer att hantera föräldraskap och det är även en situation som beror på många faktorer. Vilka förutsättningar man har för att konstant trivas i den situation man ”valt” skiljer sig oerhört från människa till människa. Varför är det så tabu att prata om det som är jobbigt? Min erfarenhet av att vara hemma med min dotter är en mix av det största och mest fantastiskt underbara jag upplevt och en rad sammanbrott, överväldigande oro och panik. Jag hade en tuff graviditet, oändligt tuffare än vad jag hade förväntat mig och när bebben kom var jag redan på sparlåga. Det har inte gjort mig till en dålig förälder eller en konstant bitter människa. Det har inte påverkat min oändliga kärlek till mitt barn och allt hon är. Jag har ÄLSKAT att vara hemma med mitt barn men jag har periodvis varit helt överväldigad av utmattning och att vara ensam ansvarig för detta sköra och så högt älskade nya liv. Vi har valt att jag varit hemma, därför att det annars skulle inneburit att vi måste flytta från vårt hem pga ekonomiska aspekter. Och det faktum att ammningen fungerade för mig och gjorde så i ca 10 månader påverkade också mitt val att vara hemma. Jag skulle inte göra det ogjort för en sekund men jag skulle vara en hycklare om jag påstod att det för mig varit en konstant dans på rosor. Livet är så mycket mer än bara en inställning och en attityd om du frågar mig. Att få vädra sina känslor, bra och jobbiga, är väl det som gör de tyngre tiderna lite lättare. Jag tror man måste våga se att även de vackraste och största händelserna i livet kan vara svåra och tunga. Och att det är okej. Att man är bra i alla fall. Att det är en del i att göra det sååååå stort! Vilka livsomvälvande situationer påverkar inte varje lite vrå av ens liv? Min dotter är det bästa som hänt mig. Hon är magisk och fantastisk och helt jävla underbar. Men att ta hand om henne och att ta hand om resten av livet samtidigt är ibland det tyngsta jag gjort, och det lättaste, underbaraste och jobbigaste! Det är så livet är ju! Ibland är man ett unikum av glädje och positivitet och ibland är man en svettig, gråtig, arg och bitter surpuppa. Härligt att få vara lite av varje!

Du har så rätt. Jag invänder bara att detta vänds mot männen. Om vi accepterar och självmant och frivilligt tar på oss en större roll periodvis exempelvis när det kommer till barn så bör inte männen sedan få ”skit” för det. Du har inte skrivit det i ditt svar men andemeningen i detta andas det.

Men det såklart. Nu kanske jag drar lite höga växlar, men bitter för mig är verkligen att vara BITTER. Jag har träffat några sådana människor i mitt liv och de har nästan aldrig varit roliga att ha att göra med. För mig är lite definitionen av bitter att mer eller mindre vara det konstant. Men, men. Jag reagerade väl mest på rubriken, antar jag. Det känns som att det finns minst lika många bittra karlar där ute i arbetslivet som hatar sina arbeten, chefer och kollegor som det finns bittra kvinnor i hemmen. Jag har liksom inte märkt någon skillnad mellan män och kvinnor när det kommer till detta. Visst, jag förstår att situationen kan vara komplex och att det inte alltid är så lätt att bara byta tillvaro (jag överdrev en aning), men i många fall vet man ju vad man ger sig in på. Att skaffa barn efter barn och hux flux bli bitter för att barnen börjar ta upp har jag lite svårt att förstå. Det är ju en sak om man aldrig har haft barn innan, men det är väl inte det vi pratar om nu. Äsch, jag låter antagligen mer negativ än vad jag är. Att ventilera sig är aldrig fel, men inte att diskutera heller 😉

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *