Kategorier
feminism & genus

Att "göra sig själv till ett offer" eller att "låta sig utsättas för förtryck".

Offer är inget man väljer att vara. Offer är nåt man blir när man utsätts för orätt. Och vi måste MÅSTE sluta betrakta offer som något skamligt och dåligt. Alltså det är såklart dåligt att vara offer för en orätt men det dåliga ligger i vad vi utsätts för, inte i själva offerrollen om ni hajjar hur jag menar.  Det finns liksom redan så mycket skam och ångest kring att ”se sig själv som ett offer” som absolut inte gagnar nån annan är förövarna. Offer tystnar. Skäms. Berättar inte. Försöker ignorera känslor och utsatthet.  För ingen vill ju vara ett offer eller hur? Offer är ju svaga och den mer nyfrälsta feministen menar ju att vi ska vara starka kvinnor. Starka kvinnor som inte tar skit. Starka kvinnor som inte tar åt oss. Vi ska fokusera mer på att bygga vår självkänsla och bryta könsroller istället för att fokusera på det tråkiga patriarkatet och allt tråkigt som händer oss här för det blir väl ingen glad av va?  Det spelar ingen roll hur bra självkänsla jag har eller hur många könsroller jag bryter. Jag kommer fortfarande, som kvinna, utsättas för våldsbrott, sexuella övergrepp, få lägre lön, ha mindre politisk ekonomisk och social makt och män kommer fortfarande hata mig. Osv osv osv i oändlighet. Äh jag blir bara så trött på den här skiten. Vi måste sluta gå på myten att enskilda kvinnor har nån som helst makt över patriarkala strukturer. Nej det innebär såklart inte att vi måste ge upp eller lägga oss att dö. Vi behöver inte vara passiva alls. Tvärtom och det är det vi har feminismen till. Första steget är att sluta stoppa huvudet i sanden och istället identifiera problemet. Kan vi göra det tack?     Detalj från min favorittavla ”Her name is Gun”, målad av min favoritkonstnär tillika gamla vän Hayv Kahraman. Gun är en lek med ord, helt briljant faktiskt, Hayv är kurd från Irak men flydde till samt växte upp här. På kurdiska betyder gun testikel. På engelska betyder det ju vapen och så är det ju ett vanligt svenskt kvinnonamn. Tyckte den passade här. ]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

6 svar på ”Att "göra sig själv till ett offer" eller att "låta sig utsättas för förtryck".”

Tänker att det där är en strategi för att hålla förtryckta grupper i schack som finns lite överallt i samhället. Du får ABSOLUT inte klaga eller vara arg på den situation du befinner dig i eller på folk som har det bättre. Om du har ett pissigt jobb ska du hålla käften, inte klaga och ”jobba dig uppåt” istället för att strida för bättre villkor. Om du utsätts för rasism eller transfobi – samma sak. Annars är du jobbig, eller Gud förbjude AVUNDSJUK, vilket verkar vara det värsta som finns i det här samhället.
Du uppmuntras att lyckas, men bara om det sker inom systemet och på dess villkor. Bara du anpassar dig. OM du vägrar gå med på villkoren är du jobbig för samhället och ska helst skammas tills du tystnar. Då är du missunsam, då är du en ”jante”, någon som inte unnar andra framgång. Inte konstigt att vissa människor som gjort en klassresa får en sån kass människosyn.
Men vi är ju lurade. Hela det där systemet är ju till för att behålla den rådande ordningen. Kvinnor ska helst bara suga i sig och lida i det tysta. Ingen gillar ju gnällkärringar. Starka kvinnor vill vi ha. Inte förändring.
Så vi tävlar om hur mycket skit vi kan ta innan vi går sönder.
Jag blir galen!

Strukturer påverkar alla människor och är inte begränsade till kön. Alla människor är ”offer” för dessa men det är skillnad att aktivt identifiera sig med offerrollen och att inte göra det. Jag är medveten om de strukturer som påverkar mig och vilka begränsningar och möjligheter jag har men mitt jag är inte skapat av dessa strukturer utan av betydligt fler parametrar. Jag skulle nog kunna säga att jag inte anser mig vara ett offer även om jag självklart påverkas av patriarkala strukturer liksom det faktum att jag är uppväxt med två föräldrar utan högre utbildning. Jag tycker inte det är något stackars för mig att mina egna skolinsatser ”bara” räckte till lärarprogrammet och inte till läkarprogrammet eller att det faktum att jag har utsatts för sexism i en lång former, jag kan ändå se att jag är rätt lyckligt lottad även om livet inte är perfekt. Som jag är som person hade jag mått väldigt dåligt om jag gått runt och hatat män och känt mig bitter för att jag inte hade föräldrar som kunde hjälpa mig med matten och som såg ut som frågetecken när jag försökte förklara vad jag studerade på universitetet.

Känner SÅ igen den retoriken från diskussioner med vänner. Många ogillar starkt att ”bli placerade i offerrollen” (som om feminister placerar kvinnor där). De är starka, självständiga tjejer med bra jobb/inkomst och stabila sociala kontaktnät. Vid påpekan om att det är fantastiskt att de har de så bra, men alla kvinnor har inte det inte så kan svaret bli att de inte vill se sig som en del av den ”gruppen” men som en individ med eget ansvar för sitt liv (klassiska ”kunde-jag-kan-alla argument). Jag vet ju var jag står och håller inte alls med i det resonerandet. Förstår det dock i och med samhällets individualisering av förtryck/problem och en liberal ide om individens möjligheter. Söker dock efter argument jag kan använda i diskussioner med mina vänner. I och med att jag kan förstå deras utgångspunkt slutar diskussioner ofta med att jag bejakar dem pga slut på argument. Ber alla kloka härinne om hjälp/tips! Vill ha med mina vänner i båten och hyser hopp om att det kan gå 🙂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *