Kategorier
feminism & genus

Är det bara det subjektiva upplevelsen som är sann?

När vi snackade radio igår så kunde man twittra loss lite. En deltagare, Malin, höll inte riktigt med om att kvinnor inte får ta plats utan berättade att hon alltid känt att hon fått höras. Jag svararade att det var en kommentar som jag ofta får när jag diskuterar genus eller feminism. Många kvinnor upplever sig inte förstryckta eller diskriminerade. Och ja, det är ju fantastiskt att de känner så! Men. Jag menar absolut inte att förminska hennes upplevelse och jag kan ju inte göra en bedömning av hennes enskilda erfarenhet. (så jag generaliserar givetvis), men det här är ju som sagt en klassisk respons. Oavsett om du talar med en kvinna i afghanistan, iran, usa, europa, sverige så hävdar en majoritet att de inte känner sig begränsade eller förtryckta. Är deras upplevelse sann? Ja för dem. Vad vi upplever är färgat av inte bara våra föreställningar och vår kultur utan även en slags försvarsmekanik som gör att vi inte gärna ser våra egna begränsningar. (om det så handlar om könsroller eller aga; ”jag fick stryk men det gjorde mig bara gott!”) Är det bara det subjektiva upplevelsen som är sann? Gäller det för alla? Kvinnor i burka som upplever sig fria från mäns bedömande blickar. Kvinnor som lever i traditionella hemmafrurollen och känner sig trygga i att veta vad som förväntas. Kvinnor som är ägodelar i gyllene burar. Kvinnor som opererar sina kroppar för att uppfylla ett ideal ”för sin egen skull”. Undersökningar visar att när kvinnor får 50% av utrymmet så upplevs det, av män och kvinnor, som att de har 80%. Och även om just den individuella erfarenheten faktiskt stämmer, hur sätter vi det i relation till andra? Man måste vara medveten om de strukturer som finns och även om jag själv kanske inte alltid passar in i den generella bilden så kan jag fortfarande se ett väldigt tydligt mönster.

]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

42 svar på ”Är det bara det subjektiva upplevelsen som är sann?”

Det får mig att tänka på rökare som berättar om enskilda fall där "han rökte hela livet och mådde aldrig dåligt". Eller "jag rökte sen jag var 11 och läkaren trodde jag bara rökt några få år." Medan jag själv kan vittna om några som dött av rökning. Så man måste se till ett större perspektiv för att kunna ta ett bra ställningstagande… Därför röker jag inte.

Min sambo, ej svensk, blev uppfostrad med aga, han säger idag att ungdomar generellt hade betett sig mer respektsfullt gentemot andra om de hade fått sig en örfil eller två..han tycker att han inte tagit skada av det.

Fast jag, som känner min sambo, anser att om han vuxit upp i en kärleksfull, varm och trygg miljö, hade idag varit en vuxen med mycket större självförtroende och utan de problem han dras med.

Jag hade en gång en arbetskamrat som storrökte under sina graviditeter och hon hävdade bestämt att om hon inte gjort det hade hennes barn varit sååå stora vid förlossningen så det hade gett henne problem.

Asch, jag vet inte vad jag vill ha sagt, känns som jag ordbajsar.

Verkligheten är bara inte densamma för alla. Att en sak fungerat för en , betyder inte att det funkar för alla.

Ha en bra dag.

Ja men eller hur. Är inte det ett typiskt argument när man inte har ngt annat bra att säga? "ja men jag upplever inte att.." eller "ja men mitt barn är minsann så och så och stämmer inte alls in på bilden som beskrivs…" osv. Detta med subjektivitet alltså… Jag kallar det skygglappar. Jag tror ändå att man måste försöka slåss för/mot vissa OBJEKTIVA "sanningar", som både är undersökta och bevisade. Man bör anamma vissa objektiva förhållningssätt till livet och människor. För om allt är subjektivt, varför ska vi överhuvudtaget forska, lära oss, utvecklas? Om vi alla bara upplever att just vi har det bra, ja då kan vi ju lika gärna bara hävda att alla har det bra i sina egna villfarelser och go back till att glo på teve.

Nej. Jag håller fullständigt med. Det finns vissa saker som man måste vara medveten om för att ärligt och härligt kunna hävda att världen är på ett visst sätt.

Ps. Gillade din radioinsats. Kul!

Personligen så har jag aldrig känt mig förtryckt eller på något sätt mindre värd bara för att jag är tjej. Men jag vet att förtrycket finns det, men det känns inte så tydligt. Men jag ser hur vissa är, nästan som slavar under skönheten och det är hemskt.

Jag hinner verkligen inte svara något längre nu. Men måste bara säga att såklart är min subjektivitet värd mer för mig än någon annans. Det är ju min känsla.

Hur tycker du annars att starka kvinnor som du (och jag 😉 ) skall svara i sådana sammanhang? Att vi är underkuvade männen trots att vi ryter ifrån? Nej, för det stämmer ju inte. Jag har ju som jag skrev i inlägget fått en hel massa respons – från män- på att det jag gör är bra och att jag tycker bra saker. Är det inget värt? Nej, för det är klart. Vi vill bara höra från andra kvinnor att vi är värda något, eller?

Som Therese i min blogg:

"Aldrig någonsin har jag fått höra något olämpligt av en man.

Aldrig har jag upplevt att jag inte blivit hörd eller sedd av en man.

Aldrig har jag upplevt att jag inte får ta plats"

De jag fått höra och vara med om detta av är kvinnor

Kvinnor har sagt otrevliga saker till mig

Kvinnor har negligerat mig och inte "sett" mig

Kvinnor har inte låtit mig ta plats.

Ja, den känslan är sann för mig. Det betyder inte att jag inte kan generalisera och se kritiskt på de normer som finns. Det betyder inte att jag inte kan ändra på mig, men i denna fråga VET jag att det jag tycker inte är "färgat av min föreställningsvärld"

Är f.ö. mycket glad för att jag får vara centrum för denna debatt! Det visar ju att kvinnor kan ta plats och ryta ifrån, när andra säger något annat!

Ha en bra dag så återkommer jag ikväll!

För det fungerar ju absolut inte att peka ut alla kvinnor som offer, som egentligen inte hörs och syns alls. Verkligen inte. För det första gillar ingen att se på sig själv som ett offer för diverse strukturer och samhällsrörelser till den graden. Människor måste få känna att de har utrymme och förmåga att agera, annars blir man ju bara ledsen och alienerad. Man kan inte bygga en rörelse på att trycka upp människors offerskap i deras ansikten.

Såhär ser jag på det hela: samhället präglas av en mängd olika strukturer. De rör kön, etnicitet, religion, klass och så vidare. Vissa människor är priviligerade och vissa är diskriminerade utefter dessa strukturer. Att enbart se till missförhållandena mellan män och kvinnor är ett misstag, till exempel klasstillhörighet är i många länder mycket viktigare än kön när det gäller var man tar sig i livet, det är bara svårare att mäta direkt. Varje människa påverkas av en mängd olika strukturer, vilket givetvis gör att man kan tillhöra en diskriminerad grupp men samtidigt tillhöra andra priviligerade grupper. Olika grupper är ju dessutom diskriminerade och priviligerade i olika sammanhang. Sen har alla också sina personliga drag, som såklart också påverkar himla mycket hur de bemöts.

Personligen känner jag inte att jag har blivit skrämd för att snacka för att jag är kvinna. Jag har alltid varit den som tagit mest plats i klassrummet, den som vågat kritisera och diskutera. Jag har vägt upp de eventuella nackdelar som kommer med att vara kvinna med min personlighet på det här området. Däremot ser jag en massa situationer omkring mig där andra kvinnor inte vågar ta för sig ordentligt, ofta just för att de är kvinnor. Jag har också sett killar som blivit totalt överkörda av tjejer, så det är ju knappast så enkelt som att tjejer alltid står under killar. Däremot finns det en struktur som gör att tjejer, om man slår ut det, generellt är underställda. Det betyder inte att alla tjejer är underställda alla killar, det är mycket viktigt att påpeka.

Däremot finns det andra områden där jag tydligt märker hur jag personligen påverkas av könsroller. Bland annat i kärleksrelationer tenderar jag att uppvisa väldigt könsstereotypa drag. Jag tror att alla kan identifiera minst ett område där man uppvisar eller har uppvisat väldigt könsstereotypa drag. Däremot tycker nog inte alla att detta är ett problem. Precis som Anna Anka inte tycker att det är ett problem att hon offrar hela sitt liv och karriär för sin man, för att det är något hon har valt själv. Okej, kan jag känna då. Det är väl bra för henne att hon är nöjd med den mallen samhället har pressat in henne i. Jag tänker inte ta ifrån henne det.

Problemet uppstår när dessa nöjda könsstereotypa personer eller personer som inte upplever sig förtryckta sabbar för oss som inte tycker att det är lika kul att bli intvingade i det här. För grejen är att Anna Anka gärna får göra vad fan hon vill i sitt liv men det betyder inte att den saken är rätt för mig. Ändå tvingas jag in i den, bland annat av henne och av alla de personer som påstår att patriarkatet inte existerar för att de aldrig upplevt det själva. Du kanske inte märker det, men det gör tusentals andra kvinnor, så varför ska du komma och säga emot? Räcker det inte med att inte vara med.

Feminismen syftar till att utmana strukturer, inte att förändra enskilda människors livsval. Det handlar om att skapa ett samhälle där alla får möjlighet att fina sig själv bortom könsrollerna, och om man finner sig själv i något väldigt heteronormativt så är det okej. Däremot så är det fel att upprätthålla dessa normer bara för att de passar en själv. Jag tycker att feminister måste bli tydligare med att kommunicera det här, att det inte handlar om att vi ska bestämma hur du ska leva. Det handlar om att uppmärksamma människor på vilka strukturer som styr dem, och att låta dem utifrån det förhålla sig själva till det. Om man trots allt är lyckligare i sitt sinnessjukt heteronormativa liv så kör hårt! Jag tänker inte hindra dig, och hoppas att du inte tänker hindra mig från att sprida budskapet vidare.

http://www.arsinoe.se/?p=10961

Jag håller faktiskt med er bägge. Ofta är ju faktiskt fallet att man inte är medveten om brister för att man inte "vet nåt annat".

Däremot vill jag tro och hoppas att något faktiskt hänt. Att det finns män som är uppfostrade med ett likavärdetänk, att det finns kvinnor som tagit plats och inte följt strömmen.

Jag tycker att det är superbra att diskussionerna finns för det behövs mycket arbete än för att vi ska ha lika värde. Det jag hoppas på dock är att alla sorter ska 'få' finnas kvar. Att det ska vara ok att vara mjuk, tystlåten, kaxig, högljudd, kvinna. Att vi inte strävar mot en liksidighet som jag anser är lika illa som liksidigheten vi hade på 1800talet när en kvinna "skulle" hålla käften och foga sig. Att det ska vara ok för en man att vara heltidsförälder under några år men även att en kvinna ska kunna det. Att den fria viljan som jag ändå anser finns ska få styra våra sätt att leva.

Jag tänker fortsätta vara en god förebild och jag uppmanar alla kvinnor och män att vara detsamma. Ta aktiva och genomtänkta beslut.

Vänta nu, vänta nu, vänta nu. Stopp, halt, stanna bussen!

Sist subjektiva bedömningar var på tapeten i den här bloggen, fanns liten eller ingen förståelse för att jag fann det stötande att äta mat bredvid någon som ammade. Det fanns ingen som helst logik i att jag tyckte så! Det kom också en drös med kommentarer, från både dig själv och andra läsare, om att det var så sjukt att jag jämförde rökning och amning. Amning är ju amning! Det måste ju var okej!

Det var inte okej någonstans att subjektivt hävda att något så naturligt och nödvändigt som amning inte kändes okej när jag äter.

Medens nu hävdar du att allting är subjektivt, vi är färgade av våra föreställningar (amning vid matbord på en restaurang är stötande) och vår kultur. Du jämför det faktum att många kvinnor inte alls upplever sig tillrättavisade och förminskade av män, med misshandel?

(Och i kommentarsfältet så jämförs det hela med rökning? Det är inte utan att man blir lite undrande och orolig.)

Responsen att en kvinna som inte känner sig förtryckt är egentligen en försvarsmekanism? Att människan är fenomenal på att lura sig själv är ingen nyhet. Men om så är fallet, anser du att alla människor som är positiva till saker egentligen lurar sig själva? Om det är en försvarsmekanism att inte säga att någonting är dåligt?

Kvinnor förminskar inte kvinnor? Och om det gud förbjude händer – så beror det på något manligt ideal? Jag vet många kvinnor som påstår att de hellre umgås med män, därför att det hela är enklare, mindre komplicerat, mindre "tävlingsinriktat" etc. Kommentar?

Kan en kvinna inte känna sig fri i en hemmafru-roll? Allvarligt?

"Ägodelar i gylleneburar"?, skulle du vilja ta dig tid att utveckla detta? Hur menar du?

Är det bara män som bidragit till att kroppsidealet idag är snett, skevt och relativt sjukt? Är det bara kvinnor som mår dåligt av att inte uppfylla det? Hur ser du på det rådande kroppsidealet för män? Är det en myt? Det finns inga killar på gymmen? Inga killar som tar anabola steroider och liknande för att maximera resultat av träning?

Helt utan ironi, skulle man kunna få ta del av undersökningarna du hänvisar till?

Kycklingar har två ben. Jag har två ben, alltså är jag en kyckling?

Jag brukar inte känna mig underlägsen männen….mest för att jag inte tillåter det! Jag ser till att alltid höras, synas och tar ganska mycket plats. Det kan ibland ses som störande av andra, men faktiskt mest av tjejer, inte killar! Så i så fall är man väl undertryckt av tjejer som inte är feminister, inte männen?

Åsa: Jag upplever ofta att det är könsstereotypa kvinnor som inte gillar att andra kvinnor tar plats. Och då ofta i sammanhang där män är med. Lite som "men låt inte så mycket, männen kanske tycker det är jobbigt!".

@Herr Banan: nu kan jag ju inte svara för LD så jag svarar för mig själv istället.

Jag har full förståelse för din subjektiva upplevelse att det är obehagligt att äta mat bredvid en ammande kvinna. Jag kan dock tyvärr inte garantera att jag kommer att respektera det, eftersom (minst) två "behov"/"intressen" här står mot varandra och jag anser att ditt behov av att slippa fika med vetskapen om att det finns ett halvnaket bröst i närheten som du kan få syn på om du tittar dit, är mindre värt än mitt behov av att kunna röra mig hyfsat fritt på stan och mitt barns behov av mat.

Försvarsmekanismen som du pratar om, att säga (och känna) att man inte är förtryckt trots att man kanske är det, innebär ju inte att alla som ser sig som fria individer är förtryckta, bara att det kan vara svårt att avgöra. Det kan handla om att man inte vill identifiera sig som ett förtryckt offer, och då försvarar man sig med att det är självvalt. Eller för att man är tryggast i den roll man är van vid. Vem är då rätt person att avgöra om man är förtryckt? Jag själv eller någon annan? Är det så enkelt att man inte är förtryckt om man inte känner sig som det? Ja det beror väl på hur vi definierar förtryck, jag kan bara konstatera att det är komplexa frågor som inte jag kan ge något svar på.

Och nej, självklart är det inte bara män som skapat och upprätthåller sjuka ideal och könsstereotyper. Självklart kan män också må dåligt av utseendefixering och krav på hur de "ska" vara för att vara "riktiga män". Är det något i inlägget som får dig att tro annat? Jag kan inte hitta något sånt i alla fall.

Men varför ta ifrån dem som känner sig lyckade, deras lyckokänsla enbart för att det allmänna mönstret säger tvärtemot deras känsla? Jag var den enda i hela matsalen på gymnasiet som DRACK fil TILL müsli istället för att käka blandgeggan som alla andra gjorde. Jag fick höra hela tiden om hur "konstigt" jag åt och hur "fel" jag hade som inte uppskattade det "man" ju åt som något naturligt. Tyckte jag fortfarande mindre om mitt sätt? Nej. Var jag medveten om müslimönstret? Ja. Empiri är värd nada om inte den backas upp av undantag – även om dessa kanske är subjektiva. Det ena utesluter helt enkelt inte det andra – man KAN bry sig om andras bästa utan att känna att man själv tillhör dessa andra. Sen så får man inte glömma att vissa människor faktiskt trivs i fasta strukturer. Alla är inte födda rebeller och det är orättvisst att omyndigförklara dem bara för att deras livsfokus ligger på annat än den allmänna hjärtefrågan. Jag tycker inte att kvinnor obligatoriskt måste hålla varandra i handen för att klara genuspressen. Personligen har jag alltid föredragit att kämpa mot könsorättvisorna genom att gå emot traditionella kvinnomönster, bland dessa – just vara så jäkla solidarisk mot andra kvinnor hela tiden. Dock så tycker jag att man bör unna Malin hennes positiva upplevelse. Istället för att vara misstänksam så borde man kanske tvärtom lita på den enskilda människan och hennes bedömning av sin egen situation. Vi har ju faktiskt kommit långt i samhället. Positiv propaganda i all ära, men det är farligt att mixtra med känslofriheten.

Miss Mary;

Och på samma sätt som du gör bedömningen och den medvetna handlingen att strunta i att respektera någonting som gör ditt liv bekvämare, så måste du finna dig i att andra människor göra likadant med saker som du kan finna stötande. Det var där "debatten" körde fast förra gången.

Om en människa inte känner sej förtryckt, hur kan hon då vara förtryckt om allting är subjektivt?

Om inte så mäts ju allting efter någon sorts vedertagen standard som inte är subjektiv? Någon sorts mall för vad frihet är?

Som om det finns någon stabil grund där kvinnors friheter står cementerade och klara att bära upp allas ideal? Dock är de flesta kvinnors uppfattning om frihet är blott fuktskadade badrum, läckande tak och dåligt isolerade fönster, kvinnorna i dessa rum av frihet upplever det bara som frihet därför att de egentligen inte känner till någonting bättre? Så egentligen finns ingen subjektivitet, utan bara olika grader av upplysning i ämnet? En kvinna kan inte vara fri förrän hon uppfyller din (eller någon annans) syn på frihet? Allt annat är inbillning?

Om inte den individuella erfarenheten "faktiskt" stämmer och ges möjlighet att agera någon sorts sanning för individen, är per definition alla människor som inte lever exakt som du (om vi utgår från att just du är centrum i ditt universum), olyckliga? (Förutsatt att du är lycklig.)

Enligt den logiken kan en mjölkbonde omöjligen känna lycka och glädje i livet, eftersom jag själv aldrig någonsin skulle palla att vara mjölkbonde? Och religiösa människor har ingen mening i sina liv!

Ta amerikanska kvinnor som exempel, som inte får vara mammalediga mer än cirka 6 veckor, de kan inte vara lyckliga mammor (med svenska mått mätt)? Kan inte vara bra mammor (med svenska mått mätt)?

En kvinna som ger upp sitt yrkesliv för att vara hemma med barnen, därför att familjen inte har råd med något annat – kan ses som frihet för någon med en begränsning för någon annan? En kvinna som rakar sej under armarna är egentligen en slav under något ideal skapat av män?

Angående tolkningen – de fyra meningarna som började med "kvinnor", i stycket kan ha något att göra med min subjektiva tolkning av vad författaren pekade på med utseende och dylikt.

Vad i mitt inlägg fick dig att tänka på en "riktig man"?

Jag tolkade original-inlägget att kvinnor som hävdar att de inte är förtryckta av män, generellt sett visst är förtryckta. De vet bara inte om det. Det är ju en klassisk respons liksom, att svara så.

Vill ni ha förslag på fler myter att prägla i den feministiska mytprånglaren, så skrik till bara! Olja kugghjulen! Fram med putsdukarna! Vila på veven! Waka waka för fan.

REBECCA jag vet fan inte. Jag tror på att bli medveten och att vi som är medvetna uppmärksammar strukturerna. Jag tror genusmedvetenhet i skolor och förskolor kan bidra till att medvetengöra mönster och fostra tjejer som vågar ta plats.

KATJA det är svårt det där. Visst ska kvinnor få känna sig nöjda, men vart drar man gränsen? Eller snarare – hur gör man när man ser att människor far illa under strukturer? Och hur gör man när andra strukturerna och andras val drabbar oss andra?

Hej Lady Dahmer!

Tack för en bra och inspirerande blogg, och mer specifikt, ett tänkvärt inlägg.

Jag är intresserade av undersökningarna du nämner i slutet av inlägget, de som visar att kvinnor upplever att de får 80% av utrymmet när de bara för 50%. Hur mäter man sådant? Vet du hur undersökningarna gjordes och av vem?

jag har alltid varit medveten om att könen är ojämställdheten mellan könen men aldrig personligen känt mig förtryckt på ett sådant sätt att jag har kunnat koppla det till att jag är tjej

(åldersdiskrimintion däremot har jag alltid upplevt) tills att jag blev politiskt engagerad för ett par år sedan och fick lära mig om könsmaktsordningen och vilka normbildande struktur som finns i samhället. då fick jag mina genusglasögon och såg att jomen fan jag är visst förtryckt (nog för att jag fortfarande inte går runtoch känner mig förtryckt hela tiden)

att många kvinnor är rädda när de går hem själva är ett så tydligt exempel på detta…

gah, jag får gåshud av alla fina inlägg och alla tänkvärda ord. Tack! Det är en viktig diskussion. Nu ska jag läsa inläggen igen, och noggrannare. Vissa är hysteriskt långa! Gud vilken diskussin LD! :thumbup:

Jag läser "På y-fronten intet nytt" just nu och där tar författaren upp ett exempel på när en lärare medvetet ställde varannan fråga till tjejerna i klassen. Efter en stund började killarna protestera och undrade varför "tjejerna får ALLA frågorna". Jag blir mörkrädd, men läser vidare!

Bra skrivit. Det är ju normaliseringsprocessen som är den stora boven i dramat, och som gör att folk blir så vana vid en ojämlikhet så att det börjar upplevas som det normala och rättvisa (Samma princip finns ju också i partnermisshandel och ökade tvångsmedel från polisen).

Man jag förstår verkligen fortfarande inte. Vad ska jag säga? Får vi inte säga att vi aldrig upplevt det som kvinnor så ofta, tydligen, fått uppleva. Hot, antastande, övergrepp, nedvärderande kommentarer. Tror jag bara att jag inte upplevt detta?

Har jag, menar ni auuus bland annat, bara fallit offer för normaliseringsprocessen? Jag förstår hur du menar och jag förstår liknelsen med partnermisshandel och den problematiken, men vad krävs för att jag skall komma ur detta i så fall? Jag får ju tydligen inte säga att jag aldrig upplevt det, för då är jag normaliserad och införlivad patriarkatet. :thumbdown:

:-)Efter mkt om o men fattar jag vad du menar, har tyckt att du är enkelspårig och fyrkantig men när du jämförde med "barnaga" förstod jag. Jag och min syster blev utsatta för grov "barnaga", i dagens läge säger hon att det inte var så farligt medans jag led o lider av det fortfarande. Vem har rätt vem har fel? Vem vill foga sig för att kunna ha en bra relation med föräldrarna? Vem vägrar för att hon inte klarar av att se människor i ögonen som tycker att "barnaga" inte är så farligt o ngt man inte bör göra så stor affär av…. Ja vem har rätt?????

så sant. jag träffade en gång en tjej från saudiarabien som absolut inte kände att hon hade mindre frihet än män. och i hennes land får hon liksom inte ens köra bil pga sitt kön..

sen är det ju inte så att bara för att man är feminist så kan man ständigt runt och känner sig förtryckt..

Blev precis rekommenderad den här bloggen av en kompis och jag gillar verkligen hur du uttrycker dig och vad du uttrycker dig om!

Även om jag inte håller med om allt, t.ex detta inlägg. Enligt min mening är inte samhällskulturen alltid i förmån till män heller. Åtminstone inte på känslomässigt plan.

För trots de olika könsbetingade roller som finns, så finns där även osäkra eller naturligt undergivna killar som gillar att styras av andra, män som kvinnor, och som själva känna sig förolämpade för att vi på något sätt ska få ta större ansvar än kvinnor.

Det kan irritera mig, inte bara för kvinnans skull (men självklart för eran skull också!), men för min egen. Jag är mer av den undergivna sorten, den som inte vill styra en hop av folk, utan hellre ser på världen som individer som subjektiva varelser. Kvinna som man, visst beter jag mig olika mot båda, det är naturligt och inget diskriminerande alls (eftersom män och kvinnor faktiskt HAR olika behov och beter sig olika jämtemot varandra). Men man-synen som läggs på mig, att nytt folk behandlar mig som jag vore själva definitionen av "manligt". Så frustrerande, kan få mig att må dåligt i festliga sammanhang där jag varit "den äldsta killen" som alla ser upp till. Tråkiga sammanhang.

Har även kompisar som känner sig likadant. De blir pressade över hur samhällsstrukturen är uppbyggd och rollerna som ideal i samhället. Mår dåligt. Så.. ja, på professionellt plan har du helt rätt, där finns det orättvisor. Men på känslomässigt plan finns det minst lika många orättvisor hos både män och kvinnor! Det är iaf min mening! (men nu restrikterar jag mig särskilt till Sverige, eftersom jag inte har lika stor koll på resten av världen).

Jag ska allt följa din blogg nu framöver 🙂

KJOLLE välkommen!

du har så rätt. Samhället ställer extremt hårda krav på män också. Det är inte lätt att vara kille. Jag har skrivit lite om hur könsroller påverkar män negativt också, även om min fokus av naturliga skäl ligger kring kvinnors situation.

Hoppas inte jag tappade tråden helt. Brukar jag göra. Men.. ja. Den subjektiva upplevelsen kan vara lika sann som osann, tycker jag. Men inte alla är invävda i fantasier. Det finns de kvinnor som får den plats de söker, det kan jag nästan garantera åtminstone utefter vad jag sett (finns självklart baksidor, som i extremländer där kvinnoförtrycket är alltför tydligt)!

Vissa nöjer sig dessutom med mindre. och nu pratar jag inte bara om kvinnor, utan även män. De som lever ett stillsamt, tryggt men händelselöst liv, men som uppskattar det för vad det är. Ska man verkligen slå hål på deras subjektiva glädje då? Även om man självklart ska vara öppensinnad!

och TACK!

Vilket datum är inlägget på? Vore rikligt intressant att läsa. Finns ju oftast två eller mer sidor om det mesta. Och det förstår jag 🙂

KJOLLE

(du kan klicka på fliken "genus, feminism och normer" under headern! Där hittar du alla inlägg i den kategorin)

Jag skulle givetvis ALDRIG säga till en enskild individ att deras liv bara är en fasad och att de är lurade. Det är inte min uppgift. 🙂

Okej! Det var dock inte riktigt så jag menade, tror verkligen inte du går kring och kallar folks liv en lögn. Jag förstår ditt resonemang aaalldeles riktigt! Vårt subjektiva förändras ju beroende på vilka förutsättningar vi lever i.

Ett väldigt svårt ämne att diskutera.. Har nog sj ingen färdig åsikt här 😀

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *