Kategorier
feminism & genus

Att vara den där högljudda och tjatiga jävla feministen förändrar världen!

Den här tråden finns på familjeliv.se och får illustrera en positiv verkning av att vara den där högljudda, jobbiga, tjatiga jävla feministen som gör folk förbannade. När jag började öscha om genus och feminism på olika forum för en herrans massa år sedan så fick jag alltid höra att ”Tror du att nån kommer bry sig vad du skriver?” ”Tror du att du gör nån förändring?” och jag kan äntligen säga; Ja! Ja det tror jag! Ja det gör jag!

Jag får nästan dagligen kommentarer och mail från människor som säger att jag förändrat deras åsikter och syn på flickor och pojkar. Glada människor som vill berätta att jag introducerat genus i deras liv och inspirerat dem i sitt föräldraskap. Glada människor som brukade vara heligt förbannade på mig men som gett mina tankar en chans och det är ju så jävla häftigt. Ni som är genusmedvetna, hur ni tänkte förut och vad det var som öppnade era ögon? Var det jag? När? Hur? Var det något annat? En bok kanske? Diskussion på nätet? Berätta!

]]>

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

56 svar på ”Att vara den där högljudda och tjatiga jävla feministen förändrar världen!”

Jag blev feminist på mellanstadiet när det gick upp för mig hur ORÄTTVISST saker och ting var. Det har gått 30 år, vissa saker har blivit bättre och när jag fick en son började jag förstå att inte bara flickor begränsas av traditionella könsroller. Jag vill tro att jag skapat lite utrymme för honom att utveckla sig sajälv, inte bara de sidor som är godkända av fyrkantiga människor.

Jag är uppväxt i en väldigt genusmedveten familj,med en lillasyster som nästan uteslutande klädde sig i byxor och en lillebror som fick leva ut som "prinsessa" i mina (förstora för honom) klänningar tills han tröttnade på det. Vi gick klädda i alla sorters kläder, mjukisdräkter,klänningar,jeans -allt, bara det va bekvämt och lekvänligt.

Vi lekte med dockor,dinosaurier,klättrade i träd och gjorde farligheter dagarna i ända. Så tror min syn är "medfödd",åtminstone fick jag den med bröstmjölken (långtidsammad är jag åxå,jojomen). Men självklart blir man mer medveten ju äldre man blir,och jag tar till mig åsikter och ideér från andra hela tiden,tex från dig LD. Vill inte fastna i ett visst beteendemönster lr synsätt,vare sig det är genusmedvetet lr ej,utan jag vill kunna omvärdera mina åsikter!

Jag började kalla mig feminist i högstadiet. Det var nog ingen speciell händelse, utan mer en känsla av att saker inte var vad de borde vara. Så jag läste en massa böcker, debatterade, var med i uppstartandet av en tjejjour, föreläste i skolor osv. Allt innan jag ens tagit studenten, vilket jag tycker är rätt grymt idag.

Är nu utbildad förskollärare med ett examensarbete om lek och genus i ryggen. Har ett förtjusande barn på två år och en livlig parvel i magen och jag möter ständigt nya utmaningar när det gäller genus och uppfostran…

Jag har läst mycket genus på universitetet men det var nog främst när vi började planera barn som allt tog fart jävlar i. Grunden fanns ju där genom litteratur och föreläsningar och forskning. Men konkreta exempel på hur en gör genus och hur en gör skillnad i sin roll som förälder har jag dig att tacka för.

:love:

Även en ensam feminist som tjatar genus gör skillnad! Även jag får många kommentarer, genom bloggen samt från vänner, från personer som har börjat se världen ur ett helt nytt perspektiv och det är helt fantastiskt. "Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2" är min och många andras bibel (och självklara presentbok).

Ringar på vattnet…

Det är nu jag borde skriva något om hur jag varit genusmedveten sedan barnsben, men det är inte sant. Även om mamma inte varit så frekvent med armhålerakning och jag fått spöka ut lillebror i tiaror och läppstift så har genus inte riktigt funnits i min vokabulär.

Men med tiden blev jag vuxen och planerade barn med min sambo. Jag är en kunskapssvamp när jag väl sätter igång, och uppfostran var såklart något som intresserade mig när jag nu ville bli mamma. Vart är då det bästa tillhållet för nya influenser? Svaret är familjeliv.se. Så där var jag, och där var (bland andra) du och spred kunskap. Och nu är jag här, fortfarande kunskapstörstande men redan en bättre mamma än vad jag vore utan genustänket.

Jag hamnade i den klassiska mammafällan när vi fick vårt första barn, en flicka. Första året var det väääldigt mycket rosa. Jag tror inte ens att det var med flit, men det valdes en hel del rosa när vi skulle handla kläder till henne. När hon fyllde ett sydde jag de första plaggen till henne. Sedan dess har det blivit ändring i byrålådorna! Jag älskar 70tals nyanser 😛

När hon sedan började på dagis fick jag kräkreflexer när jag såg de 10 olika nyanser av rosa och lila som hängde på flickornas klädhyllor. Nu väljer jag av princip bort just rosa, och plagg med frill och fluff på. Visst händer det att det slinker igenom nått rosa, men då är det ingen slump, utan noga utvalda plagg.

Båda våra döttrar leker med allt mellan himmel och jord, dockor, bilar, klossar, mjukdjur och tågbanor. Det tror jag kommer från våra egna uppväxter, att vi hade föräldrar som gav oss dessa friheter från början.

Äldstingen är bara fyra år, men jag har redan förberett släkten på att Barbiedockor är ett stort no-no hemma hos oss…

Du och din blogg har gett mig lite extra tips, lite extra påtryckning om att vara medveten.

Tack för det 🙂

Jag har nog inte varit så värst genusmedveten innan jag fick barn, men det var där det tog fart, och självklart har DIN blogg hjälpt till att se saker för vad de faktiskt är. Numer köps helst inte klänning alls, och jag tänker på vad jag säger till lillan, bekräfta inte bedöma, och ja jag köpte boken också, så tack!

Min mamma är på ett sätt ganska traditionell av sig men på ett annat inte alls. Hon har aldrig sminkat sig och aldrig lagt särskilt mycket tid på sitt utseende och jag fick inte prenumerera på Veckorevyn när jag var tolv. När jag kom med en stor kaka puder i fejjan och kolsvarta ögonbryn så frågade hon typ vad fasen jag höll på med. Där grundades nog ett ideal som inte gick ut på att det viktigaste i mitt liv skulle vara att vara söt eller snygg. I tonåren hängde jag på hela vänsterveganfeministgrejen och det var väl så jag blev introducerad för den teoretiska basen vad gäller genus. Idag tycker jag att jag är medveten, även om jag rakar benen så vet jag varför jag gör det. Jag är uppmärksam på hur mitt och min sambos förhållande utvecklas rent ansvarsmässigt, särskilt efter att vi fått barn. Jag försöker tänka på hur jag pratar med min dotter och vad jag vill att hon ska få med sig i livet och inte få med sig.

För min del var det min mamma och pappa! De har uppfostrat mig så att "inget är omöjligt"- läge. Jag fick leka med allt jag hade kläder som min mamma sytt och de var färgglada och könsneutrala. Mamma sa också att det är viktigt att man som tjej vågar göra sig hörd, vara självständig och våga jaga sina drömmar, hon menade att det är lika viktigt för tjejer som killar. I åttan bildade jag och en tjejkompis ett "elevråd" som var för tjejer där vi gick igenom ifall nån blivit diskriminerad eller ifall någon behövde prata med nån. Alla tjejer från högstadiet var med!

Allt detta med lika villkor för alla var en självklarhet för mig tills jag började skolan, då insåg jag att min uppfostran var väldigt olik andras, men jag kände mig trygg och fortsatte vara mig själv. Jag blev mobbad, men det blev många andra också, och i sexan började jag på en Waldorfskola istället och det var det bästa jag kunde gjort! åh vad jag trivdes!

Haha, den där tråden har ju jag skrivit. flinar fånigt Jag kan säga att du (och alla de andra "feminist/genus-bloggarna") inspirerar mig än, och din blogg är den första sidan jag klickar mig in på när jag startar datorn. Det du gör är fantastiskt, och även om dina åsikter kan provocera och sticka folk i ögonen så är jag ganska säker på att en stor del faktiskt vaknar upp och sakta men säkert ändrar sig. Precis som jag gjorde. Tack!

Japp! Du har förändrat mig.

Jag tyckte att pojkar skulle vara pojkar och flickor skulle vara flickor innan jag läste din blogg. Till en början hatade jag dig, avskydde dina texter och tyckte du var allmänt löjligt.

Sen när min dotter blev äldre så växte även jag i mitt sätt att se barn på. och jag kände mig dum som tänkt som jag gjorde innan. Dum och lurad.

Nu tycker jag att du är fucking fab!!

Jag har följt din blogg i ca ett halvår och läst varenda inlägg bakåt i tiden. Du fångade mig nästan direkt med ditt genussnack. Jag hade redan innan en stark avsky mot könsindelning på kläder och leksaker mendu bekräftade min tankar till 100%!!

:love:

Haha… sorry… kommenterade utan att det var meningen. Jag har (som vanligt) råkat göra nån fin tangetkombination och postat en icke existerande kommentar 😛

Jag kommer inte riktigt ihåg då jag började läsa din blogg och inte heller hur jag hamnade här. Men du har definitivt gett mig nya insikter och tankar gällande genus, barn, föräldraskap och uppfostran.

Visserligen så har jag väl aldrig tyckt att man ska fostra enligt genus i den bemärkelsen, men tyvärr så hamnar man väl lite åt det hållet om man inte tänker efter.

Min flicka älksar dockor, rosa, glitter och glamour. Tyvärr tycker jag. Men vad göra då jag inte tänkte efter de första åren? Nu för tiden försöker jag verkligen introducera nya färger, andra färger i kläder. Dock har jag aldrig stopppat på henne "icke lekvänliga" kläder och inte heller har jag behandlat henne som en "liten skör stackars flicka". Det har hennes pappa gjort… tyvärr.

Sluttjatat om det nu! Du har då satt spår hos mig och det är jag då väldigt tacksam över!

Ha en bra dag!:-)

Veeem bryr sig. Hah. Nej men seriöst.

Du skriver så himla mkt om kläder hela tiden.

varför gör du så stor grej av det? Det är väl banne mig bara att klä barnen som man vill, varför måste du göra så stor sak av de??? Fattar inte.

Idag har min pojke en bodysuit som är rosa med elefanter på. Okej. Tjejigt kanske men vem bryr sig. Du verkar känna sig så "duktig" eftersom du inte följer samhällets sätt att klä barn. Tycker de är lite töntigt att du gör så himla stor grej av det.

Jag tycker att när bryr dig så himla mkt om kläder och flick&pojkfärger som du verkar göra, så blir det ju automatiskt fel. varför måste du diskutera så himla mkt om det? Kön hit och kön dit.

Vem bryr sig om du klär dina barn som du gör.

Skriv om något vettigt? Typ sånt som inte är så YTLIGT. Skriv istället om hur man får sina barn att sig självsäkra i det här samhället eller nått. Och sånt handlar inte bara om kläder.

jonnalisa – det känns som att du totalt missade poängen med det här inlägget.

Varför tjatar jag? FÖR ATT DET GÖR SKILLNAD! För att jag förändrar folks tankemönster. (och därmed verkligeheten och möjligheterna för fler barn)

Du får tycka att det är töntigt. Men jag tycker att det är viktigt. Jag tycker det är viktigt att jag breddar möjligheterna för mina barn. Jag tycker det är viktigt att mina barn bemöts utifrån sina personer och inte utifrån sina kön.

Och jag tycker det är viktigt att vi för en debatt.

Och jag tycker det är ganska töntigt att be folk sluta bry sig om det de tycker är viktigt. 😉

Givetvis så handlar inte genus bara om kläder och det har jag skrivit om. Jag har skrivit om hur vi bemöter barn i vardagen – om beröm, barns självkänsla, förebilder, förvätningar, lekar, leksaker och samhällets påverkan. (klicka och läs under min feminism-kategori och även under "föräldraskap")

Jag har nog alltid varit lite av en udda flicka som försöker anpassa mig efter normen men sällan känt att jag passar in. I samband med att jag började studera till förskolelärare och arbeta utifrån läroplanen(där motverkande av traditionella könsroller är ett viktigt mål) stärkes mina tidigare tankar, dessa förstärktes ytterliggare av av att jag hamnade på en förskola med extremt stora skillnader mellan vilka förutsättningar som ges de olika könen. Detsamma gäller för mina anhörigas barn och deras sätt att resonera kring könen. Jag tror att min strävan att arbeta/"uppfostra" genusmedvetet är något som har växt fram ur olka erfaranheter så jag har svårt att veta exakt när jag fick min "aha upplevelse".

Jag hade inte ens funderat över det, förrän jag började läsa din blogg.

Innan så gick jag mest runt och tänkte: "ja, men så gör alla andra, så det måste va rätt" ungefär.

Men sen började jag tänka själv, och ifrågasätta i större grad. Så då kom jag på att det var idioti, rent ut sagt.

Kanske är det att man fått fler hjärnceller, efter ha fött 2 barn 🙂

Jag har nog varit det så länge jag kan minnas. Förstod väl innebörden av ordet "feminist" på högstadiet, men har alltid haft det tänket. Även som barn reagerade jag på att jag blev annorlunda behandlad i jämfört med killarna, och det gjorde mig arg. Jag var inte rädd för att säga ifrån heller när jag blev arg på orättvisorna.

Jag vart feminist efter att jag läste "Under det rosa täcket" första gången och fick ord på det jag upplevde. Nu har jag läst en del genus på universitet och är engagerad i olika feministiska organisationer.

Jag är på samma sätt som Ida, omvänd vad gäller dig. Tyckte att du var lite extrem i åsikter och sådant men numera känner jag ett visst släktskap. Jag är också en "sådan där jobbig typ som försöker förändra världen" fast jag är mer vego och för att överhuvudtaget se individen och våga vara mindre lagom. Så jag tycker att du är helgrym. Jag var inte heller en traditionell flicka som liten-vägrde ha barndockor-jag lekte med Barbie och gosedjur (och Barbie var alltid djurvårdare eller veterinär) och föredrog blått och grönt framför rosa. Jag upplever dessutom att det har blivit värre-rött var inte en tjejfärg när jag var liten.

Jag har fått kommentaren när jag har föreslagit att alla borde avstå kött och/eller alkohol för att veta vad man gör för att man själv vill och vad man gör för att det förväntas av en att "det låter så jobbigt". För mig är det resonemanget obegripligt-att det är jobbigt att ha en egen åsikt. Även om ajg inte håller med dig i allt-du behövs som en motvikt till de tankarna. Keep on rocking in the free world!

:thumbup:

Jonna-lisa: Du verkar ju inte förstå att det är i kläderna det börjar. När barnet ännu är litet och man vid första anblicken inte hinner lära känna barnet så behandlar man den efter just kläderna.

"Meeen så söööt liten flicka, visst är du en sööt flicka?"

"Oj vilken liten tuffing vi har här då!

Just såna kommentarer lägger sig på ungarna mentalt och går igenom livet med åtanke om att flickorna ska vara söta, och killarna ska vara tuffa.

Varför kan de inte få vara både och? Barn mår dåligt när de får krav på sig, vad som förväntas av flickor/pojkar. Flicka 16: Jag måste gå ner ett kilo till, måste vara lika söt som Lady Gaga.

Pojke 16: Jag mår jättedåligt nu, men jag får inte gråta, jag är ju en kille"

Har alltid vara femeinst, även om mina föräldrar var inbitna könsrollfanatiker. Pappa ska laga bilen/mamma ska tvätta – that's it! Jag har varit så förbannad på mina föräldrar genom åren och de har aldrig fattat varför. De har tyckt att jag varit löjlig och gjort narr av allt jag sagt och gjort. Därför kommer jag att vara en bättre förälder då ingen av mina barn ska få känna sig mindre värd eller något av det jag kände mig.

Thank you LD for being that parent!

Det tog ett tag innan jag fattade att tjejer behandlas annorlunda, jag var ju den där i klassen som fick utskällning av fröken för att jag sa åt killen som satt mittemot mig och höll på att retas med mig och eftersom han inte lyssnade på mig de första femhundra gångerna jag sa till så skrek jag tillslut och då var det jag som var den bråkiga och jobbiga.

Men eftersom min mamma frågade mig om vad som egentligen hände och jag berättade allt så fick jag byta skola, det var självklart inte bara den incidenten som gjorde det men att min klass var elak mot mig har nog med det att göra att jag inte var den söta och snälla flickan som inte vågade säga något utan jag var högljudd.

Ändå har lärarna alltid tjatat om att tjejerna ska ta för sig men när jag gjorde det fick jag ju skit..

Nåja för att inte göra mig allt för långrandig här så blev jag mer medveten om genus efter att jag fick barn, före det brydde jag mig inte så mycket men nu gör jag det.

Min hjärna kokar över nu när jag hör att gravida vill så gärna ha en flicka för att då får man ju köpa så mycket söta och fina kläder.

En annan kommentar som fick min hjärna att smälta lite var en mamma som sett ett barn i rosa kläder och trodde det var en flicka men pappan berättade att det var en pojke fast det ändrar inte något, hon kommer fortsätta anta att barn som har blått är pojkar och barn som har rosa är flickor.

Sen säger folk att kläder inte är viktigt i den här debatten?

Jag kallar mig feminist men jag känner inte att jag passar in i den feministiska rörelsen, tyvärr. Jag passar i och för sig inte inte i några andra rörelser heller eftersom jag blir tokig när folk ska berätta vad jag ska tycka och tänka. Min familj var ytterst traditionell med hemmafru och pappa som jobbade jämt och redan som liten minns jag att jag tänkte 'det är fel' när mamma strök pappas jobbskjortor varje vecka. Där började nog processen tror jag.

Jag står upp för människors rätt att välja sitt liv, inklusive väldigt könsstereotypa val så länge valet verkligen är medvetet. Jag är för att vara hemmafru/man om man vill och jag är för att jobba. Jag är för bra dagis och jag är för att göra sådana val att en förälder kan vara hemma eller flexa så man slipper dagis, om man vill göra så. Jag är för klänningar och kjolar, det är det enda jag bär men jag gillar inte att man slentrianmässigt väljer det ena eller det andra plagget/färgen baserat på kön. Jag är djupt troende kristen och är mycket ovanlig i att jag valt att bära huvudbonad som en del av min trosutövning. Det finns de som ser detta som kvinnoförnedrande men det är ingen som tvingat mig utan jag känner mig ledd att göra så av gud. Andra får göra som de vill och gud kan mycket väl leda andra till annat. Jag anser inte att män och kvinnor måste göra exakt samma saker eller se ut likadana för att behandla varandra väl eller leva ett jämlikt liv. Jag anser dock att uppdelningen om vem som ska göra vad är helt kulturell och vi kan därför som kristna välja att dela upp livet på många olika sätt. Jag anser dock att man ska dela upp sina liv inom familjen och inte kämpa emot varandra. Om man har ett bra upplägg ska man skita i vad samhället tycker, förutsatt man verkligen har gjort ett aktivt val.

Idag dubbelarbetar många kvinnor och har ett lönearbete, städ, tvätt och barn och mannen kanske har ett jobb och i bästa fall hjälper han till men kvinnan har oftast ändå ansvar för att se till att allt blir gjort. Jag förstår faktiskt att hemmatillvaro blir en befrielse då. I äldre tider var rollfördelningen klar och män visste att de inte klarade sig utan en fru medan kvinnorna visste att de oftast klarade sig utan en man. Män hade dock en makt över kvinnor som inte var rättvis, men det var inte uppdelningen i sig som var problemet utan makten och att status blandades in i uppdelningen. I naturfolk är arbetet ofta uppdelat och ibland efter könslinjer men man värderar inte mäns arbete högre än kvinnors utan ser dem som delar som hör ihop med varandra och att samhället skulle gå under om den ena eller den andra slutade.

Jag blev genusmedveten efter jag började läsa din blogg. Jag förstod inte riktigt men jag ville förstå, kanske var ditt sätt att berätta.

Det har kommit ganska sent för mig, jag hade ju redan två stora barn,när jag började läsa din blogg fick jag precis mitt tredje, då körde jag alla "pojkiga" kläder på min dotter, och jag är så tacksam dig!

en sak till: min dotter som är 8 nu, har ett kort där hon fyllde 1 år, så har hon på sig en grön tröja som hon fick efter storebro, och varje gång jag tittade på bilden så var jag ledsen över den tröja, jag tänkte "hur tänkte jag då, varför valde jag inte nåt fint och flickigt" ,kortet gjorde mig ledsen, kan du tro det?! Men du har förändrad det, jag blir glad nu när jag ser kortet, vet du hur mycket det betyder för mig?! Förstår du hur mycket du gjorde och förändrade för mig?

Tack så mycket för din blogg och för att du är arrogant ibland! annars skulle jag kanske inte fastna här!

Ptja, ärligt talat, det som verkligen slog spiken i könskistan var http://ladydahmer.blogg.se/2010/november/skillnaden-pa-barn-och-vuxna.html och "såvida du inte rear ut dina ungar på Paedophiles 'R' us så ser jag inte behovet av att deras kön ska framhävas". Nog har jag funderat över genus i samband med barnuppfostran, men jag har ALDRIG tänkt på det på det sättet förut.

Den dagen jag får barn tänker jag skriva ut hela din blogg som bok och vända mig till den för råd.

Jag tror nog alltid att jag varit genusmedveten, i alla fall sen jag började skolan och insåg att jag som tjej blev annorlunda behandlad än vad killarna var. I somras när jag var hos min mamma hittade jag ett häfte där jag i 4:e klass ritat och skrivit om medeltiden. Jag hade redan där ett avsnitt med genusperspektiv där jag redogjorde för hur kvinnor och män behandlades olika och hur orättvist det var. Det var himla skoj att se!

Sen har jag ju för några år sen läst kurser i Genusvetenskap vid universitetet så jag kallar mig med glädje både jurist och genusvetare.

Tyvärr kan jag nog inte ge dig någon cred för att ha ändrat min syn på saker och ting, jag läser din blogg för att det är härligt att läsa hur andra feminister resonerar.

Jag har skummat igenom en del debattrådar på FL men inte alls känt att det varit nåt för mig. Och sen har jag läst Mandragoras blogg, och sen när jag började med no poo började jag läsa din blogg. Och det är via omedveten inmatning från forumen, samt era två bloggar (och även möten IRL med Mandragora) som jag helt enkelt fått upp ögonen så pass för att läsa "bibeln", och när man väl läst den finns ingen återvändo.

Var för sig vet jag inte om jag hade blivt "omvänd", men alla tre faktorer tillsammans har haft den effekten. Och min alldeles egna bok trillade ner i lådan igår, och den skall genast slussas hem till mamma, lagom till jul och födelsedagar….:-P

TACK för att du påverkar mig och många andra. Tillsammans kan vi nog bannemig förändra världen!

Kram

Jag var 16 år gammal och läste "Under det rosa täcket". Sen var det kört eller hur man nu ska se det 😉 Jag läste allt jag kunde komma över, plöjde igenom "Det andra könet" vid 17, skrev specialarbete om den förtryckta kvinnliga sexualiteten.

I tidiga 20-års åldern höll jag kurser om feminism, kvinnorörelsens histora, global feminism och könsrollernas betydelse. Under åren har jag samlat på mig en del högskolespoäng området och vår kommer det bli fler.

Mina föräldrar är extremt könsstereotypiska, speciellt min mamma. Dessutom skulle hon altid göra en sån jävla deal om att jag var "den sötaste flickan i hela världen" och att hennes kompisar sa att jag "såg ut som ett barn som är barnmodell för lindex/kappahl/whatever", jag hatade dockor, och lekte med min brors dinosaurier och bilbana, men det var ju HAN som bestämde när jag fick tillstånd att leka med det, eftersom det var HANS grejer. Och mamma och pappa gjorde alltid en stor grej av när vi lekte med varandras grejer och tex att det var synd om min lillebror när jag klädde ut honom till tjej. Inte på nåt elakt vis, dom visste bara inte bättre.

Jag har konfronterat mamma idag med varför hon prackade på oss, speciellt mig, våra könsroller, och framför allt den jävla utseendefixeringen.

Hon försvarar sig med att "men DU älllskade ju klänningar, DU ville ALLTID ha på dig det på dagis, och fröknarna tyckte att du var så söt!" och jag svarade att ja, jag kanske ville ha klänning JUST DÄRFÖR, för att jag var ett BARN och jag ville ha uppmärksamhet och fick den allra största uppmärksamheten när jag var en söt liten prinsessa. Att det var då HON skulle gripa in och guida mig rätt, analysera – VARFÖR gillade jag att ha klänning så mycket, var det för rätt anledning?

När jag sedan blev äldre (ca 10) och insåg att – SHIT, jag var ju inte ALLS sötast ??? Vad var detta? Konstiga främmande värld???

Även fast jag i skolan alltid tillhörde dom populäraste tjejgängen LED jag av att inte vara sötAST. Haha. Låter som världens puckoproblem, men jag L-E-D. Utvecklade dysmorfofobi redan som 13åring, som varade i 7 år.

Åter till Topic:

Från den tidpunkt då jag började kunna tänka kritiskt och la märke till orättvisor (inte bara kvinnoförtryck), har jag hatat när folk sagt att "tjejer är sämre på det" och "killar är fjollor om dom gör så". Jag hatade mest tjejdisseriet, för det var ju aldrig frågan om att killar inte KUNDE göra ditt och datt, det var ju bara det att dom inte SKULLE göra det, för att det var tjejgöra och fjolligt.

Dock hade jag ingen aning om vad "feminism" var. Det fanns ett gäng på skolan som kallade sig feminister, men enligt mig hade dom ovårdat yttre och luffarkläder, men framför allt – snackade skit om bland andra mig – trots att jag (faktiskt) var världens snällaste och aldrig gett dom så mycket som ett tyket ögonkast.

Så min bild av feminister blev – halvsmutsigt klädda tjejer som avskydde populära tjejer utan anledning. Haha.

Sedan läste jag på, beredd på att hata vad jag skulle finna att feminism innebar, och skämdes när jag fick svart på vitt – att jag var en själv.

Men än förstod jag inte att feminism och genus gick hand i hand, att man måste ändra könsstereotyperna för att uppnå jämställdhet.

Jag tyckte aldrig det var fel eller konstigt med att tex tjejer föredrog osminkad fotboll och killar dans, blommor och matlagning. Men jag tyckte att det skulle vara tråkigt om det tillslut inte skulle finnas nåt typiskt killigt och typiskt tjejigt, för JAG hade inga problem med det (längre, trodde jag, det skulle visa sig att jag visst hade problem med det, MAJOR problem – en problematik jag lidit av sedan jag började högstadiet, ett neurologiskt funktionshinder där i princip all forskning gjorts på killar, ett funktionshinder som inte vart lika framträdande hos tjejer tack vare könsfacken vi tvingas in i (tjejer ska vara duktiga, snälla, lydiga, är dom utåtagerande och stökiga JESUS vad är detta för ett psykfall???), ett funktionshinder som tack vare könsrollerna gjorde att alla psykologer ansåg mig bara vara deprimerad och proppade mig full med xanor och alla möjliga antidepp) och SO om man klädde sina tjejungar i rosa om man/ungen vill det, whats the flamin deal?

Sedan började jag läsa Anna KK, och genom hennes – din blogg. Och ni fick mig att förstå VARFÖR det var en big deal, ungefär – Ja, DU får mer än gärna digga rosa och gilla mörka håriga män, men ALLA gör inte det, och att TVINGA folk att välja mellan TVÅ fack, (eller ja, VÄLJA är väl inte rätt ord, man får ju bara ett fack att välja mellan. Om man inte är lesbisk, det är väl enda fallet man har två val. Gaysnubbar får ju bara tjejfacket att traska in i.) och på detta sätt signalera att man antingen är RÄTT eller FEL är helt åt helskotta vidrigt.

Och att en så liten sak som att berömma sin dotter för att hon är en sån söt liten prinsessa kan ge extrem ångest i framtiden.

utan att jag medvetet tänker särskilt mycket genus i hur jag klär mina barn så är de ändå neutralt klädda eftersom jag inte gillar rosa eller ljusblått, ryschpysch eller tuffa tryck. och min son blev ofta misstagen för flicka när han var mindre & hade hårtofs & nåt rött på sig. och så trodde jag att jag visste hur det var att ha en dotter som blir bemött som en tjej eftersom min son ofta blev misstagen för flicka. och att *inte fan är det så vanligt att små flickbebisar blir bemötta & bedömda efter sitt utseende*.

jag hade fel.

Sigrid (8 månader) blir ofta tagen för pojke eftersom hon är neutralt klädd, & då kommenteras hon ofta i skämtsamma ordalag som "nämen, lillgrabben har redan tagit till flaskan", men jag vet inte hur många som påpekat hur sööööööt & docklik hon är när hon haft hårspänne eller annat attribut/klädfärg som visat att hon är flicka. hur fan svarar man på sådant? jag blir alldeles stum. jaha, ja du tycker min dotter är så söt att du måste kvittra en stund du okända människa.

Underbart att höra att det gör skillnad! Jag som "alltid" har velat ge min son alla möjligheter som finns har fått kämpa i motvind. I början med att tala om att nyfödda sonen inte alls var tuff utan söt, till att nu, 5 år senare, försöka övertala honom att pojkar visst kan ha rosa byxor. Att Kenny Bräck hade en rosa skjorta i Dobidoo har inte gjort något större intryck på honom. Han är formad av den äldre generationen och sina kamrater på lekskolan. Vid ett tillfälle hade jag köpt ett par rosa snickarbyxor åt honom. Då utbrast farmor "men de där vill han väl inte ha på sig, det är ju flickbyxor".

Dock blev jag glad igår. Efter att sonen och hans pappa plogat snö kom han in och ville leka med sina nya (begagnade) dockskåpsmöbler. Hurra!!!

Jag går i nian på en grön, genuskritisk högstadieskola med inriktning på sex och samlevnad. Jag bytte till den här skolan förra året, och det var i stort sett som att också byta personlighet och världsbild.

Efter ett dussin passionerade föreläsningar och filmvisningar om genus och om hur homo-, bi- och transsexuella förtrycks samt x antal diskussioner om jämställdhet har jag tagit av mig mina påtvingade könsglasögon och när de nu är av så kliar ögonen på mig av det hjärntvättade, förvridna, dubbelmoraliska samhälle jag ser. Jag spottar på dess norm. Den äcklar mig. Vi som sticker ut tvingas ständigt att ifrågasätta oss själva, förklara oss om vad vi är, varför vi är – men nu är det fan i mig de som lever under sina strikta, patetiska regler och som grundar hela sin identitet på vilket kön de är av, som ska ifrågasättas.

Jämställdhet och HBTQ-frågor har blivit något jag brinner för, och det är därför jag följer din blogg. Dessutom är det du skriver sjukligt underhållande, att du når mig trots att jag är 20(?) år yngre än dig är väl endast ett bevis på det.

Du har defenetivt ändrat min inställning ännu mer. Förr hade ungen iaf några klänningar. Nu åker ALLA utom en kalasklänning ut. Sållar bland gulligull kanintryck för fullt just nu. Hon kommer fortfarande ha rosa såklart men det ska vara ett tydligt tema iaf.

JAG TACKAR DIG! :thumbup:

Jag är uppfostrad typiskt "tjejigt", trots att mamma aldrig brydde sig om hon såg ut (rakade sig inte "ens" under armarna, sminkade sig aldrig) – hon tyckte mest att det var viktigt att vara naturlig. Men vi är tre systrar och vet därför inte hur det skulle sett ut om vi även hade haft en bror. Men i vilket fall, vi hade nog alla möjliga färger på kläder men visst var det "prinsess-look-alike" då och då. Jag är uppväxt i ett hem där mamma lagade mat och städade och pappa mekade med bilen. Därför hade jag inte världens bästa förutsättningar för genustänk.

Men så läser jag till läkare och gick en valbar kvällskurs tillhörande utbildningen – "våld mot kvinnor". Då slog det mig verkligen vad vi ställer till med när vi uppfostrar flickor och pojkar olika. Det är hemskt! Och i och med detta blev jag mer genusmedveten även om jag har mycket att jobba på.

Jag är en sådan där som inte minns riktigt. Jag vet inte hur man inte tänker genus. Jag tror att jag blev medveten om att kvinnor diskriminerades genom Spice Girls faktiskt. Sådär som en 11-åring kan bli medveten om de aspekterna. Sedan mer och mer när jag började på högstadiet och blev mer politiskt intresserad. Linda Skugge hjälpte till en hel del.

Vad jag kan minnas var det du som fick mig på rätt spår! Och gud vad glad jag är för det!

Just nu sitter jag och knåpar ihop önskelistor till släkten med tydliga instruktioner på vad barnen (läs:jag) vill ha, något som jag aldrig ens tänkt på innan. Då hade jag väl skrivit att Matilda vill ha en docka och Petter en traktor. Nu får de önska sig grejerna tillsammans, eller varsin.

Jag är så glad att du fått mig att låta mina barn få så många fler möjligheter än de hade fått om jag bara hängt med i könsrollernas värld.

Tack!

Jag är varken femenist eller genus fantast på något sätt. Jag tror på EGEN VILJA och EGNA ÅSIKTER, på dagis sa personalen för ett litet tag sedan att -genus verkar inte alls existera hemma hos mig. -EEEH vadå vad menar du?? frågade jag Då svarade hon att det är ingen annan som hon träffat på dagiset som skulle skicka sina söner till dagis i röda pippi tröjor eller hela pippi munderingen ni vet klänning strumpor och peruk, men Leo ville ju det han fick klänningen i födelsedags present och ville ha den på sig varje dag och eftersom det var sommar spelar det väl inte mig någon roll om han vill ha pippiklänning varja dag bara jag får tvätta den lite då och då eller???

örra veckan berättade han att han hade gift si med en flicka på dagis han hade den rosa prinsessklänningen och hon var prinsen.

Lek är väl underbart ?? Man måste få vara hur man vill tycker jag.

Kram

det var du! och det vet du nog om också. 🙂

boktipset "ge ditt barn 100 möjligheter istället för två" satte liksom allt på pränt och då gick jag från klarhet till klarhet. fast det var du som inledningsvis inspirerade mig.. i början tyckte jag som många andra här, att du var en tjatig jävla feminazi som överdrev saker och liksom var kärringen mot strömmen. fast när jag stängt locket på datorn så ekade dina rader i mitt huvud, liksom. och tur var väl det. 🙂 idag har jag en tvååring som jag uppfostrar könsneutralt så gott jag kan, mycket tack vare dig (och den där boken förstås, även om jag tycker att du oftare ger aktuella aha-upplevelser) och tänk så synd om han hade missat möjligheten att få uppfostras fritt. till en människa, och inte främst en pojke eller man! fan vad jag är glad över att jag blev upplyst. halleluja.

:love:

"Jag ska minsann uppfostra som jag har blivit uppfostrad, det är inget fel på mig trots att mina föräldrar gjorde si och så!"

och jag skulle aldrig sätta en klänning på en pojke! men det tänke rjag inte nu heller, men inte för att det är klänning – pojke, utan för att klänning hindrar barn i deras lek samt bemötandet de får!

Och ja, det var du som fick upp ögonen på mig. I och med att jag läser din blogg varje dag, funderar över det du skriver och oftast håller med. Kommer ofta på mig själv med att… "vad skulle lady dahmer tänkt" och då vidgar jag mina vyer, just för att så som du tänker / skriver har jag INTE reflekterat tidigare så det är ganska nytt för mig!

…btw så har min pappa stor cred i den jag är, (självklart, vilken kenpig kommentar!) men det jag menar är att han alltid uppmuntrat mig till att vara mig och att jag kan allt som jag ger mig sjutton på.

Undrar om jag är den första mannen som skriver en lite kråka här, verkar tyvärr så :S

Jag är uppfostrade med en väldigt traditionell och stereotyp bild av vad män och kvinnor förväntas göra och prestera, så detta var min värld fram tills jag träffade min nuvarande fru. Hon kommer från en släkt med starka kvinnor (som de så skämtsamt brukar uttrycka det). Det var hon som fick mig att öppna ögonen/”omvändas” och fick mig att komma fram ur garderoben 😉 Jag kommer än idag ihåg hur jag blev så häpen när jag såg hur ofta min svärmor klippte gräset – då detta var en ”manssyssla” i min värld. Det är aldrig försent att förändras – att se världen genom nya glasögon.

Sedan dess har jag läst böcker, vetenskapliga artiklar och i och med mina akademiska studier så har en hel del genusvetenskap varit en del av utbildningen, då detta har en avgörande roll i bemötandet med andra medmänniskor i min framtida yrkesroll inom hälso- och sjukvården. Nu förtiden har jag en helt annan syn på föräldraansvar, oavlönat hushållsarbete, kläder, färger, kärlek etc.

Överallt så hör man hur mycket folk är färgade av stereotyp bilder och förväntningar när det gäller genus. T.ex. när min svärmor skulle köpa unisex kläder åt min dotter i julklapp och frågade expediten om vad butiken hade inne i sin unisex kollektion. Den första motfrågan hon får tillbaka är: är det en pojke eller flicka? Hmm – ERROR!?

Dels ser jag hur man bemöter barn olika och vilka förväntningar man har om det är en pojke eller flicka. Typ då en tjej ramlar ner från soffan så skyndar alla sig fram och tröstar med mjukröst. Medan om det hade varit en kille så kan han typ ha ramlat ner från hustaket och brutit nacken och då får han kommentarer i stil med: upp och spring, det var ju inte så farligt etc.

Boys in pink, make people think.

Jag började tänka på det här med pojk- & flickbarn ju fler barn jag blev gravid med, en efter en föddes det pojke. Vi har ju tre pojkar nu & väntar fjärde barnet. (något folk stör sig på, vi ska väl önska oss ett snippbarn? Nej, vi har aldrig tagit reda på kön)

När jag började läsa & följa din blogg, i samma veva som du postade bilden på Ninja med klänning & allt som hör till så öppnade det mina ögon ännu mer med vuxnas syn på små barn. Oskyldiga små barns könsorgan. Att framhäva det osvosv. För om man skalar bort allt det ytliga med små pojkar & flickor – kläder, leksaker, fostran & syn på deras beteende så finns det bara en sak kvar. Könsorganet.

Alla barn tycker om att leka, lära & upptäcka. På sina egna sätt, varken mer eller mindre just för att de sätts i en roll & uppfostran som mans- en kvinnobarn.

Tusen tack för att din blogg finns! Tack var det dig har jag massa "försvar" emot det ofödda barnets kön som ligger i magen. Den får komma ut & visa vem den är, istället för vad den har mellan benen.

När jag födde tredje pojken blev många besvikna – jag fick tom frågan, när jag höll han nyfödd i famnen om jag blev besviken att han var pojke??! Hur tänker man då? det var ju han jag väntade på, inget annat barn. vad jag babblar, men jag är tacksam att du, ditt tänkande, dina råa inlägg, din blogg & att du finns, tack!

Det började i min barndom. Mina föräldrar satte inte på mig några prinsess-outfits och jag hade alla lekalternativ. Jag märkte dock skillnader på andra ställen på hur man "skulle vara" om man var tjej eller kille. I skolan när man kom upp i en viss ålder så var man helt plötsligt "tjej" istället för "kompis". Jag märkte också att tjejer oftare fick tillsägelser än killar om man busade och lekte. Tjejer skulle vara tysta och fina. Jag tyckte det var orättvist. Ett annat tydligt exempel från skolan: Jag och en kille "tävlade" i matte. När man löst alla mattetalen för dagen i den "stora boken" så fick man fortsätta i en extrabok. När man gjort klart extraboken fick man en ny på en svårare nivå. Jag och denna kille nådde till bok 5 samtidigt. Han fick boken, men mig frågade läraren "är du säker på att du ska ha den? Den är väääldigt svår". Nu är det inte omöjligt att lärarens kommentar hade en annan bakgrund, men jag tolkade det som: Kille – får bok, Tjej – får inte bok. Kille=smart, Tjej=dum.

Nu blev det här nästan lika långt som ett blogginlägg, men så kan det bli när man skriver om något som engagerar 🙂 Som avslut vill jag tacka dig och andra som belyser detta ämne. Alla förändringar måste börja nånstans 🙂

jag har nog fått mitt perspektiv på saker o ting sen jag var liten..

jag o min syster hade kläder i alla möjliga färger o modeller. vi lekte med alla möjliga leksaker både dockor o bilar o annat.

och jag försöker ge min dotter samma möjligheter. hon får både "tjejjiga" o "pojkiga" kläder och leksaker. jag köper det jag tycker är fint och roligt 🙂

sen spelar det tydligen ingen roll alls vad man sätter på för kläder på sitt barn. vid ett tillfälle hade dottern på sig jacka, strumpbyxor, klänning, mössa, vantar och skor- allt i rosa. ändå sa folk "åååå vilken söt pojke"…

att många tar henne för pojke kan ha att göra med att dottern inte uppvisar klassiskt "tjejjigt" beteende. hon är högljudd, sitter aldrig still och är kaxig som få.

helt enkelt en fantastisk unge!

Jag såg "inception" på bio igår och den var riktigt bra. Det jag ville ha sagt med det är att du LD har planterat en tanke hos mig vad gäller genustänket i mitt föräldraskap till min son, eller egentligen var det väl ett frö (men det är minst lika värdefullt).

Tack för det, älskar din blogg!

PS. Börjat no-pooa nu också 😉

Innan tänkte jag Guud vad gulligt med rosa flick kläder och puttinuttigt. Det är du som fått mig intresserad av Genus och jag minns inte riktigt när men för ett tag sedan. Jag lånade boken Kvinnor som inte hjälper andra kvinnor kommer till helvete eller var den heter. Och sedan när du lagt upp tipset om ge ditt barn hundra möjligtheter istället för två boken så gick jag till biblioteket också fick bibliotikarien ta hem den boken till mig och efter att jag läst det köpte jag en egen och nu har jag precis lånat ut den till en nybliven mamma till en liten pojk och jag hoppas på att hon fastnar i den som jag gjorde. 🙂

Jag visste knappt att genus fanns, hade inte riktigt reflekterat över det. Förutom det uppenbara med leksaksböcker där tjejernas sidor är rosa och killarnas svarta.

Nu är jag medveten och det känns så jävla bra. Tycker om att diskutera genus då det är så intressant och också det att så få uppmärksammar det eller ens tänker på det (i min ålder ~18). Tack vare dig!

För min del handlar det nog mest om hur jag själv blivit uppfostrad, med tåliga bekväma kläder, som bebis i vitt och blått, trots att jag är tjej. Min mamma hade aldrig några förväntningar på vad jag skulle leka med. Jag lekte med dockor (men inte så mycket om jag ska tro henne), men älskade framför allt lego. Min uppväxt, tillsammans med jobb i förskolan och den genuskunskap man fick på lärarutbildningen har format mig. Framför allt blir jag irriterad över att så många lärarstudenter, trots utbildning i genus, ändå har bilden av att bebisar ska kläs i rosa respektive blått, ungefär som att deras egen påverkan inte spelar någon roll.

DU, fick mig att börja tänka i andra banor! Visserligen har jag aldrig varit ett stort fan av "pojkigt och flickigt" men du har helt klart puffat mig i en ny riktning! Keep up the good work!

:thumbup: Hoppas det är ok att jag länkar till din fantastiska blogg! 😉

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *