Kategorier
feminism & genus

Att leva som en postpatriarkal feminist i ett allt annat än postpatriarkalt samhälle

Mitt inlägg blev en hel artikel i Metro. Jag tänkte länge, tänkte säga nej är ni galna liksom ”mmmmm kan jag verkligen stå för detta?” Alltså kan stå för mina val men vill inte driva nån antifeministisk agenda där jag utmålar delad fp som hotet mot barnfamiljerna. Men sen tänkte jag ”fler läsare” och valde att tacka ja. Och nu håller alla män med mig i metros kommentarsfält. Jag får väl stå här med dumstruten men å andra sidan, det är ju så här jag känner och resonerar.

Läs gärna artikeln också, jag ändrade lite saker, förtydligande en del samt la till andra tankar. Så det är ju mycket nytt att läsa.

Nej, vi kommer inte dela lika på föräldraledigheten nu heller:

”Jag är ju feminist, rentav en så kallad ”feministisk förebild” och med det kommer också en massa förväntningar. Ett riktig och duktig feminist bör ju leva som hon lär, vara självständig, gärna ha en karriär, dela lika på allt om hon lever i en heterorelation och framförallt vara jämställd. Den postpatriarkala feministen i ett allt annat än postpatriarkalt samhälle. En motsägelse, men kraven på kvinnor lämnar inget utrymme för något annat.”

metro lady dahmer

En annan sak som jag tänkt på är det här med att pappa inte är hemma. Han är ju hemma. Alltså Oskar.  I ärlighetens namn så tror jag faktiskt att han är hemma dubbelt så mycket om inte mer än vanliga heltidsarbetande pappor. Han har jobbat så pass mycket att han börjat kunna cash’a in. Han har miljoner kompdagar han får ta ut pga mycket övertid. Han tar ut cirka tio veckors semester per år. Han har ju kvar alla sina pappadagar som han tar ut med jämna mellanrum vid lov och långhelger. Alla lov och all ledighet är han hemma. Han är föräldraledig på fredagar men jobbar ofta hemifrån minst en dag i veckan utöver det.

Vi är otroligt privilegierade som kan leva så och skulle inte påverkas alls av en individualiserad föräldraförsäkring och det är där jag tycker det skaver lite. Ska detta också bli en klassfråga? Där vi med bättre ekonomiska förutsättningar kan göra fler fria val än de som har mindre? Och hur drabbar det kvinnor som redan har dåliga löner, usla arbetsvillkor och kanske deltidsanställningar om de tvingas in i en position där pappa ska ta ut lika många dagar. Får de bättre villkor? Jag tror inte det.

”Kan medfeminister snälla sluta använda pensionsfrågan till att trycka dit andra kvinnor som gör mer traditionella ”val” när det gäller barn och familj? Det är nästan som om det går skadeglädje i det hela ”hoppas det känns lika bra om 40 år”. Pensionssystemet är skit och missgynnar kvinnor. Kanske lägga krutet på att reformera det istället?”

frågan

]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

61 svar på ”Att leva som en postpatriarkal feminist i ett allt annat än postpatriarkalt samhälle”

Jag har också börjat ifrågasätta det där. Vi har delat lika på föräldraledigheten med båda barnen. Det har resulterat i att jag när jag kommit hem på eftermiddagarna behövt vara lika mycket mamma och hushållerska som jag under min föräldraledighet var pp en hel dag, hemma. Jag har behövt sjukskriva mig ibland av oro för att min make inte ska klara av dagarna helt och hållet och till slut kraschade jag in i den där jävla väggen. Vad jag är tacksam över är att jag troligen inte kunnat se hur ojämställda vi är (och hur lite min man är beredd att göra något åt det) om inte han hade varit just föräldraledig. Och liksom min man kallar sig feminist och får tusen klappar på axeln för att vara en bra PAPPA. Okej, han kanske är ”bättre” än många pappor… men i rollen som MAMMA är han rätt bortgjord.

Klockrent!!! Bra att du vågar skriva det många känner men få vågar stå för offentligt. Just det att det blir kvinnor som blir lidande i slutänden och att vi behöver jobbar mer preventivt istället är en så klok och sann tanke. Tack för ett bra inlägg!

Angående att ”tvingas vara feministisk förebild”… Det var ju du själv som, på en stor plattform, uttryckte starka åsikter om att lagstifta om delad föräldraledighet, att staten minsann inte skulle sponsra ojämlikhet osv. Skriver man såna blogginlägg på Sveriges största feministblogg så är det kanske inte så konstigt att folk har vissa förväntningar på en?

De förväntningar jag har bygger på allt du har skrivit om ämnet. Hade du inte skrivit allt det där hade jag inte haft några som helst förväntningar på dig i den här frågan. Ditt liv – ditt val.

Om du följt mig sen dess så vet du ju också att jag varit hemmamamma i åtta år och tagit all ledighet med båda mina barn. Så vad har du egentligen byggt dina förväntningar på? Ett två år gammalt inlägg med dålig klassanalys och självinsikt? Ett inlägg där jag dessutom skriver just ”Men med det sagt så måste vi skilja på stat och privat. För att förändra dessa ojämställda strukturer så kan vi inte sikta in oss på enskilda privatpersoner. Kalle, Lisa, Tomas, Anna har sitt eget liv och vardag att jonglera, bara en tusenlapp extra i månaden kan vara avgörande för livskvalitén även om man inte ens är i närheten av fattig och enskilda individer kan inte hållas personligt ansvariga för att samhället ser ut som det gör, skämmas för att de väljer det som är mest fördelaktigt eller skuldbeläggas för att de gör sitt bästa för att ha ett drägligt liv.
Kan vi inte prata om hur vi kan möjliggöra delad FP istället för att skuldbelägga individer? Kan vi förlänga ledigheten? Höja ersättningen? Hur gör vi för att barnen ska slippa tidig start på förskola? Kan vi basera FP’n på bådas inkomst istället? Finns det andra sätt?”

Du hade ganska tuff retorik i de (snarare fem-sex år gamla) inläggen. Föeäldraförsäkringen var ett ”jävla privilegium” och man skulle ”vara jävligt tacksam” osv. Inte så konstigt om folk ifrågasätter dina val.

Ja i de GAMLA inläggen ja. Mycket händer på fem, sex år. Får man hoppas iallafall. Är ganska trött på att ställas till svars för saker jag tyckte för massa jävla år sedan. ”Ba titta så här tyckte du inte för fem år sen va va va va?!!!” som om det vore negativt att utvecklas, få nya perspektiv och lära sig mer. Är ni andra så statiska alltså? Ingen utveckling alls? Exakt samma åsikter och perspektiv som flera år sen?

Jag tycker nog aldrig att man kan förvänta sig att människor ska tycka exakt likadant år efter år. Och när man pratar om att någon ses som en förebild som man har vissa förväntningar på så handlar det oftast om att man har orimliga förväntningar på den personen, mycket högre än man ens har på sig själv vilket ofta leder till ilska mot personen när man upptäcker att den var precis lika ”dålig” som alla oss andra. Och det är verkligen inte rättvist tycker jag, för bilden man har av förebilden har aldrig existerat mer än i ens eget huvud.

Hej!
Det här är ingen direkt ståndpunkt mer en påminnelse till alla som vill vara hemma med barn och samtidigt inte förlora på det när det är pensionsdags. Idag är det inte (ännu) lag på att den förälder som tar ut mest ledighet med barnen och därmed ”förlorar” inkomst skall bli kompenserad från förälder nr 2:s pension – men det är fritt fram att avtala om det. Det går alltså att, i samförstånd med sin partner och om man vill, avtala om att föra över en del av den ena förälderns pension till den andra. Vissa menar att om kvinnor, som oftast är hemma fortfarande, satte lite mer press på män (givet att vi talar heteropar) så skulle detta inte vara så ovanligt som det är. Förstår att du ändå får in inkomst Lady D eftersom du kan blogga osv även med kidsen men tänkte att jag kan låna ditt kommentarsfält för att informera om detta 🙂 säger varken att det är bättre eller sämre eller passar alla – men det kanske kan vara en schysst lösning för vissa då det gäller även vid en eventuell skilsmässa. All lycka med bebben!
/Emilia

Menar givetvis inte sätta press på ett sånt sätt att skuldbelägga kvinnor mer än vad samhället redan gör jag menade mer att man kan göra upp om detta i samband med att barn blir aktuellt i ett förhållande OM man vill och att inte alla vet att detta är både möjligt och fullt rimligt att diskutera i vissa fall!
/Emilia

Du, ingen dumstrut på dig. Det är mer än sunt att ifrågasätta, omvärdera, utmana tankesätt. I en utopi så skulle alla dela lika men man bör i min mening börja någonstans och delad (påtvingad fp) kanske inte är steg ett. Du, utan dig så skulle jag inte ens veta vad feminism eller genus är, du har och fortsätter stånga dig blodig tills folk kanske fattar vad du menar. Du är grym kvinna. Eloge till dig.

Jag förstår att det är många män som gillar din krönika. Den ger dom ett bra argument för att slippa vara hemma. Eftersom självaste Lady Dahmer har okayat män att jobba vidare och slippa barnledigt.

Jag tycker det är lite absurt att kräva att man ska dela allt lika för att vara en ”riktig” feminist. Så som världen ser ut idag gör det ingen skillnad för samhället om EN förebild försöker göra rätt, för det har ingen större inverkan.
Men jag tycker det är en viktig fråga som bör diskuteras dock inte på individnivå. Vad människor gör privat är deras ensak och inget man bör lägga sig i (så länge inte någon råkar illa ut vill säga). Vad DU gör med ditt föräldraskap är ju upp till dig men att vi som befolkning behöver dela på föräldraskapet bör diskuteras och ändras.

Känns ganska som vanligt kring all argumentation: Kvinnan SKA avstå dagar. Kvinnan SKA prioritera jobb. Kvinnan SKA sluta va så bossig och ge mannen en chans att ta hand om barnen hemma. Kvinnan SKA göra karriär annars är hon inte värdig epitetet feminist. Kvinnan SKA skita i hushållet och låta mannen ta ansvar. Kvinnan SKA helt sonika lösa sina egna problem, i detta fall genom att göra det män gör för att värderas till nåt alls i samhället.
Skon klämmer illa men jag tror inte alls att den klämmer gällande huruvida gemene kvinna orkar/vill leva så som män generellt gör för att ha ett värde dagen ett barn sätts till livet. Den klämmer på en annan nivå.

Precis så
Kvinnor ska bli män för att värderas lika, och det menar även feministerna när det kommer till föräldraledighet. Då ska kvinnan avstå att vara mamma för att vara riktigt jämställd
Jag prioriterar att vara hemma med mitt barn, jag vill vara en stark kvinna i min mammaroll, jag helammade och värderade det högt för både mig och barnet. Vi har resten av barnets liv på oss att dela lika (i slutänden) på att vara föräldrar

Jag vet inte vad jag tycker i den här frågan riktigt, har länge tyckt att en 50/50-delning av föräldraledigheten har varit en viktig fråga men nu vacklar jag. Hur slår det mot kvinnor med låg eller ingen inkomst, kan det verkligen bidra till ett jämställt samhälle osv? Jag tycker det är bra att du tar upp det här och jag tycker inte du ska få någon skit för att ni gör så här med er föräldraledighet. MEN en sak jag funderar på är det här du skriver om att du VILL göra den här uppdelningen. Att det är ditt eget val. Och jag undrar om det inte går att jämföra med att säga att man väljer att raka sig under armarna. Alltså, man är ju ingen dålig feminist om man rakar sig men det är ju inte fråga om ett fritt val (tycker jag, ingen hade ju gjort det om inte alla andra gjorde det och alla gör det för att vi lärt oss att det är så man behagar män och att det är viktigt) och på samma sätt är du ingen dålig feminist för att du kommer vara hemma 100 procent, men är det ett fritt val? Är inte ditt sätt att göra ett resultat av vår skeva patriarkala värld, dvs att din man tjänar pengarna osv? Hur hade ni gjort om du tjänade alla pengar? Eller missförstår jag dig när du skriver att du VILL? Ska det läsas mer som vilja utifrån att det är det bästa för er under rådande förhållanden? Förlåt för långt och svamligt inlägg, hoppas det går att förstå…

precis alla val man gör är ju ett resultat av det samhälle och de normer man växt upp i och kring. Så nej, jag tror inte på fria val. Mina val är ju påverkade av mitt bagage och framförallt mina förutsättningar som kvinna i patriarkatet.

Svara

Nu tycker jag att du skrapar på ytan på någonting som är väldigt intressant.
Du kan resonera, förklara, tycka och tänka hur mycket som helst om hur just NI ska göra och vad som egentligen är jämställt, men du och din man kommer aldrig någonsin kunna leva som jämställda eftersom samhället inte tillåter det. Föräldraförsäkringen omnämns i debatten som vore den en naturlag, något orubbligt och bestämt. Men hela vårt ekonomiska system, inklusive socialförsäkringsrätten, är ett system skapat av en civilisation som präglas av patriarkala strukturer. Föräldraförsäkringen är utformad så att den som är hemmaförälder missgynnas ekonomiskt i förhållande till den som arbetar. Då blir det enda sättet att leva jämställt att dela exakt lika, gör man inte det så lever man inte faktiskt (ekonomiskt) jämställt. Men även om man delar exakt lika är tyvärr chanserna att man är ekonomiskt jämställda små eftersom män oftast har bättre löner i alla fall.
Dessutom missgynnas kvinnan på andra sätt än ekonomiskt. Alla anledningar du räknat upp som motiv till varför ni inte delar lika är sätt du som kvinna missgynnas av att dela. Tanken att det finns ett stort värde i sen förskolestart (eller att välja bort förskola) är ”kvinnliga värderingar”. Att vilja vara med sina barn, att prioritera amning, närhet, o.s.v. är kvinnliga värderingar som måste väljas bort till förmån för jämställdheten om man delar lika. Det hör ni ju själva, det går inte ihop.
”Dela lika på föräldraledigheten så blir ni jämställda” är som att säga ”ha inte så kort kjol på dig så slipper du bli våldtagen”. Men hur kan kvinnor och män bli jämställda genom att kvinnorna anpassar sig efter den patriarkala strukturen? Ett system där kvinnan (eller mannen, men det är ju oftast kvinnan) utesluts från samhället under en lång period bara för att hon fått barn är inte bra. Vår föräldraförsäkring är bekväm, det är mysigt att vara hemma med sina barn, men den fyller inte sin funktion som skyddsnät. Den isolerar kvinnan och dessutom skapar den ett barnovänligt samhälle där man anser att barn hör hemma i miljöer där bara barn och ev. hemmavarande föräldrar vistas, inte bland vuxna. Jag skulle vilja se en föräldraförsäkring som innebar ökade möjligheter för föräldrar att klara av att arbeta och ha barn på samma gång, alltså på riktigt tar hänsyn till kvinnor och kvinnors liv.

Vi delar inte heller lika för det går inte ekonomiskt! Precis som du skriver så ”måste” han jobba och jag vara hemma för att vårt liv sla gå runt, FP täcker inte hans lön. Nu har jag däremot börjst jobba 50% men vi går om varandra i arbetstid så lilla ska få vara hemma längre. Han är en utmärkt pappa som gör allt för sitt barn, de helger och jag jobbar så fixar dom allt tillsammans utan nåt krångel, mamma funkar lika bra som pappa. Så nej, alla kan och vill inte dela lika för det funkar helt enkelt inte. Men jag har också en tanke kring att det ÄR ju femenistisk, inte fan har min man bestämt detta utan VI tillsammans, de är väl jämställdhet??

Jag kommer ta alla dagar jag får (minst hälften är redan tagna) eftersom jag inte kan jobba pga utmattning och annat. Min sambo tjänar knappt nånting och kommer att plugga till hösten så där finns heller inga cash att hämta. Vi klarar oss med hjälp från båda föräldraparen och genom att inte spara någonting, inte betala av någonting och inte göra någonting kostsamt. Skulle min sambo tvingas vara föräldraledig skulle vi ha en halv jättedålig inkomst att leva på. Wohoo.

Du har en del bra funderingar, som visserligen går hem i vissa kretsar. Dock rätt irrelevant för andra, som lever och andas och skapar feminism varje dag genom att- Walk the talk. The talk som jag visserligen aldrig talade, eftersom det inte behövde talas, det har alltid varit så härligt underförstått att jag ska få göra vad jag vill göra, oavsett det faktum att jag är kvinna och första
Generationens invandrare. Till exempel. Mitt exempel sätter agendan för mina barn- jag visar, genom handling, att jag inte är hjälplös, kan separera och stå på egna ben och som kvinna skapa mitt eget öde utan en man som gör det bekvämt för mig.
Och i slutändan- faktiskt hittar bättre tips i ”skriet från kärnfamiljen”, iaf för närvarande.
Lady D, vakna ur din 8-åriga dvala och ta nästa steg i kampen. Walk the walk- om inget annat, så är det jävligt utvecklande.

Så man kan bara leva andas o skapa feminism på ett sätt? (Dvs ditt sätt) Tycker din självförhärligande attityd o fördömande är ganska obehagligt faktiskt o har ett annat liv att leva än det du tycker passar bäst. Jag gör mer för kampen än många andra men skulle aldrig drista mig till att framhäva mig som bättre.

Svara

Men djupare analys LD! Vet att du kan massor men vart är kritiken mot tvåförsörjarmodellen etc.? När och varför började staten vilja att båda könen skulle förvärvsarbeta? Det är ju den patriarkala grunden till att ff behövs.
Såklart är det här även ännu ett bevis på att kvinnor inte ska välja det traditionellt kvinnliga för då är en fan inte riktig feminist. Höja statusen för mödraskapet och göra föräldraskapet till det attraktiva, priviligerade valet borde vara målet, men när vi nått dit lär väl föräldraskapet börjat hyllas som något manligt.

Fast det traditionellt kvinnliga är snarare att slita i sitt anletes svett och föda och amma barn och inte att vara hemma och bli försörjda. Bondkvinnor som de flesta av våra anmödrar var avgörande för familjens överlevnad till den grad att det nästan inte existerade män som inte gifte om sig snabbt när frun dog medan ganska många kvinnor fortsatte att driva gården utan att skaffa en man eller väntade flera år innan de skaffade en ny.
Kvinnor kunde oftast utföra alla sysslor män kunde göra utöver de traditionellt kvinnliga och hade alltid ryckt in i kris även när mannen var vid liv. Hemmafrun är en 1800-tals konstruktion och i vissa delar av landet har hon knappt funnits. Min mormor var officiellt hemmafru men drev ett jordbruk till 90% själv och var byns växeltelefonist plus födde och uppfostrade 7 barn mer eller mindre ensam eftersom min morfar jobbade på annan ort, ett eller flera extrajobb var mer eller mindre standard för alla arbetarklassens sk. hemmafruar. Min mamma var hemmafru i ordets rätta bemärkelse under delar av mina föräldrars äktenskap och de gifte sig på 60-talet, men även då hände det att hon jobbade extra på somrarna när pappa hade semester och hon började jobba igen när jag började skolan.
Hemmafruepoken är en historisk parantes, det stora skillnaden före och efter den är att kvinnor numera i högre grad jobbar utanför hemmet och att vi använder barnomsorg snarare än släktingar för barnpassning.

Lady D
Hehe, min attityd är inte mindre självförhärligande än din.
När du tänker efter. Alla hävdar vi vår rätt att leva som vi finner bekvämast eller mest utvecklande.

Det stämmer. Jag anser generellt att man bör leva som man lär, eftersom det skapar minst dissonans.
(Sen är jag inte känslig för att ngn ska tycka att jag hävdar mig, men det är väl det gamla högmodet.)

Dessutom ”lär” jag inte ut motsatsen till det jag lever. Jag predikar nämligen inte om vikten att dela lika. Tvärtom så är jag tydlig med att jag ej tror på detta som feministisk strategi. Med andra ord så lever jag som JAG lär. Jag kanske inte lever som DU lär dock men det är en helt annan sak.

Svara

Imponerad av dina svar till alla som ser en chans att få trycka till dig för att få känna sig bättre i jämförelse. För mig är det nästan surrealistiskt hur dessa goda feminister så gladeligen och utan eftertanke hånfullt och fördömande trycker ner en kvinna som enligt de själva inte klarat av att leva på det jämställda sett hon lär ut. De verkar helt sakna insikt i att de just nu agerar i den mest patriarkala andan. Den som innebär att fokus ligger på den förtryckta. Vill du inte bli våldtagen? Ha inte kort kjol! Vill du inte bli hustrumisshandlad? Bli inte tillsammans med någon som slår dig! Vill du ha högre lön och en chefsposition? Det är bara att ta plats! Och så kommer männen undan igen. Vem är på Genusdebatten just nu och ställer debattörerna där till svars för att motarbeta jämlikheten? Ingen? Nej, jag tänkte väl det. För det är enklare att ge sig på den ensamma kvinnan än ge sig på hundratals förbannade män som kommer som i grupp kommer slå ner varenda feminist som vågar sticka dit näsan. Men det är LD som är problemet. Såklart.

Är ärkefeminist och även hemmamamma sedan drygt sex år och planerar att vara det nåt år till (har fyra barn, äldsta född -10 minsta fyller ett nästa vecka). Maken har skrivit över alla dagar han får på mig, han har har tagit sina genom att ibland vara ledig fredag/ måndag. Detta passar oss ypperligt då han slutar 13.30 på dagarna och vi känner att han får tillräckligt med tid med barnen hela eftermiddagen samt att jag med mitt (sjukliga?) kontrollbehov kan behålla kollen på hushållet som utan tvivel hade förfallit om han hade skött(?) det…

Jag bryr mig egentligen inte om hur just ni väljer att göra, det är det stora strukturerna jag vill åt. Men att med din plattform, med tydligt feministisk profil, välja att så starkt ta ställning och debattera att inte dela lika känns som ett slag i ansiktet. Jag förstår att ni väljer stt göra såhär och jag förstår att du vill motivera det – men att debattera om det, skriva en debattartikel i Metro och gå ut så hårt får det att kännas som att du springer anti-feministernas ärende för att motivera ditt eget beslut.
Jag kände mig så jävla uppgiven efter att jag hade läst din text igår.

Fast om du läser texten så står det tydligt att jag INTE tar ställning. Jag skriver hur JAG vill göra men är väldigt tydlig med att jag tror vi behöver jobba mot en förändring. Speciellt hårt ut tycker jag inte heller jag går.

Svara

Jag tycker du tvärtom är modig som med din tydliga feministiska plattform vågar skriva om detta, eftersom det länge varit så tabu i feministiska kretsar. Jag upplevde mycket när jag fick mitt barn för 3,5 år sen att jag helt plötsligt inte kände igen mig i många feministiska sanningar som länge varit min trygghet. Jag började omvärdera, och tänka om, som fan, och kände så klart att jag sprang antifeminismens ärenden så fort som jag inte längre lika övertygat kunde argumentera för en 50/50delning av föräldraledighet eller deltid som roten till allts ondo. Tycker också att det är jättebra att du lyfter klassperspektivet i detta, ett perspektiv som helt försvinner i de flesta diskussioner om föräldraledighet och föräldrapenning.
Dessutom blev jag väldigt glad att du lyft fram min kommentar från facebook igår (om pensionskommentarerna som kommer som ett brev på posten varje gång detta diskuteras) på bloggen. Du känner inte mig men jag ger mig till känna här ändå och säger hej hej!

Fantastiskt bra skrivet!
Jag upplever det som att vit medelklassfeminismanhängare oftare verkar tro att 50|50 föräldraledighet är lösningen på alla eller iaf de flesta jämställdhetsproblem men det är ju precis som du säger knappat något avgörande i det stora hela. Pappor kan dessutom kompensera på så många andra sätt om de vill.

Tyvärr tror jag inte att det alls är samma sak att vara hemma mycket på lov och fredagar och att vara hemma själv på heltid en längre period och ta huvudansvaret. Jag har upplevt att dynamiken i våran relation har ändrats mycket när in man var pappaledig och nu är ansvaret för barnet mycket mer delat än det var innan, jag har många kompisar som känt likadant. Jag fattar att det inte funkar när en är huvudförsörjaren, och jag kan verkligen förstå det valet. Det är Inte så lätt att försöka rodda 2 heltidsjobb och ändå se till att det inte blir för långa dagar på förskolan. Men i par där båda jobbar tror jag att det finns mycket att vinna (för kvinnan) på att dela.

Min make har varit ledig på semestern, lov, helger, fredagar. Han var hemma 1 månad som föräldraledig ( Där insåg han att han inte ville vara hemma, han mådde inte bra av det). Jag tycker hans föräldraskap är bättre när han jobbar än när han var föräldraledig. Vissa kvinnor vill inte heller vara hemma med barnen. Vissa människor mår bättre av att jobba. Jag är en som verkligen vill vara hemma med barnen och jag trivs med det. Jag har varit hemma snart i 11 år med barn. Med en pause på 1,5 år som jag pluggade. Men annars har jag varit hemma hela tiden. Jag tycker inte varken jag eller mina barn skulle ha vunnit något på att jag och maken jobbade heltid.
Barnen vinner en förälder hela dagarna och förälder nummer 2 två på morgonen innan jobbet, eftermiddagen efter jobbet, kvällen, helger, lov, röda dagar,semester, fredagar. Och han är så mycket bättre pappa när han får jobba och komma ifrån, och samtidigt vara delaktig i allt annat. Det är ju bara 8-9 timmar per dag som han missar med barnet. Och tänker man på att han är mycket ledig så ser han nog barnen mer än föräldrar som har barnen på dagis 8-10 timmar per dag, och dom jobbar fulltid. = Ingen träffar barnen den tiden. Ingen vet hur dom 10 timmarna varit på dagis, vad som hänt och hur barnet mått. Ja man får en kort uppdatering av personalen men inte så mycket mer.. varje dag…
Ett barn som får vara hemma då kan föräldern uppdatera den andra om alla framsteg, händelser som skett under hela dagen. Barnet slipper mobbing i tidigt stadium, dom får en primär förälder hemma. Dom slipper separationer. Och dom slipper jämföras av andra dagis barn. Samt får dom tryggheten av att vara i sitt hem och sin miljö. Samt är platsen för barn på dagis i för stora grupper, personalbrist och många nya människor och separationer från personal barnen fäst sig vid.
Båda mina barn är ytterst framåt och intelligenta och jag tror mycket av det beror på att dom har fått en trygg och lugn uppväxt.
Barnet vinner på att en förälder åtminstone är hemma.

Jo visst är det bra för barnen att ha en förälder hemma, men alla har inte den möjligheten. I familjer som våran där båda måste jobba tror jag det finns mkt att vinna på att dela ansvaret från början så det inte slutar med att mamman både jobbar heltid och tar allt ansvar hemma.

Men Lisa det har ju inget att göra med hur man delar på föräldraledigheten
Vad säger att mannen automatiskt tar 50% av ansvaret hemma bara för att båda arbetar, att dela på föräldraledigheten har väldigt lite att göra med fördelning av det oavlönade arbetet

Jag tror att det har ganska mycket att göra med fördelningen av det obetalda arbetet, att båda har fått känna på en längre period hur mycket jobb det faktiskt är att ta hand om barn på heltid.

Jag tycker att hela den här diskussionen är så intressant. Som om föräldraledigheten är det enda som gör att vi inte lever i ett helt jämlikt samhälle. Som om typiskt kvinnliga yrken automatiskt kommer att ge högre lön bara för att vi delar föräldraledigheten lika. Pensionskuvertet? Really? Som om skillnaderna i beloppet där ändå inte hade varit stora för mig och min man alldeles utan föräldraledighet? Han har varit hemma totalt ett år och jag har varit hemma två år med våra barn. Så ett åt skiljer det. Är det hela min ekonomiska framtid när jag är pensionär att vi inte delade exakt lika? Det är ju ingen som står på barrikaden och säger till kvinnor att sluta utbilda sig till bibliotekarier eller förskolelärare för att de skall få högre pension? Men föräldraledigheten anses som ett val där man får skylla sig själv att det blir skillnad?

Håller helt på dig LD i de flesta frågor, speciellt i sånna här frågor då du lär mig oerhört mycket och får mig att reflektera kring mitt eget liv och val som jag gör. Inte för att försvara de män som faktiskt också är resultat av att leva i ett patriarkat, men det kan ta tid för de att förändra sig. Jag och min sambo fick vårt första barn, som ville amma och ligga på mamma dygnet runt. Gallskrek när hon inte fick som hon ville och eftersom jag hellre följer spädbarnets behov och önskan, än att envist dela lika bara för att, så kunde pappan inte ta hand om bebisen själv det första året. Korta stunder gick såklart, byta blöjor osv. Han kände sig absolut inte trygg i föräldrarollen i början, har dessutom växt upp som yngst av två pojkar. Tror inte de hade en enda docka eller liknande under uppväxten samt föräldrar som upprätthållt stereotypa könsroller. Han hade aldrig hållt i en bebis innan våran kom och knappt umgåtts med barn yngre än sig själv. Motsatsen till min egen uppväxt där det kryllade av yngre barn att lära sig ta hand om. Men han lär sig hela tiden och när jag började jobba fick han sköta lämning och hämtning på förskolan eftersom det passade familjen bäst. Så länge barnet ammade var det jag som vabbade eftersom det var det enda som dög då. Efter amningsperioden har han nog vabbat mer. Nu när vi har fått andra barnet, som dessutom är av den enklare sorten, tar han så mycket mer ansvar för båda barnen (och hemmet). Jag vet att jämställdheten i vårat förhållande hela tiden blir bättre eftersom jag sett sådan förbättring redan, trots att jag tar majoriteten av FL första året. Han är ju en väldigt mjuk man egentligen och med en annan slags uppfostran hade han säkert blivit en sådan man (som en del har) som vägrar ge upp sin del av FL.

Det känns som om så fort delad föräldraledighet kommer upp så glömmer alla bort att vi lever i ett patriarkat. Poängen med intersektionell feministisk teori är ju att det spelar ingen roll hur perfekt jag försöker vara, varje sekund av varje dag så förstör strukturerna för oss.
Och vad är målet med vår feminism egentligen? Att alla ska göra karriär, bli mindre känslosamma, lämna hushållsarbete åt partnern? Att alla ska bli män? För det känns inte som feminism, det känns som en förlängning av samhället vi redan lever i. Att hylla manliga ideal är inte min feminism i alla fall.
Om världen skulle vara perfekt så skulle alla kunna stanna hemma med sina barn precis hur mycket dom vill, men nu är ju världen allt annat än det. Sen måste jag väl säga att jag är inte helt opartisk då jag lever könsnormen i.o.m är sjukskriven för utmattning och panikångest, lagar all mat medans min fästman är byggarbetare som jobbar ~12 timmar/dag och försörjer mig. Om inte han hade såpass bra inkomst skulle vi inte kunna ha vår lägenhet och jag skulle vara körd.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *