feminism & genus

Därför hatar feminister män

Det är mycket prat om att män behöver inkluderas för att feminismen ska föras framåt och att förändring ska kunna ske, men jag håller inte med. Jag tänker att en kamp som förs av förtryckaren aldrig kommer ligga i den förtryckta gruppens intresse och att män som tillåts sätta agendan inom feminismen kommer göra det till sin egen fördel. 

Jag har en manlig bekant som tycker hela feministdebatten är jobbig. Han tycker det är bråkig, får honom att må dåligt och han orkar inte lyssna längre så han har deklarerat att han helt enkelt tänker skita i det där nu. Och jo jag förstår, så kan jag känna också ibland. Kanske inte gällande feminismen för feminism för mig är överlevnad, det är ingenting jag kan välja bort.

Att kunna välja bort feminismen är privilegierat och visar på vilken position man har och utgår från. För kvinnor är feminism överlevnad, för män är det ett specialintresse, en hobby, nåt de kan pyssla med så länge det ej blir för krävande. 

Debatten om manshat tycker jag visar på hur läget är: Mäns känslor är viktigare än kvinnors rätt att vara arga på förtrycket de utsätts för.

Kvinnor hatar män för att vi blir utsatta för förtryck, våld och kvinnohat. Det är en direkt konsekvens av detta. När män slutar förtrycka och vi har samma maktpositioner i samhället (och privat) så kommer manshatet försvinna. Manshat är liksom inget hot. Manshat är väldigt sällan en medveten strategi för att förändra samhället. Det kan däremot vara en feministisk strategi för de kvinnor som behöver det. Som känner skuld och skam och självhat.

För många enskilda kvinnor hjälper det nämligen att rikta agg och ilska åt rätt håll. Hat mot män kan hjälpa kvinnor att sluta hata eller anklaga sig själva. Det kan hjälpa dem att få styrka. Det kan ena kvinnor. Det kan såklart också bryta ner och få människor att må sämre, men olika människor funkar olika. För mig har hatet varit bränsle. Oftast är det ofrivilligt. Det är en reaktion. Jag kan inte reagera annorlunda på det jag själv utsätts för och det jag ser andra utsättas för. Manshat blir då snarare en överlevnadsstrategi för kvinnor som lever utsatta i patriarkatet än nånting annat. Utan denna utsatthet, ingen rädsla eller hat.

Jag tänker att de som klarar att inte hata är privilegierade. Kanske haft resurser eller andra möjligheter som hjälpt dem hantera. Alla hanterar förtryck och utsatthet på olika sätt men viktigast tror jag är att inte skuldbelägga de som försöker överleva. Det hör liksom inte hemma i feminismen.

Men folk sitter där ändå på sina höga hästar med sina privilegierade arslen och pekar med sina dömande fingrar och tror att man bara kan välja känslor. ”nämen usch o fy hat leder ju ingenstans, usch så dåligt av dig du dåliga feminist som ger oss andra dåligt rykte, jag tror inte på hat!”

Regel ett som feminist: SLUTA SKULDBELÄGG KVINNOR FÖR DERAS REAKTIONER OCH KÄNSLOR INFÖR DET FÖRTRYCK DE UTSÄTTS FÖR. Är du feminist? Ja men börja feminista då. Sluta försvara män. Sluta hacka på kvinnor. Håll varandra om ryggen. Kritiken mot manshat får väldigt många kvinnor inklusive mig att må jävligt dåligt.

Om jag inte har rätt att vara arg och hata den grupp som förtrycker mig, vad ska jag göra med alla de känslorna annat än att samla och trycka ihop dem inombords?

Om kvinnor inte har rätt till sina känslor under feminismens vingar, när fan ska de ha det då?

 

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.Mig blir ni snart kär i!

No Comments

  • L

    Feminism är för mig obekväm sanning som behövs nötas in då det befriar på lång sikt. GRL PWR är oförargliga peppande budskap. Och det är obekvämt med feminism, man blir stämplad som bråkig i konkreta situationer. GRL PWR har inget pris alls. Är oftast helt meningslösa debatter där man gör ner feminister. Med olika argument. Konsensus kring förtrycket (med våld högst upp i våldspyramiden) saknas ju (inte alla män). Jo, precis alla män förtrycker. Alla dödar inte. Lyckligtvis. För att se strukturerna så behöver man också vara kulturellt privilegierad, det är ett privilegium att ha insikt i patriarkala strukturer. Det har inte GRL PWR-rörelsen. De har möjligtvis varit förskonade från våld och kan ha det tryggt ekonomiskt, men de har inte analysen. De tror ju på det, låt dem göra det. Sen kanske det händer något i deras liv som får dem att omvärdera och börja informera sig. Man kan inte vaccinera mot det, tyvärr.

  • L

    SKÖNT MED mothugg mot den unisona inkludera män- rösten.
    när vi orkar kan vi absolut försöka formulera för de (ändå välmenande) män och söner vi har runt oss vad vi hoppas att de ska göra, lyssna, kliva åt sidan, stötta etc. och … ja vad fan mer? klart att om vi inte var upptagna med att vara förtryckta så skulle kanske nån ha energi att skriva en jäkla handbok men nu orkar vi inte det för vi skriver handböcker om hur männen inte ska ducka upp barnen eller hur de ska städa toaletten. MEN
    Är ändå rädd att det sista stödet vi har hos männen ska rinna undan och att helvetet då kommer bli ännu varmare om vi inte pallar inkludera (dom få som ändå iaf försöker), förstår du hur jag tänker?

  • Anna

    Kommer att tänka på två saker som påminner mig om detta:
    1. En killkompis som betedde sig illa så många gånger att jag inte kunde lita på honom trodde att jag kunde välja att lita på honom igen, bara han sa att han hade förändrats. Som om jag själv medvetet kunde bestämma över vad erfarenheten lärt mig.
    2. Folk som tycker att vi måste börja samarbeta med SD, att vi inte kan blunda för deras inflytande. Snacka om privilegierat! Lätt för gemene man att tycka en sån sak! Det är ju inte de som blir drabbade av deras politik! På samma sätt kan feminister inte bara strunta i patriarkatet när vi känner för det.

  • Hanna

    Mitt manshat går i vågor, och jag har haft mycket glädje av det genom åren. Dock har jag funderat en del på hur konstruktivt det är på senaste tiden.
    Jag är helt enig med dig om att det är en nödvändig överlevnadsstrategi. Däremot är jag kritisk till om det är något vi ska utgå ifrån när vi utformar våra politiska mål. I slutändan handlar ju feminism om att vi alla ska kunna leva ihop. Alltså måste det finnas strategier för samarbete om vi ska kunna lyckas. Även om det tar emot på ett personligt och känslomässigt plan.
    Jag förstår hur du menar med att det är privilegierat att inte hata. Men jag tänker att det också kan vara tvärtom. Vissa kvinnor kan inte kosta på sig manshat, just för att de är beroende av män i vardagen. I hemmet, på arbetsplatsen. Många av de feminister som jag ser uppmuntra manshat på tex instagram är ju också väldigt privilegierade, och lever liv där de i viss mån kan styra över sina sammanhang och vilka män som släpps in i deras liv. Det verkar liksom självklart att manshatet inte får några negativa konsekvenser, vilket definitivt inte är sant för alla.
    Den period jag själv hatade män som mest intensivt var under de år jag pluggade konst i en klass med bara kvinnor. Det är liksom något jag kunnat kosta på mig när det egentligen inte påverkat mina möjligheter eller mina relationer med andra. Framför allt inte de yrkesmässiga. I mer blandade sammanhang, typ på mitt jobb, känner jag att jag måste vara diplomatisk och hålla mig på mattan lite mer.
    Ang. mäns delaktighet så får jag väl erkänna att jag också har svårt att se hur män ska kunna ta plats i en feministisk rörelse. Men återigen, är det mina känslor som är viktiga och ska styra? Eller finns det annat som är viktigare om vi ska komma framåt? Jag tänker att vi i alla fall borde ha strategier för hur vi arbetar med män och på vilka villkor. Lite som med heterorelationer. Vi kommer ju inte bli lesbiska allihop, alltså får vi hitta sätt att leva ihop. Det tänket kanske vi måste kunna applicera på samhället i stort också. Annars har jag helt ärligt svårt att se hur vi ska kunna lyckas få till förändring.

  • Em

    Tack för det här inlägget!!! Och så intressanta kommentarer på detta. Jag har nyligen struntat i den "goda stämningen" och sagt emot när manshatet kritiserats just för att det stöter bort männen. Tycker hela den diskussionen är lite konstig, om en person inte kan stötta en kamp för kvinnors rättigheter för att en feminist någon gång sagt något som de inte gillade så känns deras stöd inte speciellt… genuint.

  • Hanna

    En annan grej. Om vi ska ha ett intersektionellt perspektiv så blir det också nödvändigt för många kvinnor att kunna alliera sig med män. Tex alla vi som har arbetaryrken. Utan klassolidaritet med våra kollegor, hur ska vi komma någonstans tex fackligt?
    Tänker också på alla kvinnor som har en del i andra rörelser mot förtryck som även angår män, vare sig det är pga att man är rasifierad, del i någon funkisförening, kämpar för hbtq-rättigheter. Man är liksom inte bara kvinna. Alla dessa rörelser har och har haft problem med att släppa in kvinnor. Men det betyder inte att vi kan stå utanför för det, vi måste förändra inifrån såväl som utåt. Att då försöka driva feministiska frågor inom rörelsen men vägra släppa in/prata med män blir ju ohållbart.

  • Märta

    Vad betyder hat? Det är något som är starkare än bara ilska eller att inte tycka om någon. Att hata någon innebär att man på något plan vill vederbörande illa, att önska eller åtminstone vara likgiltig inför om personen ifråga kommer till skada. Jag tycker att det är väldigt negativt att hysa hat mot någon person eller grupp, men oavsett vad man tycker om det så kan vi ju vara överens om att endast känslan av hat inte skadar någon. Detta gäller både mans- och kvinnohat, så om någon vill sitta på sin kammare och hata så bryr jag mig inte så mycket. Men när hat omsätts i praktiken innebär det per definition att någon skadas, eftersom hat är just viljan att skada. Så allt eller åtminstone nästan allt "praktiskt" hat ser jag därför som dåligt.

  • Nina M

    Hear hear! Det är en helt rimlig känsla att som kvinna hata män, och det gör jag också. Jag går inte runt aktivt och hatar på varenda man jag ser, men jag hyser ett sånt brinnande starkt förakt och avsky mot män som grupp (och hatar ibland enskilda män). Känns skönt att kunna ventilera såna känslor.

  • Elin

    Gör vad som behövs men jag känner sällan hat eller tror det är en bra känsla. Arg kan jag bli. Besviken. Frustrerad. Driven att försöka förändra men hatet är extremt sällan där. Kanske är det fel på mig och min feminism men det tror jag inte och tänker att jag kanske har en roll för de som bäst lyssnar i samtal, till förklaringar, nyanser, debatterande och diskussioner. Nog kan jag tända till när någon är oförskämd eller medvetet missförstår mig men jag känner inget hat.

  • Sabina

    Hanna:
    Det med klassolidaritet är intressant, men jag tror inte att alliera sig med män där kommer funka, iom att män är alltid män först och främst. Oavsett klass och status så är män liksom programmerade att se sig själva som bättre än kvinnor, och det kommer inte att gå att få dem till att ändra på det hur lätt som helst (det är ju något undermedvetet som de fått inlärt). Sen tror jag mest också på kvinnoseparatistiska utrymmen. Jag tycker att män är opålitliga oavsett om de är rika eller fattiga. Utrymmen med endast kvinnor känns säkrast och bekvämast.
    Och i övrigt, varför måste vi alltid inkludera män?? Kvinnor är ca 49-50% av befolkningen antar jag? Vi behöver inte anpassa oss och vara vänliga så vi kan få över några män till vår sida. Bättre att fokusera energin på att vända de kvinnor som "inte gillar/behöver/har nytta av/tror på" feminism, o få dem till att joina oss. Dem behöver vi.

  • Jen

    Jag kan erkänna mig som en av dom som har svårt att förstå feminism. Trodde det var för jämställdhet men det verkar ju vara fel, tydligen är vi bättre?
    Jag tycker att det finns förtryck överallt. Sexualitet, religion, hudfärg, ursprung, kön, lön osv. Dock känner jag mig intw träffad av förtryck.
    Är kvinna, mamma, syster, sambo, medarbetare, skyddsombud och ordförande i facket.
    Men har aldrig känt förtryck av något av ovanstående.
    Är jag ensam om det? Att tycka alla är lika värda?
    Jag är inte född och är inte nu "priviligerad" som ev kanske nån tror. Jobbar på matbutik, deltid.
    Jag känner ensamstående kämpande mammor som pappor. Känner både män/kvinnor/vita/svarta/troende/ateister som blivit utsatta för misshandel eller liknande. Men jag ser inte ett mönster mer än att ALLA ska behandlas bra och väl. ALLA ska få se ut hur som vill, heta vad de vill, vara kär i vem som vill osv
    Sedan förtrycket av kvinnor i historien kan jag förstå men var är det idag?

  • Rasmus Trymander

    Jag inser att separatism är nödvändigt och en viktig del av feministiskt arbete.
    Självklart ska kampen ledas och problemformulering ägas av den förtryckta gruppen. Om ilskan får kvinnor att orka kämpa vidare för förändring av orättvisorna är det bra. För kvinnor som kan avstå manshatet och därmed är beredda att bredda stödet för feminiska idéer tillsammans med feminiska män är det också bra. Det ena utesluter inte det
    andra, tvärtom kompletterar strategierna varandra. Som feminisk man respekterar jag, lyssnar och stöttar jag gärna de kvinnor som uteslutande jobbar separatitiskt. Samarbete mellan feministiska män och kvinnor är bara möjligt mellan de kvinnor lägger manshatet åt sidan och de män som lagt kvinnohatet åt sidan. Jag tror det behövs parallellt med det separatistiska arbetet och att det ger möjlighet till växelverkan. Vi har olika möjligheter att bidra och alla bidrag är värdefulla.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *