diskussion & debatt,  feminism & genus

Alla är överens om att sluta döma kvinnor. Tills vi pratar om delad FP.

Lite spontana tankar efter dagarnas debatterande, både här men också på flera andra plattformar. Det är intressant att vissa ämnen verkligen tar fram det fula i så många. Häpnadsväckande studie i mänskligt beteende egentligen om det inte vore så pass nedslående.

Så här va, när jag skriver om exempelvis föräldrar som kämpar på i motvind, som gör en massa misstag, som inte alltid orkar göra rätt så får jag nästan uteslutande medhåll. Alla är överens om att vi behöver sluta döma varandra så hårt och förstå att de flesta gör så gott de kan. Vi står enade när nån annan jävel hackar på morsor och vi uppmanar varandra till att ge varandra en break.

Samma sak när jag skriver om kvinnor som fogar sig efter normer eller ”gör fel” som feminister, då samlas vi i igenkänning och berättar om hur jobbigt det är med orimliga krav på kvinnor och feminister som ingen orkar leva upp till. Ingen gillar elitism och ingen ifrågasätter mig när jag kritiserar detta fenomen. Alla älskar systerskapet och igen, vi står enade mot krav på kvinnor.

Tills man pratar om föräldraledigheten.

Helt plötsligt är alla som förbytta. Sansade resonabla feminister förvandlas nästan till vettvillingar. Likt antifeminister går de till attack mot de kvinnor de upplever beter sig könsnormativt.

Lite sånt som sagts till och om mig:

Du förstör för oss andra

Var är solidariteten?

Hur ska vi förändra samhället om du gör så här?

Du upprätthåller skadliga normer som påverkar oss andra

Du upprätthåller patriarkatet

Vad lär du dina barn egentligen?

Hur ska vi bli jämställda om kvinnor gör som du?

Jag är besviken på dig

Jag har tappat respekten för dig

Sånt som ingen feminist skulle tycka var ok att säga till kvinnor i andra situationer. Sånt som få feminister tycker är ok att säga till en kvinna som opererar pattarna, rakar kroppshåret, serverar enbart helfabrikat till barna, flaskmatar eller vad det nu är som människor generellt gör eftersom att de är mänskliga och inga robotar.

Men här blir det plötsligt ok. Här spyr man fram sitt förakt, här är skuldbeläggningen och skammandet en naturligt och självklar del av diskussionen.

nina björk lyckliga i alla sina dagar

ur Nina Björks ”lyckliga i alla sina dagar”.

En del går så långt att de börjar prata om kampen. Om att jag eller andra kvinnor inte gör nåt för kampen, för jämställdheten, för feminismen, att vi är lata och bekväma och låter andra dra strået till den postpatriarkala stacken medan vi plockar russin ur kakan. Samma personer som ofta är helt överens med mig när jag säger att feminism som kräver att kvinnor gör si eller så bara skadar. Samma personer som annars inte tycker det är rimligt att kräva att kvinnor ställer sig på barrikaden om de inte orkar eller har förutsättningarna för det. 

Här är några av dessa kommentarer jag fått:

ta kampenandas feminism föra kamp ge upp lyfta finger skillnad slipper

Nej jag gör ju verkligen ingenting för feminismen. Bara låter andra kämpa. Tänk om jag skitit i att börja blogga och skriva och istället delat fl och fortsatt jobba på förskola, jävlar vilken skillnad jag hade kunnat göra då! 

En annan intressant sak är hur de som är för delad FP gärna pratar om de som inte delat som bekväma och egoistiska, som bara gör det de tycker passar bäst för dem utan en tanke på nån annan. Som om de som delar lika på FP gör det av altruistiska och solidariska skäl. Men alltså allvarligt? Precis alla, varenda jävel av oss, gör det vi tycker ”passar bäst”. Oavsett om man delar lika eller inte så väljer man det som känns bekvämast och enklast och mest rätt. De som delar lika gör det för att det funkar för dem, för att de VILL det. Inte för att de vill bidra till kampen eller vara solidariska. De är inte bättre feminister eller duktigare föräldrar.

Och så alltid med de dryga tilläggen: ”Ja VI vill ju iallafall att VÅRA barn ska lära känna samt ha en bra relation till sin pappa” som en motsats till oss andra, som att vi inte vill eller jobbar för det? Tänk om jag skrev liknande saker typ ”Ja vi vill ju VARA med våra barn iallafall, inte sätta dem på dagis och låta nån annan ta hand om dem, varför skaffar man barn om man inte vill vara hemma med dem bla bla bla”. Vilket jävla ramaskri det skulle bli. (Obs skulle aldrig säga nåt sånt fördömande och vidrigt)

Jag vet inte hur jag ska reagera på det här fenomenet annat än med just uppgivenhet och sorg. Hur tänker ni andra kring detta?

]]>

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.Mig blir ni snart kär i!

139 Comments

  • Anna

    Bollar några tankar…
    Är inte poängen att papporna borde bli lite mer som mammorna – inte att mammorna ska bli som “de frånvarande, oansvariga, heltidsarbetande” papporna – så att barnen har två (jo jag vet, tvåsamhetsnormen) frånvarande föräldrar? I de flesta familjer – finns det utrymme för två sådana som mammorna, om ekonomi och liknande ska gå ihop? Om inte, då måste väl mamman och pappan dela på föräldraledigheten? För att uppnå jämställdhet måste någon dela sina privilegier med den andre. Antingen privilegiet att arbeta eller privilegiet att vara hemma med barnen.

    • Lady Dahmer

      Vi har en mansnormativ feminism i sverige, där mannen är norm och det mannen gör är bättre och ”neutralt” och det vi ska sträva efter. Det som traditionellt setts som kvinnligt är sämre, värderas lägre och fnyses åt i feministiska kretsar.

  • My

    Reagerar på samma sätt. Det är definitivt svårt att vara en god nog kvinna, även bland kvinnor som säger sig försvara kvinnor.

    • My

      Besides är det så jävla trist rent ut sagt att traditionella kvinnliga värderingar spottas på och så läggs ansvaret på mig som kvinna att bli och göra så som mannen generellt varit och gjort för att överhuvudtaget få ett värde i vårt samhälle, samtidigt som en man som premierar traditionella kvinnliga värderingar får medaljer, stående ovationer och beröm.

  • ozzy

    Jag tänker att handling betyder mer än ord och barn gör som vuxna gör inte som dom säger. Om barn ska bli medvetna och jämställda vuxna på sikt så måste föräldrarna gå före och visa vägen med sina handlingar.

    • Lady Dahmer

      Visst. Men om jag skrev precis så till kvinnor som sminkar sig eller klär dig kvinnligt eller rakar benen så skulle de flesta tycka jag var orimlig. Alla kan inte göra allt. Ingen orkar eller klarar vara ett perfekt föredöme på alla plan i livet.

      • ozzy

        Men det ligger ju lika mycket på männen att vara förebilder så jag håller inte med om att det bara är kvinnor som ska föregå med gott exempel utan det gäller alla vuxna.

    • When Darkness Falls

      Håller med. Vilka kvinnoföraktare det ska bli av barnen till föräldrarna som citeras i inlägget. Inte så bra att se sina föräldrar skuldbelägga kvinnor i ett samhälle där patriarkala värderingar styr.

    • Lady Dahmer

      Eller ja. Asså klart man kan problematisera fenomen. Menar inte så. Menar alltså hur man pratar MED varandra, hur man bemöter kvinnor som lever eller handlar normativt. En sak att man skriver “detta är viktigt därför att det påverkar si eller så” men en annan att skriva “DU gör fel o det drabbar oss alla”.
      Jag tar alltså inte illa upp när folk skriver om hur viktigt det är att dela lika, tvärtom, tycker det är viktigt bra o en rättighet att lyfta politiska frågor man tror på. Jag tar illa upp när jag anklagas för att vara dålig feminist förälder eller förebild för att jag inte delar lika, om du förstår hur jag menar.

  • Julia

    Det intressanta tycker jag är att man alltid utgår ifrån att det skulle vara NEGATIVT för kvinnan att ta ut mindre föräldraledighet. I många fall så tvingas kvinnan ta ut större delen av FL, sen om det är på grund av rådande strukturer, ekonomi, en pappa som är ointresserad, så blir resultatet detsamma. Kvinna förpassas till hemmet. Att utgå från att kvinnor VILL vara hemma, känns ju konstigt.
    Men jag tycker debatten är skev i allmänhet. Självklart skall individen vara fri att ta egna beslut, oavsett om det gäller smink, kläder, mat, uppfostran, osv. Men att vilja lyfta slöjan kring föräldraledigheten känns som något som i regel gör kvinnor provocerade. Kanske för att det är en av få arenor där vi själva är primära, istället för sekundära? Kvinnan som den primära vårdnadshavaren är ändå en av få himla normer där vi (på gott och ont) har, om än inte makten, så i alla fall övertaget.
    Under mitt examensarbete så har jag läst på kring forskningen om FL, och blivit SKITFÖRVÅNAD över vilka de bakomliggande skälen kring uppdelningen av FL egentligen är. INTE ekonomi, utan traditionella könsroller. Däremot uppges ekonomi ofta vara skälet för familjernas uppdelning, men tittar man på själva lönerna, så går det inte ihop. Eftersom kvinnorna ändå alltid är hemma, oavsett om de tjänar mer. De enda som generellt delar är högutbildade par med likställda löner, eller par med en stark genusanalys. (Män med en mycket hög lön eller förmögenhet tar också oftare ut FL, då de “anser sig ha råd.”)
    Jag tycker inte alls skall tvingas ta alla kamper. Men det känns också som att så fort man berör frågan om delad FL, så drar folk som annars konstant ifrågasätter strukturer och analyserar på hög nivå, öronen åt sig och säger nejnej ta inte min mammaledighet ifrån mig. Oavsett vad man tar för beslut kring sin egen föräldraledighet, så vore det väl trevligt att på riktigt förstå vad besluten människor tar grundar sig i. Och här tycker jag att det känns som att folk tror att deras beslut är helt opåverkade av strukturer. Till skillnad från alla andra beslut som alltid skall belysas med teorier och liknande verktyg.
    Och jo. Många delar visst FL lika på grund av altruistiska skäl. På samma sätt som LadyDahmer beskrivit att hon ibland är trött på att bete sig icke-normativt, men tar kampen och kämpar hårt för att visa andra sidor av ett fenomen trots att det är obekvämt, jobbigt eller läskigt.
    Jag till exempel som egentligen vill vara hemma från barnets födsel till den är 18, (pga tycker det är otroligt oinspirerande att arbeta heltid) kommer att dela ändå, för att för mig personligen så är just den frågan viktigast. Och sen väljer jag bort andra kamper absolut, med all eloge till folk som orkar göra saker jag inte orkar/vågar, men kom inte och säg att det INTE finns människor som använder just FL för att föra feministisk kamp, för det är faktiskt inte sant. (Sedan har jag ändå inte ett val, eftersom min sambo (som tur är) delar samma åsikt, och inte skulle ge mig mer än hälften även om jag ville det…)
    Jag har inget emot folk som inte delar, och jag skulle aldrig skamma någon som inte gjorde det. Men jag tycker det är uppriktigt onajs att inte på riktigt vilja titta närmare på fenomenet och ifrågasätta VARFÖR man vill det man vill. Sen är det klart att det finns många många människor som inte har verktygen eller förutsättningarna att lyfta teorier eller analysera på detta sättet, kunskap är ändå något som inte alla har tid/råd/förmåga att ta del av, och det är såklart mer än okej! Men i en grupp människor som läsarna här inne tillexempel, eller Lady Dahmer, så känner jag ändå att det är HÖGT i tak när det kommer till att ifrågasätta strukturer, och här blir jag mest besviken för att jag känner att Lady Dahmer beter sig på samma sätt som de som hon ryter ifrån till, i andra debatter. Att man tror att ens val bara är baserade på det man känner för, och där slutar ifrågasättandet.

    • When Darkness Falls

      “Och jo. Många delar visst FL lika på grund av altruistiska skäl.”
      Stackars barn får jag väl säga då. Föräldrarna tror att det är dåligt för barnen men gör det ändå. Och låt mig förekomma nästa argument: Om föräldrarna tror att det är det bästa för barnen är det inte altruistiskt, dvs något man offrar för kampen. Då är det en egoistisk önskan (vilket inte är något fel) om det bästa för ens barn.

      • Julia

        Nej förlåt, det var jag som i all hast inte använde altruistiskt på ett riktigt korrekt sätt.
        Jag menar att jag delar FL lika på grund av att jag tror att det är bäst för samhälle, individ och barn, i slutändan. Trots att jag inte nödvändigtvis kommer bli allra gladast av det under tiden jag har småbarn. Alltså att det finns folk som inte baserar sin uppdelning på vad som är mest bekvämt eller praktiskt för dem själva. Vi existerar också, och är ingen myt som används för att skamma andra. (Och vi är inte heller bättre, men vi finns och är inte enhörningar liksom)

        • Lady Dahmer

          Hade du trott att det var sämre för ditt barn så hade du skitit fullständigt i om det var bättre för samhället. Nu råkar det bara vara så att din åsikt om vad som är bäst för ditt barn också är bra för samhället. Mkt bekvämt och praktiskt faktiskt!

        • When Darkness Falls

          Exakt så. Det råkar sammanfalla och då finns det de som tror att det är för samhällets bästa de gör det. Och så känner man sig rätt duktig ju (skulle jag gjort iaf) och det är en trevlig känsla så då går man på den.

        • Julia

          Det är förvisso jävligt sant. Och klart som fan jag känner mig duktig! Det tänker jag ej sticka under stol med.
          Men jag gillar inte heller att det är ett individuellt beslut. Hade hellre sett att det var lagstadgat delat (60/40) och att man slapp bli skammad till höger och vänster. (Jag har också upplevt en HEL del skamning av folk när jag berättar att jag vill dela, och även kanske inte helamma i början. Så visst fan äre skit som slängs åt alla håll.)
          Men att dela tycker jag inte heller skall vara feministernas ansvar att pusha på. Och jag tycker inte att någon är varken en sämre eller bättre feminist eller mamma oavsett beslut. (För vem fan vet egentligen vad som är bäst för barn i slutändan?)
          Det trista är väl att så många tror att andra föräldrar baserar sitt beslut på ekonomi, när det egentligen inte är lika vanligt som folk tror. I intervjustudien jag gjorde så sa alla paren att “ekonomi är den viktigaste aspekten för föräldrar när det kommer till uppdelning”. Men inte ett enda av dem hade med det i beräkningen när det kom till deras egen uppdelning, de var snarare fokuserade på att mannens jobb var “viktigare” och att kvinnan var “genetiskt hade lättare att knyta an till barnet i början” för att hon hade “rätt sorts hormoner” :)))))))

        • When Darkness Falls

          Beundrar dig för att din självinsikt! Det är inte alla förunnat att kunna se de där sakerna hos sig själv som kanske inte alltid är jättesympatiska (men fullt mänskliga och förståeliga). Håller med om att det borde vara mer samhällsdiskussion om varför vi gör de val vi gör, och mindre fokus på individer. För det är jätteintressant och leder till eftertanke hos många tror jag.

        • Anna

          Jag tycker Julias kommentar är en av de mest klarsynta, underbyggda och minst skammande kommentarer på länge i liknande trådar och tycker att den förtjänar ett bättre svar än ett passivt aggresivt nära på skammande tillbaka från LD. Lady Dahmer: tror du att det är helt omöjligt att föra feministisk kamp genom att kämpa för delad föräldraförsäkring? Precis som du säger annars så kan väl feminister jobba för olika sakfrågor? Det kanske passar dig ganska bra att inte vara smal, inte raka dig eller sminka dig också, och så sammanfaller det med en feministisk fråga, mkt praktiskt… Är du med på vad jag menar?

        • Lady Dahmer

          Mitt svar var inte aggressivt (passivt eller ej), otrevligt eller skammande. Sluta läs in dina fördomar om mig som person mellan raderna.
          Nej jag tror inte det är omöjigt att föra feministisk kamp genom att kämpa för delad Fp, var i helsike får du det ifrån? Jag har ju tvärtom skrivit flera gånger att jag också är för det, LÅNGSIKTIGT, men att jag inte tror på det idag. Detta betyder inte att jag påstår att man inte kan tycka annorlunda som feminist.
          Ja det passar mig bra att bryta utseendenormer, det är vad jag orkar och det jag klarar av. Hade det varit för svårt för mig eller haft konsekvenser som gått ut över andra eller mig själv på ett sätt som är ohanterligt så hade jag avstått. Precis som alla andra tar jag kamp där det funkar och där jag orkar. Att jag är tjock är inget jag väljer eller kan bestämma över så vet inte varför du drar in det. Men ja det ”passar mig ganska bra” att inte vara smal eftersom att jag inte kan vara nåt annat. Precis som det passar mig bra att vara vit eftersom att jag inte kan välja det.

        • Anna

          Ok, du har rätt jag läste nog in för mycket i din kommentar.
          Min poäng har drivits av andra nedan: Att det finns många som ger upp rätt mycket i pengar, bekvämlighet, kritik etc för att jobba för ett jämställt föräldraskap (sen tror jag barn klarar sig bra med ojämställda föräldrar också, det gjorde jag iaf).
          Själv tycker jag delad FL är en viktig fråga som jag samtidigt jobbar för. Jag tycker även att fat shaming är en viktig fråga som jag inte jobbar för men som du väl gör? osv

        • Lady Dahmer

          Jo precis man jobbar ju med det dom känns närmast. Sen betyder det inte att annan kamp är oviktigt. Jag oroar mig såklart för en lagändring. Inte för egen skull eftersom jag inte tar ut mer än mina dagar. Ledig får man ju vara ändå liksom men jag är osäker på om det är där vi ska börja (även om jag hoppas hoppas att det är där vi slutar!) Men jag vill ändå att vi som samhälle jobbar för förändring o där stöttar jag alla som lobbar för just delad fp. Uppmuntran är viktigt! Fakta kring könsnormer, varför vi väljer som vi gör (ej en slump att kvinnor tar all fp även när de tjänar mest eller är egenföretagare) o att man oftast ej förlorar ekonomiskt på att dela är viktigt att upplysa allmänheten om.

  • Linda

    Svår debatt har massa åsikter hit och dit om fp men orkar inte ta dem nu. Vi gör alla våra val och ska inte behöva föarsvara dem. Jag tror att skillnaden är att om man är en offentlig person som skriver så får man ta skit för en del val man gör speciellt om der handlar om just det ämne man ofta belyser. Sen tror jag att många liksom jag ibland känner det som om du skuldbelägger oss andra som inte har råd att vara hemma jättelänge med våra barn som inte väljer att helamma så länge. Säkert inte din mening men jag tycker det känns så när du lyfter dina anledningar som till exempel amning och att vara hemma. Då tänker jag “lätt för henne att säga som jobbar hemma och har en man som tjänar så mycket att han förlorar mer än 50 % om han är hemma” -ish. Själv är jag ensam med två barn på och har ett medelklassjobb och måste kolla prislapparna på Ica. Lämnade barnen på förskolan när de var ett år, slutade helamma när de var sex månader för att det var det som passade mig. När du lyfter dessa saker som anledningar så känns det som att det andra är fel. Tycker inte du ens behöver försvara ditt beslut, gör bara det som passar er bäst.

    • Lady Dahmer

      Fast jag är väldigt noga med att inte skuldbelägga. Vad du hittar på i ditt huvud eller känner kan jag tyvärr ej ta ansvar för. Det går inte hur gärna jag än önskade. Jag kan bara vara noggrann med att integritetens mig kategoriskt kränkande eller fördömande.
      Jag påpekar ofta att jag ej ser ner på andra som gör annorlunda och att jag vet om att jag har en privilegierad position som kan göra dessa val (vilket också är en anledning till att jag är emot lagändring delad fp pga det skulle bli en klassfråga, jag skulle ju ändå ha råd att vara hemma).
      Man måste kunna och man kan prata om det man själv värderar högt utan att kasta kängor åt andras val. För mig är amning tex viktigt men ingenstans säger jag att det är dåligt att flaska.

      • Julia

        Nej, det är sant, det säger du faktiskt aldrig. Men att konstant lyfta någonting som viktigt och bra, ger också indirekt en känga till motsatsen. Som att lyfta ett skönhetsideal, som smalhet exempelvis, då blir efter ett tag motsatsen, alltså tjockhet, den dåliga motparten. Jag upplever ibland ditt lyftande av amning som jobbigt, speciellt eftersom jag inte vill helamma, och känner hur det kryper i mig av hur osund och obrydd jag är inför mitt barns behov. (Obs: Lite överdrift, men du förstår hur jag menar tror jag?) Om någonting är SUPERBRA, då är också bristen på det, såklart det dåliga alternativet.

        • Lady Dahmer

          Jag håller faktiskt inte med om att man per automatik ger en känga till motsatsen.
          Att det kryper i dig om jag lyfter amning beror ju antagligen mer på kraven på kvinnor o goda mödrar än om att det finns fördelar med amning.
          Ett sämre alternativ eller “det näst bästa” är ju inte heller samma sak som ett “dåligt alternativ”. Vi är nog överens om att lax och avokado är bättre än välling men ingen går ju runt med ångest över att man ger ungen en flaska till kvällsmat eller frulle. Hoppas jag iallafall. Men vi äger ju våra känslor o våra känslor påverkas ofta av våra egna värderingar och skuldkänslor. Jag känner ofta dåligt samvete kring saker i mitt föräldraskap. Inte för att nån annan tycker si eller så utan snarare för att det hits close to home som man säger.

        • Julia

          Hmm, kanske, kanske inte. Tycker nog att om man så tydligt förespråkar någonting på det sättet som du gör med amning, så är det kanske bra att lägga in en brasklapp, för att förtydliga att man inte menar att exkludera alla dem som inte kan/vill amma. I regel känner jag väl att just amning är en sådan sak som redan är så himla kravfylld och jävlig, att just där kan det vara extra viktigt poängtera att motsatsen inte behöver vara dålig. Just för att visa på att det finns många sätt att göra rätt på, och ge fler alternativ för nybörjarmödrar som kanske inte har lärt sig sålla i djungeln ännu.

        • Kooky

          Men om det är nån som ger brasklapp efter brasklapp i varenda inlägg om amning så är det ju LD! Tittade lite i kategorin “Titta jag ammar” och det här är lite citat, som iallafall jag tycker är (mycket goda) försök till att inte skamma de som väljer annorlunda:
          “Vill du pumpa eller ge ersättning så gör det, det är din rätt och ingen ska ifrågasätta det”
          “Hur, när och om man ammar är ju såklart ett högst personligt beslut som ingen ska lägga sig i.”
          “Jag tycker såklart att alla ska göra som de vill, men jag tycker det är viktigt att man får rätt information och kunskap så att man utifrån det faktiskt kan göra ett fritt val.”
          Bara ett litet axplock.

        • Julia

          Inte samma sak dock, att säga att något är “någons personliga val” som att faktiskt säga att det också är ett fullgott alternativ. Att det är ens eget val är ju uppenbart för många tror jag, men det vore kanske bra också att upplysa unga mödrar om att deras barn kommer att bli friska och starka individer, trots att de inte fått alla dessa magiska antikroppar, hormoner, och kärleksgrundande ämnen som finns i bröstmjölken.
          (Obs: raljerar, är medveten om att det är jättebra med amning, men viktigt att poängtera att det BÅDE är individens val, men också inte farligt för barnens kroppar.)

        • Lady Dahmer

          Jag tänker att det är skillnad på NÄR man talar om amning, flaskning osv. Pratar man med enskilda kvinnor så får man ju först ta reda på vad hon vill eller funderar på innan man ger råd eller lyfter frågan. Skriver man allmänt i en blogg som jag gör så får man väl främst tänka på att inte positionera sig mot varandra. Men även de som ammar behöver råd och stöd. Vi lever i en kultur där man ska amma, men ingenstans får man ordentlig information. Jag kan inte ens räkna hur många kvinnor jag pratat med som slutat amma för att de trott att det ej funkat just pga bristande kunskap. Många vill ju amma, men vi utgår ofta från att kvinnor ammar för att de känner tvång. (Många gör såklart det också, men långt ifrån alla).
          Sen tycker jag också att vi får lära oss skilja på barnens bästa och det enda som är bra för barnen och det gäller på fler områden. Barnen blir inte sjuka av att äta fiskpinnar och mamma scan, de får inga men av att inte alltid få ekologiskt, de dör ej av förskolan, de får inga hjärnskador av ipaden osv. På alla plan finns det alltid människor som beter sig som att ”det sämre” alternativet skadar våra barn och det ger många av oss ångest och dåligt samvete.

      • Linda

        Självklart kan du inte ta ansvar för vad jag hittar på i mitt huvud, vet dock att jag inte är ensam om att tycka detta. Men att vända på frågan till en klassfråga ifall det skulle lagstiftas om 50/50? Ja de allra rikaste skulle kunna vara hemma på en inkomst men de flesta familjer skulle vara tvungna att dela på ledigheten vilket skulle gynna kvinnan i samhället. Dock kanske inte på ett personligt plan, jag för min del hade avskytt att vara tvungen att lämna mitt barn hemma vid sex månaders ålder. Men det är ju för att jag personligen ville vara hemma längre med mina bebisar det kan jag ju aldrig försvara ideologiskt när jag samtidigt strävar efter ett mer jämställt samhälle. Det jag menar är att man behöver inte rada upp massa anledningar till sina val, de val man gör gör man för att man kan och att det passar en själv.

    • Julia

      Nej självklart inte! Jag är inte ute efter att skuldbelägga individen, men att diskutera strukturerna kring varför individer tar de beslut de tar. (Samma typ av diskussion som följande:
      – Jag gillar rosa
      – Varför?
      – För att det är fint.
      – Varför tror du att du tycker det är fint?
      Det är den sista frågan jag vill åt. Varför individen känner sig dragen åt det beslutet som de tagit. Varför individen ofta skyller på ekonomi, när det egentligen inte är fallet, utan traditionella könsroller är skälet. Kvinnan = hemma med barn. Om ekonomin verkligen var det vanligaste skälet så hade väl familjer där kvinnan tjänar mest haft männen hemma. Men så ser det inte ut.

  • Jenny

    Det som gör mig mest irriterad är männens roll i allt det här. Jag skulle bli sjukt besviken av att ha barn med någon som inte ville ha halva föräldraledigheten. Det är där fokus ska ligga tycker jag

    • Lady Dahmer

      Men det är ju inte så svartvitt heller. Min man vill gärna vara föräldraledig. Men det finns ju massvis med annat vi vill också och annat som vi “måste”. För honom är ju detta en uppoffring. Precis som jag uppoffrar ekonomisk självständighet. Osv.

  • Isa

    För mig känns det så självklart att det måste vara eftersträvansvärt att dela lika, att vi ska röra oss ifrån den norm som säger att kvinnan ska vara hemmafru och mannen ska göra karriär och är för viktig för att gå hemma. Hur enskilda individer sen väl gör när de är hemma är en annan sak. Men när du som offentlig person, och för många en feministisk talesperson, använder ditt mediala utrymme för att lobba för att det är okej att vara hemmafru och att detta inte är problematiskt. Det blir en annan sak, och jag tycker inte att det är konstigt att folk reagerar. Om du skriver en debattartikel i Metro så kan du ju inte bli förvånad att folk reagerar på det? Det är ju en väldig skillnad mot att som feministisk talesperson i media lyfta fram ett ställningstagande som är något som vi andra arbetar väldigt hårt för att få bort, än om min granne väljer att ta ut hela föräldraledigheten, men inte propagerar för det i media.

    • Lady Dahmer

      Jag är faktiskt bara Natashja, en mamma som är feminist och som skriver om min upplevelse av att vara kvinna o patriarkatet. Jag varken är eller har tagit på mig rollen som feministisk talesperson.
      Jag tycker inte det är konstigt att folk reagerar på de sakfrågor jag lyfter. Jag tycker däremot det är helt åt helvete att andra feminister går till personangrepp eller gör denna fråga till en personfråga istället för att hålla sig till sakfrågan jag lyfte.
      Jag har heller inte propagerat för hemmafruar eller mot delad fp. Tvärtom har jag tydligt skrivit att jag vill att vi strävar efter det.

      • Julia

        Jo det är sant. Jag tror att det är svårt ibland att komma ihåg att du bara är “en helt vanlig person”. Det känns ofta som att du har tagit på dig rollen som talesperson (och gillar det!) och då blir det ibland motstridigt. (Vilket också skall vara okej!)
        Jag upplevde också dock att det nästan kändes som att du skammade de som propagerade för jämlikt delande, i ditt inlägg. Det kändes lite som att du gottade dig i att du minsann inte brydde dig om något annat än pengar, och liksom “unnade dig” att skita i den mer strukturella delen av det. Och i kommentarerna på instagram så verkade det som att du upplevde att mannen liksom är oviktig i början, men att den relationen går att reparera efter några år av mamma-anknytning. Och ärligt talat, det gjorde mig svinirriterad. För det går inte alls hand i hand med de anknytningsteorier som du normalt gärna lyfter. Men det är inte ditt problem, och jag skall inte heller utgå eller läsa mellan raderna. Men visst fan väcker det känslor liksom.
        Sociala medier är också jävligt knöligt iom att det finns så mycket plats för tolkning och så många saker som saknas (som röst, tonläge och kroppsspråk) att jag tror att det ibland blir verkligen dödsfel tolkningar.

        • Lady Dahmer

          Jag gillar inte att hymla. Vill vara rak och genuin. Såklart det kan provocera och irritera. Det visste jag när jag skrev och ställde mig villigt i skottlinjen. Resultatet av diskussionerna är ju också intressanta. Jag tycker inte synd om mig själv för att folk går till personangrepp. Jag tycker det är intressant och också en aspekt att lyfta. Lite som ett feministiskt experiment kanske? Som när jag postade en bild på min mensbinda: vad händer nu? Hur reagerar och agerar folk om jag skriver om detta.
          Men vill förtydliga igen att jag INTE har nåt intresse att framhäva mina val som bättre och andras som sämre. Jag vill ju ha ett ärligt samtal. Dels dela med mig av mitt privata (detta är ju en blogg) och dels nyansera debatten.

        • Lady Dahmer

          Sen är det ju skillnad på att skriva som du “jag bli irriterad” eller “det känns som att du säger….” Och på att kalla varandra gör dåliga feminister som förstör för andra. 🙂

        • Julia

          Självklart. Och jag tycker inte feminister har större ansvar i att jobba uppoffrande. Men däremot tycker jag att vi med en viss analysförmåga bär någon form av ansvar för att sprida den vidare.

        • Lady Dahmer

          Hade jag aldrig skaffat barn så hade jag förmodligen jobbat kvar inom barnomsorgen. Sen kan man ju diskutera hur dåligt betalt det jobbet är men det är ju en annan femma. Men nej visst jag har sämre kapacitet för den sortens rutiner men ibland får man bita ihop o köra ändå. Och det gjorde jag ju innan.

  • Mayy

    Jag har länge läst LDs blogg pga av att den ger många perspektiv (tillsammans med ni som kommenterar regelbundet) som jag inte har eller delar. Tycker det är berikande att få läsa och få en inblick i hur andra lever (typ på ett ideologiskt plan).
    Just diskussionen om att föräldraledighet har jag svårast att förstå. Eller snarare har jag en fråga till er som jag inte reder ut. Känner ni någonsin att kampen för kvinnans rättigheter eller ja, hur man nu ska uttrycka det, jämställdheten, krockar med barnets rättigheter eller “bästa”? Eller går det helt att sammanfoga de två? Alltså att dela lika är lika bra (eller bättre?) än att mamman är hemma och pappan jobbar? Anser ni att man kan vara feminist och hemmafru?
    Jag besparar er tusen andra frågor jag har… och hoppas ni har överseende med en “oinvigd” här. Jag känner ofta igen mig i texterna och nickar medhållande samtidigt som jag inte alls passar in i mallen för hur en feminist ska vara. Varför är mallen så snäv?

    • Lady Dahmer

      Ja.Jag har ofta känt att mitt feministiska engagemang och önskan att vara jämställd har krockat med mina barns behov. Det fokuseras så mycket på den ekonomiska biten, på karriärer och utbildningar och självförverkliganden och fuckyou-kapital och kvinnors ekonomiska frigörelse att det till slut går ut över ungarna. Missförstå mig inte, jag tycker allt sådant är viktigt men har ändå en känsla av att vi gör nåt fel här. Vi missar nåt.
      Det pratas en del om den s.k revivalen av moderskapet och jag vet inte riktigt om jag förstått problemet om det skulle vara så, så länge man också talar om pappornas roller och ansvar. Men jag gillar inte riktigt känslan jag får när man snackar om den s.k mammifieringen av feminismen för det antyder att rätt sorts feminist aldrig kan vara en självuppoffrande moder som sätter barnen främst.

  • En annan Jennie

    Jag har läst många av kommentarerna i dess diskussioner. Jag försöker se det lite utifrån (jag har inga barn och är inte ens säker på att jag vill ha det) och min känsla är att alla känner sig påhoppade från alla håll. Därför blir argumentationen ovanligt känslostyrd och därmed mindre konstruktiv. Min upplevelse är att det är omöjligt att göra rätt här och det är därför alla vill försvara sig så hårt. Mammor som upplevs vara hemma “för kort” får frågor som antyder att de inte bryr sig om sina barn tillräckligt och mammor som är hemma “för länge” får frågor som antyder att de inte är solidariska nog. Och den perfekta längden tid hemma verkar inge finnas. Delar man exakt lika så är det om inte för kort eller för långt ett tokhyllande av *trumvirvel* pappan som är en sån FANTASTISK person som vill ta hand om sitt barn och det skulle personligen göra mig galen.
    Det verkar alltså som om det inte spelar någon roll hur den andra sidan uttrycker sig här; det går alltid att ta illa upp eftersom man nästa alltid har fått klagomål tidigare (dessa klagomål behöver ju inte ha varit personligt riktade men man här läst; “för jämställdhetens skull måste vi…” eller “för att inte skada anknytningen måste du…”).

    • Elin-kristen feminist

      Bra sammanfattning tycker jag.
      Lite liknande finns med amning. Ammar inte? Hu vilken dålig mamma. Ammar flera år? Hu, vilken dålig mamma. “Amma rätt” kanske kan vara helamning i 4-6 månader och delamning med matintro till 7-10 månader, kanske i undantagsfall 1 år. Men även de som uppfyller de kriterierna kan ändå bli kritiserad för att de gav/inte gav välling, för att de gav burkmat, för att de är prettomorsor som lagar all mat själv, för att de gav majskrokar/smörgåskex osv osv. Allt är fel liksom. Jag är långtidsammare och får ändå inom den gruppen ibland kritik för att jag valde att bara helamma drygt 5 månader och inte magiska 6 månader. Min mamma sa faktiskt det ganska bra: “Den dag du får barn kommer du vad du än gör för val alltid får höra att allt du har gjort är jävligt fel. Det kommer inte vara fel på allt från samma person men sammanlagt så kommer du alltid ha valt fel så gör det som du vill” Det tycker jag stämmer rätt bra så här långt.

  • Gk

    Jag håller helt med dig. Det blir väldigt upprörda röster som undrar hur en kan förvägra barnen en relation till pappan. Som att den står och faller med just föräldraledigheten. Visst underlättar en delad ledighet men är man medveten så går det att arbeta för att föräldraskapet ändå ska bli mer jämställt.
    Det förutsätts också att pappan inte vill vara hemma med barnen och att mamman inte vill jobba. Här kunde det inte vara längre ifrån sanningen. Vi hade gärna bytt platser, men det går liksom inte. Om ingen sitter på ett magiskt trollspö?
    Det går med andra ord att vara feminist och inte dela på FL.

    • sak

      Fast om inte relationen till ens barn står och faller med föräldraledigheten så blir det ju lite märkligt att samtidigt propagera så hårt för att vi ska ha så lång föräldraledighet alls. Det går liksom inte att äta kakan och ha den kvar – antingen så är det viktigt för anknytningen och relationen till sitt barn att kunna vara hemma på heltid eller så är det inte det. Om det är viktigt så är det dags för individualiserad FL för barnens bästa och om det inte är det så är det fritt fram för individualiserad FL, för jämställdhetens bästa.

      • Lady Dahmer

        lång föräldraledighet är väl för barnets skull, inte för att skapa relation till föräldrarna? Barn ska inte gå på förskolan när de är t.ex sex månader. Att slängas in i en miljö där deras behov aldrig kan tillgodoses och där de är otrygga.

  • Emma

    Du skriver i ditt första inlägg om fp: “Blir ni sura nu? Håller ni med? Tänker ni att jag är dum? Sitter ni och gapar? Ler ni igenkännande? Berätta!” Där öppnar du upp och ber folk att berätta hur de KÄNNER och tänker/resonerar. Varpå många (“sansade vettiga feminister”) avstår från att resonera kring enskilda individers val. Men så kom de: Många svara såklart på dina frågor och “ventilerar ut KÄNSLOR” som du just bad om.
    Tre inlägg senare ba Lady D: “buhuu, kolla va alla skriver elakt och osansat”. You were asking for it, you know. Du öppnade en damm av diskussion. Well done! (ingen ironi)

    • Lady Dahmer

      Jag hade högre tankar om mina läsare. Har det faktiskt fortfarande därav detta inlägg. Som inte är ett “buhu”-inlägg utan en reflektion på hur vi bemöter varandra.
      Utgår från att ni kan föra diskussioner utan personangrepp. Min slutkläm var med glimten i ögat. Man kan svara med samma attityd.

  • Karolin

    Jag tänker att diskussion om föräldraledighet/föräldrapenning inte skiljer sig så mycket från övriga jämställdhetsdiskussioner i det att det är helt och fullt OMÖJLIGT och ofta orättvist att diskutera individuella situationer och individer utifrån rådande strukturer. Nej, individen (mamman/kvinnan) har inte ansvar för att att förändra hela den rådande synen på mammor/kvinnor.
    Men med det sagt så vill jag ändå påstå att det finns en VINST i att många ändå bryter upp med normen kring föräldraledighet och ifrågasätter både sina egna och andras val. Vilken jämställdhetsfråga det än handlar om behövs det folk på barrikaderna och föräldraledighet är inget undantag i mina ögon. Sen är det självklart orimligt att begära det av någon eller nedvärdera den som inte orkar, och inte heller tycker jag vi ska fokusera på att kvinnor i första hand ska bryta sina mönster utan att män ska det.
    Det finns rätt goda forskningsbelägg för att det inte är ekonomin som avgör fördelning, utan snarare normer och strukturer (OBS att jag såklart syfte på strukturnivå nu, EJ individnivå!), och de normerna bör ifrågasättas, utifrån perspektivet “varför är pappor hemma så jävla lite?”.
    Sen två brasklappar i den här diskussionen generellt:
    – Jag tror visst det är många, många som inte väljer det enklaste alternativet när det gäller föräldraledighet, utan snarare sliter arslet av sig för att kunna dela. Som planerar långt i förväg, som gör budgetar för att få ihop det. Jag och mina barns pappa är två av dem. Vi valde definitivt inte den enkla vägen utan snarare en sjukt obekväm väg som har inneburit extremt mycket ifrågasättande från omgivningen. Nej jag förväntar mig ingen hyllning för det, men det känns inte rättvist att säga att alla tar den enklaste vägen när många faktiskt alls gör det. Jag tycker, som jag skrev innan, att det finns en vinst i att folk ställer sig på barrikaderna. Vi behöver de personerna också. Personligen tror jag inte heller att deras barn på något sätt skulle hamna i kläm på grund av principiella val.
    – Det nämns ibland att män som tar ut föräldraledighet ses som en tillgång och inte en börda. Upp till en viss gräns är det så, men forskning visar också att ju mer “traditionellt kvinnliga” val en pappa gör (lång ledighet, mycket VAB, deltidsarbete), desto mer som en börda kommer även han betraktas på arbetsmarknaden. Därför tycker jag det är viktigt att fler män gör de obekväma valen.

  • plopp

    Alltså, like it or not, men barn behöver föräldrar som ser till barnens behov före sina egna. Att som förälder prioritera sin framtida pension framför barnets bästa låter skevt för mig. Och så är det kvinnor som skuldbeläggs för att en sätter sitt barn i första rummet? Tack gud för att jag haft en förälder som tog sig tid och vabbade för mig när jag var barn, även om hens arbete vart lidande, det är sånt man får räkna med som förälder. Samt arbetsgivare, deal whit it, folk skaffar barn!!

    • Isa

      Fast varför måste barnets bästa innebära att mamman är hemma? Kan inte barnets bästa vara att båda föräldrarna är föräldralediga/vabbar, och att båda föräldrarna senare i livet får en hygglig pension? Det är väl ingen som säger att föräldrar inte ska ta föräldraledighet/vabba alls, utan bara att tiden ska delas mellan föräldrarna? Har en skaffat barn med en vettig människa så bör inte delad föräldraledighet vara ett hot mot barnets bästa.

      • Lady Dahmer

        Jag vet inte vad barnens bästa är. Jag kan bara gissa och utgå från det jag tror på och agera därefter. Det gör väl alla egentligen?
        Det finns väl fördelar och nackdelar med alla val man gör. Man väljer till och man väljer bort. I min drömvärld så skulle jag och Oskar dela lika OCH kunna göra de andra val vi gjort också. Helamma, vara hemma tills de är två eller tre, korta dagar, bo på landet, ha trygg ekonomi, osv.

      • My

        Mina barns bästa var i deras förstå två år i livet att jag var hemma med dem. Idag delar vi mer för idag är deras behov annorlunda. Det spottas jag på för. Jag och han jag delar barn med ser dock på våra barns liv i ett längre perspektiv än 480 dagar delat på två.

      • plopp

        Med risk för opoppis kommentar, men om en väljer helamma blir det inte realistiskt att dela 50/50%. Amning är det bästa för barnet!
        Om det av någon anledning inte fungerar med amningen ser jag ingen poäng i att skuldbelägga, så vad folk än har för anledning är inget jag vill lägga mig i.
        Men jag upplever att de är främst de ammande som får ta mest skit så here it goes.
        Så, ska kvinna tvinga barn och sig själv sluta amma för att det absolut ska delas lika eller kan vi lösa det på annat sätt? Kanske ge pappa en extramånad eller något? Det måste ju finnas sunda alternativ som inte går emot kvinnans/barnets instinkter.

        • Isa

          Det fungerar att helamma och ändå dela, om en nu vill det. Lite meckigare, absolut, men fullt möjligt. Att amning är viktigt för barnet första tiden är det få som säger något om. Men huruvida det finns hälsofördelar med att amma länge är omdiskuterat. Det finns nya studier som pekar på att barn varken blir mer eller mindre allergiska, mer eller mindre smarta o.s.v. av långsiktlig amning. Det har också framkommit att många av de äldre studierna som påvisade både det ena och de andra när det kom till amning hade snedfördelade urval och vägde inte in alla relevanta faktorer o.s.v. Sen kan en förstås välja att helamma under lång tid ändå, det är ett val som var och en får göra som de vill med. Men att framhålla amning som någon helig princip som jämställdheten alltid bör ge vika inför, det håller jag inte med dig om.

        • Lady Dahmer

          Det fungerar för VISSA. Långt ifrån alla. Sen råder jag dig att läsa inlägget innan detta där jag ber er läsare att sluta använda föräldrapenning eller argument som “det är inte så viktigt som man trott” (sanning med modifikation) som ett verktyg att dumförklara eller skamma mammor som ammar.

        • Isa

          LD: Mitt syfte är inte att skamma eller dumförklara mammor som ammar, jag ber om ursäkt om det uppfattas så. Det jag reagerade på i Plopp’s inlägg var att (jag uppfattade det som) hen skriver att amning är det bästa för barnet, och att det i sig är en anledning till att inte dela lika. Och jag tycker inte att det känns rätt att lägga amning som en blockering för delad föräldrapenning som standard, att amning blir överhöjt allt annat och att jämställdheten får vika ned sig.

        • plopp

          Men vad som är bäst för andras barn kan ju inte du avgöra? Om en förälder instinktivt känner att barnet behöver det här, då måste föräldrarna göra det som de upplever är barnets behov. Dela lika på FL om det känns rätt och allt är frid och fröjd med ungen, men det är inte alls så vanligt att det är på det viset. Annars hade alla gjort det frivillig.
          Jag tycker absolut amning är en skitbra princip. Låt folk amma så länge behov hos barn och mamma finns!

        • Isa

          Plopp: Mitt syfte är absolut inte att berätta vad som är bra för andras barn. Du skriver “Dela lika på FL om det känns rätt och allt är frid och fröjd med ungen, men det är inte alls så vanligt att det är på det viset. Annars hade alla gjort det frivillig.” Och det är väl kanske här vi tänker olika, jag vill mena på att anledningen till att par idag inte delar lika på föräldrapenningen är p.g.a. normer och samhällsstrukturer, inte p.g.a. att delad föräldraledighet inte är något som folk vill ha. Men det kan ju ha med politisk hemvist att göra, hur mycket en anser att människor har fria val att utforma sina liv efter egna behov, och hur mycket vi är styrda av förväntningar och normer. (Jag väljer att inte kommentera amningen vidare).

        • plopp

          Jag får i alla fall ångest av bara tanken att vara ifrån ett halvårsbarn i 9-10 h i sträck, resetid inräknad. Kroppen säger nej.
          Att någon ska ha påtvingad delad lika FL för feminism? Jag ser inte alls feminismen i det hela? Jag är helt med att gå utanför comfort zone vad det gäller strukturella beteenden, men inte under tvång tack!
          Kan vi inte hitta alternativ lösning på det här problemet utan tvång? En extra pappa månad? Arbetsplatser där barn är välkommna? Vad som helst, bara en slipper vara tvingad ifrån sin 6 månaders unge 10 h fem dagar i veckan!

    • Elin-kristen feminist

      Barn är också del av en familj och självklart så ska de prioriteras högt upp på listan, alltid men det kanske inte alltid går att göra det bästa för sitt barn? Kanske man får nöja sig med näst bästa eller ett OK beslut för även andra har behov? En mamma som kanske inte är inne på arbetsmarknaden kanske behöver satsa på det och inte vara hemma länge? En pappa som just är i klyvningen in i en tillsvidareanställning kanske faktiskt gör det bättre i att satsa på jobbet istället för att dela lika? Jag har inga svar om dessa val är fel men familjen är en enhet och inte bara till för ett barns bästa även om barn självklart inte kan vara de som prioriteras minst alla gånger, det kan i mina ögon inte bli en lycklig tillvaro för barnet.
      Själv har jag uppoffrat mig rejält i vissa situationer för mitt barn och min man och i vissa fall är jag jätteglad att jag tog det beslutet, i andra fall har jag ångrat det. Däremot är jag klar på att det för MIG personligen är en destruktiv process om jag helt förlorar mig i andras val och att jag hamnade i en sådan ledde tex till en utmattningssituation där jag kom extremt nära den berömda väggen.

  • Milly

    Vad trött man blir alltså. Typiskt förklätt kvinnohat att lägga på kvinnan som stannar hemma att hon gör fel. FL är ju inte frikopplat från patriarkatet, även om det går i teorin att dela så går det ju inte alltid på riktigt så att säga. Oftast på grund av de strukturer som finns. Hör på den här då: jag var ledig mycket mer med vårt andra barn än min man, men ville egentligen vara ledig mindre och att han skulle ta en större del. Ekonomiskt hade det varit oproblematiskt men hans jobb är sådant att det “inte går” att vara borta länge för då tappar man så mycket (bs, såklart, men ni känner säkert igen snacket). Så jag stannade hemma längre, tog inte fajten. Trots att jag hade kunnat låta bli gjorde jag alltså ett “ojämställt” val. Eller var det ett val? Jag tycker inte det. Jag tycker inte att jag som underordnad ska skuldbeläggas för att jag inte propsade på lika delning. Det gick liksom inte i praktiken. Jag kunde inte välja för hand jobb anses som viktigare och han som mer oumbärlig trots att vi har typ damma lön och jobbar inom samma sfär! Helt sjukt men vad kunde jag egentligen göra? Jag tycker inte att jag är en dålig feminist på grund av mitt “val”, och det är inte du heller LD!

  • Anna

    Fast jo, vi ska dela vår föräldraledighet mycket på grund av att det är våra “ideal” och känns viktigt för kampen och solidariteten (och givetvis som du skriver, för att vi vill). Även om jag skulle vilja vara hemma längre eller ta all föräldraledighet kan jag personligen inte med att göra det (om vi mår fysiskt och psykiskt bra båda), för det är våra ideal, för jämställdheten osv. Däremot är det givetvis helt fel att håna andra som av olika anledningar gör på annat sätt! Och du gör ju enormt mycket för feminismen, fast det behöver jag ju inte skriva..

  • Jossan

    Tycker inte att feminism ska handla om att vi ska bli mer lika männen, utan kunna vara stolta över kvinnokroppen och moderskapet. Ibland glöms även barnperspektivet bort i debatten. Det är ju ändå för barnens skull vi är hemma!
    Föräldraskap är inte heller i grunden jämnställt. Kvinnor är gravida, föder och ammar.. Detta är biologiskt och som medför ett försprång känslomässigt i att bli förälder.
    Vi är enligt traditionell könsroll mer omhändertagande och ansvarsfulla som förälder.. Detta går naturligtvis att göra nåt åt, men då är det ju definitivt mansrollen som behöver ändras!! Om jag inte känner att min man kliver in i den rollen, så släpper jag ju inte ansvaret! För barnens skull förstås.. Detta brukar ju dessutom först upptäckas i skarpt läge, dvs när barnet redan är fött.. Och alla familjer är olika, men jag offrar ju inte mina barn på jämställdhetens altare!!
    Jag skulle önska att mammarollen hade högre status och att mammakroppen uppskattades..
    Med detta sagt, så vill jag att pappor ska vara hemma med barnen under en längre tid och i väldigt många yrken kompenseras inkomstbortfallet så det är för väldigt många möjligt. Men det måste inte prompt delas exakt lika..

  • Charlotta

    Jag har ett förslag! Vad sägs om att männen börjar? Om bara männen hade gett plats till kvinnor i arbetslivet så hade vi kunnat dela föräldraledigheten precis hur vi vill utan att tänka på pensionen! Varför ska vi kvinnor (som inte vill) ge upp vårt privilegium (tid med barnen, ledighet från arbetslivet) när männen inte ruckar på sitt? Vill männen ens vara hemma?
    Att komma med argument som barns rätt till båda föräldrarna är bull. Barns rätt till båda föräldrarna handlar om att barn har rätt att lära känna båda sina föräldrar, inte att de tvunget ska dela lika på föräldraledigheten.
    Som feminist blir jag provocerad och förbannad! Jag tänker fanimej inte ge upp typ det enda privilegium jag har innan mitt arbete blir jämställt med min mans. Både vad gäller arbetsomfattning/stressnivå/lön.

    • Isa

      Fast nu upplever jag det som att du utgår ifrån att alla mammor vill vara hemma heltid med sina barn, och att alla pappor inte vill det. Så ser inte verkligheten ut, och alla ser det inte heller som enbart ett privilegium att vara hemma med barnen, eftersom en förlorar attraktivitet på arbetsmarknaden, förlorar pension o.s.v. Appråpå barnens rätt till båda föräldrarna första tiden handlar ju också om anknytningsteori, och sen är det väl inte helt otänkbart att den som är hemma de första åren också är den som vabbar när ungen är magsjuk vid treårs-ålder eller tar ledigt för att följa med till läkaren vid fem års ålder. Och appråpå att männen ska börja, ska vi som förtryckta sitta och vänta på att de som förtrycker själva väljer att sluta med det, så hade vi inte ens haft rösträtt idag.

      • Charlotta

        Nej jag menar inte att alla mammor vill vara hemma eller att pappor inte vill vara hemma. Men vi som vill det och ser det som ett privilegium att få vara det ska inte skämmas för det.
        Sen ville jag vända debatten från att handla om kvinnors ansvar för andra kvinnor till männens ansvar för kvinnor. Om männen hade lämnat plats på arbetsmarknaden eller systemet inte enbart hade belönat arbete så hade vi inte behövt tänka på pensioner o dylikt.
        Enligt anknytningsteorin är det ju snarare fördel att en förälder tar all ledighet så barnet har tillgång till sin primära anknytningspersoner så länge som möjligt. Sen är det bra med flera anknytningspersoner men det är bara en som är primär.
        Jag är medveten om att vi inte kommer någonvart utan att kämpa för våra rättigheter. Däremot anser jag att det blir väldigt orättvist att lägga skulden på kvinnor som tar ut föräldraledighet då problemet ligger i den ojämna arbetsmarknaden. Börja där. Så kommer också familjelivet bli mer jämställt. Det är iaf min övertygelse.

        • Anna

          Jag har inga som helst vetenskapliga belägg för detta men utifrån att anknytningsteori är framfinulad i en kontext där mamma anses viktigast för barnet under de första åren så är jag tveksam till att barn bara kan ha en primär anknytningsperson. Delar föräldrar på att vara trygghetsperson så tror jag att barnet ser båda som trygghetsperson.

        • Karolin

          En inflikning bara: Nej det finns inget i modern forskning om anknytningsteori som tyder på att bara en kan vara primär anknytningsperson för ett barn.

  • Sara

    Så bra att du tar upp detta och det är precis det motstånd du möter som är det sanna kvinnoföraktet. Att vilja göra “traditionellt kvinnliga” val är det som anses fel i samhället och av “feminister”. Jag blir tokig på det!
    Har själv “gett upp” en spikrak karriär och väldigt hög lön (högre än min mans) för att vara hemma med mina barn. För att det känns rätt för mig oxh för att jag vet att det är det absolut bästa för våra barn och för vår familj. detta har varit så provocerande för i princip alla runt omkring mig att en del till och med sagt upp kontakten!
    “Vi gillar olika”?? BS! Vi gillar att alla gör exakt samma val och vi gillar millimeter”rättvisa”. Och framförallt gillar vi att barn ska vara på för”skola” från ett års ålder. Ev 1,5-års ålder. Sen får man onda ögat.
    Vi vabbar aldrig. Vi lever på sparade, HÖGT beskattade pengar och kommunen SPARAR ca 28,000kr/månad på att jag är hemma med två barn.
    Detta val är det ekonomiskt sämsta man kan göra vilket också skär i hjärtat för jag har (ytterst få…) vänner som gärna skulle vilja vara hemma när barnen är små men det går inte i Sverige med skyhöga skatter. Och detta är ju för att man väljer att vara hemma med barn ska vara obetalt. Eftersom patriarkatet OCH alla feminister!!! inte värdesätter traditonella kvinnosysslor.

    • Isa

      Här kommer återigen kommentaren om det bästa för familjen och barnen är att mamman är hemma. Vart kommer det ifrån? Varför anses män vara okapabla till den grad att det är bättre att de jobbar? För mig låter det väldigt mycket som patriarkatet som blivit såpass normaliserat att vissa inte ens ser det. Handlar det om att ni som upplever detta har valt partners som ni inte känner er trygga med att lämna barnen till? Jag tycker absolut inte att jag är bättre för mina barn än min make, varför skulle jag vara det? För att kvinnor är bäst på “kvinnosaker” och män är bäst på att göra karriär och tjäna pengar?

      • Lady Dahmer

        För vissa är det kanske bäst? För andra inte? Det handlar ju inte alltid om att “barnens bästa är att mamma är hemma för att hon är mamma” utan kan handla om att det är bäst att mamma är hemma för att annars måste vi göra si eller så istället o det tycker vi inte känns lika bra”.

        • Lady Dahmer

          Och grejen är ju att jag inte tycker att barnens bästa är att man INTE delar fp. Måste jag välja mellan dela o inte dela så tror jag absolut att delad fp är bäst för barnen. Att ha både en mamma o pappa som från start bondar o tar hand om omsorgen. Allra helst om man kör parallellt. Men inga saker förekommer i ett vacuum o det är DÄR det lätt blir svartvitt. Typ som i amningsdebatten: ja bröstmjölk o amning är bättre än ersättning o flaska men för Lisa kanske flaska blir ett bättre allternativ som i slutänden faktiskt ÄR bättre för alla inblandade inklusive barnen. Allt har ju en konsekvens. Väljer vi delad fp så får vi välja bort annat som vi också vill göra. Väljer vi inte delad fp så väljer vi bort fördelarna med det även om vi i slutänden kanske mår bäst så. osv. Hoppas du hänger med på min usla förklaring.

        • Isa

          Absolut, och där håller jag med. Det jag reagerade på i Saras inlägg (och i flera kommentarer under denna tråd) är den återkommande kommentaren om att “jag har varit hemma för att jag vet att det är bäst för barnen”, i kontext av att det traditionellt kvinnliga inte är någonting negativt. Och då tolkar jag det som att en säger att det är bäst för barnen att mamman är hemma och pappan jobbar. Säger inte att du LD säger så, utan att jag tolkar flera kommentarer på detta inlägg på det sättet. Sen kan det vara så att det beslutet grundar sig på massa kontext som inte lyfts fram i dessa personers kommentarer, förstås. Har nog träffat några för många särartsfeminister som upplever att modern är den som är bäst lämpad att ta hand om barnet och därmed alltid är bäst för barnet, och kanske tolkar enskilda kommentarer här för hårt utifrån den erfarenheten.

      • Sara

        JAG har gjort detta val för att jag VILL vara hemma med barnen. Inte alla kvinnor vill det. Inte alla män vill det. Men jag vill. Och kan.
        Sen är jag övertygad om att det bästa för banren är att växa upp i hemmiljö tills den riktiga skolan början. Hade min man velat vara hemma hade vi väl fått hitta varsitt deltids jobb. Självklart “litar” jag på honom, vad är det för dum kommentar? Har du själv barn…? Har du på riktigt någonsin träffat någon mamma som inte litar på pappan? Supermärkligt tycker jag. Och som tur är ytterst ovanligt.
        DÄREMOT känner jag mig INTE trygg med att lämna bort mina barn 40 timmar i veckan till främlingar och ett gäng andra ungar. Det är väl snarare DET som är det patriarkala här…??? Ut och gör karriär och ta inte hand om barnen – dvs gör som männen! HUR kan ni försvara detta? Helt obegripligt!
        Och om du läste min inledning – jag har gjort en alldeles strålande karriär som jag kommer att komma tillbaka till om några år. Så det så!

        • Isa

          Sara: Jag har absolut träffat mammor som inte litar på sina partners, både de fåtal fallen där partnern är destruktiv , men kanske framförallt för att de antingen är särartsfeminister och helt enkelt anser att de som mödrar är bättre lämpade att ta hand om sina barn, och att männen inte riktigt har det som krävs för att det ska kännas bekvämt att helt släppa kontrollen. Dessutom har jag mött mödrar som har jättebra partners, men där kvinnan varit hemma första tiden, och lärt sig barnets signaler och behov på ett sätt som fadern inte har, och att man i det läget inte vågar lita på att mannen har koll. Så jag vill säga att det absolut är rätt vanligt förekommande. Jag ifrågasatte inte att du skulle gå tillbaka till jobbet och sätta barnen på förskolan, utan just det att du skrev att det var för barnens bästa att du var hemma trots att du tjänade mer än din man (nu vet jag inte vad ni har för kontext, det kanske finns andra anledningar till att det är bättre att du är hemma än att ni t.ex. delar lika än enbart lönen). Jag har nog hängt lite för mycket i detta kommentarsfält idag och blir uppenbart provocerad, och det är dumt.

        • Sara

          Att jag skrev att jag tjänar mer var för att förtydliga att jag är hemma trots att jag tjänade mer. Det är ju annars ett argument – att män inte är hemma för att de tjänar mer. Det stämmer alltså inte hos oss.
          Sen skrev jag att jag är övertygad om att det är bäst för barn att växa upp i hemmiljö. Inte att det är bäst att just mamman är hemma. Kunde precis lila gärna vara pappan.
          Sen kan jag hålla med, självklart lär man sig barnets signaler när man är hemma, men det är ju inte rocket science och det lär sig ju den som börjar vara hemma rätt snabbt 🙂
          Och om det nu är så att en del tror att det är bäst för små barn att vara med sina mammor – får de inte tro det för dig? Live and let live liksom. All måste inte göra exakt lika och alla måste inte leva sitt liv exakt på samma sätt genom hela livet.
          Jag gjorde karriär i en mansdominerad bransch, jobbade utomlands, tjänade massor, under ca 10 år. Nu vill jag vara hemma ca 10 år och sen kommer jag har 20 år kvar att jobba, och mest troligt kommer jag jobba ännu längre.
          Andra vill jobba deltid hela livet. Andra vill jobba heltid hela livet. Andra jobbar som en tok och lyckas tjäna massor med pengar och slutar jobba när de är 45.
          Det tråkiga med hela denna diskussion är att det handlar om människors liv. Man har ett liv. Barnen är små en gång. Barndomen går inte i repris, inte heller mitt liv. Jag är en fantastisk förebild för mina barn eftersom jag lever mitt liv precis som jag vill.
          Att hålla på och offra sig för av andra definierad “jämställdhet” skulle aldrig falla mig in. En undersköterska kommer inte få högre lön för att män och kvinnor tar 6 mån föräldraledighet var och sen dumpar ungarna på förskolan. Tror man det är man sjukt naiv och saknar helt analysförmåga.

        • FL

          “Ut och gör karriär och ta inte hand om barnen – dvs gör som männen! HUR kan ni försvara detta? Helt obegripligt!”
          Lägg av att skamma och tala illa om föräldrar som lämnar sina barn på dagis/förskola. Vad fan är det frågan om? “Inte ta hand om barnen” för att man inte sitter hemma i hundra år med sina ungar utan använder förskola?

    • Elin-kristen feminist

      Nej, i Sverige det inte det mest fördelaktiga valet skattemässigt som det ofta är i andra länder och vi har ett ideal med två arbetande föräldrar. Jag känner familjer med alla typer av inkomster som är hemma och lättast är det förstås för de med höga och de med låga inkomster och mer svårt för de som är medelklass och vill fortsätta vara medelklass men ändå ha någon hemma. Det går oftast inte utan de “halkar” ned på skalan ekonomiskt men överlever de? Ja, utan problem men de måste i så fall offra en del ekonomiskt. Själv stöder jag att samhället inte gynnar att man har en inkomst, jag ser det som bra att man gynnar två inkomster, däremot hade jag gärna sett en mer flexibel norm för förskolestart och även andra alternativ till förskola.

        • Elin-kristen feminist

          Nej, det är inte alltid ett val, jag diskuterar det utifrån att vi inte sponsrar att familjer själva väljer en inkomst.
          Jag har personlig erfarenhet av att det inte behöver vara självvalt. Jag och min man lever periodvis nästan på en inkomst eftersom han endast får längsta beloppet från FK när han är arbetslös och snart är har även ur Fas 2 och då får ingenting. Jag tjänar för mycket för att han ska få socialbidrag och det är inte direkt fett men vi överlever. Vi har inte valt detta, och det är delvis därför vi denna gång vi får barn just inte kommer dela med förhoppningen att min man kan få sig ett jobb istället. Han är den av oss två som ligger efter både pensionsmässigt och lönemässigt så det känns rimligt att satsa på honom.

  • LinaCamilla

    Min spontana tanke är nog mest att alla har olika förutsättningar, och just att föräldrar som tar ett gemensamt beslut säkert oftast tar det beslutet med sina barns bästa i åtanke. Sen om det innebär att mamma är hemma och pappa jobbar… Ja, då får det ju vara så. Kanske inte ses som något “revolutionärt”, men… Jag tänker att det kanske är revolutionärt ändå, om det liksom ändå diskuteras mellan föräldrarna, om det är ett gemensamt beslut. Ingen tvingas, det börjar bli vanligare med att utöva den här valfriheten. Är det inte då revolutionärt i sig självt, oavsett vad beslutet blir?

  • Lisa

    Jag har blivit lite provocerad av den här debatten och har funderat på varför. Jag tror att det är för att om vi haft möjlighet hade vi nog också haft en hemmaförälder och sluppit mycket stress. Men jag och många andra kvinnor måste jobba heltid för att få det att gå ihop och det blir då extra viktigt att leva jämställt i vardagen annars orkar man inte. Det är ju tyvärr något man måste kämpa för som kvinna och delad föräldraledighet har hjälpt med iallafall för våran familj att leva mer jämställt. Om man är hemmamamma så förstår jag att man tar all FL. Men jag tror att heltidsarbetande mammor inte har mkt att vinna på att göra det.

  • Monki

    För mig innebär feminism och jämställdhet att varje individ ska ha möjlighet att vara som de vill vara, göra som de vill göra (bortsett från våld osv) utan att höra att det de är eller gör är fel. I ett riktigt jämställt samhälle ska en individ kunna vara hemmafru och en annan jaga karriär, och INGEN av dem gör något fel. De lever bara sina liv på det sätt som de önskar. Att LD väljer att vara hemma är hennes val och det är inte mer eller mindre rätt än något annat. Offentlig människa eller inte, det är aldrig okej att skuldbelägga en person för ett val som inte angår någon annan än just hennes familj.

  • Sofie

    Du tar absolut kampen. Jag gör det inte. Jag pratar inte ens med andra om att jag och sambon inte dela lika eftersom jag orkar inte alla negativa kommentarer. Tack för att du finns och att du belyser något som är så jävla viktigt!

  • Iris

    En spontan tanke, utan att ha följt debatten eller ens läst mer än ett par av kommentarerna ovan: Amningen. Vet inte hur jag ska börja eller få det att låta “rätt”, men efter att ha ammat två barn känner jag så starkt för alla mammor som vill/kan amma sina barn och tvingas ta med det i ekvationen när föräldraledigheten ska planeras. ALLA GÖR SOM DE VILL, långt ifrån alla vill eller kan eller föredrar att amma osv osv osv i all oändlighet. Men. Vi som ammade/ammar. Det är så sjukt hur detta faktum liksom ska “stå i vägen” för jämställdheten. Kan erkänna att amningen varit en stress för mig vid båda mina föräldraledigheter då jag och min man faktiskt VILLE dela. Inte lika (pga att det då blivit orimligt tidigt avslut på amningen enligt mig), men vi ville dela så lika det bara gick. Efter våra förutsättningar. Jag hade psykiskt inte pallat att vara ledig längre. Plus vi ville gärna ha min inkomst som är högre än hans. Jag är inte en sån mamma som bara vill vara med mina barn hela tiden eller vill att de börjar förskolan så sent som möjligt. Jag mår som bäst nu när jag jobbar heltid (skift), hinner träffa dem mycket ändå och de verkar tycka förskolan (deltid) är toppen. För mig passade det rätt bra att sluta amma när jag slutade, kan varit runt 8-10 mån minns ej exakt. Och det passade mina barn, kändes liksom som det var dags. Men alla barn och mammor är ju olika. Och jag vet att när jag var mitt uppe i det, de var runt halvåret och BVC började prata mat och jag inte för mitt liv förstod hur det skulle gå till med avvänjning (samma båda gångerna), herregud hur skulle barnen klara sig utan mjölken?? Överleva? – då var det inte så jävla kul. Visste att jag skulle börja bli less på att vara hemma redan ett par månader senare samtidigt som jag ju hade det där FYSISKA behovet av min lilla unge, tätt intill mig. Lite djuriskt nästan. Och så det där behovet som trots allt pockade på insidan, att uppfattas av andra som en “modern förälder”. Så jävla sjukt egentligen. Det var en konflikt inom mig som pågick ständigt. Så fort amningen var över var det liksom lugnt, som om jag kunde pusta ut. Trots att jag trivdes med att amma. Jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig och det känns som att trippa på minerad mark… Men om man nu ÄR typen som VILL amma. Kan amma. Måste amma. Är det inte då helt sjukt att den aspekten ska behöva försvaras? Bara för att vissa abrupt avbryter amningen tidigt för att lämna över till pappan eller jonglerar heltidsjobb-och-heltidsamning utan problem kan det väl inte anses mindre värt om man bara inte vill?? Om man bara, likt ett djur som diar sin unge, känner ett fysiskt behov av att sitta ihop med sin avkomma första tiden – Hur lång den tiden är vara månde? Nu nämner ju du Natasja flera andra orsaker, bl a ekonomiska, till att ni inte delar på föräldraledigheten. Men ska det verkligen behövas? Alltså jag kan inte komma ifrån att hur modern och upplyst feminist jag än är kvarstår faktum: BRÖSTEN SITTER PÅ MAMMAN. Inte på pappan. Det finns flera sätt att mata ett barn, självklart. Men OM man vill och kan göra på detta sätt. Som kroppen trots allt är skapad för. Som evolutionen ännu inte tagit bort (det kommer dröja mååånga tiotusentals år) – Varför måste det ses som något som fjättrar kvinnan, som gör att hennes medsystrar “blir besvikna” på henne?? Alltså om män ammade hade det ju setts som det ENDA rimliga sättet att mata ett barn. Ett fysiskt under! Vilket det på många sätt är (även om flaskmatning förstås funkar lika bra). Eller?

  • Lena

    Som jag skrev på inlägget nedan så tycker jag att det är intressant att denna diskussion uteslutande handlar om att kvinnor gör si eller så. Var är männen i frågan? Om det nu är så himla bra för barnen att föräldraledigheten delas varför gör männen inget åt det? Varför sparar de inte en del av sin lön så att de har råd att vara hemma? Varför vägrar de inte att flytta över sina FL-dagar till mamman? Varför anstränger de sig inte hårdare? Och framförallt varför i hela friden ska jag som mamma behöva ta den striden också? Jag är en heltidsjobbande småbarnsmamma, jag har inte tid…! Ska jag vara krass så bryr sig barnen inte heller? De älskar sin pappa och han var hemma med dem ett halvår var. Inte blev de mindre mammiga för det… Min stora säger fortfarande med emfas “mamma är min bästa förälder!”. Jag kanske är det? Om papporna vill vara bäst får de väl jobba lite på det? Precis som vi måste jobba på att trycka oss fram på arbetsmarknaden och knipa styrelseplatser och VD-poster.

  • Iris

    Mäh. Jag som skrev länge och väl. Nu har jag läst igenom övriga kommentarer också. Kanske bara något som blivit fel, blev ledsen när kommentaren försvann ?

  • plopp

    Jag är helt för att män och kvinnor ska utmana sin comfort zone vad det gäller beteenden som är typiskt kvinnliga/manliga. Men en ska ändå inte behöva känna skam för den man är? Om instinkten säger att det är helt rätt att göra si och så för ens barn så ska en ta det på allvar.

    • sak

      Vilka instinkter? De biologiska eller de samhälleliga? Hur vet du vilka som är vilka? Att våra så kallade instinkter kan vara precis hur fel som helst är inte särskilt ovanligt, eftersom rätt mycket av det har mycket mer med strukturer och mycket mindre med biologi att göra än vi förmodligen vill se. Det blir dock rätt tydligt när en kan se hur otroligt olika saker olika gruppers “instinkter” har sagt till dem i olika tider och på olika platser i världen.

  • Hanna

    Jag är för delat uttag av föräldrapenningen 50/50. Jag inser att en lagstiftning kan få negativa konsekvenser för vissa familjer, men jag anser att det är nödvändig i ett led mot ökad jämställdhet.
    Själv tar jag ut dubbelt så många dagar som min sambo, trots att jag har betydligt högre lön än han. Ofrivilligt och för husfridens skull. Det är inte så att jag vantrivs med att vara hemma, men jag hade verkligen önskat att vi kunde dela på föräldraansvaret i större utsträckning. Trots detta så hyllas min sambo av omgivningen för att han är hemma sååå länge.
    Det jag vill komma fram till är att det är så tröttsamt att som individ hela tiden få föra kampen på hemmaplan. Det känns som att det alltid ligger på kvinnan att övertala mannen om att: – det faktiskt är rätt så trevligt att ta hand om barnen en satt till världen, – det inte bara är hans jobb som är viktigt.
    Delad föräldrapenning genom lagstiftning är ett viktigt statement. Helt plötsligt säger staten till alla män att deras arbete inte alls är viktigare än kvinnors, att de inte alls är oumbärliga på sina arbetsplatser och att de förväntas ta hand om sina avkommor. Tror att det är viktigt för att åtminstone på sikt kunna förbättra kvinnors position på arbetsmarknaden.
    För att försöka komma till sak (igen): Jag blev sjuk provocerad av ditt inlägg om hur ni delar föräldraledigheten. Jag valde att inte kommentera och jag läste inte ens klart hela inlägget. Försvarar verkligen inte de som kommer med personliga påhopp, men efter att ha lugna mig och funderat något dygn har jag kommit fram till orsaken till min (och kanske många andras) reaktion.
    För mig är du liksom feministernas feminist. Den som fick mig att verkligen få upp ögonen för många orättvisor och som hjälpt mig hitta argument i olika sammanhang. Du har även fått mig att ändra åsikt i mycket, vilket jag är tacksam för. Jag blev så besviken på ditt resonemang och hade liksom förväntat mig mer av dig. Du har nog hamnat i den typiska “kvinnlig-förebild-fällan”. Du förtjänar naturligtvis inte skit på grund av mina och andras orimliga förväntningar. Dessutom vet jag, liksom typ alla andra kvinnor i hela världen, hur jobbigt det är att “ta kampen” på alla plan.

  • Ninni

    Ehhh…så har tänker jag!
    Att skaffa barn var inte enkelt, det var inte bekvämt, det var däremot ett val, ett val som jag tillsammans med barnets far gjorde. Att skaffa barn är att offra och offra börjar jag som kvinna göra den dagen jag blev gravid, jag valde att offra min hälsa ja till och med mitt liv. Japp, så dramatiskt är det, kvinnor dör runt om i världen vid komplikationer och vid förlossningar. Så med tanke på att jag nu redan har offrat rätt mycket redan där, kan ju allt annat inte vara att offra om vi är friska och mår bra. Jag tänker att vårt barn far inte illa av att vi bor i lägenhet, lever snålt och att vi missar att åka på semester under barnets tre första levnadsår. Jag tänker att den tiden vårt barn får med sina föräldrar 50/50 är något vi alla tre vinner på i längden. Och så tänker jag…Where there’s a will, there’s a way!
    Jag har överlevt ett fucking krig, förlorat allt min familj ägde, ätit ris i flera månader för det fanns inget annat att äta. Men jag hade mina föräldrar med mig och det finns inga pengar, ingen bekvämlighet i världen som är bättre än deras närhet och trygga famn.
    Peace out! Feminist javisst!

    • Lena

      Eller så känner man inte så? Att det istället blir ett offer för barnet för att man ska dela ledigheten lika? Att man måste offra barnen för att tidigarelägga förskolestart eller offra tryggheten hemma på grund av fler bråk om ekonomin som sviktar. Vad vet jag? Mammorna som är hemma kanske istället offrar sin pension och sitt arbetsliv för barnens bästa?

      • Anna

        Ett offer för barnen att dela lika? Hur menar du? Så barnen skulle på något sätt lida om föräldrarna delar lika? Känns som att man dragit väldigt stora växlar på det hela då.

        • My

          Mina barn hade lidit. De ville inte alls sluta amma (vilket hade varit ett tvång om jag skulle återgå till jobb) eller vara med sin pappa vid åtta månader. Hade vi tvingats dela då hade anknytningen till våra barn skadats = ett lidande för barnet.

        • Ninni

          Jag önskar att vi i den här diskussionen kunde fråga barnet! Jag gör verkligen det, känner du att du far illa av att mamma och pappa delar på FP 50/50? Men det kan vi inte, vi kan inte ställa den frågan till ett barn som inte kan svara. Vi utgår ifrån oss själva och tror/antar att vi vet vad som är bäst för barnet. Man utgår helt och hållet ifrån sig själv och sina egna känslor, behov och önskningar.

        • Anna

          All respekt till din uppfattning att anknytningen skadats av att tvingas sluta amma. Generellt har jag inte uppfattat anknytningstteorin på det sättet (arbetar i området). Som jg ser det handlar anknytningen om att vara lyhörd för och förutsägbart svara upp på barnets signaler. Att sluta amma är generellt inte ett anknytningsbrott gentemot barnet (men kan säkert vara i enskilda fall). Men hur det är just för er vet ju såklart bara du/ni!

        • My

          Anna: När jag tvingade mitt barn att sluta amma slutade mitt barn ha ansiktsuttryck. Hen slutade helt enkelt le eller visa nåt alls annat än sorg. Både jag och barnets far blev oerhört oroade av den utvecklingen och återgick efter tre dygn till amning igen. Vårt barn återhämtade sig snabbt. Jag skiter fullständigt i att du uppger dig arbeta inom området (vad vet du om mitt jobb?) då mitt och mina barns far prioroterar våra barns behov först. Och nej – att amma så som jag gjort med mina barn hade inte kunnat kombineras med att jag arbetade. Jag hade förmodligen dött av den pressen. Våra barn lever längre, hoppas vi, än de 480 dagar vi kan dela på två. Med andra ord hinner vi på en livstid lätt dela 50/50 – efter våra barns behov.
          Det finns barn som inte alls har problem med att avbryta amning eller förlora primär anknytningsperson. Det finns också föräldrar som skiter blankt i sina barns behov. Mina klarade det inte och vi skiter inte i dem pga sk jämställdhetskamp.

        • My

          Ninni: Föräldraskap utgår från att läsa sitt barn. Mitt behov är en jordenrunt-resa stupfull i minst ett halvår. Jag drömmer också om att renovera huset vilket kräver ekonomi. Mina barns behov är varken en mamma på jordenruntresa eller en ny fasad på huset – resan lär aldrig ske och renoveringen får vänta till våra barn är gamla nog att vara utan sina föräldrar 10h/dag (vilket heltidsjobb för oss båda kräver med restid inräknat).
          Mina behov har aldrig varit att vara heltidshemmavarande. Inte heller att amma – jag hatar att amma men tror det är bäst för mina barn och mina barn har valt att amma och på det också amma länge (de har vägrar flaskor och napp – när försöken kändes som övergrepp slutade vi försöka). Mina barn har inte behov av förskola från ett års ålder – därför är de hemma. De har klarat av att separeras från mig när amning avslutas och separationsfasen lagt sig, strax innan två års ålder på båda.
          Nej. Alla beslut tas inte baserat på sina egna behov. Deras far har inte velat nåt annat än varit hemma med dem, men han har fått vänta och gladeligen gjort det för sina barns skull.
          Eller ja. Våra behov som föräldrar är att våra barns behov är tillfredsställda så vrider man det så har du helt rätt. Vi mår bra när våra barn mår bra.

        • My

          Anna: Jag är nämligenn inte novis kring anknytningsteori, barns utvecklint och psykologi. Som förälder har jag valt en väg, andra väljer andra vägar. Nej. Inget av mina barn hade dött av stt lämnas över till sin pappa mot sin vilja. Likt få ettåringar dör av att droppas på förskola mot sin vilja. Jag är dock helt övertygad om att inget av stegen är till barnets fördel… Hade det idag legat ett tvång på 50/50 hade det utan tvekan alltså skadat mina barn. Hade mina barn inget sagt hade vi lätt delat. Så najs är det inte hemma med barn i flera år, tycker jag.

  • Mona

    Jag och min sambo delar verkligen inte på någon föräldraledighet. Jag är hemma med barnen och de går inte på dagis. Sambon har ett resande jobb, är borta i perioder men ser mer av sina barn med det jobbet än om han skulle jobba nio till fem, måndag till fredag. Jag jobbar ju inte men om man jämför med vad jag tjänade då innan barnen, så tjänar sambon mer än dubbelt så mycket mer. Så vi skulle inte tjäna ett skit på om jag skulle envisas med att jag också ska jobba. Hur blir det med min pension då? Ja, hur vi har löst det är mellan mig och mannen. Helt enkelt ?

  • Natha

    Alla gör som dom vill och jag hoppas att man då går utifrån vad som är bäst för ens egna familj, istället för vad samhället säger du bör leva upp till. Kommer aldrig mer kalla mig feminist, då det är så jädra mycket man ska leva upp till då! Varför ska alla se på allt exakt likadant i detta pk land? Det är ju en sån enorm moralpanik, över allt i Sverige!
    Att sträva efter karriär och hela tiden motivera pengar är inget för mig eller min sambo!
    Jag kommer vara hemma med mitt kommande barn, och barnet kommer inte gå på dagis!
    Att tjäna ihop pengar och göra karriär är inte allt, inte för alla iaf!
    och en god relation med sin pappa/eller mamma (beroende på vem som väljer stanna hemma mest) får man med sitt barn ändå, fastän ena föräldern är borta 8 timmar, 5 dagar i veckan. Det är inte som att ena föräldern far till månen för all framtid bara för att en förälder är hemma hela tiden och VILL spendera tid med sitt barn!
    Och sen förstår jag inte varför man ska stressa kvinnor att redan efter 6 månader sluta amma och istället börja jobba heltid?! Kroppen ska väl för tusan hinna läka i lugn och ro och vi ska inte behöva anpassa oss till hur männen lever! Att en kvinna ammar ett år, eller mer är inget konstigt och inget man ska stressa bort. Världen kan väl få anpassa sig till kvinnor istället för att vi kvinnor ska bli som män.

  • Annelufs

    Det känns sorgesamt när feminism reduceras till en fråga om kapital. Som föräldrar till en drös barn har vi prioriterat tiden tillsammans som hel familj före cash. Vi ser på det så här: ju mer tid vi kan vara föräldrar tillsammans på plats med barnen, desto bättre. De ser oss samarbeta, vi mår väldigt bra i vår parrelation, vilket jag tror ger guld för barnen att se, de vet att vi har tid för dem. Maken jobbar skift och är således hemma väldigt mycket i långa perioder och under jobbveckorna är han hemma dagligen, bitvis på uddatider, men ändå, en helt klart närvarande förälder. Hans arbetstider gör att vi är hemma väldigt mycket tillsammans, i synnerhet nu när jag är föräldraledig, vilket jag har varit i snart tre år.
    Pengarna då? PENSIONEN då? Jo’rå, vi har koll på det, och eftersom att jag har gift mig med en sund och tänkande individ är vi båda införstådda med problematiken som lätt kan uppstå, och gör så klokt vi kan. Saken är den, att jag inte alls är vidare peppad på att ge upp tanken på att ge barnen två närvarande och samspelta föräldrar för att dra in en pengar på ett mer rättvist sätt. Jag är så oändligt tacksam för att vi kan göra så här, inget jag tar för givet eller vill skuldbelägga andra för att välja annorlunda. Vi väljer så här, vi blir saliga just såhär. Hade vi gått in för att dela 50/50 hade det varit för att andra ska bli nöjda med oss och vår fördelning, och det är något jag absolut inte kan stå för eller vill förmedla till barnen som föredömligt. Live and let live. Vi måste förstå och acceptera att vi är olika i föräldraskapet och lägger olika tyngd på olika aspekter av feminism. Och om det står mellan att göra det jag tror är bäst för våra barn och en feministisk kamp, så offras inga barn för feministiska principer. Obs, obs, obs! Vår tillvaro, våra ideal och våra val utifrån de två förstnämnda.

  • Lisa

    Privatlivet är politiskt – det varje enskild gör ekar ut i kollektivet. Det är var och ens demokratiska rätt att göra precis som en vill men det är också min rättighet att tycka att det du säger känns ihåligt. Ni KAN ju dela mer lika. Jag förstår faktiskt inte (jag har läst allt du har skrivit) hur det här går ihop rent logiskt. Jag blir lite nedstämd eftersom jag hade andra förväntningar. Förlåt om jag skammar men jag hade faktiskt det. Med din retorik är ju al typ av ickejämställt beteende okej så länge man skriver/pratar om det motsatta i sina digitala kanaler. Förstår ej det tänket. Blir gärna mer upplyst.

  • Mellan skog och gård

    Äsch, jag blir alldeles snurrig i huvudet av detta. Å ena sidan, å andra sidan.
    Vad du gör som individ i patriarkatet ska du inte dömas för. Punkt. Det finns ett klassperspektiv i fp som inte kan ignoreras osv. Men. Delad fp är viktigt och har gjort mycket för jämställdhetsarbetet på många plan. Tänker mer att det borde vara din debattartikel i sig som upprör än dina individuella val? Alltså hur du väljer att utnyttja din plattform. Säger inte att det är rätt, bara resonerar. Personangrepp är inte okej ändå såklart.
    Allt är verkligen inte svart eller vitt. Känns verkligen som att barnens perspektiv behöver ta plats i jämställdhetsarbetet, att vi missat något precis som du säger. Och å andra sidan behöver vi förstå våra individuella val utifrån strukturella förutsättningar och ändra dem på flera plan.
    Jag fastnar lite i hur du beskriver att även alla som delar lika gör det för att det är bekvämast, mest rätt osv… Nja, säger jag? Vi gjorde det för att det kändes mest rätt, absolut. Men inte för att det var bekvämast. Vi förlorade också väldigt mycket ekonomiskt på det. Kunde inte bo i annat än hyresrätt tills barnet var sex osv (menar inte att vi hade det fattigt, obs!) Det gav mycket och var också väldigt slitsamt. Det gör mig ju inte till en bättre feminist (I with, haha) men samtidigt så är det väl inte helt betydelselöst heller. Vi gjorde det för vår familjs skull, men också för att försöka bryta normer som jag inte vill skicka med till mina barn. På samma sätt som jag känner mig tryggare att strunta i att raka benen efter att ha läst och sett massor av andra gjort det, så tänker jag att det klart är bra med individuella normbrytare även kring fp. Sedan gör det väl ingen bättre än någon annan, men jag är glad för andra som bryter normer som inte jag pallar. Som tex du.

  • Anna

    Jag hänger inte med i diskussionen kring varför helammande skulle vara ett hinder för delad FL. En kan helamma 6 månade och sedan byta förälder och då fortsätta amma när en är hemma. Eller vill en helamma längre? Jag är själv inget fan av amning och har uppfattningen att jag och pappan varit likvärdiga i föräldraskapet från dag ett mycket utifrån att vi delat på just matstunderna.

    • Lady Dahmer

      Har du ammat? Nej man kan inte bara avbryta en helamning vid sex månader. Då svälter barnet. Barnet måste, i sin takt, lära sig äta fast föda. Mina helammades ett helt år var innan de var redo. Och då tog det ändå ett halvår till innan de åt hela portioner mat.

      • ozzy

        Jag slutade helamma vid 6 mån och gick under ett par veckors tid över till välling och pureer, det gick hur bra som helst, mitt barn svalt inte utan var go o rund o glad. All omställning hade jag diskuterat med en mycket erfaren barnsköterska på BVC. Mitt barn fick inga som helst besvär av detta.

  • Elise

    Jag var hemma med båda mina barn i 1 år eftersom jag ville det. Min sambo tog ut föräldraledigt därefter när vi bara hade ett barn – tills han fick ett arbete (han var nyligen klar med sin examen). Han tog då ut 1 dag/vecka. Det gör han fortfarande på andra barnet.
    Varje familj gör som de vill, vad som känns bäst för dem. Jag hade gärna varit hemma ännu längre med barnen, men ekonomin tillåter inte det. Det är hemskt att behöva sätta en liten nyss fyllda 1-åring på förskola. Inget fel på förskolor, men barnen är så små när de börjar… Det gör ont i hjärtat!

  • Elise

    Jag helammande också i 6 månader innan mina barn började med smakportioner. Delammade till 2-2,5 års ålder. Kommentarer på det…?

  • Felicia

    Alltså jag orkar inte… Du tar ju kampen varje dag, jag är så impad av att du orkar! Håller helt med om att man ska gå till roten med problemen, istället för att tjafsa om symptomen. Tack för att du har ökat min kunskap om feminism under de fyra år jag har följt din blogg!

  • K

    Man får fan göra precis som man själv vill tills lagen säger något annat men med det sagt tycker jag det är sjukt sorgligt när jag nu när min bebis snart är 8 månader får frågan när jag säger att jag börjat jobba igen “är din bebis på dagis/förskola nu?” Eller “vem tar hand om hen då?” Precis som att ungen inte har en till förälder (vilket i detta fall är en pappa) jag tittar på dem med ett är du dum i huvudet leende och säger gissa vem han är med. Och en del tittar frågande på en…. speciellt äldre men det har hänt med yngre också! Till och med en kille som jag trodde var vettigare än så. De tror väl hen är med en annan kvinna typ mormor eller farmor. Blääää! Jag är för 50/50 så slipper man att människor tänker såhär också…. 🙁

  • Jenny V

    När jag läser det du skriver får jag så oändligt många frågor framförallt om din man! Hur ser din man på att du målar ut honom som en sån “dead beat dad”? Att han jobbar heltid +övertid+två timmars restid innebär ju att han knappt träffar barnen de flesta dagar i veckan, han är helt oviktig för barnen de första två åren, du tar majoriteten av alla läggningar, om ni separerade skulle barnen bo heltid med dig för han skulle inte klara av att ta hand om dem (har du skrivit tidigare). Han tar 10 veckors semester om året vilket så klart är bra men kvalitetstid är inte alls lika viktigt som kvantitet som att hämta och lämna på dagis och lära känna barnens vänner, finnas där varje dag, äta tillsammans, lägga barnen. Pappor som är hemma första året tar större ansvar för familjen och har en bättre relation till sina barn, barn som har en dålig relation till sin pappa mår betydligt sämre i tonåren. Av det du skriver låter det inte som att han är i närheten av att vara lika viktig för dina barn som du är, trots att Ninja är 8 år och han borde “hunnit i kapp” vid det här laget (enligt ditt tankesätt om att papporna blir viktiga för barnen först senare). Sen att han varit sjukskriven måste ju innebära en fruktansvärd stress för honom, hela familjens trygghet står och faller med att han drar hela försörjningsbördan själv. Visst var det utbrändhet han var sjukskriven för? Det är ju tyvärr något som man ofta återfaller i med fleråriga sjukskrivningar som följd. Känner du inte alls att du vill avlasta honom? Saknar han inte att vara nära barnen? Inser att det här är alldeles för privata frågor som du kanske inte alls vill kommentera!

    • Lady Dahmer

      Min man träffar förmodligen barnen mer än andra pappor. Förstår inte varför du tror att han är en dead beat dad? Han nattar barnen varje kväll – VARJE KVÄLL – genom att sitta på sängen en stund, kramas, pratar om hur dagen varit och säger godnatt innan han lämnar över till mig som ligger kvar tills de somnar (men känner du många pappor eller ens föräldrar som ligger kvar tills barnen somnar? De flesta gör som min man. Säger godnatt o stänger dörren.) vissa kvällar läser han saga (till skillnad från mig som nattar med spotify). Även om han sällan ligger kvar som jag gör.
      Han känner barnens vänner. Väldigt väl.
      Vi äter alltid middag ihop. Varje kväll.
      Han är pappaledig fredagar o helgerna är vi alla hemma tillsammans.
      Han tar ut minst dubbelt så mkt semester som andra.
      Jobbar hemifrån minst en gång i veckan utöver sin föräldralediga dag.
      Han är här varje dag o har en MYCKET bra relation med sina barn.
      I genomsnitt pratar föräldrar med sina barn en halvtimme om dagen. Detta gäller både mammor o pappor. Skulle jag också jobba heltid skulle mina barn inte träffa pappa mer. Men de skulle träffa mamma mindre. Dessutom skulle mamma o pappa behöva ägna sig åt sysslor efter hämtning, sådana jag redan har avklarat innan kl är fem. Vilket skulle ta ännu mer tid ifrån barnen. Så ärligt talat, jag är ganska nöjd med vår situation. Våra barn träffar sina föräldrar mer än genomsnittet. O de pratar definitivt mer än en halvtimme om dagen med oss.
      Och när fan skrev jag att min man inte skulle klara av att ta hand om dem om vi separerade???

  • Sabina

    Jag fattar inte varför man hela tiden likställer föräldraledighet med ansvar. Föräldrar som delar på föräldraledigheten delar ju sällan på ansvaret. Här hemma har min snubbe ansvar hela natten exempelvis, och så har det varit sedan barnet var 6 månader. Jag sover bättre utan barn, och vi resonerade som så att det jag gör om dagarna(tar hand om en människa) är viktigare än det han gör(jobbar), så att jag är utvilad är prio ett. Oftast får jag sovmorgon på helgen. Dessutom får barnet nästan alltid följa med honom och utföra sysslor såsom att handla för jag behöver ha en 20-minuterspaus från barn efter att ha lekt, tröstat, matat, läst böcker, bytt blöja, torkat diverse kroppsvätskor från golv osv hela dagen, helt utan fika- och lunchraster eller rökpauser, och allt vad man nu har på arbetsplatser(egentid kallar jag det. Mycket egentid.).
    Trots all tid sambon spenderar med barnet är det fortfarande jag som ser till att barnet har tandborstar, kläder, skor, solskydd, nappar, snuttar, flaskor, krämer, vitaminer, hårspännen, tofsar och rena lakan. Fortfarande jag som har koll på utvecklingssprång, uppfostran, förskolor och vaccinbiverkningar. Det är fortfarande jag som reser mig först när barnet ropar. Det skulle inte förändras om sambon så var föräldraledig i åtta år.
    Delad föräldraledighet gör inte ett förhållande mer jämställt, eftersom kvinnor och män går in i föräldraskapet med så ofattbart olika förutsättningar. Medan min sambo slängs in i något helt nytt har ju jag, som kvinna, fått lära mig sedan barnsben att sätta andra före mig själv, att vara lyhörd, omtänksam, lugn, försiktig, ansvarstagande och mjuk. Det här kommer inte min sambo lära sig på ett knappt år. Delad föräldraledighet PFFFFFFFT

  • A-K S

    Frågan är ju vad som är jämlikt? Här verkar man ju bara jämföra ekonomi och tid med barnet oavsett ålder på barnet. Om vi bara kollar på de andra “värdena” ett tag ska vi se:
    Mamman genomgår en graviditet och förlossning med allt vad den innebär, illamående, hormonstormar, viktuppgång, bristningar, ligament som tänjer på sig, klämma ut en fotboll ur en väldigt trång ingång osv osv. 9 månader av förändring som barnen inte kommer att komma ihåg något av. Det tar ca 9 månader för mammakropoen att återställa sig till “hyffsat normalläge” (med undantag för de som får permanenta skador)
    Sedan kommer barnet och mamman ska bara få vara hemma med barnet tills det är mellan 6-8 månader. Sedan ska mamman , när denne är som absolut mest sliten och trött, börja arbeta igen. Hur har barnet varit under denna tid? Kommer barnet ihåg något i framtiden av denna tid? Har vi haft ett otroligt utbyte av barnet (annat än närhet, moderskänslor, skrik, blöjbyten, såriga bröstvårtor) under denna tid?
    Sen när barnet är mellan 6-8 månader gammal ska pappan ta över, när barnet börjar kommunicera mer, utvecklas och kan börja prata, krypa, gå. Den roligaste tiden med ett barn under föräldraledighetstiden (enligt mitt tycke iaf).
    Så här har mannen fått gobitarna heeeela vägen medan mamman får ta nästan allt jobb och inte får någonting av den roliga tiden.
    Är det verkligen jämlikt?!?

  • Lisa

    Bra LD!
    Det är ju sjukt motsägelsefullt att ett av de viktigaste skälen till att dela Föräldraledigheten, som Nina Björk var inne på skulle vara att kvinnor ska vara en förebild och visa barnen och omvärlden att kvinnor finns till för sin egen skull och inte för att ta hand om och behaga andra , och SAMTIDIGT mena att Föräldraledigheten ska delas för som ett verktyg för att uppnå ett bättre samhälle, att man måste göra personliga uppoffringar för kampen , inte bara tänka på vad som är bäst för en själv och ens egen familj o.sv
    Hur var det nu? Finns kvinnor till för andras skull eller inte?
    Att kvinnor ständigt och oavbrutet ska vara självuppoffrande, sätta sig själva åt sidan och agera för “kampens” skull är enligt mig inte ett dugg bättre än att kvinnor ständigt och oavbrutet ska vara självuppoffrande, sätta sig själva åt sidan och agera för mannen, barnens och andra familjemedlemmars skull.
    Med detta sagt är jag också för en individualiserad föräldraförsäkring , om samhället hade sett annorlunda ut.
    De allra flesta pappor kommer säkert att ta ut sina dagar om de inte går att överföra till mammorna. Men inte alla. Vilket innebär att kvinnor med låga inkomster och avsaknad av ekonomiska tillgångar kommer att komma rejält i kläm. När deras dagar är slut får de om de inte har någon anhörig som vill och kan passa barnet gratis så stt de kan jobba leva helt utan inkomst i flera månader eftersom förskolor och dagmammor inte tar emot barn under ett års ålder. Även om det bara skulle röra sig om några tusen fall om året , vilket jag inte tror, så tycker jag att det är viktigare att undvika den situationen än att införa en reform jag i och för sig tycker är principiellt och ideologiskt viktig.
    I synnerhet som exemplet Island visat att kvinnor inte alls automatiskt får en starkare position på arbetsmarknaden och högre löner för att mer föräldraledighet individualiseras.

    • When Darkness Falls

      Bra skrivet! Jag är övertygad om att vi är så påverkade av de normer och den kultur vi lever i att vi beter oss kvinnoföraktande även när vi är säkra på att vi gör tvärtom. Och med vi menar jag alla, du, jag, LD och alla andra. Det går inte att vakta sig själv 24 timmar om dygnet. Det enda man kan gör är att försöka reflektera, i efterhand åtminstone.

  • Jessica

    Föräldrapeng är nåt vi får av staten. Det är skattepengar, som vi gemensamt arbetar ihop, men som staten kontrollerar. Staten har varit schysst nog (eller velat upprätthålla det patriakala samhället genom) att låta föräldrar göra upp själva om vem som ska vara hemma. Men eftersom det är statens pengar, så skulle de kunna bestämde hur de ska användas. De skulle kunna ge varje person som får ett barn ett visst antal dagar och inte ta hänsyn till lön eller familjesituation. Det är ett privilegium att vi får föräldrapenning och det är ett privilegum att familjen får bestämma själva hur de ska användas och delas upp. Det här privilegiet gynnar det patriakala samhället. Männen fortsätter att göra karriär, få de styrande positionerna och tjäna pengarna och pengar är ofta nyckeln till frihet och självständighet.
    Jag bryr mig egentligen inte vad folk väljer att göra. Barnen är viktigast, barnen behöver sin familj, jag önskar alla familjer kunde vara hemma mer med sina barn. Vi har redan en generös föräldraförsäkring. Vem ska betala för utveckla den mer?
    Men barn behöver mer än kärlek, även om det är viktigast. De behöver mat, kläder, ett hem och så mycket mer. De vill jag ge mina barn. Det måste jag ge dem. Jag vill inte vara beroende av någon annan eller deras pengar. Jag vill kunna försörja mina barn själv.
    Därför tycker jag att det är viktigt att som kvinna ha ett jobb eller en inkomst. Och för att vara attraktiv på arbetsmarknaden och tjäna pengarna som ger frihet så måste kvinnor (tyvärr) bli män.

  • GG

    Jag håller med om att vi kvinnor borde sluta döma varandra men tyvärr i denna fråga så ser jag det lite annorlunda. Jag pluggar nu och hoppas att jag i framtiden kommer få ett bra jobb. Men jag kommer då vara i “familje bildnings åldern” vilket betyder att många inte kommer vilja anställa mig pga att de tror att jag kommer vara föräldraledig länge eftersom att kvinnor idag oftast är det(jag tror 75% av ledigheten?). Det är sorgligt men sant, vem väljer man en ung kille som kommer kunna jobba länge eller en kvinna som kommer va tvungen att va hemma med barnen? Därför kan jag inte låta bli att bli frustrerad när jag hör om mammor som du som väljer att vara hemma länge därför att ni bidrar till detta som gör att kvinnor får det svårare att klättra på karriärstegen och få sina dröm jobb. Jag önskar att mammor (speciellt de med döttrar) skulle tänka på det när det är hemma så länge, att deras döttrar som drömmer om att få ett bra jobb kanske inte kommer få det pga mammornas beslut. Det kanske är hyckleri, det kanske är anti feministiskt men det är så jag ser det.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *