Kategorier
feminism & genus

Kvinnor förväntas stå ut i patriarkatet OCH hålla humöret uppe på köpet

Oj oj, titta vad ni får upp i flödet, vilken tur ni har. Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like, om måndag var en person liksom, men mig blir man snart kär i!

Alltså det här med bittra kvinnor. Bitterfittor. Om jag fick en krona för varje gång jag kallats bitter av personer, män och kvinnor, som inte håller med mig när jag skriver om olika fenomen… ja ni hajjar. Och detta händer ju inte bara mig utan liksom varje gång en kvinna lyfter ett problem, oavsett om det är stort eller litet. Och gu’bevaremig om hon är missnöjd på nåt sätt. Varje gång en kvinna inte ler tacksamt och tar emot. ”Bitter”, det liksom spottas ut, spottas i ansiktet på den tilltänkta. Som om bitterhet är något fult att skämmas över. Och det gör vi ju. Vi skäms. Vi tappar ansiktet och tappar tråden. Förnekar och blir arga istället. ”Jag är inte bitter!” för det är nåt av det fulaste en kvinna kan vara.
En bitter kvinna är oattraktiv. En bitter kvinna är en dålig kvinna. Vi ska liksom stå ut i patriarkatet OCH hålla humöret uppe trots att vi blir förtryckta och hon är endast knullbar om hon ska straffknullas. Om ens då. Och oknullbar vill ju ingen vara. Vi är så drillade i att alltid vara till lags att t.o.m när vi är förbannade och utsatta så kryper det i kroppen om vårt missnöje påpekas. Vi ska liksom stå ut i patriarkatet OCH hålla humöret uppe trots att vi blir förtryckta. ”Jag är inte bitter!”
(Eller klassikern: Var inte ett offer! Offermentalitet! Ett sätt att tysta oss på bara, gå inte på det!)
Men jag är bitter. Jag är bitter som fan. Bitter och full av hat och ilska. Det är en rimlig reaktion på all skit vi kvinnor utsätts för. Jag har svårt att förstå att det ens finns kvinnor som inte är eller iallafall blir bittra när de blir äldre. Finns de ens? Ljuger de isåfall?  Jag är bitter för att jag har anledning. Och att vara ett offer är inget jag självmant valt utan en position jag befinner mig i när jag utsätts för orätt. Och orätt utsätts vi kvinnor för hela tiden.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Kvinnor förväntas stå ut i patriarkatet OCH hålla humöret uppe på köpet”

Ja vi lever fortfarande i ett samhälle med patriarkala strukturer, tyvärr, men jag vägrar bli bitter, avundsjuk, hatisk, och alla andra negativa känslor för det är så oerhört destruktivt, åtminstone för mig, och då skulle mitt liv bli jobbigare att leva. Jag fokuserar på det som jag mår bra av och kan glädjas åt. På en direkt konfrontation med någon som förminskar eller på annat sätt gör mig illa säger jag naturligtvis ifrån med kraft men jag låter inte det ta över mitt liv. Om jag uppfattas som attraktiv eller inte är för mig totalt ointressant, det definierar inte mig som person.

Så himla bra skrivet!
Jag har så ofta skämts för att någon kallat mig bitter och ibland kan jag känna att det de kallar bitterhet även är en typ av förtryckt ilska eftersom vi kvinnor inte ska vara sådär gapiga och hysteriska så kvävs min ilska ner till en bitterhet.

Blev kallad bitter på fb senast för en stund sen. Diskuterade den där pissartikeln om pappan som förbjöd sin dotter vattenmelon pga fet buhuhu snart kommer du dö lilla dotter, sluta äta buhuhu. Jag var så där provocerande kylig och saklig som jag vet retar skiten ur män. Höll mig till sakfrågan och ignorerade personpåhoppen. En av männen blev så arg att han till slut utbrast ”Om nån hade pratat med dig om hur ohälsosam du är hade du inte blivit så fet! Du är bara BITTER!!!!” Jag var Martin ett halvår på fb som ett socialt experiment och blev inte kallad bitter en enda gång. Go figure.

Precis så är det. Det spelar liksom ingen roll hur klämkäck man är som kvinna. Säger man ifrån så är man bitter och ett offer så man kan lika gärna kalla sig själv bitter och reclaima ordet.
Saknar din blogg, men jag är inte bitter 😉

Så sant. Vissa har väldigt nära till att gripa bitter-ordet när de vill platta till en. Man får definitivt inte tycka vad man vill om sakernas tillstånd om man är kvinna, och framför allt inte om man är lite äldre kvinna.
Grymt fina bilder, förresten!

Jag är absolut bitter! Arg och bitter när jag ser vad jag och andra kvinnor får stå ut med! Ledsen och bitter när jag tänker på alla liv som förstörts pga könsförtryck! Förfärad och bitter när jag tänker på vad min dotter kan tänkas gå för framtid till mötes!
Jag försöker ändå att inte bli förbittrad, att ändå låta glädjen få ha övertaget i mitt liv. Men skulle jag bli förbittrad så har jag fanimej god anledning!

Förlåt för ej relevant men jag kan inte läsa din blogg via mobilen. Jag skriver in din adress och din blogg kommer upp, sedan hamnar jag på en annan sida där jag som Google-användare har vunnit någonting. Jag får skriva in adressen 3-5 gånger innan det fungerar. Jag har rensat mobilen, återställt osv. men problemet kvarstår och det är endast på din blogg :/ (har aktivt virusskydd)

Jag är definitivt bitter och cynisk. Och jag får kanske inte höra det lika ofta som jag får kanske ett nervöst leende eller en sån där typisk blick som säger ”stackars dig som är så bitter” typ. Jag lider inte av min bitterhet, den omvandlas snarare till bränsle. Jag tycker jag får mer energi och kraft av det. Jag får liksom lite jävla anamma och sisu.
Alla blir kanske inte bittra, men jag tänker att det fan inte är konstigt om man blir det. Det är ju ändå ett resultat av det här samhället. Känn ingen skam för din bitterhet!

Jag kommer ihåg att jag läste bitterfittan när jag var yngre och tänkte herregud så ska jag aldrig bli!
Läste om den nyligen och kände stor igenkänning, känner mig trött, sliten och bitter av att alltid behöva kämpa för allt som män ofta får per automatik både på jobbet och hemma

Om det är nåt jag ogillar är det polerade fasader, personer som skrattar för att det är så en ska göra (vid specifikt tillfälle) och som uppträder som det förväntas av en , välj glad, tacksam, nöjd osv. Tacka vet jag såna som visar sitt rätta jag oavsett om det anses vara attraktivt av omgivningen eller inte. Jag jobbar på det, att inte ”polera” alltså, och är väl där till 80%, liten bit kvar att alltså men ändå nöjd.
Inte svårt att bli kär i dig, fina bitterfitta (läses positivt).

Har tänkt mycket på det där på sista tiden, att den typ av känslor folk reagerar mest negativt på, och anklagar andra för att känna som ett sätt att förminska den personens åsikter, är just känslor som maktlösa/diskriminerade/sämre lottade människor känner pga sin maktlöshet – bitterhet, avundsjuka, hat, ilska osv. Det finns tydligen inget som provocerar så mycket som människor som inte accepterar sin underordning och maktlöshet med ett leende på läpparna. Är man diskriminerad ska man åtminstone vara glad, aldrig sluta kämpa (sin egen individuella kamp utan att någonsin antyda att ens problem har med samhälle och struktur att göra) och aldrig aldrig anklaga någon med mer makt och större möjligheter för att hen inte gör något för att hjälpa en.

Jag är inte bitter men jävligt arg och förbannad med jämna mellanrum! Men bitter, nej. Skulle inte orka med det, däremot älskar jag mitt hat och min ilska och när den får utlopp – häftiga känslor! Men jag är för löjligt glad just nu för att kunna vara bitter (nygift, underbar lägenhet, perfekt katt, kanonjobbet med asbra förmåner, osv).

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *