Kategorier
feminism & genus

Hur lyfter man viktig internkritik utan att ställa massa orimliga krav på varandra?

Varning! Långt inlägg! Det har varit massa prat om systerskap, om internkritik, om hur man gör feminism och ja ni vet, ni har ju hängt med. Här och på andra ställen. Såg att Clara Henry gjort nåt feministiskt statement på mellon men jag kollar inte mello så jag har inte riktigt hängt med men har förstått att det uppstått debatt utifrån detta. Massa å ena sidan och andra sidan känner jag kring detta. Kring själva fenomenet internkritik alltså.
Jag tycker å ena sidan inte att det är elitism eller ofeministiskt att problematisera feministiska strategier. Jag tycker det är helt rimligt att, när Clara Henry kör sitt nummer, fråga:

1. varför man behöver klä sig sexigt eller avklätt (tips! Om män runkar till det du gör så kanske det inte är så jävla empowering eller feministiskt strategiskt egentligen)
2. hur det kommer sig att det alltid bara är smala kvinnor som går i bräschen för kroppspositivitetsrörelsen samt
3. hur peppigt det egentligen är när smala vältränade skitsnygga kvinnor sjunger om att man duger som man är. Det tycker jag är rimligt och viktigt att prata om. Att kunna och våga synliggöra våra brister, det som skaver och var vi kan göra bättre.

Å andra sidan tycker jag att alla inititativ är grymma och att det är orimligt att kräva att alla alltid gör 100% rätt, att enskilda ska lyckas inkludera alla. 
Jag tycker det är ett problem när man liksom hugger ner direkt på initiativ som är bra pga de inte var tillräckligt bra. Jag blir fan ledsen när jag ser ansträngningar som kvävs i sin linda för att folk har ett jävla behov av att leta fel. Jag märker att många tystnar och kryper undan av rädsla att inte duga eller göra rätt. 

(Haha! Ja kanske?! Önskar dock att det nån gång fanns plats för annan feminism på bästa sändningstid också.)
Och jag tycker vi behöver ge varandra en break och jag tycker inte feminister eller kvinnor ska ha fler krav på sig. Jag är också trött på diskussioner där man ska bryta isär feminismen och andra feministers sätt att föra kampen på. Det ska påpekas hur feminister gör fel och hur feminister borde göra egentligen och att feminister är si och så. 

Men måste dessa två perspektiv utesluta varandra? Jag tycker inte det. Jag tror tvärtom att båda perspektiv är skitviktiga. Att vi ska kunna kritisera vår egen rörelse, självrannsaka och sträva efter att bli mer inkluderande och mer medvetna om privilegier och positioner samtidigt som vi är en varm famn för varandra, där vi peppar och lyfter och inte hackar och bryter ner. Där vi skapar rum för förståelse för att ingen är perfekt. Hitta en balans mellan dessa två ytterligheter. På en nivå där vi bygger upp och aldrig bryter ner. 
Hajjar ni hur jag menar?
Det mesta och bästa jag lärt mig om mig själv, om feminism, om systerskapet har jag lärt mig av just de som kritiserar mig och det jag säger och står för. En del av dessa har varit jävligt tuffa mot mig och jag har blivit ledsen och arg och känt mig utsatt. Men i efterhand har jag tagit till mig och utvecklats och hajjat ett och annat som jag antagligen aldrig fattat om vissa inte varit så där kompromisslösa som de är.
Och här tror jag också vi behöver bli bättre på att inte ta internkritiken personligt även om den riktas mot oss. Att det oftare handlar om fenomenet i sig än om att just Clara gjorde si eller så. Utan att Clara gjorde nåt som många andra feminister också gör och vad har det för effekter? Vilka inkluderas? Vilka utesluts? Vilka synliggörs? Vilka strukturer cementeras? Och så vidare.
Jag tror mycket handlar om hur man levererar kritiken också. Hur den uttrycks och varför. 
Skärmavbild 2017-02-21 kl. 19.45.07
Sen tänker jag lite på vad Cissi Wallin skrev idag på sin blogg i inlägget ”Systerskapet urvattnas”.

För mig är feminism inte att typ per automatik fridlysa alla tjejer och kvinns. Det börjar liksom likna en fars när någon (kvinna/feminist) säger något som inte är enbart hyllande av annan kvinna och x antal alltid ska gapa om ”vad hände med systerskapet??!”. Precis som det tycks gå inflation i att kalla ALLT tjejer gör för feminism (kolla jag sminkar mig = feminism! Öh nä, mer bara vanlig lite härlig ytlighet va?) så tycks det alltså vara larvigt enkelt att dra ”systerskaps-kortet” i lägen av kritik, eller bara lite ironiserande…
Om tjej betalar pengar för att se mig köra standup och sen skriver på nätet att jag sög… Det är inte icke-systerskap, det är en vanlig jävla recension. Inte så sköj för mig kanske, men ger man sig in i viss lek… Om jag säger att tex Charlotte Perrellis mellolåt sög, att hon (utifrån sina uttalanden) verkar ha lite dålig självironi så är det inte att svika systerskapet.

Njae. Å ena sidan, å andra sidan som sagt. Nej jag tycker inte att kvinnor ska fridlysas på så sätt att de aldrig ska kritiseras när de gör nåt problematiskt. Det håller jag med Cissi om. Precis som jag skriver i början av inlägget. Det finns kvinnor som uttrycker rasism, transfobi, tjockhat. Dessa ska aldrig stå oemotsagda. Sen finns det tillfällen där kritiken för oss framåt, som i exemplet med Clara Henry eller för all del, nu när jag bemöter det Cissi skriver: Jag håller ej med det hon skriver och förklarar varför.
Däremot tänker jag så här och nu kanske ni inte håller med mig här men jag tänker att kritik mot medfeminister och kvinnor helst ska vara befogad. Och med befogad menar jag inte att man har rätt i sak, utan att det finns en tanke bakom kritiken, en önskan om att föra feminismen framåt eller på andra sätt ta ställning i en viktig sakfråga.
Jag efterfrågar snarare eftertänksamhet än fasta regler. Är kritiken viktig? Behöver den föras fram? Vad händer om jag gör det och vad vill jag åstadkomma? Vad bidrar just min åsikt till här och nu? Vill jag ha en utvecklande diskussion där vi båda lär oss eller vill jag bara trycka på min åsikt; att personen jag kritiserar har eller gör fel? Om det är det senare, vad är effekterna av det då?
Och här håller jag alltså inte med Cissi. Om nån feminist säger att Cissis standup suger så tycker jag att det är osysterligt. Till och med elakt faktiskt. Det är bara jävligt onödigt iallafall. Den kritiken bottnar mest i ett behov av att göra ner henne, inte i en önskan att göra samhället bättre eller Cissi en tjänst. Och ja det behovet har man ju ibland. Det har jag också eftersom att jag inte år så jävla god och fin och bra som jag önskar. Man är ju bara människa. Men det är ändå jävligt osysterligt. 
Att det går inflation i systerskap går jag ej med på även om systerskapet existerar och är starkt så kämpar vi fortfarande med att hjälpa kvinnor att sluta backa män och backa varandra. Det internaliserade kvinnohatet är så starkt rådande i oss alla att systerskapet konstant måste påminnas om. Även inom våra kretsar.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Hur lyfter man viktig internkritik utan att ställa massa orimliga krav på varandra?”

Finns ju faktiskt rimligare saker att leta fel på än någon som försöker sprida bra budskap. Och glitterfeminismen, måste den bannlysas??? Är det inte härligt att Clara ställer sig och showar om något jävligt viktigt?
Absolut kanske det borde synas mer icke-normsnygga kvinnor men då är det väl bättre att pusha för att de ska synas och inte försöka dra tillbaka de som utövar feminism som ”inte riktigt är perfekt”.

Skulle ej påstå att ”glitterfeminismen” är bannlyst. Tvärtom, det är nästan bara den som får utrymme i det offentliga. Den vita privilegierade glitterfeminismen främst då. Lite det kritikerna försöker lyfta fram: att det finns andra viktiga perspektiv som kommer i skymundan. Att bara vissa kroppar o vissa kvinnor får finnas och synas. Osv.

Clara-hon tog sin chans att få framföra ett viktigt budskap inför massor av människor. Hon gjorde det son Clara, men också i egenskap av Mello-värd. Ett feministiskt budskap paketerat i melloglitter. Tja? Kunde varit värre. Kunde kanske varit bättre också, men jaja.
Att ge internkritik- så viktigt! Och utvecklande! Men tänk om vi hade kunnat göra det, som du säger, med rätt syfte och utan att ta första bästa tillfälle att vara otrevliga mot varandra.

Systerskapet är starkt och uppvisas ofta i svåra situationer: vid fattigdom, krig, kvinnomisshandel m.m., saker många av dagens svenska framstående feminister inte har mkt praktisk erfarenhet av. Att stanna vid att bara syna varandra och leta fel med mikroskop för inte feminismen framåt, att vara anal är inte internkritik. Vi måste sluta med polariseringen och vi måste börja inkludera utan att skamma ner de redan inkluderade.

Känner mig delad i denna fråga. Tycker det är viktigt att hon gör det hon gör på bästa sändningstid, vi duger som vi är temat. Men sorgligt när man tänker på att inte vem som Helst hade fått möjlighet att vara frontfigur för mello. Det är de som i ”vanliga” ögon är vackra att titta på som får synas som programledare. Det är viktigare än programledar kvalitet i övrigt. Känns som om SVT tänkte ” hon klara Henry är ju vacker och bloggar och feminist! Då kör vi en grej av det.

När det gäller kritik så hade jag själv tyckt det känts väldigt konstigt om jag fått veta att någon avstått från att ge mig balanserad kritik för att främja systerskapet. Visst om kritiken bara bestod av ”du suger” så ger det ju inte mig något men ”jag gillade inte din show pga…” är fullt rimligt.

Intressant inlägg!
Som jag ser blir problemet att hade Clara Henry INTE sjungit en sång med feministiskt budskap hade hon inte fått kritik av feminister. En författare, skådis, artist kan också bete sig lite hur som helst men den dagen hen säger att hen är feminist så hamnar hen under en helt annan lupp. Helt plötsligt ska allt dissikeras, kritiseras, problematiseras. På ett annat sätt än man gör med icke-feminister. Det tycker jag är problematiskt.

Håller helt med dig, LD. Man kan också ställa sig frågan VARFÖR någon framför kritik (befogad eller obefogad). I fallet med Cissi Wallins kritik mot Charlotte Perelli (som jag tycker var befogad, för herregud, vilken banal sång!) känns det lite som en personlig vendetta med tanke på hur CW har kritiserat Charlotte tidigare.

”(tips! Om män runkar till det du gör så kanske det inte är så jävla empowering eller feministiskt strategiskt egentligen)”
Alltså, nej! Det kan man ju inte gå på. Män kan väl runka till typ allt. Det skulle ju bli otroligt begränsande.

Om glitterfeminism är ”snygga, smala normkvinnor ” som uttalar sig feministiskt vad är då motsatsen till glitterfeminism och varför motsatsen mer ok? Det är en intressant frågeställning åtminstone för mig.

Till viss del håller jag med dig, det är viktigt att kunna framföra kritik som för saker och ting framåt, och självklart är det viktigt att fundera över vilka som får uppmärksamhet och lyfts fram. Det jag däremot kan bli irriterad på i kritiken av Clara Henrys nummer är att det känns som att den fokuserar på en så liten del av budskapet i texten. Det var en enda textrad som handlade om att älska sin kropp som den är, resten handlade om att bli respekterad, kunna röra sig fritt, sätta gränser för sin egen kropp, lön för sitt arbete mm. Därför kan jag känna att det blir lite orättvist att säga att det är ännu en normsmal person som går i täten för kroppspositivismen, när just det inte ens var huvudbudskapet. Personligen tyckte jag att det var underbart att se det budskapet framföras på bästa sändningstid.

Det är väldigt högt skurna hål för benen på dräkterna tjejerna på sidorna har. På tjejen till vänster syns en bit av venusberget. För att jag ska tycka något är påklätt ska det åtminstone täcka hela könsorganet. Det ska ben på dräkten eller en kjol som går ner en bit på låren, annars är det avklätt.

MMM, vad härligt det är att läsa någonting så långt och njuta hela vägen och sen ba: YES, lärde mig ngt också. Tack.
Jag tycker också det kan vara problematiskt att det är lättare för snygga smala tjejer att få prime time, i alla situationer. Men däremot så tror jag ändå att det gör svinmycket. Jag tänker att så småningom kommer de bana väg för nästa gäng, som banar väg för nästa, och slutligen står vi där allihopa hoppas jag. Påminner mig själv ändå om att det måste få gå stegvis. Men självklart också problematiseras.

Ja har just blivit förtjust i Lady gaga, o hon är ju verkligen smal, snygg o cool – men hon sjunger ju också helt fantastiskt o dansar asballt. Det är något med snygga människor, de har många fördelar och det är sjukt orättvist mot oss andra. Sen har jag inga mer ideer för tillfället. I nära relationer är det svårt att se om någon är snygg eller inte, eller om man gör något tillsammans med någon annan o man fokuserar på uppgiften.
Men visst, att bara sjunga om att ”du är bra som du är” hjälper ingen, det är aktion som gäller! Om man kan få någon att dansa är det bra, om man kan få någon att våga något, så är det bra! Att känna att man är bra som man är, det kan man väl bara komma till om man blir stöttad i sin vardag, sedd och uppmuntrad av sina medmänniskor, konstruktivt kritiserad, att man får återkoppling på att man är viktig i andra människors liv.

Känns som vi alltid hannar till slut i att smala är fina, smala är så duktiga på allt. Att det är så orättvist. Så då är det synd om alla icke smala då? Man kan prata sig blå om motsatsen. Jag önskar jag hade nåt räddande bra slut på det jag säger men tyvärr.

Hur man lyfter internkritik utan att ställa orimliga krav tycker jag man gör genom att analysera och påpeka fenomen på strukturell nivå, och inte genom att peka ut enskilda. Att kritisera andra feministers teorier eller analyser, och inte dem som personer. Och! Mkt viktigt: att föregå med gott exempel då det gäller att peka ut vägen mot tänkbara lösningar. Jag tycker feministiska diskussioner stannar vid att peka ut saker som är sk ”problematiska”, sen händer inte mycket mer.

Det kanske är SVT som skall kritiseras, inte Henry. Hon fick möjlighet att göra något, hon tog till en text som var väldigt tydlig. Hade hon showat i icke-Mello-anda utan mer i feminist-aktivist-klädsel gissar jag att SVT satt stopp. Hon fick möjlighet att göra något och hon gjorde det, få har missat det!! superbra!!
Nu är det SVTs roll att ge andra typer av feminister platsen. Kritisera inte Henry för att hon är smal och vit när hon framför sitt nummer. Kritisera hellre SVT för att visa för få olika sorters feminister.
Sedan kan jag tycka att SVT ger oss betydligt bättre utbud feministiskt än några andra kanaler. Bra, men vi önskar mer.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *