Kategorier
feminism & genus

Att se utanför alla mallar, måsten och "regler"

Så hur tänker du? Utesluter det ena alltid det andra? Är det möjligt att vara feminist och ändå välja att vara hemma med barnen? Varför? Varför inte? Är det helt kört att fostra sina barn i enlighet med genus, om mamma är hemma och pappa jobbar? Varför? Varför inte?

Är det bara om man gör tvärtom som det räknas eller får man som kvinna ägna sig åt traditionellt kvinnliga sysslor (och män åt manliga) eller är man då alltid automatiskt fast i en könsroll? Varför? Varför inte?

Bör man som förälder alltid göra tvärtemot könsrollerna för att vara en jämställd förebild för sina barn? Hur tänker du? Jag är nyfiken!


(update)

For the record:

Jag håller absolut med om att man, genom stereotypa val i vardagen, förstärker rollerna. Och jag är absolut övertygad om att det INTE är en slump att det är kvinnor som tar störst ansvar för hemmet. Jag är fullt medveten om bortförklaringarna (och lika less på dem som gemene feminist) och hur många blundar för den ojämlika verkligheten. Men min poäng är att det inte handlar om detaljerna utan om helheten. Både jag och Oskar är ju medvetna om de val vi gör som är just stereotypa (och allt annat än idealiska) och försöker därför vara extra medvetna om övriga val samt kompensera och ibland faktiskt göra överdrivet tvärtemot just för sakens skull. Bryta rollerna ÄR viktigt. Vårt vardagsliv, våra övriga sysslor och våra personligheter är inte speciellt stereotypa överhuvudtaget. Och DET tror jag spelar störst roll i vår fostran av Ninja.

]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

57 svar på ”Att se utanför alla mallar, måsten och "regler"”

Att ge barnen en bra grund är det som räknas för mig, en gnutta empati, en gnutta bra uppförande (hälsa på folk, tacka för presenten etc.)m.m. Sen skiter jag i genus och feminism, så länge jag och min familj och mina barn mår bra så vill jag leva livet fullt ut med dem och skita i att tänka på olika jämnställdhetsregler och på om de får dockor eller bilar att leka med etc. För sådant kvittar, så länge familjen mår bra. :-d

Jag tänker väl ungefär att oavsett man är fast i traditioner och konventioner eller t. ex stannar hemma av egen fri vilja (förutsatt att det nu finns något fritt val, men det där blir ju sådana hårklyverier så det kan vi väl strunta i just nu) så spär man i båda fallen på en befintlig könsroll. Det GÖR man ju.

Om man är fast i en könsroll eller om ens val är genuint baserat på ens personlighet och intressen är ju naturligtvis omöjligt att avgöra. Och självklart kan man fortfarande ge sitt barn en genusmedveten fostran, det finns ju mer än två grader på den skalan tackochlov.

Jag tycker inlägget du svarade Lina med i "Jämlikhet till varje pris?" säger allt. Jag har inget mer att säga. Det är så jag också tänker. Genus handlar ju inte om att byta kön, precis som du skriver. Det är befängt att "tro" att det skulle funka, eller att ens tänka i de banorna känns så fel. Skulle du i ditt ställe precis nu vara man skulle du få hejja och hurra rop. Nu får du bara skit, för att NI gör det NI tycker är bäst JUST NU. Det känns bakvänt att tro att det jämnas ut bara genom att byta kön. Nej, jag tror också på valfrihet. NI har gjort ett VAL tillsammans. JAG kommer också göra VAL med min man i framtiden. Val som kommer innebära att JAG är hemma. För att han ska få jobba med det han vill. Jag jobbar/kommer ändå jobba med det jag vill. Men hans jobb kräver mer och är annorlunda. Kommer det göra att jag blir sedd som kvinnan i en kvinnofälla? För att vi VALT det? En sak är om man inte gör ett val, om det "bara blir så" per automatik

Men det handlar som du säger om val och om gemensamma sådana. Kommunikation mellan parterna helt enkelt.

Alltid, nej det tycker jag inte. Ja, förutsatt att du menar att göra tvärtemot av princip då. Det blir ju en väldigt konstlad tillvaro även det.

Det beror ju också på hurpass likvärdiga alternativen känns. Känns båda uthärdliga men det stereotypt kvinnliga (i mitt fall) väger över med en aning, ja då är det väl ingen jättegrej. Känns mansalternativet som skärselden och kvinnoalternativet som en nittiominuters massage med änglahänder, ja…

Självklart kan man som kvinna vara hemma med barn och kalla sig feminist, men precis som Anna Klara skriver så spär man på befintliga könsroller, sen så kan man inte leva sitt liv efter att göra tvärt om mot normer och könsroller. Jag känner mig ofta lite "hycklig" bara för att jag lever som jag gör, jag försöker ju lära Oskar att sträva efter något helt annat, jag lever tvärt emot vad jag lär, inte frivilligt visserligen, men det vet ju inte han.

Samma sak är det ju när det kommer till utbildning, jag är outbildad med jag önskar innerligt att Oskar inte kommer att hamna i samma sits som mig.

Feminism och att uppfostra barn på ett genusmedvetet sätt betyder ju också olika för olika människor. Det finns ju liksom ingen detaljerad mall för hur en feminist ska vara, leva eller tycka.

Jag tycker absolut inte att man behöver göra tvärt emot könsrollerna jämt, hur fan skulle det gå till? 😀 Däremot så tycker jag att man har ett eget ansvar att tänka igenom vad man gör för att man har lärt sig att det "ska vara så" och vilket som man faktiskt gör och tycker för att man själv har kommit fram till det. Om man tex tycker att det är "bögigt" när män syr gardiner (dåligt exempel, I know…) så kanske man ska tänka igenom om det är något som man själv har kommit fram till eller om det är något som man har fått inpräntat av samhället och uppfostran.

Man får ALLT! Förutsatt att det är vad man på riktigt själv vill. Det är att vara feminist för mig. Att själva få välja. Vara hemma med barnen å vara hemmfru eller skippa amning, gå tillbaka till arbetet tidigt å jobba på sin karriär.

Ja, man kan vara feminist & vara hemma med barnen. Utan tvekan. MEN, & det är ett stort men, jag tror faktiskt man bör vara väääldigt försiktig med att upprepa de traditionella könsrollsmönstren allt för mycket om man vill se en förändring.

Jag tror på att som (heterosexuella) föräldrar göra aktiva val för att förhindra att endast kvinnan sköter hem & barn, & att mannen jobbar ihjäl sig, sköter bilen, snickrar & gör andra typiskt "manliga" sysslor, av den anledning att det vi ser tar vi efter. Barns inlärning av beteenden sker övervägande genom vad de ser, inte vad de hör.

Sen måste jag faktiskt protestera lite mot påståenden om att män skulle "hyllas" när de är hemma. Jag började jobba halvtid när min dotter var 8 månader, & hennes pappa är hemma på heltid. Han hyllas definitivt inte, utan möts med en hel del höjda ögonbryn. Samma sak om att jag faktiskt jobbar, trots att mitt barn är under ett år, det ifrågasätts ganska friskt att jag jobbar "så tidigt", trots att jag förklarar att med mina arbetstider så är jag aldrig ifrån dottern en hel dag, & det är dessutom bara på halvtid.

Det går inte att göra rätt, helt enkelt.

Alltså, att säga att femism handlar om valfrihet och på så sätt rättfärdiga en könsstereotyp sysslofördelning tycker jag är både en förenkling och ett missförstånd. För mig handlar det om att (så snart som möjligt, plz) NÅ valfrihet. Valfrihet där vi inte är påverkade av könsroller såsom vi är idag. Jag tänker på det du skrev Malin, ALLT vi gör baseras ju på olika val. Det är ju ingen som singlar slant om vem som ska vara hemma med barnen.

Karolin – Jag har upplevt det som att det finns två ganska vanliga reaktioner på pappor som tar sin del utav ansvaret för barnen, det ena är att han är en fjoll-pappa och det andra är att han är skitduktig.

Sen finns det ju iof de män som det är lite "synd om" också, de stackarna som har en vidrig, egoistiskt skitkärring till fru, hon dumpar ungarna på honom efter halva föräldraledigheten och går tillbaka till jobbet, sen sitter han där ensam och övergiven med ett barn på armen, to be continued… Ungefär 😀

Jag tänker att man inte alltid måste tänka så pärskans mycket. Vad känns rätt? Kör då på det.

I grund och botten så vill jag ändå tro att de allra flesta vill ge sina barn de bästa förutsättningar som finns. För det finns det nog antagligen lika många "metoder" som det finns barn. Ingen av dem mer rätt än någon annan. För vem är vi att skriva andra på näsan hur de ska eller inte ska göra?

Jag menar att ord spelar väldigt liten roll om man inte ser till att handla enligt dem också. Så länge kvinnan med stor majoritet fortsätter att vara hemma med barnen av diverse skäl (som jag ofta anser vara ursäkter) kommer det att påverka mig. I en perfekt värld skulle det givetvis inte spela någon roll om det är mamman eller pappan som är hemma, men nu gör det ju det. Ert val påverkar mig, som kvinna, negativt. Stick inte under stolen med detta faktum.

Har svarat på frågorna punktvis…..

Är det möjligt att vara feminist och ändå välja att vara hemma med barnen? Varför? Varför inte?

Ja givetvis! Även om man väljer att vara feminist så är man ändå mamma, pappor ammar inte, än……..

Om man inte ammar så behöver man ju inte gå "emot" bara för att endel andra just feminister tycker si eller så. Att

vara mamma och välja att vara hemma har inget med det att göra tycker jag. Även som feminist

kan det passa bäst att pappan jobbar om man råkar vara arbetslös eller ha en sämre inkomst.

Oavsett vad man har valt för livsstil, driv eller tro så måste man leva logiskt och inte över sina tillgångar

på något plan alls.

Är det helt kört att fostra sina barn i enlighet med genus, om mamma är hemma och pappa jobbar? Varför? Varför inte?

Nej det tror jag verkligen inte. Det är ju helheten som räknas! Det svarar för både för och emot..

Är det bara om man gör tvärtom som det räknas eller får man som kvinna ägna sig åt traditionellt kvinnliga sysslor (och män åt manliga) eller är man då alltid automatiskt fast i en könsroll? Varför? Varför inte?

Som sagt, även här, det är helheten som räknas och vilken typ av inställning man har och hur man

talar(även med kropp och handling) till barnen. I mitt förhållande är vi lite olika uppfostrade och min

sambo är mer av den "äldre" typen i sitt tänk vid uppfostran men han håller med mig om att

inget behöver vara på ett visst sätt.

Bör man som förälder alltid göra tvärtemot könsrollerna för att vara en jämställd förebild för sina barn?

Det låter ju bara korkat. Det kanske inte är praktiskt möjligt alla gånger och att överdriva

könsrollerna.. Det är i grund och botten föräldrarnas inställning, vett,

etik och moral som sätter spåren i ugnarna, det är ju bevisat!

Fanny – visst är det så att alla kvinnor blir påverkade utav att det främst är kvinnor som är hemma. Jag är ju tex hemma, och jag tog hela föräldraledigheten. Men det var inget som jag valde, jag var arbetslös och min sambo tjänade värsta skitlönen så om han hade tagit halva föräldraledigheten så hade vi fått gå till soc.

Nu är jag hemma för att jag är arbetslös, jag hade gladeligen jobbat nu och bara tagit halva föräldraledigheten när det var aktuellt, seriöst alltså, det är inga ursäkter, Ibland så har man inget val. Vi bor redan i en 1 1/2 på 40 kvadrat, skulle vi ha delat 50/50 så hade vi fått byta ned oss till en lägenhet på typ 20 kvadrat och leva på nudlar 😀

Har aldrig någonsin hört att en pappa som tar sitt ansvar kallats för fjoll-pappa. Låter ju som att det kan komma från krigskarlarna från 1700talet typ…. Så jämställt är väl det ändå nu för tiden?

för att förenkla: jag anser att om man väljer att kalla sig feminist & vill jobba aktivt för jämställdhet, så bör man också se till att utbilda sig och ordna sig ett jobb så man klarar sig själv & inte är beroende av en mans inkomst för att klara sig. då skulle många av fallen där "jamen min man tjänar så mycket mer än jag & han är så VIKTIG på sitt jobb så han kan inte vara hemma alls!" försvinna.

men, sedan ska man förstås följa sina intressen & sitt hjärta. vill man bli sjuksköterska ska man såklart blir det, trots att det är lågavlönat. men då får man kanske också se till att man inte skapar sig så höga månadskostnader att man inte klarar t ex arbetslöshet eller delad föräldraledighet. villan/bostadsrätten/sommarstugan/nybyggda hyreslägenheten på 4 rok/etc får vänta tills efter barnaåren.

för att förenkla, som sagt. nu ser ju inte livet så rättframt ut för de allra flesta (mig inkluderat. jag är dubbelt universitetsutbildad men gick & blev sjuk just när jag skulle ut i arbetslivet. hepp.). men är man feminist & vill förändra saker & ting så måste man ju göra det på fler plan än åsiktsplanet. att skylla på att man är arbetslös känns lite stagnerande & "slappt". det går faktiskt att förändra för de flesta, om man vill & orkar.

en sak till; några åsikter om pappor som är hemma har jag aldrig heller stött på. i min bekantskapskrets, & på mitt fd jobb, är det en självklarhet att papporna är hemma också. snarare så att man undrar varför i de fall papporna inte är hemma alls.

..och en sak till: 😛

jag har lite svårt för det svart-vita tänket. varför måste f-ledighet innebära att den ena eller den andra är hema på heltid? som småbarnsförälder har man faktiskt rätt att gå ned i tid, så man kan ju faktiskt ge barnet tid med den förälder som har svårt att ta ledigt genom att den föräldern jobbar t ex 75%, & så jobbar den andra helger eller en del kvällar (om ekonomin så kräver). på så vis får barnet träffa både mamma & pappa nästan lika mycket.

fanny — så bara för att kvinnan stannar hemma så spelar det ingen roll alls att hon på alla andra plan gör saker som INTE är stereotypa? Eller att mannen i fråga inte heller är det?

Jag pratar liksom inte om ORD. Jag pratar om handlingar. Men det verkar som att många tycker att gör man ETT "fel" så faller allt annat. Och det tycker jag är att verkligen inte fatta ett dugg.

Självklart är allt man gör för jämställdheten bra, men jag tycker ändå att föräldraledigheten är en av de där delarna man inte har råd att skippa. Jag tror inte att det finns något som är viktigare för ett barn än att ha tillgång till båda föräldrarna.

Framför allt handlar det om att göra medvetna val som man kan stå för.

fanny — Det där köper jag inte. Det är helheten som är viktigast. Visst vore det väl underbart om alla barn fick vara hemma de första åren med båda föräldrarna, men det är inte alltid möjligt. av flera anledningar. (visst fattar jag att majoriteten av föräldrarna skulle kunna göra annorlunda, men ibland är det inte så lätt)

att mamma är hemma (eller pappa) innebär ju inte att barnet inte har nån kontakt med den andra föräldern. Isåfall har man ju andra problem än vem som tar fl.

Anna:

Jag förstår vad du menar, men sanningen är att man alltid har ett val. Ibland måste man dock välja något som man själv vet om är ett sämre alternativ för att det passar bättre i stunden. Då tycker jag att det är viktigt att vara medveten om varför man gör det.

I 90% av fallen är ekonomin enbart ett svepskäl. (Nu syftar jag inte på dig eller ditt förhållande.)

här är det jag som 'typ gillar' att va hemma med barnen,karln jobbar….men vi gör lixom det vi 'vill'….det är tex inte endast jag som tar han om hem och barn,jag vill ej alltid va 'hemma-mamma'. jag jobbade som målare innan jag vart hemmamamma…men visst,sen gillar jag (och köper) klänningar och pyssel och annat 'flickigt enligt vissa' saker…men det är lixom min stil,sen får ju barnen välja vad de vill,alla i deras närhet är ej som jag ju=) och regler/gränser/whatever är lika här för killar och tjejer och man får göra/jobba/utbilda/ha de intressen man vill..barnen leker med verktyg,kaffeserviser,dockor,småkryp eller vad de vill osv osv=) lite flummigt,men nu sängen…sov gott!

fanny – för er är det möjligt. För oss är det inte det. Är det verkligen så svårt att föreställa sig? Alla har inte samma förutsättningar.

Tro mig – oskar skulle mer än gärna vara hemma med ninja.

Fanny – jag tycker att det är viktigt att dela på föräldraledigheten men det var lite svårt när jag är arbetslös och min sambo fick ut 8000-10.000 i månaden, vi hade inte kunnat betala våra räkningar och köpa mat, men jag antar att vi var extremfall. Jag kan hålla med om att ekonomin är en ursäkt när man snackar om folk som har fasta utgifter på 17.000 i månaden tex för då kan man nog avvara vissa saker.

Vissa saker är mindre lätta, andra är omöjliga. jagskulle aldrig frivilligt prioritera att jag skulle ta hela föräldraledigheten, det är något som jag har gjort för att jag inte hade något val.

Men jag tror absolut inte att alla barn blir negativt påverkade utav att ha mamma hemma. Min mamma har jobbat som dagmamma så hon var hemma varje dag och hon har tagit hela föräldraledigheten för tre av fyra barn och det har faktiskt inte påverkat oss negativt, jo min bror, han har en jävligt mysko syn på fördelning av hemarbete och liknande, men det har nog mer med att göra att han har blivit specialbehandlad ganska ofta.

Jag tror att det kan gå alldeles utmärkt att vara hemma med sina barn och ändå uppfostra dem till att bli jämställda och genusmedvetna människor, det finns en massa andra saker som man kan göra förutom att dela lika på föräldraledigheten för att kompensera.

Den stora förlusten när man inte delar på föräldraledigheten är ju att barnets relation till pappan blir lidandes, det är liksom lite svårare att arbeta runt.

ja, visst är helheten viktigast, men nu talar vi ju om f-ledighetsåren, dvs 0-3 år. då sker ju anknytningen & då är kvantitetstid det allra viktigaste för ett barn, inte kvalitetstid. vad spelar det för roll om pappa lagar middag & shoppar barnkläder, & mamma meckar med bilen & slappar på soffan medan mannen dammsuger, då? en likvärdig anknytning till mamma & pappa är en mycket viktig grund för ett jämställdhets- & genustänk, anser jag.

"att mamma är hemma (eller pappa) innebär ju inte att barnet inte har nån kontakt med den andra föräldern. Isåfall har man ju andra problem än vem som tar fl."

javisst, kontakt har barnet med den arbetande föräldern, men inte fan är den tillräcklig om man vill vara likvärdig inför sitt barn. jag började jobba heltid när vår son var 10 månader, & herrejävlar vad vår anknytning dalade! det var fruktansvärt att komma hem & bara hinna vara med om gröt & nattning. jag kände mig som en polare till vår sons pappa, & inte längre som vår sons mamma. hade jag inte gått & blitt gravid & sjukskriven hade jag kvickt gått ned på 75%. och att många pappor har det så genom sina barns första år får det att värka i hjärtat.

helhetstänk är skitbra, men kan inte gottgöra för kvantitetstid under de första åren om man vill agera för jämställdhet & genustänk.

for the record

ser nu att diskussionen urartat till att diskutera personliga val av f-ledighet. mina inlägg här ligger på ett generellt plan, & är ingen kritik av blogginnehaverskans upplägg av f-ledighet (känner jag måste förtydliga, eftersom jag ibland anklagats för att vara för ifrågasättande). jag trodde denna bloggpost gällde generella tankar kring genus. f-ledighet & könsroller.

Olikheter mellan könen behövs! Det är dessa skillnader vi tänder på hos varandra! Klädstil, intressen och ambitioner får gärna variera för mig, så länge man själv bestämmer och väljer det man vill och som helt enkelt känns bäst! Det här med att killar ska ha blått, tjejer ha rosa, tjejer ska stå i köket, mannen jobba är bara saker som finns där. Istället för att jobba mot det tycker jag man ska acceptera att det finns där men forma det efter hur man vill. Alla människor får väl själv välja i det stora hela? Och väljer efter dessa genusregler, ja, då är ju det ett val precis som vilket annat.

Det är när man kommer in på delen om löner och orättvisor i samhället, tycker jag det är självklart hur det ska vara. Lön efter arbete. Punkt slut. Gör kvinnan mindre (eller sämre, men vem dömer det egentligen?)jobb än mannen är ju knappast likvärdig lön rätt. Jobbar de lika bra, lika löner. Sådant borde chefer, arbetsgivare och ansvariga se. Det gör man väl om man är chef liksom. Samhället, chilla, vi är människor och lever i samma värld, låt oss bara göra det underbart att leva här. That's it.

Jag tycker att tjejer och killar ska jobba med varandra och inte mot varandra.

Feministiska partier känns lite "vi mot dom" där de förklarar sig underlägsna och bittra på något vis…

Jag har ingen aning om jag besvarade dina frågor nu, tappade ämnet lite. Men jag är trots allt 15 och ska inte lägga mig i sånt här. Enligt samhället, men såklart gör jag det ändå:thumbup::thumbup:

Jag är inte feminist, nej.

Puss, kul blogg!

många anledningar som låter så jävla dumma i skrift. *asg

3. jag ÄR arbetslös. Det är svårt att få jobb när man är outbildad. Men när det är dags så kommer jag givetvis söka. Det tog mig tre år att få jobb sist, men skam den som ger sig. (och jo, jag sökte som en galning) Det är inte försvarbart att jag ska gå hemma med a-kassa medans maken är föräldraledig. (vi skulle inte ha råd med det heller, men för sakens skull så låtsas vi)

2. Oskar ÄR oumbärlig. (haha, jag vet hur det låter, men …jag vill inte avslöja en massa privat info här om företaget han jobbar på – MEN han är en nyckelfigur och utan honom hade KK varit ett faktum för länge sen. Visst, det är väl inte "hans problem" men när det är bröderna som äger så blir man känslomässigt engagerad. Går det illa för dem så mår ju inte vi bra.

Det ska ju liksom finnas ett jobb att gå tillbaka till om man är föräldraledig.

Han jobbar över väldigt mycket och jobbar även hemifrån (på nätterna dock, så han hinner vara med ninja) helt gratis pga detta. han är huvudansvarig för ett projekt. hans eget. ingen annan än han kan sköta det, precis som ingen annan skulle kunna måla en tavla i mitt namn. (svårt att förklara)

3. OM jag skaffar jobb och han är hemma så måste han ta ut fp ALLA dagar i veckan för att vi ska ha råd attt betala räkningar. Då måste Ninja börja dagis. Detta är den viktigaste anledningen. Vi vill inte ha Ninja på dagis. Vi tror att dagis gör mer skada än att oskar jobbar.

oskar ÄR dock hemma på måndagar, så tre hela av sju dagar med pappa är inte fy skam.

Anna:

Jo, jag tror att ni var ett extremfall. Oftast hävdar folk att "de inte har råd att dela för att pappan tjänar mer". Bullshit. Stå för att ni är giriga och inte vill ge upp mer pengar än ni måste.

I övrigt håller jag med dig, det gör jag. Hoppas bara att fler föräldrar inser att förhållandet mellan barnet och pappan blir lidande.

Tessan sa det så bra. Jag håller med om varje ord.

Sorry allt konstigt det blev i texten. "och väljer efter dessa…" menar naturligtvis "man" efter "väljer". Och lite andra knäppheter.

Jag är egentligen en jävel på svenska och meningsbyggnat 😉

Peace!

Lady Dahmer:

Jag hoppas verkligen att du inte tog något av det jag sa som ett personligt påhopp. Så menade jag det inte!

Det är självklart inte upp till mig att bestämma vad som är rätt för er, eller för någon annan familj. Jag tycker bara inte om när människor inte reflekterar över sina val och vilka konsekvenser de kan tänkas få för samhället. (Återigen: syftar inte på dig, utan i allmänhet.)

fanny rent generellt så håller jag med dig också. Jag vill bara att mina läsare ska förstå att alla människor inte alltid stämmer in på våra fördomar och förväntningar. det är lätt att man antar att det handlar om t.ex girighet eller könsrollstänk eller lathet eller vad det nu må vara.

Jag vet, VET, att vi alla är värda precis lika mycket, och att det inte finns någonting vi gör som ändrar på det.

Däremot finns det mycket vi gör för att vi TROR att vi inte är värda lika mycket.

Vi känner att det känns helt fel men ändå gör vi det för att vi tror att vi måste.

För att "man ska".

Det här gäller ju alla "man ska", oavsett om det gäller att dela föräldraledigheten 50/50 för att "man ska", eller för att man är kvinna och "ska" vara hemma.

När något känns fel ägnar vi oss åt det några år till, om man ser samhället som helhet, och sen blir vi arga på det.

Som lösning vill vi då att alla ska göra TVÄRTOM, istället för att reda ut vad var som kändes fel egentligen. Varför vi gick med på det när det kändes fel.

Vi uppmanar fortfarande oss själva och alla andra att göra SI eller SÅ, för att "man ska", istället för att lösa det verkliga problemet.

Om vi istället är ärliga och funderar ut varför det känns som att vi är mindre värda och sen löser det därifrån utifrån våra egna förutsättningar, så kommer vi bli mindre beroende av mallar och regler.

Vi kommer göra "rätt" automatiskt, och vi kommer stå upp för oss själva och säga NEJ när det känns fel!

Det var väl det vi ville att våra barn ska lära sig också?

(Okej, jag kunde skriva lite enklare, men nu går bussen om 30 min och jag har fortfarande nattlinne på mig!)

FY vad irriterad jag blir när jag läser detta..

Alla har inte möjlighet precis som LD skriver att dela på FP. Vi är i precis samma sits, jag är arbetslös så jag är hemma det handlar ju inte alls om att vara girig, vi vill ha tak över huvudet och mat på bordet! ska vi sälja vårt hus nu när vi fått barn och jag blivit arbetslös pga jämställdhet?

Är det möjligt att vara feminist och ändå välja att vara hemma med barnen? Varför? Varför inte?

– Självfallet! Det handlar om hur DU känner dig som människa. Man gör ju det som passar bäst i familjen och är det då att kvinnan stannar hemma med barnen så är det så. Är det mannen som passar bäst i att vara hemma gör man på det viset. Svårare är det inte. Feminism handlar om jämställdhet – i mina ögon är det jämställdhet = man kommer överens inom den egna familjen. (när det gäller att vara hemma med barnen!)

Är det helt kört att fostra sina barn i enlighet med genus, om mamma är hemma och pappa jobbar? Varför? Varför inte?

– Nej det är inte kört. Varför skulle det vara det? Och sen handlar det ju om att fostra barnet med kärlek och omtanke. Visa vad som är rätt och fel och leda barnet på en väg som känns rätt, tills dess att barnet börjar ta egna beslut. Där börjar man hjälpa barnet så att vägen som tas inte är helt galen. I slutändan får man hoppas på att man fostrat och hjälpt sitt barn så pass att barnet känner sig tryggt att leva sitt liv på sitt sätt. Våga, ta för sig, stå på sig. (Detta handlar givetvis hur vi är som vuxna också. Barn gör som vi gör, inte som vi säger!)

Är det bara om man gör tvärtom som det räknas eller får man som kvinna ägna sig åt traditionellt kvinnliga sysslor (och män åt manliga) eller är man då alltid automatiskt fast i en könsroll? Varför? Varför inte?

– Man gör det man vill. Svårare är det inte. Här hos oss är det jag som traditionellt gör de kvinnliga sysslorna. Städar, tvättar, lagar mat o.s.v. Niclas, min sambo, skruvar i bilen, byter däcken, repar datorerna och sådant. Anledning? När han dammsugar så skippar han alla kanter och hörn = lika mycket damm och hundhår kvar ändå. När han dammtorkar = hm… alltså jag tror inte han vet vad det är. Jag skruva i en bil? Haha… jag har tummen mitt i handen och är urusel på allt som är tekniskt. Så ska vi ha nåt som är helt sen, ja då får jag strunta i sådana saker. Men givetvis, jag skottar gården, drar gräsklipparen efter mig och hjäpler till med övriga "manssysslor" så gott jag kan. Samma lika med Niclas. Vi ser det inte som att vara i könsroller, vi hjälps åt och gör det vi bäst kan. Ingen av oss tänker vidare på det.

Bör man som förälder alltid göra tvärtemot könsrollerna för att vara en jämställd förebild för sina barn?

– Nej. En karl, en kvinna. Kan ju vara bra i en familje så barnet får bådas förebilder med sig. Jag menar: jag har en kompis som har växt upp som vilket annat barn som helst. Med en pappa, en mamma och två systrar. Mamman har varit typisk "mamma" och pappan typiskt "pappa". Hon är lika "kvinnlig" som jag, men superhändig! Hon har inga bekymmer med att klara allt som en karl gör. Skruvar i bilen, byter däck, bygger och har sig. Kan säga att i hennes förhållande är det hon som är "mannen". Förlåt för mitt krassa uttryck, men det är lättast att beskriva det så. Och här har hon inte uppfostrats på nåt särskilt sätt. Det handlar ju om vilka talanger man har, vilka intressen man har och vad man vill göra. Mycket lite handlar om uppfostan. Hade jag följt min uppfostran vette tusan om jag hade suttit där jag är idag. Värt att tänka på eller hur?

Kram Anna

Vart lite galet i ett av svaren, där jag menar att vi hjälps åt, menar jag inte att en av oss gör hela sysslan själv. Det jag menar är att ex. han ska byta däck på bilen, då hjälper jag honom med det. Ska jag laga middag, då hjälper han mig. o.s.v. Hjälps åt helt enkelt 🙂

Jag blir förvånad och smått förvirrad. Jag förstår inte hur barn tar skada av att mamman är hemma och pappan jobbar?! Jag kan se genustänket och jag försvarar ingenting. Jag tittar bara på min situation. Det enda jag kan utgå från. Mamma har varit hemma mest, absolut. Jag och mina syskon är ändå väldigt bra och har inte saknat pappa i vårt liv. Jisses liksom. Vi har en underbar relation till både mamma och pappa och till varandra. Jag blir liksom lite rädd när jag hör folk säga såhär, ungefär som att "Din relation med din pappa är inte bra, för han var inte hemma med sig när du var liten" nähä okej. Men han har varit mycket med mig de andra 22 åren. Men de kanske inte räknas?!

Ingen av oss syskon är i "familjebildartagen" men jag kan inte tänka mig att vare sig min bror eller syster eller jag skulle göra något utan att tänka igenom det först- ur jämställdhetssynpunkt. Jag tror inte på att "trotsa" systemet och rent krasst bara dela rakt av. Jag tror på valfrihet, fortfarande, och medvetenhet. Jag och min sambo kommer skaffa barn någon gång i framtiden och av självklara val kommer jag vara hemma mest, för han kommer jobba på sjön= Lika mycket hemma som på jobbet (4-6 veckor). Så är faktum, så är vårat val. Men det kunde lika gärna ha varit jag som jobbade på sjön. Då hade han fått vara hemma. Bara för att mitt drömjobb råkar vara med ungdomar och hans på sjön, tänker jag inte motarbeta det genom att välja något annat jobb som gör att han är mer hemma. Nej nej. Han ska göra det han vill. Jag gör det jag vill.

Så, jag fattar inte hur relationen mellan föräldrar/barn påverkas av att den ena (mamman) är hemma mer än den andra (pappan). Som sagt, det stämmer inte på mina erfarenheter och det stämmer inte på min sambos erfarenheter. Hans pappa har jobbat mycket och mamman varit hemma (jobbar som nattsjuksköterska) så av förklarliga skäl har hon varit hemma med honom mest. Han och hans pappa har en raltion idag som är svår att bryta.

Jag förstår givetvis att det är hemskt olika, men jag tycker inte att det är en självklarhet att barnen påverkas negativt av att pappa jobbar. Säger ni samma till de mammor som väljer att jobba/plugga från det barnet är tre månader och pappan tar ledigheten? Det finns ju faktiskt de situationerna med. Jag tror helt enkelt inte att det året man har möjlighet att ta ut föräldraledighet påverkar barnet i det långa loppet, om man inte fortsätter i samma takt. Att mamman är mer hemma för att "det är så" eller av vanesak.

Man ska öppna medvetenheten. Då tror jag på förändring.

Oj så långt det blev… 😉

Jag tycker själv att mina föräldrar var fantastiska förebilder när jag var barn. De jobbade deltid och skift så att jag oftast hade någon av dem hemma. Alla har tyvärr inte den möjligheten, jag vet. Men det var underbart!

Min pappa var utbildad bilmekaniker och min mamma jobbade mest som sekreterare eller lokalvårdare. Mycket könsstereotypa arbeten, men de visade på många sätt att det inte behövde vara begränsande eller normsättande. Min pappa var en hejare på matlagning, vilket mamma avskydde, och mamma gjorde sig inte bet med varken däckbyten, rostlagning eller renoveringsjobb hemma, eftersom pappa gärna "slarvade" med sådant på fritiden.

Min poäng är att allt inte behöver vara svart eller vitt, och att det finns många grader i helvetet… Typ 😉 Många vägar bär till Rom, som det visst heter, och jag tror att man på ett ganska enkelt sätt kan visa på att alla kan ha ett stort spektrum av MÄNSKLIGA egenskaper, TROTS att man valt (eller tvingats) till en viss position i livet.

Det är liksom inte "kört" bara på grund av enstaka val… :-);-)

Min sambo är en riktigt karl men endå den bästa pappan och tar sitt ansvar!

Jag läser mycket om ekonomi i frågan och förstår att man har det tyngre under den period man är hemma. Alltså vi har egen villa och allt det där 3 bilar och massa annat grejs såsom skoter osv + försäkringar mm (Bor i Norrland-hehe) Väntar vårt andra barn(bf100406) och kommer ha barn 1(född 081817) hemma till dess och under tiden vi är hemma med det barnet med. Vi har ut sammanlagt mellan 16500:- till 17500:- i månaden och det går galant.

Man får ju prioritera givetvis! Nåja kanske inte hörde hit men vi delar iaf på tiden så gott det går och ibland går det bara inte. Känns väldigt dumt att haka upp sig att jag "tar" fler dagar då ändå helgen kommer och vårt barn är med pappan mera då.

Som sagt igen, helheten räknas 😀

Jag har alltid varit som en ’pojke’ ändå tills typ 7an. Osminkad orakad inte borstat hår osv osv trots att mina vänner varit över sminkade med löshår o push up behå. Visst har jag ibland också velat vara snygg o få uppmärksamhet osv men aldrig orkat. Nu tycker jag det är jätte kul att fixa mig. Sminkar mig inte men typ att fixa mitt hår o ha fina klänningar o andra fina kläder. Jag gillar det o det är mysigt att fixa sig när man har tid. Har jag inte tid så går jag vill skolan med bajs men ända. Ibland är jag rakad ibland orakad. Känner inge press nånstans. Jag gillar inte att laga mat o prata känslor så det lär mina barn Inte se men jag gillar att städa o då kommer jag göra det. Inte allt har att göra men normer. Mina vänner är självständiga o underbara människor trots att dom varit överdrivet flickiga men dom trivs ju o ibland är dom också osminkade dessa dagar. Vi känner ingen press. Jag vill leva som jag lever nu. Det jag gillar att göra kommer jag göra hur kvinnligt det än är. Jag ska inte sätta nå regler alls. Jaggör vad jag gillar o jag trivs. Min pappa gillar att städ. O laga mat men också att laga bilar o han gör båda

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *