Kategorier
feminism & genus

"Att kvinnor som grupp ska lyfta sig själv genom att slå sig fram i yrkeslivet på egen hand är en idé som sätter väldigt stor press på individen"

Idag skriver Fanny Åström ett debattinlägg där hon problematiserar den liberala synen på kvinnors frigörelse; ”Ett individualistiskt perspektiv gör att du missar mönstren”, som ni måste läsa!

”Att kvinnor inte ska vara ekonomiskt beroende av män är en viktig feministisk fråga, men lösningen ligger inte i att alla kvinnor individuellt slutar banta och satsar på karriären, utan i att gemensamt ställa krav på bättre löner och villkor inom kvinnodominerade yrken, bättre sociala försäkringssystem, att det inte ska straffa sig ekonomiskt att föda och ta hand om barn och så vidare.

Att kvinnor som grupp ska lyfta sig själv genom att slå sig fram i yrkeslivet på egen hand är en idé som sätter väldigt stor press på individen, och som fullständigt lämnar de kvinnor som saknar förutsättningarna därhän.”

fanny åström

Vi har ju pratat mycket nu om hur kvinnor (ofta feminister) lämnas att ta ansvar för sitt eget förtryck och vägen ur det. Vi ska vara starka, tuffa, göra karriär, tjäna en massa pengar. En bra feminist får inte vara beroende av nån annan, en bra feminist får inte låta sig försörjas, en bra feminist är framgångsrik och driven och en förebild för andra kvinnor. En bra feminist tar minsann med sig feminismen in i det privata där hon aldrig tillåter sig nån form av osjälvständighet.

Men så sitter man där, en jävla feminist, som varken orkar eller vill lägga energin på KARRIÄREN. Skammen kommer som ett brev på posten. Och jag fullkomligen kvävs av kraven. Så sjukt mycket ångest jag känt och känner kring det faktum att min man är den som står för stålarna. Känner mig som dålig feminist. Jag känner mig alltid otillräcklig, inte på riktigt, inte trovärdig, granskad framförallt av en utomstående publik som ofta frågar sig (och mig) hur jag kan vara en feministisk förebild när jag lever som jag gör. Det privata är politiskt och om jag inte klarar av att reda upp mitt eget, hur kan jag predika för andra hur vi ska göra…. ja typ så.

fanny feminism

En annan sak jag tänkt på är att man ofta när man debatterar feminism- eller klassfrågor, kapital och förutsättningar så slutar det ofta med att man anklagas för att se människor från utsatta grupper som inkapabla odugliga offer, men det är ett billigt knep för att diskreditera motståndaren och ge mer trovärdighet till sina egna argument. Liberaler och antifeminister gör ofta detta för att skifta fokus och lägga skulden på de som uppmärksammar maktskillnader eller klass istället för där det hör hemma.  ”Menar du att arbetarklassen är okunnig och korkad?!”

Men ofta när man talar om klassresor, förutsättningar och kapital så glömmer man ofta bort att det finns olika sorters kapital och resurser. Kaptal innebär makt. Olika sorters kapital ger olika sorters makt, men det mesta och bästa kapitalet har de högre klasserna. Medel- och överklassbarn får tidigt i livet en stor del av det sociala, ekonomiska och kulturella kapitalet. De lär sig att tro på sig själva. De lär sig att ta för sig, skapa möjligheter och utveckla sig själva. Jämför man m t.ex arbetarklassbarn så får de ett stort socialt självförtroende som senare i livet hjälper att klara av utmaningar lättare.

Vissa grupper har helt enkelt sämre socialt och kulturellt kapital än exempelvis högutbildade eller medel- och överklassen.= SÄMRE FÖRUTSÄTTNINGAR. Världen är mycket mer tillgänglig och möjligheterna större för de som har ett större kapital än de som har mindre. 

Så nej, att tala om samt synliggöra maktstrukturer, kapital och klasskillnader är INTE att förminska utsatta grupper. Jag klappar inte arbetarklassen på huvudet för att jag synliggör de begränsningar, hinder och minskade möjligheter som de står framför. Att jag förstår att förutsättningarna är olika för olika grupper betyder ej att jag tror att vissa grupper kan sämre eller mindre.

Sen kan ju förutsättningar hänga på tur också. Som att träffa en rik kille som står för den ekonomiska tryggheten så jag kan leta lyckan eller självförverkliga mig själv och mina drömmar.

]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

17 svar på ”"Att kvinnor som grupp ska lyfta sig själv genom att slå sig fram i yrkeslivet på egen hand är en idé som sätter väldigt stor press på individen"”

Jag tycker det är viktigt att vi pratar om att det är Ok att vara/känna sig svag, (ialla fall ibland) men jag blir också väldigt förvirrad över vissa saker. Det är väl män som visar sig svaga som i regel inte accepteras? Medan kvinnor lite grann förväntas vara svaga?
Dels känner jag som jobbar i ett mansdominerat yrke, att det är inte alls så svårt att ”vara stark” som man kan tro. Visst är mina manliga kollegor lite fysiskt starkare, men som en av dem påpekade så e det skit samma eftersom vi inte får lyfta mer än typ 25 kilo, vilket vi med dagens hjälpmedel sällan behöver. Jag hade en kvinnlig chef som trodde på mig och jag tror snarare det är det vi behöver. Kvinnor behöver självförtroende. Sen är det viktigt att inte anklaga varandra när det brister.
Jag håller också självklart med om att kvinnodominerade yrken måste få bättre status. Och vi måste hålla varandra i ryggen och stötta. Men jag tror inte på att vi liksom bara ska acceptera att vissa yrken är kvinnodominerade om ni förstår vad jag menar?
Strävan efter en balans i både privatlivet och på arbetsmarknaden är kopplat till balansen av ekonomi och makt mellan könen. Och jag har liksom svårt att se oss åstadkomma jämställdhet genom att okeja individuell svaghet, som sist jag kollade redan var en av de kvinnliga egenskaperna enligt de rådande samhällsnormer, vi försöker luckra upp.
Sen vill jag tillägga att även om jag själv inte har barn så håller jag till hundra procent med om att kvinnor inte ska straffas ekonomiskt (eller karriärsmässigt) för skaffandet och omvårdnaden av barn. Det borde fanimej utgå mer pengar och en julbonus för att föda barn. Hur detta inte kan värderas högre av samhället än det gör är för mig en större nagel i ögat än att kvinnor förväntas vara starka. Ja visst. Livet är hårt och jobbigt. Men vi är starka. Mycket starkare än vad vi tror. Och om någon av oss känner sig svag tror jag det är pepp som fattas snarare än acceptans av svaghet.

Haha, vet du, jag blir tokprovocerad av det här inlägget!
Kvicksandstänket om att arbetarklassens kvinnor har sådant motlut att det inte är någon idé att ens försöka.
Att kunna försörja sig själv behöver inte innebära raketkarriär utan kan lika gärna vara ett jobb i kassan på ICA. Nej, då kommer du inte ha råd att leja målare för att sätta upp dina tapeter men med din bakgrund kommer du förmodligen spotta i nävarna och grejat själv. Nu generaliserar jag – men vi kvinnor med arbetarbakgrund brukar oftast vara ena jäklar på att fixa grejer själv pga ej matade med silversked.
No offense, men det känns som att du fiskar ”godkännande” av din priviligierade ställning som medelklassare försörjd av rik man på bekostnad av arbetarklassens kvinnor som kollektiv? Har ni i er familj bestämt er för en traditionell struktur på familjelivet är väl det bra?
Men inte tusan behöver vi kvinnor, än en gång, få oss itutat att vi är svaga och hjälplösa och behöver en man, helst rik, för att kunna leva det liv vi drömmer om? Klass, ursprung och utbildning må skilja oss åt – men vi kvinnor är oftast SÅ mycket starkare och kunnigare än vi själva tror.

Jag ser problematiken, men jag tycker ändå att det inte är fel att vara kvinna och bli försörjd av en man, om det är vad man vill. Jag tycker inte det är fel för en man att bli försörjd av en kvinna, om både är med på det.
Vissa funkar bättre som hemmaföräldrar eller har intressen/yrken som funkar bäst hemifrån eftersom det inte alltid finns sånt behov av dessa yrken ute på arbetsmarknaden.
Jag personligen mår bäst av att kunna vara hemma och ta hand om mitt än är ute i samhället och stressar runt med folk. Jag råkar ha en känslig hjärna som gör att jag inte klarar intryck (ljud, ljus och känslor). Jag har inget filter, så en timme på stan gör att jag totaldäckar.
Jag är dessutom introvert och inte den mest sociala människan, såna som jag är inte eftertraktade bland arbetsgivare.
Jag vill jobba, men mina drömjobb dräller det inte om, så vad gör man?
Jag vill jobba men inte med vad som helst för min hälsas skull så min sambo är den som betalar för det mesta (dock inte mina egna räkningar, men våra gemensamma).
Han är ok med det än så länge.
Att vara hemmafru/hemmaman är inget fel, oavsett om man är feminist eller inte. Alla är vi olika och olika strukturer funkar på olika sätt.
Tycker inte att man ska skämmas för det. Man kan fortfarande vara en feministisk kvinna som är hemma med sina barn. Det SKA egentligen inte spela roll, kvinnor ska ändå ha samma chans på arbetsmarknaden som män. Och männen ska ha lika stor rätt att få vara hemma om de vill det.

Det talas för lite om profitkvot (Idag ”Return of Investment”) och klasskamp. Det påskins att man som kvinna lägger på sig sina egna bojor. Kvinnors frihet har alltid stått i direkt samband med vad samhället har som resurser. Om man går tillbaka till Eufrat och Tigris så ser man hur människan situation samhälleligt förändras när människan började bygga lagerlokaler att förvara överskott av mat/utsäde – kvinnans och mannens roll bygger på vilken slags välfärd samhället har. I ett mer och mer utblottat samhälle blir livet som människa mer begränsat, sociala regler läggs på individerna.
Överheten vill alltid hålla arbetarklassen dränkt i porr, alkohol, socker och villfarelser – Det bästa scenariot är om vi hatar våra egna kroppar och förstör våra relationer till varandra så att vi totalt saknar förmågan att organisera oss.
En mänsklighet som föraktar sig själv kan inte känna solidaritet eller framtidshopp. Det finns en elit som tjänar på att vi förstör våra liv med droger och käbbel. Vi är fogligare arbetskraft då, för deras ändamål, vad det än må vara.

Ja! Vi måste tillåtas vara svaga! Är så jävla trött på uttrycket ”starka kvinnor”. Vad är det? Det brukar dyka upp om en kvinna gjort just karriär, då är en tydligen ”stark”. How about kompetent, duktig, smart osv?
När en kvinna gått igenom något svårt, då är hon ”stark”. För om man inte pallar trycket är man svag? Förlorare?
Var är alla ”starka män?” Nä, just det ja. Dom FÖRVÄNTAS klara allt som ”starka kvinnor” klarat.

Detta att aldrig få vara svag är något jag förknippar med det nyliberala Sverige som vuxit fram de senaste åren, där alla är sin egen lyckas smed. Du kan göra allt, bara du kämpar. Du kan visst vara kvinna och VD, bara du har viljan och drivet. Och så vidare.
Detta får mig ofta att känna som om jag kvävs. För i ett samhälle där alla kan bli precis vad de vill bara de har ambition, driv och kompetens, och kämpar som fan, var ska alla vi medelmåttor ta vägen?
Alla vi som inte hade en klar dröm när vi var små flickor, som vi sedan kämpat med näbbar och klor i hela vårt liv för. Vi som inte tycker att det där med karriär är så jävla kul, men bara vill ha en lagomt hyfsad lön. Vi som inte är smartast, har mest ambition.
Jag kvävs av känslan att jag alltid måste kämpa, tvinga fram någon slags ambition, något driv som inte finns där. Att om jag inte gör det är det mitt eget fel. Kanske är det det?
Kanske skillnaden mellan män och kvinnor i arbetslivet är att det finns plats för en massa medelmåttiga män överallt, men inte för oss medelmåttiga kvinnor? Eller att de medelmåttiga männen tjänar mer än vi medelmåttiga kvinnor?

Jag blir just nu försörjd av min partner och kommer ständigt på mig själv med att ursäkta detta jämt och ständigt. Saken är den att jag har jobbat och försörjt mig själv sedan jag var 18 år gammal. Jag har haft ”prestigefyllda” jobb och tjänat bra med pengar. En dag small det bara till och jag gick rätt in i väggen knappt 25 år gammal. Fullständigt utbränd blev jag eftersom jag trodde att mitt jobb var min prestige i livet.
Nu har jag fått möjlighet att släppa all press och vila upp mig i ett helt år för att min pojkvän har ställt upp och försörjt oss båda. Jag tycker det är guldvärt och skulle gjort detsamma för honom. Klart man vill hjälpa den man älskar.
Men trots detta så går jag alltid omkring med skuldkänslor. Jag skäms för att jag inte är en självförsörjande kvinna. Jag känner hur folk insinuerar på att jag utnyttjar min pojkvän. Jag känner att jag sviker dom som alltid förväntar sig att jag ska vara stark.
Jag vet inte ens om jag har en poäng med detta inlägg men det känns liksom så dumt att jag inte kan känna mig nöjd med min situation, trots att jag har turen att kunna vara ledig och vila upp mig från en hemsk sjukdom. Vilket alla inte har. Varför känner jag skam?

Jag tror de flesta känner stolthet i att försörja sig själva och att när man hamnar i en situation då det inte funkar så får en skuldkänslor. Jag har aldrig mått så kasst som det året jag gick arbetslös och fick låna pengar av mina föräldrar var och varannan månad. Och jag tror att det också är tärande när en inte vet hur det ser ut den närmaste framtiden.
Jag tror de allra flesta inte skulle tänka två gånger med att hjälpa någon en älskar som hamnat i din situation. Eller som förlorat jobbet, börjat plugga och dylikt.
Det jag tycker kan vara provocerande med det här hemmafruidealet många är väl snarare att det inte är av nödvändighet, utan av vilja. Hur många skulle tycka det va okej med en pojkvän som helt plötsligt vill sluta jobba och bli försörjd? För att denna helt enkelt tycker det e mer soft att gå hemma och mysa och det ger honom mer livskvalité att bli försörjd av någon annan. Det kanske funkar ett par år men jag skulle inte vilja ha en sådan livssituation med en man för resten av arbetslivet.
Jag har vart i en liknande situation och stod ut i två år men även haft vänner som vart där och försörjt sina pojkvänner, men med dagens arbetstempo har det tärt fruktansvärt på förhållandet. När jag kommit hem helt utmattad, hittar honom framför datorn, och inser att han precis gått upp. För att jag senare på kvällen stupar i säng av utmattning medan killen i fråga är uppe till 4.
Att försörja sig behöver inte vara jättekul. Det räcker om det är stundvis trevligt.
Sen har jag vart i situationen att nästan bränna ut mig också, men jag hann byta jobb innan jag tog knäcken på mig själv.
Jag lider med dig och önskar verkligen att du blir bättre snabbt. Tycker verkligen inte du ska må dåligt utan bara koncentrera dig på att återhämta dig.

Det här inlägget gjorde mig så himla glad. Jag har haft flera diskussioner med mina föräldrar som ständigt pratar om det här med ”driv” och hur alla människor minsann ”kan om de vill” och ”har samma möjligheter här i Sverige” – allt helt utan analys av både det faktum att folk verkligen inte har samma förutsättningar eller samma önskemål med sitt liv. För någon som vill bli läkare och ”lyckas” inom det gebitet så kommer ju detta innebära en helt annan situation än för den som vill bli fritidspedagog och ”lyckas” där.

Snälla Lady Dahmer (och alla ni andra där ute), hur ska jag bemöta den här, ursäkta mig(inte), IDIOTEN på bästa möjliga sätt?? Blir helt rosenrasande och rödflammig av irritation och ilska när jag läser Kevin Olssons inskränkta och ja, rent ut sagt korkade kommentarer.
Vill egentligen skriva av mig helt och hållet men är rädd för att säga fel saker eller bemöta honom på fel sätt. Vad skulle du/ni göra? Att jag inte heller känner personen eller har någon som helst relation till honom bör också tilläggas.
https://www.facebook.com/photo.php?fbid=10152127278859405&set=a.10150926388494405.420692.692559404&type=1&stream_ref=10
All kärlek till dig Lady D! Du öppnar verkligen upp mina ögon för feminismen och dess betydelse.

Tycker det finns en poäng som alla missar tyvärr. På något sätt blir det där gör karriärsnacket den slutgiltiga förolämpningen mot dom längst ner på klasstrappan.
Nej lilla vän, du kan göra karriär istället för att gå här med deltid och taskig lön.
Alltså samtidigt som alla ojar sig om att vi kommer att behöva nyanställa över 200000 i äldrevården, har tydligen dom som jobbar där nu bara fått sitt jobb, för att samhället är snälla mot dom när dom inte orkar göra karriär.
Jag får liksom inte ihop logiken i det. Kanske dags att vi börjar diskutera löneskillnader och anställningsvillkor istället för att låtsas att dom som har dom lägst betalda jobben inte behövs.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *