Kategorier
feminism & genus

Pojkars lekar leder ofta till skit

Apropå genus och lekar och det som vi pratar om i podden, att vissa lekar liksom för barn samman och då på både gott och ont. Jag la till exempel märke till att pojkar ofta samlades kring ganska våldsamma lekar när jag jobbade på förskolan. Även billeken var våldsam. Det var bara höga BRRRRR UUÄÄÄÄWOOOOWWW-ljud och bilar som nästan kastades fram för. (De ska ju gå fort för det är coolt) Eller så dök de upp i coola superhjältekostymer, som batman eller superman eller vad fan det nu är med dessa låtsasmuskler och så skulle de då ”fånga bovar” och alla som umgåtts med barn vet att detta brukar sluta med våld. Inte nödvändigtsvis att barnen slåss men ändå våldsamma lekar liksom. 
 

 efter att ha vikarierat på förskolor så HATAR jag allt som heter Batman och Spiderman och racerbilar och leksaksvapen!! Jag tycker de förstör pojkarna?! De springer runt och knuffar andra barn och säger att de kan för att ”Spiderman är stark och räddar världen”? Tycker inte prinsessklänningarna är lika illa, utan pojkar får gärna ta efter flickorna i det här tycker jag. De slår inte andra och tar inte plats på andras bekostnad, i alla fall. Sen har väl stereotypa tjejgrejer också sina problem men tycker det är bättre med typ Merida från Modig eller de från Frost som ideal än Iron Man. Läste för ett tag sen om en förskola som förbjöd superhjältekostymer (var det här?) och förstår inte varför inte alla förskolor tar efter? Sambandet är verkligen supertydligt. 

Regina Zaitzova

 
Och jag tycker att det ofta ser ut så här, killarnas lekar leder mest till skit. Såklart är det inte leken i sig som är problemet. Ofta i genuskretsar så snackar man om att introducera nya tankar till den gamla leken typ att leka mer rolllekar med bilarna, ”Var ska de köra nu? Ska de hämta barnen på förskolan?” eller ”Batman måste hjälpa gamla tanter och polisen de fångar ju bovar men de hjälper också med annat” och bla bla, liksom föra in element i leken som är konstruktiva. Men jag tycker det funkar lite sisådär om jag ska vara ärlig.
 
Jo visst, det går ju att uppmuntra annat men som enskild förälder (eller pedagog) man är ju ofta ensam mot en hel flock ungar med föräldrar som tycker könsnormer är helt ok och som aktivt uppmuntrar den här sortens lek. Och då spelar det ju fan ingen roll om man tjatat om att superhjältar hjälper och är snälla. Det gör ju inte det. Det ser vi ju. Vi ser ju fina snälla mjuka killar formas om efter de där ganska snäva mallarna och ja man får väl tycka att jag är extra rabiat men jag tror ärligt att mitt sätt gagnat mina barn i längden. 
 
Vad har ni andra för erfarenheter? 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Pojkars lekar leder ofta till skit”

Jag jobbar inte inom förskola men har egna barn. Känner absolut igen att pojklekar med "pojkleksaker" blir våldsamma och högljudda. Svårt att veta varför. Har upplevt att pojkar blir lämnade mer åt sig själva med sina lekar i förskolan. Mina barn har bara haft kvinnliga pedagoger och jag tror aldrig jag sett någon pedagog delta i t.ex billek. Det som pedagogerna serverar blir mer det som många tjejer uppskattar. Många förskolor har en ganska genomtänkt dockhörna medan bilarna ligger slängda i en låda eller står på en hylla. Jag tycker själv att det äe svårare att engagera mig i billek än att t.ex leka med barn med dockor och nallar i någon form av rollek, så förstår att det blir så.

ja det där är en klassisk grej som man inom feministiska kretsar problematiserat dvs att pojkar lämnas till sig själv i större utsträckning. Man brukar prata om att pojkar fostrar varandra och att det då leder till att machokulturen bevaras

Min son har helt hamnat i sådana lekar med killkopisarna på dagis. Inget vi alls gör hemma, där han gärna ritar, pysslar eller leker typ kurragömma (OBS att han även gör detta på förskolan). Jag försöker liksom prata om mjuka värden hos superhjältar mm och vi har pratat om att vapen inte är nåt bra (vilket snarare triggat nån sorts smussel och hemlighetslekar med vapen istället). Jag vet inte alls hur jag ska göra för att uppmuntra till annat när påverkan är så stor från kompisarna. Och jag vill ju inte förbjuda eller fördöma lekar heller, det känns som jag då bara skapar distans i relationen. Finns några kloka konkreta tips?

Mina kids har bara varit på förskolan i några månader, är 3 och 4 år. Deras sätt att leka har ändrats radikalt. Från roll-lekar som inte på nåt sätt handlat om att slåss eller döda till att bara slåss och döda… För mig är det extremt tydligt vart detta kommer från. Hade det funnits barn över fyra år runt oss utanför förskolan hade dom aldrig skolats in. Herrejesus.

Har jobbat inom skolan och förskolan. Sist med 6-9-åringar på en lågstadieskola. Pojkarnas lekar innehöll ofta våld eller att första eller gå emot reglerna. Självklart lekte inte alla så, men stora majoriteten. Och om dom inte från början lekte så, så blev dom indragna i såna lekar av andra. Kommer så väl ihåg när jag gick fram och fråga vad dom lekte på en rast som rastvakt, deras svar "Vi leker krig". Minns också hur samma killar lekte fulla. Vuxnas sätt och media spelar så stor roll i deras lek. Flickorna lekte en gång tiggare som satt utanför matbutiken och tiggde pengar, dom hade en hink som dom hängt på en bandyklubba och där sätt dom och lekte tiggare….

Tycker detta är superintressant. För leken måste ju också få vara fri? Barnen bearbetar ju mycket genom lek och jag upplever att inom de lekarna som barnen har (krig, familj, djur, vilka de än är) så kommer alltid saker bearbetas inom och genom leken. Och jag tror även på någon frihet i barnens "val" av lekar och identitet då det också gör barnen friare i att ändra sig till något de vill vara och leka. Alltså att ett barn som uppmuntras i sin batmankostym också får det lättare att testa en annan kostym. Sen bör man absolut inte uppmuntra våldsbejakande och patriarkala beteenden för det. Alltså då tänker jag kanske mer generellt då lekar där barn slåss, är elaka osv såklart måste avstyras. Vill gärna se fler aspekter på detta?

Barns lek är sällan fri. Tvärtom. Just i den sk fria leken cementeras ofta könsnormer och annat negativt beteende. Min personliga erfarenhet av pojkar i batmankostym är dock inte att de är mer benägna att prova annat.

Jag känner verkligen precis likadant! Via andra barn på förskolan har han introducerats till väldigt våldsamma lekar och där handlar det bara om star wars, zombies och spiderman och allt ska vara snabbt, farligt och coolt.. Hemma har vi inga leksaksvapen men sonen utsätter oss ständigt för påtryckningar att handla svärd o pistoler (kommer dock aldrig att hända).. det är så tröttsamt och jag och min fru blir så ledsna över att de andra barnens inflytande över vår son är så stort! Hemma leker han väldigt kreativa lekar, allra helst när han varit ledig fr föris några dagar.. Suck!

Finns en sån fin låt med hello saferide – Rocky son handlar om pojkar. Sitter mer min son och blir orolig hur jag ska uppfostra honom. Sen jag visste att jag fick en son har jag alltid känt att risken att misslyckas ät större än om jag uppfostrat en dotter.

Jobbar på förskola, håller med till 100%. Alltså det känns så sjukt sorgligt att se många av killarna på förskolans lek och veta vad det liksom kommer att leda till i framtiden. Jag är vikarie så har typ ingen direkt makt och mina kollegor har inte direkt något intresse av genus.

Flickors lek leder också ofta till skit. Har också jobbat på förskola förr och tjuvlyssnat på flickor som sitter och pysslar där det viskas till någon att den ritar fult eller flickor som leker mamma-pappa-barn och någon eller några i gruppen dumförklaras eller får "minst populära rollen" om och om igen. Flickors skit hörs inte lika tydligt som pojkars.
Barns lekar leder ofta till skit!

Upplever ofta när jag ser just pojkar rasa runt på det där aggressiva, högljudda sättet att leken heller inte verkar särskilt lustfylld eller luststyrd, de verkar helt enkelt inte ha så roligt med varandra eller i leken. Det blir ofta (inte alltid) en kakafoni av höga röster, tävlande och till slut våldsamheter. Väldigt långt från andra fysiska lekar, som jag tänker att alla barn har behov av och finner glädje i och som är viktiga för utvecklingen; springa, klättra, får stänka ner sig i en lerpöl etcetera. Det är ledsamt att tänka på att pojkar lämnas ensamma i sina lekar på det här sättet.

Jag är förskollärare och har många års erfarenhet från olika förskolor.
Om barnens " lekar" går till på det sättet så tycker jag att ni ska prata med personalen.
Det är inte meningen att några barn ska vara rädda eller behöva gå undan.
Det finns många sätt att jobba med gruppen och det går alltid att lösa med kunskap och tålamod.

Räcker väl med att det finns ett par killar på förskolan som kikar på vuxna eller äldre syskon i hemmet och härmar och tar efter genom lekar på förskolan, så dras andra killar med. Har manliga vänner som gick på boarding school i England från tidig ålder som sa att det var en konstant kamp. De hade inte många influenser utifrån utan levde ju tillsammans i hus där det gällde att hela tiden visa sig störst och starkast för att inte hamna på botten och bli trampad på. Det blev som en hundgård liksom och mina vänner har alla berättat om den press de kände redan från 5 års ålder för att de visste att de var tvungna att vara våldsamma och högljudda för att inte riskera att bli utstötta.

Bilarna i sig är det inget fel på. Jag lekte massa, massa med bilar. De hade familjer, körde fint utan att köra på varandra, finurliga lekar liksom. Jag tänker att det är pojkar och deras uppfostran det är fel på. Har alltid tyckt sämre om pojkbarn än flickebarn. Kan inte hjälpa det. Pojkar är bara så osympatiska och svåra att tycka om.

Hatar inte barn. Har bara svårt för pojkar och alltid haft. Var rädd för dom när jag var liten, är rädd för män idag. De bråkar, gapar och beter sig illa allt som oftast.

Män och barn är inte riktigt samma sak dock. Kanske är dig det är fel på? Osympatisk verkar du vara. Och så verkar du omge dig med helt fel män.. om dem nu bråkar och gapar menar jag.

Fin blogg! Blogg.se borde vara mkt stolta över att ha "fått" dig 🙂
Appråpå superhjältedräkter med STORA muskler: kom och tänka på en sak som stod om detta i "Ge ditt barn 100 möjligheter istället för två", att ingen skulle nog ge sin dotter en sådan dräkt med superstora uppblåsta bröst. Så varför ge pojkar sådana stereotypa dräkter? Så sant! Jättebra poddavsnitt idag btw!

Jag tror att både flickor och pojkar kan lära av varandra. Givetvis finns de mycket som kan ändras när det gäller pojklekar, men det som jag tycker är positivt (och nästan kan bli lite avundsjuk på) är att de är så kravlösa när det gäller relationer. När min son inte har något att göra tar han cykeln och kör till fotbollsplatsen, sen hänger han där några timmar med andra pojkar som råkar vara där just då (de känner ju varandra från skolan, men ofta inte så bra att de skulle träffas hemma). Jag har funderat på om det är så män lär sig att bygga nätverk, vilket de har nytta av senare i arbetslivet.

Känner inte igen alls. Har 5 småbröder och en son och visst, de leker med bilar men inte alls våldsamt. Ibland är det broom broom och racing, ibland får jag hjälpa till att bädda ner bilarna i sängen och ibland är det att man rullar bilarna fram och tillbaka till varandra. Även min lillasyster som är yngst leker gärna ihop med dom. Fast vi kanske är undantag?

Jag håller inte med överhuvudtaget, har en son på 5 och en dotter på 7 år, min son vill gärna klä ut sig till spindelmannen eller supermannen, han leker inte alls våldsamma lekar och är betydligt lugnare än min dotter, blir så trött på alla felaktiga föreställningar om att pojkar är på ett visst sätt och flickor på ett visst sätt, kanske är det din föreställning och hur du ser på barnen som formar dem på ett visst sätt. Tråkigt att vissa här verkar tycka att pojkar är ett sämre kön, hoppas ingen av er har egna barn eller jobbar med barn.

Jag frågade min treåring vad hon och hennes pojkkompis lekt hos dagmamman? Hon tittade på mig lite förvirrat och svarade: "vi har inte lekt, mamma. Vi har bara busat". När hon leker med sina flickkompisar har de ganska avancerade rollekar och bestämmer regler och pratar och pratar och skrattar och surar om vartannat. Med pojkarna blir det mest kurragömma och spring. Nu väntar jag en son och känner mig upplyft av podden. Inte en enda bil ska komma innanför våra trösklar. Att undanbe sig plastleksaker har också hjälpt vårt utbud här hemma.
Hur tänker du kring ordet "duktig"? Mina svärföräldrar har nån typ av sjukdom där de spyr ur sig fin och duktig så fort dotterntyp bara tar en tugga mat..

Tänkte i just de här banorna igår. Jag är pojkmamma och igår var min 7-åring ledsen och bad mig titta på en film hans kompisar skickat till honom på Skype. Kompisarna hade låtsaspistoler och svärd och låtsades döda varandra. Mitt barn tog väldigt illa vid sig och tyckte det var mycket obehagligt. Jag och hans pappa skickade filmerna vidare till kompisarnas föräldrar och fick ungefär svaret "äsch, de leker bara och ville inget illa, inga andra kompisar har reagerat", underförstått ert barn är väl känsligt.
Hur hade situationen sett ut om det varit flickor som skickat filmen till en av sina flickkompisar. Hade föräldrarna svarat på samma sätt? Det tror inte jag. Normerna och förväntningar på barns lek utifrån kön är starka.
Din blogg är fantastisk.

Min dotter (7 år) leker med både killar och tjejer, igår på vår inlines/promenad-runda pratade vi om killarna. Hon beskrev hur vissa ville vara "coola", jag frågade vad det innebar, hon sa högljudd, bråkig och inte sitta still". Jag frågade vilka det var, hon pekade ut tre (av 25), plus några som försökte. Ingen av de hon vill leka med. Det jag märkt i dotterns klass är att det är en ganska stor klick killar som verkar ha fostrats mjukare/mer genusmedvetet och de hamnar verkligen i kläm i någon bemärkelse. Passar inte in i killarnas lagsporter, blir utsatta på skolgården, osv. Vi är en stor grupp föräldrar som för en dialog med skolan om den klick barn som sabbar för övriga, men de har valt att kalla oss föräldrar för ett "arbetsmiljöproblem" i stället, eftersom vi gör pedagogerna osäkra i sitt arbete, och ser föräldrarna som problemet. Intressant och bisarrt på samma gång.

Jag har precis börjat jobba som extrapersonal i en tredjeklass efter en lång sjukskrivning (depression, ångest, yadayada) och jag ORKAR BARA INTE umgås med pojkarna. Flickorna är så himla mycket snällare, roligare, smartare! Första intrycket: Trots att de ofta gör typiskt tråkiga grejer (måla teckningar med sina snygga pojkidolers namn) kan man locka fram intressanta, fina och fundersamma samtal och dessutom kan de vara skitroliga så fort de vågar gå ifrån sin redan etablerade klassiska kvinnoroll! Ser fram emot att lära känna dem bättre men orkar tyvärr inte förbarma mig över pojkarna som typ redan är förlorade.

JO det här är ju en klassiker som blir till en ond cirkel då man föredrar att umgås med flickorna och på så sätt får flickorna mer träning i socialt beteende och då blir de trevligare att umgås med och så…. ja runt runt. Vi behöver aktivt träna pojkarna mer i detta.

Men precis!! Pojkars lekar är ofta våldsamma. Här har man kämpat och kämpat för att sonen ska bli vårdande och öm. Vi har alltid lekt rollekar med bilarna, lekt mycket "Hus och hem" och undivikit alla typer av vapen här hemma. Sedan sa det klick någon gång i femårsåldern. Då börjar han mest leka med pojkarna, rosa är fult, våldsamt och slagsmål osv. Bara superhjältar (som han inte ens vet vad det är) duger. Så himla ledsamt! Hemma jobbar vi stenhårt för att ge andra förebilder och möjligheter men alla andra föräldrar gör inte det och det känns som de förstör mitt barn! Blir helt galen på det här ibland!!

Jag har genom åren sett många andra typer av billekar. Oftast är bilarna med i enorma sandlådsbyggen där banor och vägar, garage, tunnlar, broar, floder och annat byggs.
Jag ser tjejers prinsesslekande som MINST lika problematiskt som somliga killars våldsamma lekar. En perfekt introduktion i snygg- och smalhetsfällan.
Jag skulle dock aldrig stoppa en enskild prinsessklänning eller batmandräkt. Man måste kunna se vad som händer med barnet som har den.
Ett av mina barn bodde i batmandräkt och gummistövlar under en period. Senare övergick det i andra utklädningskläder, bland annat en pepparkaksdräkt som användes i 6 månader. Det gick lika bra att fäktas, pyssla, gunga, gräva, spela spel, pussas och leka i alla dräkterna.

Jo som jag skrev så kan man leka på andra sätt också, men ofta kräver det aktiva vuxna och tyvärr är det ofta så att man lämnar pojkar att fostra varandra och då blir leken lidandes.

Att kalla människor för barnhatare är inte speciellt konstruktivt. Du frågar efter en lösning? Är du verkligen intresserad? Med tanke på att du inte ens erkänner problemet så gissar jag att du inte heller är intresserad av nån ”lösning”. Men by all means, min blogg är full med konstruktiva lösningar. Bara att fortsätta läsa.

Jag har själv gjort en ministudie om detta på universitetet och är mycket väl medveten om problematiken. Men att sitta här och läsa om vad jag ser som hat mot pojkar, som är barn och vissa som säger att dem jobbar med just barn är bara så… fel!

Jag förstår hur FT menar om att det är svårare att "tycka om" pojkar. Känner igen mig i det A64 skriver också. Jag skulle beskriva det som att det är svårt att bygga en relation till de pojkar jag mött i skolverksamheten (6 års åldern). Flickorna är på något sätt mer socialt utvecklade och om jag engagerar mig i deras lekar och deras liv och ställer frågor svarar flickorna med ömsesidigt intresse. Pojkarna upplever jag har en hårdare yta utåt och även om jag får vissa frågor besvarade när jag försöker visa mitt intresse för just pojkarna och vilka de är, blir det aldrig en ömsesidig nyfikenhet eller intresse (#inteallapojkar förstås). Det är som att de redan bestämt sig för vilken relation vi ska ha och den ska inte/kan inte förändras. Därtill upplever jag att flickor aktivt söker social kontakt från personalen, vilket pojkar inte gör i samma utsträckning eller alls.

Fast visst skrev någon en kommentar om att pojkar är skit, det är inte heller särskilt konstruktivt. Vad svarar man på det liksom? Förstår om jag är känslig, men som mamma till två pojkar blir jag ledsen av en sådan kommentar, jag kunde ju inte välja kön på mina barn.

LD, du skriver att det krävs aktiva vuxna men det blir ju en omöjlighet när det finns personer som tycker pojkar är skit? Det är inte en person jag vill att min son ska vara nära. Jag vill lära mig av min son och vice versa. Försöker verkligen först några här i kommentarerna men kan absolut inte stödja någon bara för att hon är en kvinna. Sådan makt besitter vi inte. Inte heller bemöter du några av dessa kommentarer och kräver mer konstruktiv förklaring..märkligt om du frågar mig..

Jamen precis det jag försöker. Ditt svar blev dock på frågan om vad lösningen var att jag skulle fortsätta läsa. Jag skulle mer än gärna diskutera och lära mig mer men det gåååår ju inte samarbeta mot ett mål om inställningen är att pojkar är skit? Inte alls att märka ord.

Tillägg till ovan. Jag är lite väl känslig, men är så rädd att folk skall tycka att mina pojkar är osympatiska och svåra att tycka om. Jag försöker göra allt i min makt för att de inte skall fostras in i dessa snäva könsroller. Håller helt med om problematiken som diskuteras här. Hade gärna haft min son på så kallad "hen-förskola", men det finns ingen här. Förskolan som han går på är dock okej, knappt några könsstereotypa leksaker och inget barn har hittills kommenterat hans rosa kläder. På småbarnsavdelningen där han började när han var tre år var det flickorna som slogs och tog mest plats, självklart skall ingen slåss, men det kändes ändå lite uppfriskande.

Jag är (eller anses av andra) ganska rabiat, men jag märker att min son alltid tar efter den han leker med oavsett om det är en flicka eller pojke och vad de leker. Han är tre och ett halvt och leker än så länge helst med flickor, men har även börjat leka med en jämnårig pojke på förskolan och efter det har han börjat prata om svärd och superhjältar och börjat leka mer brötigt. Han har slutat att vilja klä ut sig till prinsessa. Vi pratar om det med honom (att svärd och krig är farligt och skadar människor, att vi inte vill att han leker det osv.). Jag föll också väldigt lätt för grupptryck när jag var liten och det är inget jag önskar mina barn. Jag upplever att han har bra självkänsla men låter alltid andra barn bestämma. Tips på hur jag kan bemöta dessa nya lekar?

Jag förstår Lenas ilska men jag kan ändå inte hjälpa att jag känner så kring pojkar. Så otroligt ofta som jag får det bekräftat med gapiga, bråkiga pojkar på stan och stackars snälla, tystlåtna flickor. Vad jag avskyr det! Och sååå rädd jag var för pojkarna på mitt dagis som liten! De slogs, de drog i håret, de skrek och de förstörde våra lekar. Min svårighet att tycka om pojkar sitter djupt. Dessutom har alla mina närmsta vänner och familjemedlemmar flickor bara så jag har heller inte utsatts för trevliga pojkar som visar motsatsen utan bara goa flickor. Behövs göras hur mycket som helst och det är klart att det går att hitta lösningar även om jag och många andra inte tycker pojkar är supermysiga liksom?

Jag tänker att vi dels måste träna pojkarna i social samvaro på samma sätt som flickor och det här tycker jag är svårt. Hur gör jag? Jag tror (kanske naivt) att jag hade gjort samma med en dotter som jag gör med mina söner men jag vet inte. Finns det vanliga "fällor"?
Sen tror jag att vi vuxna behöver träna på att se barnen för individer och inte automatiskt utgå ifrån att de är sitt kön. Flera kommentarer här skriver om "jag orkar inte prata med pojkar" eller liknande men då tycker jag faktiskt att ni är en del av problemet. Vi verkar ju vara många föräldrar som kämpar med att få till en förändring men jag menar att det blir ju jättesvårt (kanske omöjligt) om vi pojkföräldrar försöker forma en rund kloss istället för en fyrkantig men sen när klossen ska ut i samhället så är hålet likförbaskat fyrkantigt om ni förstår vad jag menar. det är mitt jobb som förälder att försöka få till en annan form på klossen men jag behöver er/samhällets hjälp med att forma hålet.

Håller med Anna W. Sen tänker jag att om man inte vill ha kontakt med/instinktivt ogillar en stor procent av de barn man är ansvarig för är det bättre att inte jobba med dem alls. Det gäller oberoende av om det är pojkar/flickor/invandrare/särbegåvade etc. Barn känner på sig när de inte är omtyckta.

A64
Tycker du så ska du byta jobb faktiskt. Så oprofessionell kan man inte vara även om man bara är extrapersonal.
Lady d: det finns en hel del att läsa kring det positiva i pojkars vilda lekar. Allt är inte svart/vitt. Som förskollärare måste jag ta alla barns intresse på allvar. Sen får ingen göra illa någon annan. Alla ska känna sig trygga på fsk. Men att se pojkars lek som enbart negativ tror jag kan vara rent av skadligt för dessa pojkar.
/mamma till tre pojkar som älskar superhjältar, svärd, fotboll, Minecraft, musik, rita, lego och att läsa.

Det mesta som finns att läsa om ”pojkars vilda lek” är sjukt könsstereotypt och cementerar snarare förställningar. Har aldrig sett pojkar leka vilt utan att det går ut över andra för övrigt och då spelar det ingen roll hur positivt det är för pojkarna (???).
Hur ofta pratar man om flickors vilda lekar? aldrig. Därför att när flickor leker vilt så ses de som stökiga.

Jag utbildar mig till förskollärare och har jobbat på förskola i ca åtta år. Min styrka som pedagog anser jag vara ett genuint intresse för barnen och en vilja att förstå dem, att kunna prata med barnen, aldrig om dem. Jag känner absolut inte igen bilden av pojkar som hårda, ointresserade eller svåra att skapa en relation till? Däremot så känner jag igen problematiken att pojkar inte KAN leka. Men idag på många förskolor jag har vikarierat eller haft praktik på så gäller detsamma för flickor. Många barn idag kan inte leka. De kan rita, bygga, leka med bilar eller leka med lera men de kan inte stå längst upp på en snöhög och låtsas att det är ett piratskepp eller smyga runt i buskarna utomhus och låtsas vara leoparder. Där kan jag tycka att många förskolor brister. På en förskola jag jobbar på så värderas leken högt och redan ett och tvååringar lär sig leka roll-lekar med närvarande pedagoger som lär dem leka, där ser jag inte flick eller pojk lekar utan jag ser bara barn som leker.

GUD vad jag tar illa vid mig i att ni skriver att jag ska byta jobb! Blev faktiskt riktigt ledsen. SJÄLVKLART umgås jag med pojkarna också. Det första en kille 3an gjorde när jag kom dit idag var att krama mig och fråga om vi kunde spela kort, flickorna kom och bad mig sitta och måla istället men jag valde att sitta kvar med pojken som är väldigt snäll men högljudd och tar mycket plats. Efter ett tag började han fuska i spelet, vilket jag skrattade åt men påpekade att jag inte tänkte spela klart om han skulle fuska. Han fortsatte att fuska och jag sa att jag hellre målade med de andra barnen då och avslutade vårt spel. Vi skrattade åt det men jag tyckte helt enkelt inte det var roligt att spela mer med honom och då tänker jag inte göra det, det är ändå medvetna 10-åringar, alltså inga riktigt små barn där man får bygga klossar för att vara snäll typ. Det är DETTA jag menar med att jag inte orkar umgås med pojkar. De spelar fotboll och tacklar varandra på rasterna vilket bara är brötigt och jag ORKAR INTE ge mig in i det, den manliga yngre personalen älskar fotboll och deltar därför alltid i det. Då går jag mycket hellre ett varv med tjejerna och pratar innan de sticker vidare till någon lek. Det finns lugnare pojkar som också söker upp mig på sina raster bara för att prata och dessa pojkar ÄLSKAR jag och avvisar dem inte för att jag inte tycker om pojkar i stort. Jag är sjukt rolig, påhittig och smygifrågasätter alltid barnens syn på kön och framförallt normen heteroförhållande. Jag tycker era barn missar någonting när de inte har fått träffa mig, men måste vara otroligt skönt för er att slippa ha era barn i närheten av mig! Jag är vettig. Jag ogillar småpojkar i stort lika som att jag hatar män men är ihop med en kille jag älskar och mår bra av. Vidga era vyer, ppl, manshat har ingen dött av! Det främjar hälsan.

PS. Anledningen att jag nämnde min sjukskrivning i första kommentaren var för att säga att jag är otroligt trött efter min depression och mest har ett par timmar i veckan som arbetsträning. Detta gör att jag inte orkar ta tag i att försöka ändra alla pojkar i stort förutom att ifrågasätta dem inför sig själva. Jag har ingen energi till det men umgås gärna med pojkarna då de flesta är roliga, snälla och smarta de också, men inte i närheten av vad tjejerna är.

Jag tror att det går att lära sitt barn att leka fysiska lekar med respekt. Däremot ställer det väldigt, väldigt höga krav på en som vuxen att lotsa i en sån lek. Jag ser också många vuxna göra det på ett omdömeslöst sätt som snarare sabbar barnen. Jag tycker inte heller att barn ska vara själva utan (omdömesgilla) vuxna i såna lekar. Jag använder ibland kuddkrig som ett tillfälle att öva fysisk integritet och var gränser går. Där vi övar oss på att genast sluta när någon säger stopp och hur man kan busa och skoja UTAN att det blir det där okonstruktiva, springa runt, skrika, inte känna av gränser osv. Tyvärr tror jag att många vuxna inte heller har koll på det här med att veta när det är stopp, hur man förhåller sig till barns fysiska integritet osv. För att de själva har sån obefintlig relation till sin egen kropp och dess integritet. Jag ser ofta vuxna som klampar över sina barns kroppsliga integritetsgränser (särskilt pojkar som förväntas "tåla kränkningar" som ett led i traditionell uppfostran. T.ex. ser man inte sällan föräldrar som knuffar ner sina barn i vattnet från bryggan som ett skämt/brottas i vattnet osv, jag blir vansinnig, DET ÄR INTE ROLIGT). Jag tror att om man inte har plåtkoll på att utgångspunkten i t.ex. kuddkrig ÄR fysisk integritet och om man inte är supermedveten medan man gör det, är det bättre att låta bli att "tumla runt" med barnen. Obs att detta givetvis bara är ett av alla tusen sätt jag leker med mina barn och det är så klart inte den enda gången vi har kroppskontakt. Jag skulle heller inte låta barn leka den typen av lek obevakat. Att lära sig om fysisk integritet och gränser ska barn inte göra på egen hand, SÄRSKILT inte i grupper där de testar hierarkier. För övrigt har jag också sjukt svårt för stereotyp pojk-maskulinitet av den där bröliga sorten, det suger.

Nu skriver jag igen, ber om ursäkt för att jag reagerade starkt på pojkkritiken, håller ju med. Reagerade som att någon klagat på just mina barn. Men det är verkligen inte konstigt att pojkar blir som de blir. Var på öppna förskolan idag och reagerade som vanligt på de stereotypa kläderna och bemötandet av barnet beroende på kön, men idag kändes det värre än någonsin. En jättegullig pojke lekte jättefint med en bebisdocka (matade och vaggade) iklädd klackskor och handväska varpå mamma och mormor säger "tänk om pappa hade sett dig nu" och "har han bytt kön?". Vad är det med främst fäders skräck för att deras son leker med dockor?? De allra flesta män vill väl ändå vara delaktiga i vården av sina barn, hur kan det då vara så hemskt att en pojke tränar på det genom att leka med dockor. Tänk om man istället behandlar pojkar som man behandlar flickor och ger dem samma leksaker, tänk vad många fler sympatiska pojkar det hade funnits då.
På öppna förskolan kan jag skydda min son från de brötiga pojkarna, men det kan jag inte på den vanliga förskolan. Känns jobbigt. Nu åkte förresten de sista resterna av det hemska Batman-legot som han fick av sin farmor ut.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *