Kategorier
feminism & genus

Vi har olika startsträckor

En annan diskussion som föddes ur debatten om glitterfeminismen (alltså det var bara ett ord som Lisa slängde ur sig utan närmre eftertanke, för att beskriva liksom det hon upplevde som problemet) var den eviga debatten om vilka som får ta plats inom kroppspositivitetsrörelsen.
Så blir det så fort man problematiserar faktumet att snygga normativa och/eller smala kvinnor tar plats och får mer cred än de fula eller tjocka. Folk blir fasiken skitarga och kommer till de smala snygga kvinnornas försvar likt männen gör när man problematiserar männens överordning. Hallå får inte smala och snygga finnas nu va va va? Som om detta vore en sanning överhuvudtaget. Som om att smala och snygga inte redan bekräftas så jävla starkt av samhället. Det är en märkligt reaktion egentligen, speciellt när den kommer från medvetna feminister.
Jag upplever till och med att man med skam och skuldbeläggning försöker tysta de av oss som lyfter problemet med att smala och/eller snygga tar plats inom kroppspositivitetsrörelsen. Inte så att jag blir tyst men jag blir tvungen att bemöta och försvara mig inför anklagelser om bristande systerskap, elitism och ofeministiskt beteende. Typ Hallå Natashja hur var det med systerskapet, varför hackar du på andra feminister, är detta verkligen feministiskt?? Det tycker jag är tröttsamt och ohederligt.
Jag förstår ju att många reagerar starkt för att man tar det personligt men jag tror också att det är viktigt att föra samtal om feminism och kroppspositivitet. Att vilja tysta kritik eller samtal för att det blir obevämt eller för att man känner sig utpekad för inte feminismen framåt. Det handlar inte om att jag vill bestämma vad folk får göra eller tycka utan om att synliggöra och vrida och vända på det jag tycker skaver. Och man får bli oense och arg. Det är bara bra, vi får inte stagnera!
Men med det sagt så vill jag förtydliga var jag står. Ja! Det är fantastiskt när kvinnor i ett patriarkat, oavsett kroppstyp eller hudfärg, lär sig att älska eller acceptera sig själv. Det är det. Och för den enskilda kvinnan, individen, så kan det vara en (feministisk) revolution att bara våga visa sig på bild. Eller stärkande på andra sätt. Tummen upp alla dagar till det. Nyanser som sagt.
Men vi måste också vara på det klara med att alla har olika startsträckor och förutsättningar. Att lära sig tycka om sina smala lår i ett samhälle som älskar smala människor, som konstant bekräftar, hyllar och lyfter fram smala är inte samma revolutionerande handling som att som tjock eller funktionsvarierad eller ickevit eller vad det nu må vara att lära sig älska sig själv i ett samhälle som inte bara hatar ens kroppstyp utan aktivt osynliggör och stänger ut en.
Och i kroppspositivitetsrörelsen så ÄR det ett problem att just normativa smala och snygga kroppar får nästan allt utrymme och hyllningar när de lyfter frågan medan de som rörelsen byggdes av och för fortfarande bemöts med, om inte hat så iallafall skepsis och kritik när de tar plats. Ofta av samma personer som hyllar de där smala kvinnorna med celluliter eller veck på magen.
Och det behöver vi faktiskt prata om och synliggöra utan att ta det som ett personligt angrepp.
 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Vi har olika startsträckor”

Sugit i mig allt du skrivit om kroppsaktivism som en svamp. Följer tjocka på instagram och har raderat alla smalkonton med perfekta kroppar i fina designerhem. Några idoler finns ju kvar såklart men kom ihåg att du faktiskt kan påverka ditt instagramkonto så att du inte tänker på bantning och dieter så fort du öppnar appen. Det GÖR så mycket att rensa i de sociala medierna, tips till alla som läser det här kommentarsfältet! Finns massa bra tjejer (och kanske män men jag följer inga män) som visar upp en ärligare sida och som man aldrig känner sig dålig när man kikar på.
Jag förstår verkligen inte smalisar som blir så himla stötta och ledsna över detta och tror att de inte får synas. Jag är smal med en liten mjuk degmage men har ändå haft en problematisk syn på min kropp MEN jag ser ju förfan skillnad på mitt självhat och självhatet någon som väger 40 kilo mer har. Framförallt förstår jag skillnaden på hur andra människor med största sannolikhet behandlar oss.
TA INTE PLATS SMALISAR. Var tyst och lyssna istället. Det ger så himla mycket. Jag kommenterar tjockaktivismkonton om jag inte bara vill säga att personens konto är tvärbra. Man behöver inte synas, höras och alltid få ut sin åsikt. Läs och ta in!! Vad är det personen egentligen skriver?? Man blir klok och ödmjuk, jag lovar.

Håller med helt! Blir så ledsen när jag tänker på hur mycket bättre jag blivit bemött i livet under mina självsvältande smala år. Jag mådde skit, men fick ju i alla fall höra hur snygg kag var.
Fan att man inte kan bli respekterad hur man än ser ut. Jag gillar ju egentligen mig själv bättre 20 kg tyngre som jag är nu. Men på nåt sätt är jag mindre värd. Status är att hinna vara vältränad liksom. Blir så less. Tack för att du får mig på bättre tankar!

Du har ju helt rätt, samtidigt som så många (speciellt unga) kvinnor lider av ett sånt självhat att det faktiskt är ett stort steg för dom att acceptera sin ”perfekta” kropp. Det kan man inte förringa heller. Men jag tror att även det sjävhatet kan förebyggas av fler sorters kroppar får synas på ett positivt sätt.

Detta tycker jag faktiskt är relevant här. Patrialkalet får ändå en – i alla andras ögon – en tjej/kvinna med normkropp att ÄNDÅ känna sig otrillräcklig, ful och fel. För HENNE är det stort att våga visa sig, utan retuschering eller slimmande sexig pose. Och för andra normkroppar kan det kännas otroligt befriande se att omg fastän jag är inom normen och priviligerad så känner jag mig otillräcklig, pga vemfan ser ut som i reklam/tv/film osv… men den där bruden som är så perfekt har OCKSÅ valkar och daller och skavanker men är lika bra ändå. (Helt utan att förringa att överviktigas resa är otroligt mer utmanande och i uppförsbacke) men det påminner lite när jag var yngre och gick till läkaren pga tinnitus, och läkaren – som precis jobbat ett par år i ngt krigshärjat land – tyckte det var höjden av GNÄLL stup att söka för något så banalt. Jag är ju inte helt jävla känslobefriad och hjärndöd att jag inte fattar att det självklart är stor skillnad söka vård pga krigsskada/svält/nära döden sjukdom och tinnitus. Men min tinnitus känns lik verklig och är ett lika stort problem för mig just här och nu, oavsett vad andra människor har för värre kriser. Mitt krig är på riktigt för MIG.
Men hjälp vad jag lärt mig och fått A H A upplevelser tack vare LD om detta..

Jag som smal och mer eller mindre normsnygg men har ett jättekomplicerat förhållande till min kropp. Just på grund av det där att det är photoshopad perfektion som är normen, inte bara smalhet. Känner hur jag blir hjälpt så otroligt mycket av kroppspositivitetsrörelsen, av den bredd av människor som jag sett tagit plats. Kommer ihåg att jag vid några olika tillfällen börjat gråta och bara inte kunnat sluta när jag sett en bild på Marilyn Monroe med hennes små magveck och oretuscherade bikinibilder på Scarlett Johansson där hon ser helt jävla normal ut. Jag var underviktig som barn, fram tills jag var typ 13-14. Så där smal så revbenen och höftknölarna syntes lite grann och magen var helt platt utan minsta lilla veck. Och jag fick såna där ”du borde äta mer”-kommentarer men samtidigt sög jag i mig smalbekräftelsen som en jävla svamp och byggde upp typ hela min självbild på att ”jag är ju i alla fall smalare än alla andra”, eftersom jag inte lyckades göra någonting annat rätt och blev utstött av de andra tjejerna i klassen pga det. Men sen började jag gå upp i vikt och har bara fortsatt fram tills nu vid 20 års ålder. Det har gått väldigt sakta och jag är fortfarande ”smal” med storlek S/M, men har så otroligt, otroligt svårt att acceptera min egen kropp. Har komplex för i princip allt. Känner mig hjälpt av all kroppspositivitet utom ”glitterfeminismen” med de retuscherade, skitsnygga bilderna (de ger mig bara ångest), men det som hjälper MIG mest är ju att se kroppar som ser ut som just min. Smala, oretuscherade kroppar.
Inget direkt svar på någonting. Bara lite tankar jag fick av inlägget.

Fast tror inte det är det normativa som ger ångest i sig, utan snarare att vi inte ser det andra. Det är sådan galen snäv bild på vad som är normalt, som inte alls stämmer med verkligheten.
Jag vill inte att normal-snygga ska gömmas, utan att fler olika ska synas. Vi väljer också vad vi konsumerar och hur vi visar oss själva. Våga bryta normer själv innan vi kritiserar andra som inte gör det. Våga också lyfta, synas och uppmuntra andra normbrytare i första hand snarare än att älta det om det normala hela tiden. Jag förstår att det problematiseras fast känns inte som det ger något positivt i slutändan ändå.

Om jag är normalviktig, utan synliga funktionshinder och har storlek 38 i kläder och storlek 30 i midjemått på jeans så kanske forum, sidor , grupper och trådar på temat kroppspositivism inte är det rätta stället för just mig att posta selfies på, oavsett vilken relation jag har till min kropp.
Det skulle kännas ungefär som att gå med i en grupp för ofrivilligt barnlösa och berätta om min sorg över att jag inte blivit gravid med ett tredje barn än, trots att vi försökt i ett helt år. Det är inte rätt forum helt enkelt, oavsett hur dåligt jag mår och hur sorgligt och jobbigt det är för mig.
Det här är inte samma sak som det flera andra skrev om under inlägget om Glitterfeminism, att det faktiskt finns kvinnor som på allvar anser att smala och snygga tjejer förstör för andra och att en viss typ att utseende är ofeministiskt. Sådana attityder är ingenting annat än ett bevis på stt patriarkala föreställningar, i det här fallet föreställningen om att kvinnor skulle ha ett totalt oproportiornerligt, rent absurt ansvar för andras känslor finns även hos och bland feminister.
Skulle någon påstå att jag förstör för andra kvinnor genom att se ut på ett visst sätt i min vardag eller på min privata Facebookprofil skulle jag som någon under nämnda inlägg skrev också be personen dra åt helvete och lägga till att jag inte har något som helst ansvar för hennes känslor i det här fallet.
Att aktivt söka upp platser på nätet som uttalat handlar om kroppspositivism och främst riktar sig till personer med helt andra typer av kroppar än den jag har och på de platserna inta en dominerande roll och ösa på med selfies är något helt annat.

Jag tror tyvärr att det är lika svårt för smala kvinnor att lära sig älska sin kropp som tjocka. Extrem smalhet är ett uttryck för att någon mår dåligt. Aneroxia är ett sätt att kontrollera jobbiga känslor och fruktansvärd ångest – ungefär som ett självskadebeteende.
Att konstant söka uppmärksamhet genom att visa upp sin perfekta kropp, kan också vara ett tecken på oerhört dålig självkänsla. Ett ständigt tänkande på att se bra ut för att duga i andras ögon.
Andra tjejer är ofta avundsjuka på tjejer som ser bra ut – det är svårt att få kompisar och killar kanske inte bara vill vara kompis utan ser en snygg tjej som någon de vill ha sex med. Det är inte så himla roligt att vara kompis med någon som inte alls vill vara kompis utan är ute efter något annat: man är bara ett objekt som ser bra ut och killar vill ha sex med och inte en människa som är intressant.
Snygga tjejer uppfattas som korkade – Ja – det finns studier på det. Ju snyggare en tjej är desto MINDRE lyssnar andra. Tvärtom gäller för övrigt för män. De kan vara både kompetenta och snygga.
Jag tycker i det stora hela att det inte är så förbaskat fantastiskt att vara smal och snygg. Lite lagom små fet och trevlig är nog bäst.

Fast det här handlar inte om det. Det här handlar rent krasst om att om du är smal kan du mycket väl möta hat från dig själv — men du blir inte direkt eller indirekt diskriminerad på grund av din vikt. Det är ingen läkare som säger till dig att gå ner några kilon så ordnar det sig (även om du söker för något helt okopplat till vikt och FAN även då, vi är ju inte dumma i huvet), det är ingen som tittar på dig och tänker lat kossa som går på soc, du kan handla kläder i vilken butik som helst OCH DE PASSAR — de kanske inte sitter snyggt men du behöver inte oroa dig för att de spänner över armar eller inte går över låren ens. Du behöver inte göra ett aktivt val att stå upp på en buss som kommer bli överfull snart för ingen vill sitta/får plats bredvid dig.
Skillnaden mellan EN SMAL PERSONS självhat och en TJOCK PERSONS självhat är att den tjocka personens självhat drivs på av samhällets syn på en. Det handlar inte bara om annonser och reklam utan om hur människor runt omkring uppfattar en. Den smala personen kan absolut hata sig själv i lika stor utsträckning som en tjock — säkert mer — men de blir inte hatade och diskriminerade av samhället. VARFÖR är den här skillnaden så oerhört svår att förstå och acceptera?

Här uttrycker en norsk bloggerska som byggt upp sig själv kring sitt utseende, sorgen som ligger bakom. Jag tycker det är en tragisk historia. Får man inte vara feminist om man inte nått upplysning? Ska vi inte känna solidaritet med någon som mår så dåligt? Kämpar vi inte alla på något plan med oss själva och de strukturer som trycker ned oss? Fast vi kommit olika långt på väg och har olika värderingar i bagaget. http://sophieelise.blogg.no/1485707001_en_personlig_videoblogg__er_jeg_mindre_verdt.html

Efter att MÅNGA trott att Clara Henry var gravid under gårdagens sändning då hon programledde Melodifestivalen är jag nästan beredd att tycka att normsmala kroppar med platta magar inte ska få synas alls. Drastiskt kanske (är själv normsmal) men detta måste fan få ett slut. När glömde vi hur en vanlig jävla kropp ser ut? Tänker på alla vackra gamla statyer runtom i våra parker och städer som porträtterar normkroppen som en kropp faktiskt ofta ser ut (än idag): De inre organen tar plats och på ställen där man har tarmar och grejer, plus helt normalt kroppsfett, putar det ut. En platt mage är ett undantag eller något man åstadkommit genom hårt arbete, få människor ser ut så naturligt ändå är det detta som blivit norm?? Herregud min mamma frågade till och med mig om jag var gravid igen når jag stod på ett visst sätt som framhävde min mage. Min mamma som aldrig någonsin tidigare fått mig att må dåligt över min kropp eller ens fått mig att reflektera över hur den ser ut. Världens bästa mamma.
Jag har tappat hoppet. Och då har jag ändå bara berört NORMkroppar som obviously HAR magar i denna kommentar, ingenting utöver det dvs större kroppar. Jag vet inte vad vi ska göra. När till och med normsmala får höra att de är gravida/tjocka, finns något hopp alls?? Jag undrar hur detta får tjocka att känna sig.

Just när det gäller magar och ”är hon gravid”-spekulationer har skvallerpressen med sina ständiga spekulationer och lögner en betydande roll. Det spelar ingen roll om man inte aktivt konsumerar tidningarna själv, man ser omslagen ändå i kassakön och löpen sitter ofta uppsatta utanför försäljningsstället.
Vi kan alltså inte välja om vi vill se löpet med en inringad mage och texten ”Beviset – Victoria är gravid igen! ” eller inte.
Porren är åtminstone oftast dold i mappar märkta ”mest för honom”.
Prinsessan Victoria är ett bra exempel på att kvinnor kommer inte undan gravidspekulationer där bilder på magen anses utgöra ”beviset” ÄVEN om de är smala med platta magar och i mångas ögon har en idealkropp.
Både innan och efter graviditeten med prins Oscar har skvallerpressen plockat fram bilder där Victoria antagligen nyss har ätit en större måltid, eller råkar stå i en position där magen framhävs, eller bär kläder som råkar framhäva magen, eller helt enkelt bara är tagna i en viss vinkel som lurar ögat.
Det saknas inte exempel på andra kända smala kvinnor med platta magar som ”anklagas” för att vara gravida i tid och otid så fort någon hittat en bild i en viss vinkel.
Självklart påverkar det här också vår syn på magar . En rejäl självsanering hos skvallerpressen skulle inte komma en dag för tidigt!
Kombinera ovanstående med att vi lever i en värld där klädmodeller i princip ALLTID har platta magar på bilderna oavsett om de är ”modellsmala” eller beskrivs av modeföretagen som plus size eller är någonstans mittemellan.
Personligen kan jag faktiskt tycka att det är ett större problem att modeller som av modeföretagen beskrivs som kurviga eller plus size alltid har platta magar på bilderna än att de modellsmala modellerna har det. Precis som jag kan tycka att det är ett större problem att använda sig av smala modeller med stora bröst på bilderna än smala modeller som är smala över hela kroppen.
Men allra bäst vore självklart en verklig mångfald av kroppar och då skulle det tydligt synas att det absolut vanligaste är en relativt jämn fördelning av fettet över kroppen oavsett om vi är smala, tjocka eller någonstans mittemellan.

Måste bara kommentera hur mycket du har hjälpt mig. Jag har fortfarande väldigt lätt att se tjocka som ohälsosamma men det är verkligen något jag vill ändra med mig själv. Andra personers utseende är ju inget som påverkar mig så varför ska jag då gå runt och döma andra? Själv gick jag under ett år upp cirka 15kg eftersom jag började äta frukost och lunch igen vilket jag aldrig riktigt kunna (ingen anorexi eller liknande, spydde av frukost och skollunchen smakade skit). Jag har gått runt jätte länge och hatat mig själv men du har verkligen hjälpt mig att älska mig själv, oavsett hur mycket jag väger. Tack!

Jag håller med om att smala/snygga ofta får mer uppmärksamhet inom feministiska och kroppspositiva sammanhang. Jag ser väldigt många inlägg där smala och stereotypt snygga tjejer får jättemycket cred för att de vågar visa sig som de är, många smala tjejer som taggar bilder med ”bodypositive” och får betydligt fler likes än tjocka. Det är självklart inget fel att hylla de här tjejerna, men just att de som INTE är smala och normsnygga inte alls får lika mycket uppmärksamhet och beröm… det är en sådan obalans och det bekräftar verkligen bara rådande normer och ideal.
Dock vill jag påpeka att en smal person ändå kan ha ”skavanker” som det är modigt att hen visar. Även smala kan ju ha dålig hy, ärr eller celluliter. Vad gäller icke-män så kan kurvorna sitta på ”fel” ställen, eller kanske finns det inga kurvor alls vilket heller inte ses som ok i vårt samhälle. Då får man väl ändå anse det vara upplyftande att personen vågar visa sig på bild, uppmana till kroppskärlek och prat om normer. Bara för att man är privvad i ett avseende betyder det inte att man är det i alla sammanhang. Dessutom anses det inte alltid ok att vara smal heller. Visserligen är tjockisföraktet mycket mer omfattande, men är man ”för smal” får man mycket skit för det också. Det är eviga kommentarer om att man borde gå upp i vikt, om att man är äcklig, okvinnlig och har en kropp som ett barn, och så klassikern: ”Ingen kille kommer någonsin vilja ha dig! Killar vill ha lite att ta i!”. Been there, experienced that.
Men ja, rent generellt uppmuntras smalhet till skillnad från tjockhet och därför får det väl också ses som en större grej att stå för sin tjocka kropp än sin smala, I agree on that. MEN. Det du skriver om olika startsträckor är ändå värt att ta med i sammanhanget. För eftersom kvinnokroppen ständigt döms kan det vara en stor grej även för en normsnygg och normalsmal person att våga ta plats och kanske är det ett sätt att komma in i mer feministiskt och kroppspositivt tänk. Kanske sitter det någon tjej därute som är normativt smal och för henne är det ändå en sjukt big deal, för hon kanske led av ätstörningar och svälte sig förut och det hade då varit otänkbart för henne att dra storlek 38 istället för 32. Hennes normativa kropp är i sig inte någon big deal, men kontexten kan vara det.

Jag gick nyligen ner ca 33 kilo och har aldrig upplevt mindre systerskap från kvinnor än efter att jag hade gått ned i vikt. Har bland annat fått höra att jag inte är en feminist just för att jag gick ner i vikt, att jag är för benig, har anorexia, för smal, för tanig, att jag bara är wannabe modell som drogar kokain och så vidare. Systerskapet som slöt upp bakom mig starkt när jag led av fetma och inte mådde bra finns nu ingestans. Nu när jag mår bättre och orkar mer, då är jag en dålig människa. Detta her lett till att jag inte söker vänner som är kvinnor längre. Visst kanske jag ser mer ut som kroppar i media, men samhället runt omkring mig är absolut inte hyllande eller lyfter fram mig, i alla fall vad gäller mina så kallade medsystrar.
Människor var snällare mot mig när jag var tjock. Kvinnor var vänligare mot mig. Den enda skillnaden förrutom min kropp är att jag spenderar min tv timme på en motions cykel och äter mindre portioner. Men nu får jag inte ta plats i diskussioner, jag får inte säga att jag är feminist utan att få skit för det, jag får inte vara med i systerskapet längre för jag har tydligen förrått mina systrar för att jag tappat vikt.
Om vi nu ska prata om kroppar och att vara positiv vad gäller sin kropp tycker jag att fokusen ska få finnas på hur vi blir behandlade av andra kvinnor och inte hur många dick pics man får skickade i pm lådor eller hur många killar på krogen kollar in en eller hur många tidningar lyfter fram kroppar som ens egen som sjuklig. Förrut var jag för tjock, nu är jag för smal. Ja, jag mår bättre nu och kan vara mer säker i mig själv för att JAG gillar min kropp, men jag lider ständigt av känslan att jag måste må fysiskt och psykiskt dåligt för att få medlemsskap i detta systerskap (alltså gå upp i vikt igen) eller så måste jag finna mig i att vara en benig wannabe modell som blir anklagad för drogmissbruk men må fysiskt och psykiskt bättre med en så kallad smal kropp.
Så detta systerskap det talas om, det har jag fått på det klara för mig att det inkluderar inte mig. För att jag inte är gravt överviktig längre.

Har upplevt liknande saker som du men vill påminna om att det du berättar om, det är liksom inte systerskap. Även om de kvinnorna själva kallar det för det. Vill också säga att i min version av systerskap är du alltid välkommen och jag vet att det finns många som resonerar likadant. Jag har varit med om att bli dömd av ”feminister” för att jag är smal och tränar, men jag har varit med om betydligt fler som antingen inte bryr sig alls, eller är stöttande och tycker att det är bra att jag tar hand om mig själv. Så snälla, överge inte systerskapet och feminismen! Jag vet att det kan kännas skittufft, men det finns faktiskt massor av vettiga kvinnor att umgås med som arbetar för systerskap på alla plan. Våga släppa in dem när de dyker upp, jag lovar att det är värt det. <3

Det är så tragiskt att våra kroppar ska definiera vilka vi är, det kommer nog aldrig rådas bot på. Det har tagit mig närmare fyrtio år år att sluta lägga vikt i hur jag själv och andra ser ut. Med 20 år på gymmet och aldrig varit helt nöjd har jag dock äntligen kommit fram. Hur kom jag dit? Jag slutade träna som en dåre, gjorde annat. Insåg att livet är för jävla kort för att nojja över ett utseende, en extra val, en drös extra kilo. Det är bara inte värt det.
Jag älskar en kvinna med lite extra former och diverse skavanker om man får säga så. En kvinna som varit med ett tag, fått barn men ändå kan trivas med sig själv.
Du Lady Dagmar är en sån

Härligt att du övervunnit självhatet! Inte så intressant dock vilka kroppstyper en man älskar hos en kvinna. Det är ju just detta vi vill komma bort ifrån, att vi bedöms av män och att män tycker det är jätteviktigt att tala om för oss vad som är fint respektive inte fint.

Det har du rätt iofs rätt i, att man kan hålla sina preferenser för sig själv. Det var väl någon sorts hyllning till Lady Dahmer. Inte så intressant och vidkommande kanske. Till mitt försvar skyller jag på något glas vin eller två :/…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *