Kategorier
feminism & genus

Att följa flocken är enkelt, men att bryta normer krävs mod och det ska uppmuntras

Den här frågan dyker upp ofta och ofta och jag blir så himla trött på alla fördomar och föreställningar om genus. Trött på att uppfinna hjulet om och om igen och trött på att behöva förklara grundläggande genuskunskap för en ganska stor majoritet människor som famlar i mörkret utan någon som helst lust att faktiskt ta reda på hur det ligger till. Men för att återgå till anonyms fråga; Inga av mina barn har klänning. Varken min son eller min dotter. Jag tycker att plagget är opraktiskt och ganska onödigt. Det finns ju inget behov och det är heller ingen grundläggande rättighet för barn (flickor) att få klänning. (eller tofsar) Nej, jag har inte köpt klänning till nåt av mina barn. Men om de uttryckligen ber om en i framtiden så får de en. Och det gäller både min son och min dotter. Att man sen som förälder till en son uppmuntrar valet att ha klänning handlar inte om klänningen i sig utan om att man uppmuntrar barnet att våga vara normbrytare. För det krävs mod och det ska uppmuntras. Precis som man uppmuntrar flickor när de bryter mot de normer som gäller för just flickor. Att uppmuntra barnen när de gör som alla andra är ju kontraproduktivt när det handlar om stereotypa könsmönster. Flickor behöver inte uppmuntras att ha klänning eller tofsar eftersom att hela samhället redan dikterar för dem att det är så de ska se ut. Och det är inte svårt att följa flocken. För genus handlar om att ge barnen tillgång till ALLA roller, både de som är traditionellt flickiga och traditionellt pojkiga, men eftersom att hela samhället redan uppmuntrar det stereotypa behöver man som medveten förälder uppmuntra motsatsen för att skapa balans och motverka att barnen faller in i ledet. Läs gärna mer under min kategori Feminism/Genus. Där får du svar på många av dina frågor och samtidigt en inblick i hur jag resonerar kring min egen genusmedvetenhet.
]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

26 svar på ”Att följa flocken är enkelt, men att bryta normer krävs mod och det ska uppmuntras”

Småskrattar för mig själv. !983 var min son 4 år. Han ville ha klänning för att hans syster som var två hade en. Vi stack iväg till lokala barnklädes butiken för att inköpa en. Biträdet tittade frågande från mig och till honom. Han föklarade själv att han ville köpa en klänning.

Gissa vad hon svarade: Nej det har inte pojkar.

Han envisades och då tog hon fram ett nattlinne i cerise med rosa pantern på.

Han skade fortfarande på huvudet och jag såg att tårarna var på väg

Då fick jag nog Utan ett ord stuvade jag in ungarna och åkte till en butikskedja i stan. Där fick han välja utan att någon ifrågasatte.

Är glad att jag stog på mig trots att det var 84.

Och du idag är han en mjuk "manlig" person som lever med sin familj

Det är så svårt det där! Det var så lätt att klä flickorna i vad jag tyckte var fina praktiska kläder (villervalla är favoriten i garderoben!), men nu är Havannah 4 år och helt galen i kjolar och klänningar, och jag har svårt att uppmuntra det!

Helt rätt! Det modet som krävs för att bli normbrytare det är det vi som föräldrar har en skyldighet att ge våra barn. För hela tiden kommer det en omgivning och försöker få dem att gå in i fållan!

Min son hade som liten långt hår, riktigt långt hår, och trivdes i det. För några år sedan klippte han av det, han hade ingen särskild anledning, men jag tror att en del av det var att han var trött på att bli tagen för tjej av alla som han inte kände… Nu är han inne på att spara ut det igen vilket jag uppmuntrar, han passar kanonbra i långt hår.

Så kommer pianostämmaren hem till oss, en äldre herre. Han kallr sonen för tjej och flicka och när sonen lite försynt förklarar att han är kille så kommer domen direkt "Men då kan du inte ha så där långt hår!"…

Sonen och jag hade ett långt och bra samtal efteråt och han tänker fortfarande spara ut sitt hår, men det visar verkligen på vikten av att vi som föräldrar har en tuff kamp när det handlar om att ge våra barn styrkan, självkänslan och tryggheten att våga gå emot normerna! Även i nått så litet som hårlängd….

Så bra skrivet! Som genusmedveten behöver man kunna rabbla det där som ett rinnande vatten för att kunna försvara sig mot alla de som hela tiden ifrågasätter. Och trots att man vet att man har rätt och gör rätt är det svårt att ge svar på tal bara sådär, blir ofta lite svamligt och man förklar inte så bra som man vill. Jag önskar att jag kunde ge svar på tal så klockrent som du gör här på bloggen!

Maja Gillar du dagens rådande normer och att det mest gynnsamma för dig är att leva efter dem så tycker jag att du ska göra det. Frågan är väl snarare om du förstår varför en hel del föräldrar vill att deras barn ska få växa upp och vara precis som de är utan att ha normerna flåsandes i nacken?

fast för att vara modig krävs rädsla, så målet är väl egentligen att den rädslan aldrig ska infinna sig.

och den infinner sig oftare hos pojkar skulle jag tro, då det är "töntigt" för dom att bryta normer, medans det för tjejer är "tufft"..

Då jag tidigare köpt väldigt könsspecifika kläder till mina grabbar (mest för att jag bara gått in på killavdelningen för att "det är så det ska vara" och inte tänkt mer), de tråkiga färgerna; blått, brunt, svart och grönt, så har jag på senare tid bestämt mig för att föra in mer färg i deras garderober.

Jag handlar bl a en hel del rosa eftersom jag gillar den färgen (och för att väga upp den redan mörka garderoben de har).

Mina söner är 2 år resp 4 år…

Jag har flera gånger visat på jobbet de plagg jag bl a ropat in på tradera, vilket i dag var en rosa tröja. De enda frågorna jag fick i stort sätt "alltså, vill han (2 åringen) själv ha rosa eller varför köper du det?"

ÖÖÖHHHHH för att det var en fin tröja kanske?!! För att båda mina grabbar har rosa tröjor kanske?!?! För att båda mina grabbar har rosa, röda, blåa, gröna och gula tröjor, kanske?!

Varför måste ens den frågan komma? Likaså att lilla sonen ÄLSKAR armband och halsband. Han har hårsnoddar som armband, mest rosa och lila men även blåa och svarta…vart är det konstiga i det?!? Det är fint med armband, får man bara ha det som tjej eller??

Jenny: Är det inte lite komiskt att dina arbetskamrater inte ifrågasätter om din 2-åring verkligen vill ha de andra plaggen som finns i hans garderob? Jag skulle säga till mina arbetskamrater att "jag inte frågat 2-åringen om de andra plaggen i hans garderob heller så varför skulle jag fråga just om detta plagg?"

FridaM: Nu KAN jag fråga min 2 åring för han pratar flytande och han gillar rosa väldigt mycket, men även om han nu inte skulle prata eller skulle gilla det så skulle jag faktiskt inte ta så mkt hänsyn till det vid 2 års ålder 😉

Men förstår din synpunkt! Tycker det är HEMSKT komiskt att de kommenterar tröjans FÄRG först…och SEDAN kom "men den var ju jättesöt" hmm?!?!

När jag sedan säger att båda grabbarna har rosa tröjor så vet de inte riktigt vad de ska svara. Ja komiskt är namnet!

Att det tillkommer nytt folk som inte har en aning om genus har jag förståelse för. Man måste fråga för att få veta. Men när folk har förutfattade meningar och håller fast vid dem trots att man förklarat gång på gång, då vill man bara skrika ibland.

Freja:

Sådana där kommentarer blir jag helt skogstokig. Fick en liknande men ändå helt annorlunda när sonen skulle opereras.

Han sov redan när han rullades in på operationen (eftersom han redan var trött och fått lugnande) och där inne står en sköterska och tar emot. Hon ska kolla alla uppgifter m.m.

Åh vad heter den här lilla tjejen då? Frågar hon.

Äh, det är en kille svarar jag.

Men han är ju så söt! och dessutom såg jag att han hade rosa kanyl (han fick själv välja mellan rosa och blå). Så jag trodde det var en tjej.

Jag stod bara som ett fån och kom inte på något vettigt att säga.

Summan av hennes ord: Killar kan inte vara söta eller ha rosa kanyler.

Mycket märkligt resonemang!

Hallo!

Gled in på din blogg för första gången för nån vecka sen och fan va skönt med nån som säger vad fan hon vill! 🙂 Nu är det så att eftersom jag gillar din blogg så himla mycket (i kombination med att jag har för mycket fritid) sitter jag och läser igenom alla dina gamla inlägg.. Eller försöker iaf, men det går inte så bra för datorn hänger sig heela tiden. Så är det inte på nån annan sida jag är inne på och det blir heller inte så när jag är inne på "första sidan" på din blogg. Vet inte om det är nåt du kan göra nåt åt, men nu vet du i alla fall..

Ha det så bra!

Jag förstår tänket, absolut!

Men något jag inte riktigt gillar är folk som säger precis som du att klänning är ett opraktiskt plagg som inte går att leka i (vilket jag håller med om!) och sedan klämmer på sin son plagget bara för att själva vara "normbrytare"… det är fel enligt mig.

Men som du skriver, om ungen ber om det flicka som pojke så ska dom självklart inte bli nekade bara för att dom har "fel" kön

sabina när de blir äldre så kan jag inte ge en massa förbud. En elvaåring t.ex kan bestämma själv vad de ska se på på tv.

Åh vad jag älskar rubriken, så sant 🙂 Jag tror inte på att personlig lycka uppnås genom att försöka vara som alla andra 🙂 Det handlar ju om rädsla för utanförskap det där med att försöka passa in, men hur ska man då lyckas bli omtyckt för den man är, om man håller på hycklar med vem man är..?

Min kompis son (då 2,5 år) sa för 1,5 år sedan att han ville ha en klänning och kompisen frågade mig om råd. "Hur ska jag göra? Ska jag köpa en klänning till honom? Vad gör jag om dagiskompisarna börjar reta honom?".

Jag frågade henne om han oftast brukar få det han vill ha men det visade det sig att han inte brukar, så jag rekommenderade henne att vänta och se vad som händer. Kanske han ändrar sig, så som barnen alltid gör. (Ena veckan vill de han en ny frontlastare, nästa en cykel, nästa ett nytt täcke..osv)

Hon har fortf inte köpt nån klänning till honom. 🙂

Det är enkelt & bekvämt att fostra & uppmuntra enligt de färdiga könsmallarna för barn.

Att se barnet & uppfostra den för den de är, är lite svårare & kräver mer jobb. För man måste också hela tiden hjälpa andra omkring att ge barnet fler möjligheter än de som finns i de färdiga mallarna.

Hej!

Först vill jag säga att jag älskar din blogg, den har verkligen bidragit till att jag fått upp ögonen i många områden vad gäller barnuppfostran. Jag har varit trogen läsare i 1,5 år nu skulle jag tro… Jag har själv en 3,5 årig son som jag så gott det går har kört Attachment Parenting med sen han var bebis. Jag är själv med honom och han är otroligt bunden vid mig, nästan för mycket… Han började gå på dagis när han var 2,5 år, hade helst velat ha kvar honom hemma längre men kunde inte dryga ut på ekonomin mer.

I alla fall… Han är otroligt snäll av sig och go på alla möjliga sätt, men han har alltid varit väldigt "high need" och det verkar bara växa med åldern. Han är ofta väldigt stökig och vild, kastar saker, skriker högt och slåss… Han har på senare tid föredragit lekar med bilar eller figurer som ofta slåss. Jag har försökt med att skaffa en docka åt honom (som han har på dagis och brukade leka med förut i alla fall, i hans grupp på fem barn finns det bara tjejer som han trivs med…) och vi har fixat ihop en docksäng av kartong som han fått måla och greja… Allt för att försöka uppmuntra honom till mer "omvårdande" lekar men han verkar inte alls intresserad av det. Han säger att "bara män" får göra dittan och dattan, och dockan åkte ner i golvet…

Jag är orolig, han var inte så våldsam av sig för något år sen. Jag har alltid varit väldigt tålmodig och kärleksfull mot honom, men visst blir jag arg och irriterad med jämna mellanrum, oftast är det inte hans fel utan jag brister pga annat som stressar mig.

Har du något råd eller förslag till hur jag kan försöka spåra hans lek på andra vägar? Har börjat tröttna på att leka med honom att småbilarna slåss och bråkar hela tiden…

Tack och ha en fortsatt trevlig dag nu. 🙂

karolina plocka bort alla leksaker utom dockor och nallar. Det kan låta hårt och elakt, men kom ihåg att leksaker är ett privilegium inte en rättighet. (att få leka är däremot en rättighet och leken i sig måste få vara fri om än med stöd och ledning)

Barn mår inte dåligt av att ha för lite saker att leka med.

Plocka bort alla leksaker. Se till att miljön i ert hem är lugn och inbjuder till just mjuka lekar (kanske en kuddhörna där ni kan mysa och läsa böcker ihop?) Ta bort det som uppmuntrar våldsamt och bråkigt beteende.

När han säger saker som "bara män får" – ifrågasätt! fråga hur han menar och hur han tänker och för en dialog.

Vad säger förskolan?

Jag vet inte om jag är dum i huvudet, men hur är klänning opraktiskt? Jag tycker faktiskt raka motsatsen om jag ska vara ärlig. Tycker klänning är grymt skönt, spänner inte åt utan är bara allmänt behagligt. Jeans däremot, oskönare plagg finn sju inte. Hårt, skavigt och varmt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *